| Birthdate: | |
| Birthplace: | Sverige |
| Death: | Died |
| Managed by: | S Åström |
| Last Updated: | |
view all
Immediate Family
-
wife -
mother -
father -
brother -
brother -
-
sister
About Abel Kock. (-Drottning Hedvig Eleonoras-Överhovpredikant och Kyrkoherde Sona) ((föddes 3 mån efter föräldrarnas landstigning. Den enda av sönerna som inte ägnade sig åt mynttillverkning)
http://www.adelsvapen.com/genealogi/Clo_nr_653.
---------------------------------------------------
Clo nr 653
Från Adelsvapen-Wiki
Adliga ätten Clo nr 653 †
Adlad 1658-04-05, introd 1660, † 1700-02-26
-------------------------------------------------
TAB 3
Johannes Canuti Lenæus, (son av Canutus Petri Gesticius Tab 2), född 1573-11-29 på Lena prästgård; bedrev studier vid flera utländska akademier, särskilt i Wittenberg; logices professor vid Uppsala universitet 1604; professor i grekiska och hebreiska 1610; prästvigd 1612; teol professor 1613; kyrkoherde i Vaksala 1622-04-22; primarius teol professor och domprost i Uppsala 1638-06-23; teol doktor 1640-06-02; ärkebiskop i Uppsala 1647-03-13; † där 1669-04-23 och begr s å 13/6 i högkoret i Uppsala domkyrka. Under pfalzgreven Karl Gustafs, sedermera Karl X Gustafs studietid vid Uppsala akademi hade Lenæus honom i sitt hus och sin kost; han krönte drottning Kristina 1650-10-17 samt kung Karl X Gustaf 1654-06-16 och dess gemål Hedvig Eleonora s å 26/10; begravde änkedrottning Maria Eleonora 1655-05-13 och bemälte kungen 1660-11-04 samt döpte kung Karl XI 1655-11-26. Hans barn blev 1658-04-05 adlade med namnet Clo (sönerna introd 1660 under nr 653). Gift 1612 med Catharina Kenicia eller (Könick), † 1679-11-03 och begr 1680-02-29 i Uppsala, dotter av ärkebiskopen Petrus Kenicius och Margareta Hansdotter.
Barn:
Margareta Lenæa, adlad Clo, † 1670-07-24 i Uppsala. Gift 1636-10 med superintendenten i Göteborg Ericus Erici Brunnius, Angermannus, född 1597, † 1664, vars barn blev adlade med namnet Rosenmarck.
Anna Lenæa, adlad Clo, född 1617-10-28, † 1693-09-15 och begr 1694-02-20. Gift 1673-12-03 med biskopen i Strängnäs Carolus Nicolai Lithman, född 1612, † 1686, vars barn blev adlade med namnet Lithman.
Jakob Lenæus, adlad Clo, född 1621; underståthållare; † 1700. se Tab 4.
Barbro Lenæa, adlad Clo. Gift 1651-02-16 i Uppsala med riks- och kanslirådet Edmund Figrelius, adlad och friherre Gripenhielm, i hans 1:a gifte, född 1622, † 1675.
Petrus Lenæus, adlad Clo, till Kylberg, född 1631-09-28 i Uppsala, † där ogift 1667-06-21 efter hemkomsten från sina utrikes resor, begr s å 15/8 i domkyrkan.
Christina Lenæa, adlad Clo, † 1719-03-25 och begr s å 26/5 i Östuna kyrka. Gift 1:o 1657-06 med överhovpredikanten Abel Markusson Kock, född 1627, † 1668, vars söner blev adlade med namnet Cronström: 2:o 1671-04-13 med borgmästaren Peter Trotzig, adlad Trotzenfelt, i hans 2:a gifte, född 1613, † 1679.
view all
Abel Kock. (-Drottning Hedvig Eleonoras-Överhovpredikant och Kyrkoherde Sona) ((föddes 3 mån efter föräldrarnas landstigning. Den enda av sönerna som inte ägnade sig åt mynttillverkning)'s Timeline
| ???? |
http://www.hosserudkullen.se/forskning/75_kock.pdf
Gudrun Henrikssons släktbok 75
|
||
| 1856 |
1856
Age 41
|
Sverige
http://www.kulturbilder.net/sv_bilder_avesta.htm.
Avesta utgör, tillika med Brunnbäck, en af de egentliga ingångarne till Sveriges mest frejdade landskap, Dalarna, så vida man vill räkna den väldiga elfven såsom dess tröskel. I all sin storhet och herrlighet träder oss Dalelfven här till mötes, kransad af löfdungar utmed de 16 à 20 alnar höga stränderna, hvilka af flodens stigande och deraf uppkommande jordras här och der blifvit beröfvade sin grönska, men som just genom sin hvita sandmobeklädnad skänka landskapet ett egendomligt, pikant utseende. Elfven sväller här till ovanlig bredd, nästan bildande en sjö, men sammandrager sig ånyo och gör ett af sina vackraste fall, då den på en längd af ungefär 100 famnar sänker sig 16 alnar på djupet. Den stora vattenmassan, som här nedstörtar, upplöses i skum och den mäktiga forsens dån låter redan på längre afstånd förkunna vandraren sitt grannskap. Utmed denna fors äro verkstäderna anlagda, och således se vi äfven här menniskosnillet och menniskokraften trotsa elementerna, neddragande till nyttans prosa poesien i naturen. Men man har ej rätt att harmas deröfver, när detta, såsom vid Avesta är händelsen, sker till allmänt och enskildt gagn samt blifver ett medel till förkofran och välstånd. Redan 1619 hade Konung Gustaf Adolf fogat anstalter om garhyttors anläggande och förmådde sedermera en Lübeckare, Govert Silentz, att 1621 nedsätta sig derstädes, lofvande att "med sin omkostnad bygga honom en kopparqvarn så god, som den han i Tyskland haft." Genom list lyckades det denne att införskaffa arbetare från Lübeck, hvilken stad naturligtvis icke gerna såg, att Svenskarne allt mer och mer lärde sig att umbära utländningar. Detta var upphofvet till Säters garmakeri, hvilket sedermera 1642 flyttades till Avesta, då det 1619 stiftade kopparkompagniet, efter att hafva köpt en skattegrund vid den ofvanför forsen belägna Avadsviken, af hvilken bruket fått sitt namn, lät genom nyssnämnde Silentz 1636 härstädes anlägga verkstäder för koppargarning. Samma år erhöllos äfven stadsprivilegier och egen styrelse under ledning af en justitiarie, men när kopparkompagniet 1641 nödgades försälja verket till Falu bergslag mot 18,000 R:dr, blef Avesta lagdt under staden Faluns jurisdiktion med bibehållande af sina privilegier. Holländaren M. Kock, hvilken såsom myntmästare i Nyköping af skaffade kopparklippingarna och införde rundt mynt i deras ställe, öfvertog 1642 Avestaverken, och under hans tid uppbyggdes 6 kopparhamrar, myntmaschin och flera andra verkstäder. Det var ock denne man, som föranledde flyttningen af Säters garmakeri till Avesta, i det han mot 9 daler k:mt skoppundet åtog sig att all "kronans koppar vederbörligen gara." Vid 1667 års reduktion indrogs verket till kronan och öfverlemnades på 20 års förpantning till tvenne bröder Cronström, men följande året blef det åter tilldömdt bergslaget såsom dess egendom efter förpantningsårens utgång. År 1686 reducerades bruket ånyo till kronan, då icke allenast stadsprivilegierna upphäfdes, utan äfven borgarne blefvo derifrån fördrifne. Det enda minne, som återstår af dessa privilegier, är Avesta kämnärsrättsprotokoller 1642-86, hvilka ännu i bruksarkivet förvaras. Vid denna sista reduktion tillförsäkrades dock bergslaget en summa af 10,000 daler k:mt, hvilken under namn af "Avesta pension" skulle årligen utgå. När slutligen ingen arrendator ville på dessa vilkor öfvertaga verket, slöts kontrakt 1698 emellan kronan och bergslaget, hvarefter Avesta allt framgent förblifvit det sednares egendom. Ännu har Avesta ett visst småstadstycke med sin breda hufvudgata, sitt torg, sina båda handelsbodar, sitt ståtliga stenhus (inspektorsgården ), sitt postkontor och sina mer och mindre smutsiga och bottenlösa gränder. Endast vid elfven finner skönhetssinnet någon tillfredsställande njutning. Kyrkan, hvilken nu med sin nya, vackra tornbyggnad (på hvars konstruktion man tyckes igenkänna Brunii mästarehand) utgör ställets yppersta prydnad, anlades 1652 af ofvannämnde Kock och består utaf en i rundbågsstil uppförd aflång fyrkant om 96 fots inre längd och 48 fots bredd med 6 fot tjocka och 36 fot höga omgifningsmurar. På midten af kroppåsen lär fordom stått en hög spira och på hvarje af de 11 sträfpelarne en mindre sådan. I tornet är år 1853 ett ur uppsatt af Stjernsunds välbekanta tillverkning. Avesta har flera gånger varit hemsökt af eldsvådor, ibland hvilka de svåraste vara 1803 och 1822. Ända till 1830 verkställdes all kopparmyntning härstädes. Efter dess upphörande utgöras verkstäderna af kopparverket, innehållande garmakeri med 2 dubbelhärdar och 3 kratsugnar, valsverk med 2 par valsar, 4 ugnar och 1 vedsåg, samt kopparsmedjan med 3 härdar och 3 hamrar, och af jernverket, som består af 2 smedjor och 4 hamrar för stångjern, 1 knipp- och 1 spikhammare med sina härdar samt 1 handsmedshärd. Alla dessa byggnader äro uppförda af tegel och sten. Dessutom finnes 1 s. k. suluhytta, 1 mjölqvarn med 4 par stenar, såg och tegelbruk samt bok- och stampverk. Koppartillverkningen, som år 1644 uppgick till 12,580 Skepp. och 1744 till 5,169 Skepp., utgjorde år 1844 endast 2,989 Skepp. inberäknad frikopparen. Stångjernsprivilegiet stiger till 1,350 Skepp.; tillverkade af eget tackjern, hvarå hammarskatten belöper sig till 13 1/2 Skepp. Bruket jemte några kringliggande byar utgör ett annex till Grytnäs moderförsamling. Bruksarbetarnes antal uppgår till 700. Här finnes en lägre apologistskola under en rektors tillsyn samt en lankasterskola. Under de sednare åren har ock en praktisk smideskurs varit härstädes etablerad under öfversmedsmästaren, mag. J. P. Morells handledning.
|
|
| 1632 |
1632
Age 5
|
Augsburg, Bayern, Tyskland
BILDTEXT:Hyllningsgravyr med anledning av Gustav II Adolfs "befriarens" intåg i Augsburg 1632. Överst två sköldar med Augusburgs statsvapen (vänster) och svenska riksvapnet.
Gustav II Adolf eller Gustav Adolf den store (äldre stavning: Gustaf II Adolph, latin: Gustavus Adolphus), född 9 december 1594, död (stupad) i Lützen 6 november 1632 g.s., 16 november 1632 n.s., var Sveriges regent 1611–32. Han anses vara en av världshistoriens främsta fältherrar.[källa behövs] Han var son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp, gift i november 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg och far till drottning Kristina.
Kung Gustav II Adolf av Sverige
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ Barn- och ungdomsåren [redigera]
Gustav Adolf fick en omsorgsfull uppfostran. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin första färd över Östersjön, mitt i vintern återvände han genom Finland och runt Bottniska viken. Han fördes tidigt ut i det offentliga livet. Från åttaårsåldern fick han bevista rådets överläggningar, från tolvårsåldern uträttade han redan sådana offentliga uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud, och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar det första av sina trontal. Grunden var då också lagd till hans militära utbildning under umgänge och samtal med de krigsmän som fyllde Karl IX:s hov, framför allt de utländska officerare som kommit till Sverige för att söka tjänst efter att det spansk-nederländska krigets slut 1609. Kronprinsen Gustaf Adolf fick Floda i Gagnefs kommun som hertigdöme 1610. Gustav II Adolf närde en ungdomskärlek till Ebba Brahe men statsskäl förmådde honom att offra denna kärlek, liksom att längre fram (1620) gifta sig med en prinsessa av det hohenzollernska huset, Maria Eleonora av Brandenburg, syster till kurfursten Georg Vilhelm av Brandenburg. I detta äktenskap föddes hans dotter Kristina. Utom äktenskapet hade han en son med Margareta Slots, som han träffade i fältlägret under ryska kriget 1609–1617, Gustaf Gustafsson, som av sin halvsyster Kristina blev upphöjd till greve af Vasaborg. De första regeringsåren [redigera]
Riket var i ett ansträngt läge till följd av de inre strider som ägde rum kring sekelskiftet. Gustav II Adolf hade ärvt tre krig – dels det erövringskrig som Karl IX genom Jacob De la Gardie börjat i Ryssland och dels de båda försvarskrigen mot Danmark och Polen. Polens kung, Sigismund, Gustav Adolfs kusin, betraktade sig fortfarande som Sveriges legitime kung och såg i Gustav Adolf endast en usurpator. Kristian IV av Danmark hade 1611 börjat ett erövringskrig mot Sverige. Av dessa krig innebar det med den närmaste grannen, Danmark, den största faran. Gustav Adolf var i stort sett hänvisad till sig själv, då de beprövade fältherrar som Sverige ägde, Jacob De la Gardie och Evert Horn, befann sig med en del av dess krigsmakt i Ryssland. Försvaret av Sverige i detta krig kan därför räknas som Gustav Adolfs ungdomsbedrift. Fienden var vida överlägsen – ur de tyska värvningskvarter som stod öppna för Danmark fylldes lätt luckorna i dess härar, medan Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, övermäktiga flotta var avskuret från varje förbindelse med utlandet. Men Gustav Adolf uppbådade nya styrkor för att avvärja angreppet. Vid utgången av 1612 års fälttåg befann sig Kristian IV som herre över fästningarna Kalmar och Älvsborg men hans försök att erövra Jönköping hade misslyckats. Den danske kungens egen här som från Älvsborg hade ryckt fram dit tvingades att i all hast göra ett återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau framryckande hären flydde tillbaka undan folkresningen, halvt tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts freden i Knäred den 28 januari 1613. Det hårdaste villkoret för Sverige i denna fred, om vilken Gustav Adolf sa till ständerna 1613 att den blev sluten "såsom drägligast var och mera olycka att undfly", var den dryga Älvsborgs lösen om inte mindre än 1 miljon riksdaler specie, att erläggas inom sex år. Det var en för tidens förhållanden oerhörd summa, och innan den blivit till fullo erlagd, hade kungens eget silver måst användas för att slå mynt. Omedelbart efter det danska kriget fördes även det ryska kriget till ett slut. Tsarrikets fullständiga utestängande från Östersjön och förvärvet av Ladogagränsen för Finland blev resultatet. Ett tag hade Gustav Adolf hoppats att kunna söndra Novgorod från Ryssland och förena det med Sverige som lydstat, men en rad av fälttåg (i det som kallas det Ingermanländska kriget), av vilka han personligen förde två år 1614 och 1615 visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig med förvärvet av Ingermanland och Kexholms län, vilka Ryssland avträdde genom freden i Stolbova 1617. Kungens blick var öppen för den fara som från Ryssland hotade den svenska monarkin, och därför försökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde sig i Stolbova-freden ha förvärvat en gräns om vilken han kunde säga att han hoppades till Gud att det skulle bli ryssen svårt "över den bäcken att hoppa". Det polska kriget [redigera]
Denna så kallade östersjöpolitik var den ena av kungens ledande politiska tankar. Den andra, som även fick sitt uttryck i det polska kriget, var strävandet att bidra till lösningen av århundradets stora religiösa frågor. Krigets första skede rörde Livland. Efter att 1617 erövrat Pernau gick Gustav Adolf 1621 över Östersjön. Striden stod om om Livlands huvudstad, det tyska Riga, som fastän det var protestantiskt höll fast vid det katolska Polen. Efter en månads belägring ryckte Gustav Adolf in i staden. Fortsättningen av kriget var inte lika framgångsrikt. Strider varvades med vapenvilor fram till dess att kungen 1625 åter gick över Östersjön och erövrade Dorpat och fullbordade Livlands lösryckande från Polen. Segern i slaget vid Wallhof i Kurland den 7 januari 1626 var bekräftelsen på Sveriges överlägsenhet i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i svensk besittning, liksom Nevas. Nästa mål var erövringen av Wisłas mynningsland, det viktiga Preussen med Danzig, som vid den tiden var Östersjöns förnämsta handelsstad. Det första fälttåget, 1626, utmärktes av framgångar. Pillau i det kurfurstliga Ostpreussen, Elbing och Marienburg i det polska Västpreussen med flera städer, totalt 17 stycken, erövrades. Befolkningen, som var protestantisk, hälsade svenskarna. Alla försök att med underhandling eller våld vinna det etniskt tyska protestantiska Gdańsk eller att föra över kriget till det etniska katolska Polen misslyckades, och där strandade Gustav Adolfs försök att erövra det viktiga Wisłalandet. Kejserliga hjälptrupper kom också till Polens bistånd 1627 och 1629, det senare året en hel avdelning av Albrecht von Wallensteins här, under befäl av fältmarskalk Johann Georg von Arnim, som drog bort från belägringen av Stralsund. Å sin sida hade Gustav Adolf sänt hjälptrupper till Stralsunds undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från bägge sidor var således steg tagna, genom vilka det preussiska kriget skulle komma att övergå i det trettioåriga kriget. När stilleståndet i Altmark 1629 äntligen gav Gustav Adolf fria händer följde ingripandet i Tyskland. Gustav II Adolf och det civila livet [redigera]
Att krigspolitiken inte var det väsentliga för Gustav Adolf visar klart den omsorg om Sveriges inre utveckling som han visade under sin regeringstid. Det arbete som hade grundlagts av Gustav Vasa och Karl IX kom att fullbordas under Gustav Adolf. Framstegen på statsrättens område betecknas av att den svenska ståndsriksdagen erhöll sina lagstadgade former genom riksdagsordningen 1617 och riddarhusordningen 1626. Varje år, ofta mer än en gång om året, hölls riksdagar eller möten av någon annan sort. Såväl den centrala som den lokala förvaltningen fick genom honom den organisation som gjorde den till ett mönster för sin tid, vilket sedan till vissa delar efterbildades i andra länder, till exempel i Danmark av Fredrik III och i Ryssland av Peter den store. Riksrådet samlades till en ständig rådskammare och blev, fördelat på kollegier, medelpunkten för hela riksförvaltningen. Den organisation som fullt genomförd återfinns i 1634 års regeringsform grundlades nu. Inom den lägre förvaltningen ersattes det gamla ståthållar- och fogderegementet av ett konsekvent genomfört system genom fördelning i län och fögderier – civil och militär myndighet skildes åt. Skatteväsendet förenklades, och i en rikshuvudbok sammanfördes utgifter och inkomster, varigenom en verklig statshushållning grundlades i Sverige. Rättsskipningen reformerades genom den nya rättegångsordningen 1614 och upprättandet av hovrätterna – Svea hovrätt i Stockholm 1614, Åbo hovrätt 1623, och Dorpats hovrätt 1629. Försvarsväsendet fick en ny organisation genom upprättandet av en stående här, det äldre indelningsverket ombildades och för fotfolket gjordes början till en ständig rotering. Karl XI kom senare att bygga vidare på denna grundval. För den andliga odlingen sörjdes genom ett högre undervisningsväsen, som med rätta kunde betraktas som ett av de för sin tid bäst ordnade i Europa. Uppsala universitet fick gåvor från Vasahusets eget arvegods, ett nytt universitet för östersjöländerna tillkom genom grundandet av Dorpats universitet och gymnasierna upprättades. På den materiella odlingens område var Gustav Adolfs tid inte mindre epokgörande: landets naturliga näringskällor öppnades på ett sätt som aldrig tidigare, en mångsidig industri blomstrade upp, framför allt bergverksindustrin, till vars utveckling yrkesskickliga utlänningar, i synnerhet valloner, på ett verksamt sätt bidrog. De 15 nyanlagda städerna, bland andra Göteborg 1619, blev hävstänger för en uppblomstrande handel. På det handelspolitiska området, som på så många andra områden, planerade Gustav Adolf för framtiden. Han tänkte sig en plats för Sverige i den stora världshandeln och i kolonisationen av de främmande världsdelarna. Första tanken på ett nytt Sverige i Nordamerika härrör också från hans tid. Men Gustav II Adolfs regeringtid hade sina sämre sidor. De mest framträdande är adelns växande övermakt i samhället och det hårda tryck som skattebördor och utskrivningar utövade på befolkningen. Bakgrunden till Gustav II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget [redigera]
Tidigt uppstod tankar på en intervention i kriget. Gustav II Adolf kastade redan 1624 fram en plan för en allmän europeisk intervention. Den blev i sitt utförande av vida mindre omfång och kom inte att utföras av Gustav II Adolf själv, utan av Kristian IV av Danmark-Norge. Lämnad utan hjälp av sina bundsförvanter England och Frankrike besegrades emellertid denne och jagades av Albrecht von Wallenstein över till de danska öarna. Mecklenburgs gamla furstehus förjagades. Den allsmäktige kejserlige generalen började i Mecklenburg grunda ett eget välde för sig – han utnämndes till "Baltiska havets amiral", och en kejserlig-spansk flotta hotade att uppstå vid Östersjön. Samtidigt fanns det planer på en inre omvälvning av det tyska riket, varur ett kejserligt envälde verkade kunna uppstå. Restitutionsediktet 1629, i vilket kejsaren genom ett enkelt dekret återställde till den katolska kyrkan allt vad denna hade förlorat sedan Passaufördraget 1552 – inte mindre än 14 ärkebiskops- och biskopsstift i Nordtyskland – och ställde de reformerta utom lagen, var en krigsförklaring på liv och död mot protestantismen och visade till vilken nivå den kejserliga maktfullkomligheten hade nått. Det var under sådana omständigheter som Gustav II Adolf företog Sveriges intervention i Tyskland. Några öppna bundsförvanter hade han inte, men han hade gjort allt vad han kunde för att försäkra sig om en lycklig utgång genom underhandlingar med andra europeiska makter och genom egna rustningar. I Tyskland hade han knutit förbindelser på olika håll, men han var väl medveten om att under den panik som de kejserliga vapnen framkallat var öppet stöd att vänta först med hans egen framgång. Till alla det habsburgska husets fiender utanför Tyskland hade hans sändebud rest, och han visste att det där fanns gemensamma intressen som betydde lika mycket som formella traktat. Därför brådskade han inte ens med att avsluta förhandlingarna om subsidieförbundet med Frankrike, vars villkor han inte på alla punkter godkände, och för vars åstadkommande kardinal Richelieu hade skickat ett sändebud till Sverige 1629. Den främst tilliten satte han dock till sina egna rustningar, och när han på våren 1630 stod färdig att med omkring 13 000 man landstiga i Tyskland hade det totala antalet trupper ökats från 50 000 till omkr. 76 000 man. Av dessa beräknade han 40 000 till fältarmén. Trettioåriga kriget [redigera]
Gustav II Adolfs berömda fälttåg i Tyskland kan ur militär synvinkel betraktas som en strid om behärskandet av flodlinjerna, till dess att han på våren 1632 står som herre även över Donaulinjen, och hans härar breder ut sig från Östersjön till Alpernas fot. Behärskandet av floderna var nämligen vid denna tid av stor vikt. Det första fälttåget gällde Oderlinjen. Vid flodens mynning ligger Stettin, den dåvarande pommerska huvudstaden, vilken utan svärdslag föll i den svenske kungens hand den 10 juli. Den kejserliga härens fördrivande ur det fasta lägret vid Gartz juldagarna 1630 och den blodiga stormningen av Frankfurt an der Oder i april 1631 gav honom därefter fullständig besittning av Oderlinjen. Förgäves hade Johann Tserclaes Tilly, som efterträtt Albrecht von Wallenstein 1630, försökt tränga tillbaka sin motståndare till östersjökusten. Efter ett misslyckat fälttåg i Mecklenburg i februari 1631 hade "den gamle korpralen", med vilken Gustav II Adolf där för första gången mätte sina styrkor, måst dra sig nedåt Elbe för att genom erövringen av Magdeburg, norra Tysklands starkaste fästning, hindra Gustav II Adolf från att vinna fast fot även vid denna flod. Under tiden befäste Gustav II Adolf sin ställning genom ett fördrag med Frankrike, som slöts i Bärwalde i januari 1631. Fördraget innebar att Frankrike skulle betala Sverige subsidier på 400 000 riksdaler per år under fem år, med villkoret att Sverige skulle hålla en armé på minst 36 000 man i Tyskland. Detta gav Gustav II Adolf medel att fortsätta kriget.
Till Magdeburg drog sig nu kriget samman under vårmånaderna 1631. Denna viktiga strategiska punkt, på vars intagande Elbelinjens besittning berodde, försökte Tilly till varje pris bemäktiga sig, för att stänga vägen för motståndarens vidare framträngande. För Gustav II Adolf stod med Magdeburg även andra intressen än de rent militära på spel. Han kunde inte låta trosförvanten, som frivilligt hade blivit hans bundsförvant, falla i katolikernas händer. Men ledarna för Leipzigförbundet, Sachsen och Brandenburg, vägrade att ge sitt bistånd. Brandenburg tvingade han till förbund genom att rycka fram mot Berlin, Sachsen däremot kunde varken övertalas eller tvingas. Magdeburgs försvar leddes av den svenske kommendanten Dietrich von Falkenberg, men fienden var övermäktig, och den 10 maj 1631 föll staden i den katolske generalens händer. Staden plundrades och brändes ner, varvid 30 000 av stadens 36 000 invånare dödades. Efter Magdeburgs fall intog snart Gustav II Adolf en stark ställning i det fasta lägret vid Werben, där Elbe och Havel flyter samman, från vilken Tilly inte förmådde rubba honom. När den kejserlige fältherren besatte hans land fann kurfursten av Sachsen att hans enda räddning var ett förbund med Gustav II Adolf. Denne stod nu i spetsen för hela det protestantiska partiet. Han sågs nu inte längre som en främmande inkräktare i landet, utan den som ledde protestanternas frihetskamp i striden mot katolikerna. Av avgörande betydelse blev slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631, där katolikerna besegrades i grund och den svenska armén vann en av sina största segrar genom tiderna. Följden blev en markant svensk övervikt i den fortsatta krigföringen och att södra Tyskland låg öppet för svenskarna. Gustav II Adolf kunde nu ha följt Elbelinjen ner i Böhmen, fått de österrikiska arvländernas protestanter att resa sig mot sin katolske kejsare, och i Wien dikterat freden. Men Elbevägen lämnade han åt kurfursten av Sachsen, medan han själv ville tränga fram till Wien utmed Donau. Han gick därför först över Thüringerwald till Main och Rhen. Ett oavbrutet triumftåg förde honom genom Maindalen. I december 1631 hade han nått Mainz, och de svenska härarna utbredde sig därifrån uppåt och nedåt Rhen. Från Rhen går han så mot Donau. I slaget vid Lech går svenskarna över floden Lech vid Donauwörth, varvid de kejserliga trupperna åter besegras, och Tilly blir dödligt sårad. Gustav II Adolf rycker sedan in i München och hans trupper besätter Alpernas pass. I detta läge träder Wallenstein åter in på krigsskådeplatsen. Han har i Böhmen skapat en ny här åt kejsaren, han har jagat bort den sachsiske kurfursten från Prag, och den flyende kurfursten av Bayern har förenat sig med honom. Gustav II Adolf tvingas nu vända sina trupper mot honom.
Gustav II Adolf begravs den 22 juni 1634 i Riddarholmskyrkan i Stockholm, där han året innan han gick ut i det tyska kriget själv hade utsett sin grav. Gustav II Adolfs mål med det tyska kriget [redigera]
Gustav II Adolf som fältherre [redigera]
Oaktat de goda egenskaperna hos Gustav II Adolfs trupper och deras skicklighet att använda det förbättrade stridssättet skulle de dock inte kunnat göra några storverk utan den ovanliga härförarskicklighet, med vilken kungen visste att leda dem. Fälttågen 1630–32 kommer också i alla tider att framstå som mönster. Efter landstigningen i Pommern förstod Gustav II Adolf att undvika varje avgörande strid, att småningom skrida framåt, alltefter som han satte sig i besittning av landet med dess fasta platser och kunde begagna dess hjälpkällor för att öka sina truppers styrka och sina medel; och först då han efter 14 månaders rastlöst arbete i det tysta blivit herre i Pommern, Brandenburg och Mecklenburg ansåg han sig stark nog att träda ut på valplatsen. Han uppsökte då fienden vid Breitenfeld samt krossade honom. Därefter var det slut med de långsamma rörelserna, ty ställningen var säker, och inom åtta månader stod han redan i Bayern. De båda därefter följande rörelserna, till Nürnberg och till Sachsen, mot Wallenstein, vittnar liksom de föregående om hans klara blick och beslutsamhet samt om den försiktighet, varmed han undvek hugget, då han inte ansåg sig nog stark att mottaga det och den kraft, varmed han riktade stöten, då han visste sig ha fördelarna på sin sida. Gustav II Adolf var inte endast själv en stor härförare, han hade även den ovanliga förmågan att skapa stora generaler. En sådan lysande rad av fältherrar som den, vilken utbildades i hans skola, torde vara utan motstycke. Barn [redigera]
En dotter[1] av okänt namn död vid födseln (1621)
Gustav Gustavsson af Wasaborg (1616–1653)
Anfäder [redigera]
Minnesmärken över Gustav II Adolf [redigera]
I Tartu (Dorpat) restes under mellankrigstiden en staty över honom till minnet av att han grundat Universitetet i Dorpat (Academia Gustaviana). Statyn ersattes under sovjettiden med en Leninstaty, som numera fått vika för en ny Gustav II Adolfstaty skänkt av Uppsala universitet. En obelisk är till hans minne uppförd (1832) i Uppsala. På Lützens slagfält utmärker en minnessten ("Schwedenstein"), inhägnad och överbyggd med ett monument i gotisk stil, stället, där hjältekonungen föll. Tätt därinvid invigdes 6 november 1907 en av konsul Oscar Ekman bekostad minneskyrka. Byster, medaljonger och minnestavlor, ägnade åt Gustav II Adolfs minne, finns i många tyska städer, ofta anbragta på hus, som han enligt traditionen bebott under sina fälttåg. 1854 invigdes en bronsstaty av Gustav II Adolf i Göteborg, på dåvarande Stora torget, därefter kallat Gustaf Adolfs torg. Sockeln har textinskriptionen: "Åt Konung Gustaf Adolf den Store, Götheborgs grundläggare, af Stadens invånare, År 1849". Kungen firas årligen i Göteborg med en särskild bakelse på Gustaf Adolfsdagen, den 6 november. I Vittsjö restes 11 februari 1912 en minnessten över Gustav II Adolfs räddning i slaget vid Vittsjö den 11 februari 1612. I Erfurt reste staden 1911 ett monument till minne av Gustav II Adolf och hans vistelse i Erfurt. Utanför byn Erfeiden på högra Rhenstranden snett emot Oppenheim finns en till minne av Gustav II Adolfs övergång över Rhen på kungens eget föranstaltande invid flodbädden rest, sedermera inåt landet flyttad obelisk, "Schwedensäule". I Naumburg uppsattes 1895 en minnestavla över Gustav II Adolfs vistelse i staden. Ett monument över slaget vid Breitenfeld 1631 restes där 1831. En "levande minnesvård" över Gustav II Adolf utgör för övrigt den 1832 i sammanhang med högtidlighållandet av 200-årsdagen av slaget vid Lützen bildade "Gustaf Adolfsföreningen". Torg uppkallade efter Gustav II Adolf finns i Göteborg, Malmköping (Flens kommun), Helsingborg och Stockholm (se Gustav Adolfs torg). År 1992 restes en staty över Gustav II Adolf framför Åbo hovrätt, som fick sina privilegier 1623. Detta är den enda statyn i helfigur över en svensk konung i Finland. Det länge i Wiens vapenmuseum förvarade älghudskyller, som Gustav II Adolf bar i slaget vid Lützen, överlämnades 1920 å österrikiska regeringens vägnar till svenska staten som en gärd av erkänsla för svensk livsmedelshjälp till staden Wien åren 1918–1920 och för mottagandet i Sverige av österrikiska "krigsbarn". Kyllret förvaras nu i Livrustkammaren.
------------------------ Svenska: Hyllningsgravyr med anledning av Gustav II Adolfs "befriarens" intåg i Augsburg 1632. Överst två sköldar med Augusburgs statsvapen (vänster) och svenska riksvapnet.
English: This image was first published in the 1st (1876–1899), 2nd (1904–1926) or 3rd (1923–1937) edition of Nordisk familjebok. The copyrights for that book have expired and this image is in the public domain.
|
|
| 1667 |
May 24, 1667
Age 40
|
3 LEVNADSBESKRIVININGAR:
Född 14 feb 1585 i Liège, Belgien.
Levnadsbeskrivning
Gift:
barn
BARBE/BARBROS BROR MARKUS:
Oljemålning i Avesta kyrka.
Kock var en familj som under flera generationer gjort sig kända i Limburg och Liège för sina insikter inom metallindustrin. Marcus Kock kom att uppfostras för att gå i sina fäders fotspår. På grund av sina mekaniska anlag sattes han i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar. Därefter gav han sig ut på en genomresa i Europa, och besökte då Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser. Slutligen kom han till Ungern, där han stannade en längre tid för att arbeta inom bergsbruket och mynttillverkning. Efter grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet reste Marcus Kock till Danzig, där hans farbror Abel Kock var stadens vågmästare. Hos honom arbetade han som bidrädande vågmästare i två år. I Danzig träffade Kock flera landsmän från Nederländerna, och senare även sin blivande svärfader, den polske myntmästeren i Danzig, Isak van Eijck. Marcus Kock tog liksom van Eijck polsk anställning efter par år, och blev år 1613 vid tjugoåtta års ålder myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttade han i samma egenskap till Königsberg 1622 för anställning hos kurfursten av Brandenburg. Kock förflyttades senare till Berlin med samma befattning. Han gifte sig den 28 juli 1614 med van Eijcks dotter, Elisabet van Eijck (1598-1665). År 1626 inkallades Kock av Gustav II Adolf i syfte att utveckla och förbättra landets myntprägling, och utnämndes till myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.). Denna befattning kom han att inneha fram till 1629. Mellan 1632 och 1636 hade Kock samma befattning i Säter, 1627-1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) -1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) -1641 och slutligen i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.). Marcus Kock införde genast flera förbättringar, bland annat det i åtskilliga andra länder redan då rådande bruket att prägla mynten med myntmästaremärken. Under Kocks ledning utvecklades kopparverket i Avesta till ett av Europas förnämsta kopparverk. Kopparplåt från Avesta kom bl.a. att gå till slottet i Versailles. Kock startade 1644 också ett myntverk i Avesta för prägling av kopparmynt. Marcus Kock dog i Avesta den 20 november 1657 och begravdes i Avesta kyrka, som "af honom uppbyggdes och som han för egna medel lät inreda". Marcus söner adlades den 24 maj 1667 till namnet Cronström. Mer om Marcus Kocks verksamhet, se utdrag från Svensk Biografiskt Lexikon. -------------------------------------------------------------------------------- Källa: Wikipedia och Svenskt biografiskt handlexikon.
av Bertil Boëthius Band 9 Marcus Danielsson Kock, f. 14 febr. 1585 i Liége, † 20 nov. 1657 i Avesta. Föräldrar: bergsmannen Daniel Kock och Katarina Hawens. Reste i flera länder; biträdande vågmästare i Danzig i två år; myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin; gick 1626 i svensk tjänst och ankom 24 dec. till »Nyköpings skär»; myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.) —1629 och 1632 — 36, i Säter 1627—1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) — 1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) —1641 och i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).
Källa:
-------------------------------------------------------------------------------- |
|
| 1627 |
1627
|
Sverige
|
|
| 1668 |
1668
Age 41
|
|
|
| 1657 |
June, 1657
Age 30
|
Kristina Lenæa, adlad Clo,
|
