Avesta kyrka
Det lilla brukskapellet blev snart otillräckligt. Man planerade en kyrka i väl tilltagen storlek. Året 1651 i september anställde tre av församlingens stöttepelare, justitiarien Erik Erlandsson, myntmästaren Markus Kock och hans son Isak Kock den tyske murmästaren Jörgen Fischer som ledare för kyrkbygget.
I landsarkivet i Uppsala förvaras några ritningar, som har samband med kyrkbygget i Avesta. En planritning överensstämmer praktiskt taget helt med kyrkans nuvarande grundplan. Exteriören skilde sig mot den ursprungliga kyrkan från dagens nuvarande exteriör. Västsidans mäktiga stentorn fanns inte, och i stället för det låga taket reste sig på murkrönet ett brant uppstigande spånklätt yttertak till 17 alnars(10 m) höjd. På takåsens mitt vilade ett åttakantigt 18 alnar(10,7) högt trätorn med tornur och slagklocka. Sex smärre torn bildade avslutningar på väggens stödpelare.
Vem arkitekten varit vet vi inte. De åtta kupolformade valven slogs upp sommaren 1654 (årtalet finns i ett av valven). Den högtidliga invigningen ägde rum adventssöndagen 1655.

--------------------------------------------------------------------------------
Ekonomi
Kyrkbygget var ett kostsamt företag, som vida översteg församlingens egna krafter. Av en slutsumma på mer än 37 000 riksdaler kopparmynt betalade bruksfolket en tiondel, gåvor och dagsverken oräknade.
Resten utfylldes av anslag från kronan, som åren 1646 - 60 donerade den s.k. strömsavraden, från myntmästaren, som lade tull på invägd råkoppar, från kämnärsrätten, som utdömde böter till förmån för kyrkbygget och inte minst från ett stort antal församlingar och enskilda runt om i landet, som tillsammans skänkte mer än 10 000 daler i kopparmynt. Två bevarade gåvoböcker upptar namnen på 222 givare.

--------------------------------------------------------------------------------
Branden
Den 15 september 1803 drabbades Avesta av en vådeld, som ödelade bruksbyggnaderna och 102 av bruksfolkets 125 gårdar. Inte heller kyrkan skonades, även om förstörelsen här blev av begränsad omfattning.
Yttertaket med dess torn förstördes, likaså den fristående klockstapeln och klockorna. Men murarna och valven hade inte tagit någon allvarlig skada, och man skyddade dem genom att före vinterns inbrott lägga på ett nytt yttertak. Det fick en låg form i tidens stil, som märkbart kontrasterar mot den tidigare branta takresningen.

--------------------------------------------------------------------------------
Tornbygget
Gång på gång aktualiserades frågan om nytt klocktorn, och projekt utarbetades både i form av takryttare i trä och stentorn vid västgaveln.
Slutligen stannade man för ett förslag, som uppgjorts av professor C G Brunius, känd och omdebatterad för sin restaurering av Lunds domkyrka. Tornet uppfördes 1851-52 och blev i likhet med yttertaket ett föga lyckat nytillskott till den vackra 1600-talskyrkan.

--------------------------------------------------------------------------------
Reparationer
Andra förändringar har skett i samband med underhålls och restaureringsarbeten. Interiören, som mer troget än exteriören bevarar 1600-talskyrkans karaktär, förnyades vid senaste restaureringen 1953-54, ledd av arkitekten Ove Leijonhufvud. Ett omfattande program för yttre reparationer, tillbyggnad och inre förändringar med sikte på större variation av gudstjänstformerna har utarbetats av arkitekten fil lic Börje Blomé.

--------------------------------------------------------------------------------
Altare
Markus Kocks maka, Elisabet von Eijk, bekostade 1661 inköpet och överflyttande av den nuvarande altaruppsatsen från Tyska S:ta Gertruds församling. Sex mindre målningar på baspartiet visar bilder ur passionshistorien. Den stora altartavlan återger inte utan närgången realism nattvardens instiftande, den övre och mindre, som är en pannå, korsfästelsen. Inga säkra uppgifter finns om konstnärerna.

--------------------------------------------------------------------------------
Predikstol
I samband med kyrkbygget förfärdigade Lars snickare en enkel predikstol. Den utbyttes 1661 mot en förnämligare, som kom från Tysk kyrkan. Denna i sin tur ersattes 1763 av en ny i sirligaste rokoko, förfärdigad i Stockholm av bildhuggaren Nils Hamberg med modellsnickaren Johan Kirberg som medhjälpare. Man vill gärna tänka sig, att någon av tidens berömda inredningsarkitekter stått för ritningen.

--------------------------------------------------------------------------------
Dopfunt
Myntmästaren Isak Cronström skänkte 1659 en funt med >>snidkarewärck omkringh<<, som inte finns bevarad. Den nuvarande dopfunten i grön marmor, komponerad av konstnären Eugén Erhardt, skänktes 1939 av kyrkovärden Eric Westlin. Skålen i silver (vikt: 5.410 gr) har en bottenrelief (motiv: Jesu dop) av Erhardt. Stenarbetet har utförts av August Nilsson Falun, silverarbetet av hovjuvelerare K. Andersson och Meyers konstgjuteri, Stockholm.

--------------------------------------------------------------------------------
Orgel
Redan 1666 fick kyrkan genom sitt testamente av inspektoren Lorentz Rothoff sin första orgel, ett positivt med enbart labialstämmor. År 1734 levererade orgelbyggaren Daniel Stråhle ett orgelverk på 10 stämmor, som kom att tjäna gudstjänstlivet i drygt 150 år - dess rikt dekorerade fasad finns nu i Falu missionskyrka. I samband med en restaurering 1885 tillkom ett orgelverk med 11 stämmor i 2 manualer och 3 i pedalen, tillverkat av firman Setterqvist i Örebro. Tio av den setterqvistiska orgel stämmor ingår i den nuvarande orgeln, som levererades av firman Magnusson i Göteborg 1939, och som kompletterades och omdisponerades vid restaureringen 1953-54. Den har 35 stämmor i 3 manualer och 6 i pedalen.

--------------------------------------------------------------------------------
Korfönster
Vid en restaurering 1904 insattes i koret två glasmålningar i nygotik, utförda av firman Neuman och Vogel i Stockholm.

--------------------------------------------------------------------------------
Ljusbärare
Under åren efter kyrkans invigning 1655 skänktes fem malmkronor av enskilda församlingsbor: Isak Cronström, Jöns Andersson, Margareta Östensdotter, Erik Erlandsson, Elisabet Schwartz. Den sjätte som är större med dubbelhörn kom från Fredriksbergs slott i Danmark, och var en gåva av konungen Karl X Gustav förmedlad av överhovpredikanten Abel Kock.
Ett par stora ljusstakar för altaret ( från Bjurfors mässingsbruk?) skänktes juldagen 1675 av direktör Nils Ekman.
Kyrkobesökarna kan själva tända ett ljus på en ny ljusbärare av smidesjärn i mittgången vid första pelaren. Den har ett löstagbart krucifix och är ett verk av skulptören Runo Lette 1970.

--------------------------------------------------------------------------------
Minnestavlor
Över ingången till sakristian finns minnestavlor i marmor med inskrifter på latin över brukschefen Marcus Kock och hans maka Elisabet von Eijk. På norra väggen hänger begravningssköldar över Abraham och Petter Cronström, ättlingar till Marcus Kock.
Epitafier(minnestavlor) finns också över brukskassören:
Petter Lindblom (1723 -1780), ynglingen August Mannerheim (1743 -1762) och generalkonsult Axel Ax:son Johnson (1876 - 1958).
Ett antal gravhällar i kalksten och gjutjärn, som tidigare funnits på skilda håll i kyrkan, har sammanförts innanför huvudingången.

--------------------------------------------------------------------------------
Textilier
Av äldre textilier märks några vackert broderade kalk-kläden samt en röd och två svarta skrudar. Nya skrudar, två vardera i vitt, rött, blått och grönt, jämte motsvarande antependier(altarkläden) tillkom i samband med restaureringen på 1950-talet.

--------------------------------------------------------------------------------
Kyrk-klockor
Vid branden 1803 förstördes den fristående stapeln i kyrkogårdens sydvästra hörn, och de tre malmklockorna, gjutna 1658 - 68 smältes ner. För det nya tornet inköptes på 1870-talet tre klockor av gjutstål från England.

--------------------------------------------------------------------------------
Silversamling

Nattvardskalkar
Av de fyra kalkarna i förgrunden är den största längst th i förgyllt silver tillverkad av Otto Henrik Sjöberg i Falun 1745 och skänkt av Falu Bergslag 1748. Den har Bergslagets märke (4 korslagda bjälkar = gruvtimringar).
Nästa kalk, likaledes i förgyllt silver är skänkt 1647 av justitiaren Erik Erlandson.
Den tredje i raden är en ny kalk i nysilver.
Den fjärde kalken, också i förgyllt silver, visar mycket ålderdomliga drag och ingår jämte paten(oblattallrik) och oblatask i ett sockenbudstyg, som förvaras i ett gammalt fodral av svart läder.

Vinkannor
Av de båda vinkannorna överst är den t.v. med svängda former och ett lamm på locket tillverkad av Måns Månsson Westberg i Sala vid 1700-talets mitt. Den andra med raka sidor och rik ornamentering ursprungligen en dryckeskanna, förfärdigad av en tysk frimästare skänktes 1666 av skolmästaren Herr Eriks änka Elisabet.
Till höger en melonliknande vinkanna i förgyllt silver, gjord i Hamburg 1748 och skänkt av Falu Bergslag samma år. Den har Bergslagets märke.

Oblatask
Framför den sistnämnda vinkannan står en oblatask, tillverkad av O.P. Allmén i Hedemora 1808.

Brudkronor
Längst t.v. en krona av gammal modell i förgylld gulmetall. T.h. en krona i silver med 7 rubiner, tillverkad 1954 och är en gåva av frivilligkretsen.

Vaser
Två större bägare i silver, tillverkade 1954 skänktes vid återinvigningen av Ester och Emanuel Törnquist.

--------------------------------------------------------------------------------
Minnestavla i koppar

Till invigningen 1655 skänkte brukschefen Marcus Kock och dennes son Isak Kock en tavla, som nu är infattad i väggen ovanför södra ingången.

Texten lyder:
Wo der Herr nicht das Havs bawet, so arbieten vmbsonst die daran bawen Psalt 127.V:1. Ich frewe mich des das mir geredt ist, das wir werden ins Haus des Herren gehen und das vunsere F........sse werden stehen in deinen Thoren Ierusalem. Psalt: 122.V:2.

(Om Herren icke bygger huset, så arbetar de fåfängt, som bygger därpå. Ps 127:1. Jag fröjdar mig över det som är mig sagt, att vi skall gå in i Herrens hus och att våra fötter skall stå i dina portar, Jerusalem. Ps 122:2.)

3 LEVNADSBESKRIVININGAR:
---------------------------------------------------------
Markus Danielsson Kock
1585-1657

Född 14 feb 1585 i Liège, Belgien.
Död 20 nov 1657 i Avesta.
Kunglig myntmästare.
Adress Avesta.

Levnadsbeskrivning
Biträdande vågmästare i Danzig, myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin. Gick 1626 i svensk tjänst och var myntmästare i Nyköping, Säter, Arboga, Stockholm och Sala innan han 1641 slog sig ner i Avesta. Han avskaffade de fyrkantiga kopparklippingarna och införde runda. "Han anlade Avesta bruk och byggde kyrkan, till stor del av egna medel, och till vilken han skänkte predikstolen, funten, en ljuskrona och mässekläder, samt hans hustru kyrkoporten med tornet däröver". Hans och hans hustrus "porträtt sågos på herrgården i Avesta; han något skelögd med skägg och mustascher, hon stor till växten". Han råkade ut för flera olyckor i arbetet, den sista 1657, varifrån han aldrig återhämtade sig. Se fyllig artikel i SBL 9.

Gift:
Gift 28 jul 1614.
Elisabeth van Eijck. Född 21 okt 1598 i Danzig.
Död 3 maj 1665.

barn
Isak Kock Cronström. Född 20 maj 1620 i Bromberg,Preussen.
Död 1680.
Direktör, assessor, kammarråd.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

BARBE/BARBROS BROR MARKUS:
Marcus Danielsson Kock

Oljemålning i Avesta kyrka.
Han föddes i Liège i nuvarande Belgien den 14 januari 1585 som son till bergsmannen Daniel Kock och hans hustru Katarina Havens.

Kock var en familj som under flera generationer gjort sig kända i Limburg och Liège för sina insikter inom metallindustrin. Marcus Kock kom att uppfostras för att gå i sina fäders fotspår. På grund av sina mekaniska anlag sattes han i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar.

Därefter gav han sig ut på en genomresa i Europa, och besökte då Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser. Slutligen kom han till Ungern, där han stannade en längre tid för att arbeta inom bergsbruket och mynttillverkning. Efter grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet reste Marcus Kock till Danzig, där hans farbror Abel Kock var stadens vågmästare. Hos honom arbetade han som bidrädande vågmästare i två år.

I Danzig träffade Kock flera landsmän från Nederländerna, och senare även sin blivande svärfader, den polske myntmästeren i Danzig, Isak van Eijck. Marcus Kock tog liksom van Eijck polsk anställning efter par år, och blev år 1613 vid tjugoåtta års ålder myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttade han i samma egenskap till Königsberg 1622 för anställning hos kurfursten av Brandenburg. Kock förflyttades senare till Berlin med samma befattning.

Han gifte sig den 28 juli 1614 med van Eijcks dotter, Elisabet van Eijck (1598-1665).

År 1626 inkallades Kock av Gustav II Adolf i syfte att utveckla och förbättra landets myntprägling, och utnämndes till myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.). Denna befattning kom han att inneha fram till 1629. Mellan 1632 och 1636 hade Kock samma befattning i Säter, 1627-1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) -1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) -1641 och slutligen i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).

Marcus Kock införde genast flera förbättringar, bland annat det i åtskilliga andra länder redan då rådande bruket att prägla mynten med myntmästaremärken. Under Kocks ledning utvecklades kopparverket i Avesta till ett av Europas förnämsta kopparverk. Kopparplåt från Avesta kom bl.a. att gå till slottet i Versailles. Kock startade 1644 också ett myntverk i Avesta för prägling av kopparmynt.

Marcus Kock dog i Avesta den 20 november 1657 och begravdes i Avesta kyrka, som "af honom uppbyggdes och som han för egna medel lät inreda".

Marcus söner adlades den 24 maj 1667 till namnet Cronström.

Mer om Marcus Kocks verksamhet, se utdrag från Svensk Biografiskt Lexikon.

--------------------------------------------------------------------------------

Källa: Wikipedia och Svenskt biografiskt handlexikon.
Avesta Myntmuseum.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Svensk Biografiskt Lexikon

av Bertil Boëthius

Band 9

Marcus Danielsson Kock, f. 14 febr. 1585 i Liége, † 20 nov. 1657 i Avesta. Föräldrar: bergsmannen Daniel Kock och Katarina Hawens. Reste i flera länder; biträdande vågmästare i Danzig i två år; myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin; gick 1626 i svensk tjänst och ankom 24 dec. till »Nyköpings skär»; myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.) —1629 och 1632 — 36, i Säter 1627—1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) — 1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) —1641 och i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).
Gift 28 juli 1614 med Elisabet van Eijck, f. 21 okt. 1598, † 3 maj 1665, dotter till handelsmannen och polske myntdirektören i Danzig Isak van Eijck.
K. tillhörde en familj, som under ett par generationer i Limburg och Liége gjort sig känd för sina insikter i metallindustrien. Själv uppfostrades han att gå i sina fäders fotspår. Enligt vad likpredikan över honom berättar, skall han först ha inhämtat sina kristendomsstycken samt lärt sig skriva och räkna nödtorftigt. Sedan sattes han på grund av sina mekaniska anlag i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar, genomreste därpå Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser samt stannade slutligen till en tid i Ungern, där han satte sig in i bergsbruk och mynttillverkning. Med grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet kom han så till Danzig. Här omhändertogs han av en farbroder, Abel Kock. Denne, som var stadens vågmästare, använde brorsonen som biträde och beredde honom på så sätt tillfälle att ådagalägga märkliga prov av sin goda förfarenhet »så uti stadsens våg som andra publike byggninger».
Handeln med Preussen och de baltiska provinserna var ju sedan gammalt en huvudkälla till Nederländernas rikedom. K. kom också in i en hel koloni av landsmän. Utom farbrodern kunna nämnas hans blivande svärfader, polske myntmästaren i Danzig Isak van Eijck och dennes söner samt Marcelis Philipsen, längre fram känd som svensk myntmästare i Elbing. Liksom van Eijck tog K. efter ett par år polsk anställning och var i nio år myntmästare i Bromberg. I längden trivdes han dock, alltjämt enligt likpredikan, ej i det katolska landet. Han övergick därför i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Königsberg och Berlin. I sin nya befattning fick han den nyssnämnde Marcelis Philipsen till kompanjon. De båda myntmästarna stodo i livlig affärsförbindelse med familjen van Eijck, som bl. a. hjälpte till att furnera myntet i Königsberg med silver. Otvivelaktigt var K: s verksamhet framgångsrik. Under åren 1619—21 kunde han dels till evärdelig egendom, dels på viss tid, tillhandla sig en kvarn och betydande länderier i trakten av Weichsel. Han igångsatte genast förbättringar, som skola ha kostat honom 15,000 rdr, röjde åker och betesmarker, skaffade kreatursbesättning, byggde och anlade trädgårdar. Men då han lämnat polske konungens tjänst, fråntogs honom godset 1624 mitt under hans odlarmödor av den gamle ägaren, palatinen Zalyn Zalinskij, enligt K: s påstående med grovt våld och utan varje rättmätig orsak. K. och hans ättlingar försökte sedan i decennier förgäves göra sina anspråk gällande, delvis även på diplomatisk väg. Till äventyrs har förbittringen över våldet även föranlett K. att söka förbindelse med Gustav Adolf, då denne 1626 kom till Preussen, eller i varje fall gjort honom benägnare att lyssna till de förslag, den svenske konungen gjorde honom.
Av Falu koppargruva uppbar kronan först och främst en gruvavrad, som med tiden fastställdes till ett skeppund av var fjärde part eller l,200 skeppund om året. Av den efter avradens erläggande behållna kopparen erlades ytterligare en tillverkningsavgift, tullen, vars belopp efter åtskilliga stegringsförsök för en lång tid kom att stanna vid en fjärdedel av tillverkningen. Och slutligen utgick en betydande storasjötullsavgift för all koppar, som exporterades. För att hastigt i pengar förvandla de stora inkomster, som tillflöto kronan av gruvan, hade Gustav Adolf som bekant överlåtit förköpsrätt till dess avkastning åt Svenska handelskompaniet, som i gengäld fick åtaga sig att kontant erlägga de städse stegrade avgifterna till kronan. I verkligheten var det konungen, som på detta sätt själv tog ledningen av kopparhandeln. År 1625 sökte han slå ett djärvt slag. För att på en gång tillgodose myntbehovet och driva upp kopparpriset på den internationella marknaden föreskrev han, att kopparen skulle utmyntas efter 150 dir (100 rdr) skeppundet eller säljas till minst detta pris. En av förutsättningarna för att planen skulle kunna förverkligas var rent teknisk: det gällde att skapa myntverk av tillräcklig kapacitet. Men här brast det alldeles. Det enda man kunde åstadkomma var det illa slagna fyrkantiga klippingsmyntet. Och myntningens kvantitet var otillräcklig. 1625 nådde man ej upp till 400,000 dir, 1626 överskreds knappt 450,000, oaktat myntverk hade byggts både för kronans räkning i Nyköping och för kompaniet i Säter och Arboga. I denna situation var det, konungens uppmärksamhet riktades på K. Uppgörelsen med denne kom snart till stånd. Enligt likpredikan skall Gustav Adolf genom en särskild beskickning ha utverkat kurfurstens samtycke till K: s avflyttning. Men följande år, då K. uppsökte konungen i hans läger, lovade denne honom ersättning för vad han skulle komma att förlora i Preussen, emedan han ej utan kurfurstens ogunst kunde lämna sin förra tjänst.
I dec. 1626 avseglade K. till Sverige, åtföljd (enligt likpredikan) av skickliga hantverksmän och utrustad med erforderliga verktyg. I sitt nya hemland gjorde han ett gott intryck, han var, hette det, »ein gar fleissiger, förständiger man» (Peter Kruse). K: s första arbetsplats blev Nyköping. Gustav Adolf reste själv i febr. 1627 dit och träffade nödiga avtal med honom: han skulle, ehuru med kraftigt understöd, på egen risk bygga ett nytt kronans mynthus, och där slå runt mynt mot viss myntarlön. I början av juni berättas det, att själva myntet någorledes. hade sin fortgång. Närmaste uppgiften var nu att bygga smältugn och hammare för att taga vara på avfallet vid myntpräglingen. För detta ändamål upplät konungen åt K. det gamla mässingsbruket i Nyköping, som innehafts av mäster Willem De Besche. Även andra anläggningar förbereddes.
Så snart K. i Nyköping visat, vad han förmådde, fick han taga hand även om kompaniets båda myntverk. Om myntet i Arboga flyta källorna mindre rikligt. Då K. senare ville alldeles underkänna anläggningen därstädes, är det tydligt, att han ej kan ha lett dess uppförande, ehuru hans metoder nu infördes. Resultatet blev ganska klent. Från juli 1627 slogos runda mynt, men kolbrist hindrade tillverkningen. I mars 1628 förestods Arbogamyntet av en Casparus Hedwiger, som emellertid visade sig oförmögen att komma till rätta med arbetsfolket.
Viktigare blev K:s insats i Säter. Han kom dit på sommaren 1627. Klippingmyntet stod där då nybyggt eller nyreparerat efter en vårflod 1625, som ramponerat allt som byggts i och vid strömmen. Utan försyn för de stora kostnader, som nedlagts, lät K. riva hela anläggningen till grunden. Det nya verk, han lät bygga i stället, skulle, lovade han, bliva vida förmer än myntet i Nyköping. Samtida funno det imponerande. Peter Kruse ville ej tro, att maken gåves i något konungarike. Men även kostnaden var dryg. Den ännu bevarade byggnadsräkningen för själva huset slutar på över 4,300 dir. Och ej nog härmed. K. krävde, att också en myntmästargård skulle byggas. Fastän Kruse blev betänksam, drev han sin vilja igenom. Huset måste han ha; bestodes ej utgiften, förklarade han, finge han bestrida den själv — vilket han visserligen sedan alldeles vägrade vid kompaniets avveckling. Då huset i nov. 1627 stod färdigt efter att ha dragit en kostnad av nära 2,500 dir, brann det ned. Men myntmästaren måste ha fått sitt hus ändå, ty reduktionsherrarna, vilkas nit intet undgick, letade på Karl XI: s tid upp, att K. sedermera fått två kronans trähus att flytta till Avesta — en föräring, som dock till sist befanns ha varit alltför obetydlig för att behöva återbäras. Myntningen kom i gång i aug. 1627 men gick till en början trögt på grund av materialfel i maskineriet och kolbrist.
Någon slutsiffra för kopparmyntningen i riket 1627 är ej känd. Givetvis måste den ha hindrats av alla tre myntverkens ombyggnad. Säkert är också, att den ej motsvarade konungens behov och anspråk. För kompaniet blev detta och andra misslyckanden ödesdigert. På våren 1628 måste det avstå från sina privilegier och avträda kopparköp, kopparförråd och alla anläggningar. Bland de sistnämnda voro även de båda myntverken, som överlämnades till K. såsom kronans myntmästare. Arboga tillinventerades honom i maj — det var då, han sökte vraka verket —, Säter i juli. Hade myntningen 1627 gått trögt, skulle årsresultatet 1628 bevisa värdet av K: s tekniska insatser. Detta år slogos i Nyköping över 184,000, i Arboga över 43,000, i Säter närmare 900,000 dir eller tillhopa 1,122,900 dir. I början av 1629 fick Mårten Wewitzer uppsikten över alla myntverken; i Säter fungerade K. och en Tobias Cleinau som myntmästare, i Nyköping sköttes myntet av ett par inspektörer, i Arboga nedlades det. Årstillverkningen (över 770,000 dir i Säter, nära 95,000 dir i Nyköping eller tillhopa 867,150 dir) blev imponerande. Att den ej nådde upp till fjolårets summa, berodde på ett omslag i kopparpolitiken. Det värde, som åsattes myntet, var högre än kopparens marknadspris, och den forcerade präglingen ledde till inflation. Det hade därför också befunnits omöjligt att upprätthålla kopparmyntets kurs gentemot silvret. Och samtidigt visade det sig, att konungen ej heller nådde sitt andra mål, att ransonera den utländska marknaden. Man började nämligen smälta ned myntet och konkurrera med kronan genom att utbjuda den så vunna kopparen till underpris. På hösten 1629 avbröt Gustav Adolf därför myntningen. Under åren 1630 och 1631 förekommo endast jämförelsevis obetydliga tillverkningar i Säter, medan verket i Nyköping stod; 1632 upphörde präglingen jämväl i Säter; endast övergående lovade den av Gustav Adolf 1632 påbörjade kreutzermyntningen för Tyskland en ny storhetstid lik åren 1628 och 1629 åt K: s skapelse. Den tycktes faktiskt skola bli satt ur funktion.
Nya möjligheter öppnade sig likväl, då myntfrågan ordnades 1633. Regeringen beslöt nu att åter börja mynta silver i större skala i Stockholm. Uppdraget gavs åt K. Till en början synes han ha arbetat mera försöksvis, men på våren 1634 krävde han att få sin ställning fastare ordnad; utan kontrakt vågade han ej fortsätta. Han erhöll då ett privilegium (12 mars), som gav honom rätt att mynta för egen räkning mot viss slagskatt. En annan fördel, som han i samband med myntningen förskaffade sig, var, att Danviks kvarn upplåts åt honom. Vid sidan av silvermyntningen återupptogs jämväl kopparmyntningen, först i Nyköping (1633—36) och sedan även i Säter (från 1635). Avtal om myntningen på den senare orten träffades 12 nov. 1634 mellan K. och kammaren; här skulle arbetet utföras i kommission mot viss myntarlön. Det är känt, att myntfrågan ej fick en lycklig lösning genom införandet av dubbelmyntfoten 1633. Kopparmyntets depreciering fortsatte, och silvret, det bättre myntet, trängdes ut ur rörelsen av kopparen. Fenomenen, som tiden saknade förutsättningar att genomtränga, framkallade helt naturligt en irriterad stämning, vilken ej minst vände sig mot myntmästaren. Rådsprotokollen förvara många vittnesbörd härom. K. borde stå till svars inför kammaren, hette det redan 1634 (9 sept.), ett huvudfel vore, »att kronan med ingen god myntemästare är försedd» (5 okt. 1635).
Men man överlade även sakligt. I nov. 1635 fick sålunda K. utveckla sin mening i myntfrågan. Han tog särskilt sikte på silver myntets utträngande ur rörelsen ('utförsel ur landet'). Som botemedel föreslog han att nedsätta dess metallvärde, så att nedsmältningen ej lönade sig, men möttes av invändningen, att detta blott skulle leda till stegring av riksdalerns kurs även i dlr smt. 1636 blev frågan om bristen på silvermynt åter aktuell. Efter långa debatter kunde rådet ej finna annan utväg än att på två år efterskänka kronans slagskatt och upplåta myntet åt någon enskild, som på såsätt skulle uppmuntras att uppköpa och mynta silver. Då beslutet fattades (11 juni), hoppades man därigenom locka fram nya spekulanter: Louis De Geer, kopparkompaniet eller andra. K. nämndes aldrig, men endast några dagar senare, 23 juni, fick han privilegiet på två år. Icke heller på detta sätt övervunnes svårigheterna, men det oaktat träffades ännu en gång, i febr. 1638, nya uppgörelser med K. Senare hävdades från hans sida. att han låtit förmå sig att acceptera ohållbara villkor. Han fortsatte det oaktat att förestå silvermyntningen först i Stockholm och sedan i Sala ända till år 1641 men drog sig därpå tillbaka för att ägna sig åt de mera lukrativa kopparaffärerna.
Det var tvenne verk, kronan 1628 i Säter övertagit av kompaniet, det ursprungligen av Govert Silentz anlagda gårmakeriet och det av K. 1627 nybyggda myntet. Av dessa blev gårmakeriet viktigast, i samma mån som den svenska kopparmyntningen avtog och kreutzermyntningen upphörde. Det måste alltid förbli en storaffär, så länge kravet upprätthölls, att all i riket producerad råkoppar skulle förädlas till gårkoppar. Så småningom visade sig vattenkraften vid Säter otillräcklig för de dit förlagda förädlingsverken, och konkurrens om bränslet började också uppstå mellan dessa och gruvan. Då kopparhandeln 1636 överläts åt ett nytt kompani, blev också en av dettas första åtgärder att låta Silentz anlägga ett gårmakeri i Avesta vid Dalälven. I Säter kvarblevo blott kronans gårmakeri och mynt, det sistnämnda alltjämt under K: s ledning. Denna splittring blev dock ej länge bestående. Redan efter ett par år hade experimentet med det nya kompaniet visad sig dödfött, och utredningsmännen sålde (18 okt. 1641) Avestabruket till Falu stad och bergslagen. De nya ägarna kunde dock ej gärna själva sköta ett förädlingsverk. Förutsättningen för affären var därför också ett avtal, som kronan redan i förväg (13 aug.) träffat med K. Enligt denna överenskommelse, som bekräftades efter köpet (26 okt.), skulle K. mot viss gårmakarlön per skeppund i Avesta göra såväl kronans som bergslagens koppar. Nu vidtog ett skede av livlig verksamhet. Till följd av en i kontraktet åtagen förpliktelse färdigbyggde och utvidgade K. gårmakeriet. För att undvika besvärliga transporter flyttade han även myntningen från Säter till Avesta och uppförde där för egen räkning ett myntverk. Likaså byggde han flera kopparhammare, smedja, kvarn m. m. Anläggningarna stodo på höjden av tidens ingenjörskonst. Än leddes vattnet genom i berget brända kanaler, än visste K. att direkt »lämpa den strida forsen till sin bekvämliga tjänst». Gärningen var trots den splittrade råkopparproduktionen vid gruvan rationellt och enhetligt ordnad som stordrift. K. mottog och renade successivt all råkoppar, som invägdes i Falun, varpå var och en fick sitt kvantum av gårmakeriets samfällda tillverkning. I regel uttogs bergsmanskopparen i Avesta av köpmän, som vid berget tillhandlat sig vågsedlar, medan kronan, såsom även av det följande framgår, på olika sätt disponerade sina stora kopparpartier. Sin ställning förstärkte K. genom att tillsammans med några av de förnämsta bergsmännen i Falun mot överlåtelse av vederbörandes anparter i gårmakeriet förskjuta de till dess inlösen använda medlen. Då den första arrendeperioden började lida mot sitt slut, förnyade han (15 apr. 1644) i god tid överenskommelsen med bergslagen för ytterligare femton år (1646—60) och erhöll (28 nov. 1645) även ny uppgörelse med kronan. Redan tidigt började dock en opposition framträda mot gårmakeriets överlåtande åt K. Ryktet ville veta, att dennes vinst på gärningen var oskälig, och man ondgjorde sig över att ej bergslagen i sin helhet utan några få enskilda och bland dem K. tack vare de nyssnämnda förskotten å lösensumman tillgodogjorde sig arrendet. Hos familjen Silentz fortlevde därjämte en bitter fiendskap mot K. och hans efterkommande. För den tedde sig förloppet så, att K. undanträngt grundläggaren från hans verk och skördat rikedomar, där en annan givit uppslaget och burit anläggningstidens svårigheter.
Trots Govert Silentz obestridliga förtjänster måste emellertid K., såsom av det föregående framgått, anses som Avestabrukets verklige skapare. Han har därmed gjort en central insats i vår ekonomiska historia. Det stora, tekniskt högt utrustade gårmakeriet gjorde det först möjligt att till fullo utnyttja koppargruvans produktionskraft. Och om kopparmyntningen än ej blev vad Gustav Adolf först hoppats, spelade dock även denna länge ekonomiskt och kanske ej mindre politiskt en mycket avsevärd roll. För myntpolitikens utveckling under K: s tid är här icke platsen att redogöra; blott en intressant teknisk nyhet, kopparplåtmyntningen (kontrakt 26 jan. 1644 och 29 apr. 1649) må antecknas. Gårmakerimonopolet för rikets viktigaste gruva och myntningen gåvo en halvofficiell ställning åt Avestaverken. Staten höll där sitt eget ombud, kronoinspektören. Dennes uppgift var trefaldig: han skulle övervaka gärningen av kronans koppar, följa myntningen och ombesörja en bokföring av all gårad koppar, som organiserades för att kontrollera stora sjötullsuppbörden.
K: s intressen voro ingalunda inskränkta till myntväsendet och kopparen. Hans verksamhet inföll under den tid, då det svenska stångjärnssmidet omlades till storindustri, och även i denna utveckling gjorde han en insats. Den 3 febr. 1629 utverkade han och hans kompanjon Cleinau ett K. tillstånd att få uppköpa och utföra järn med samma rätt som borgare (förnyat för Tv. och hans son Daniel 30 okt. 1648). Men redan före exportprivilegiet hade K. ägnat sig åt själva produktionen. Den 17 mars 1627 erhöll han jämte åtskilliga medintressenter privilegium på ett s. k. drag- eller snidverk i Torshälla. I detta skulle det grova stångjärnet fördelas i ämnesjärn, eller tenar, lämpliga för spiksmide och olika manufakturer. Det var här (enligt likpredikan) fråga om att exploatera uppfinningar, som K: s fader först av alla gjort i Liège och som sonen nu blev den förste att införa i sitt nya hemland. Bland delägarna inträdde sedermera Louis De Geer och andra bemärkta män. Är 1632 arrenderade K. jämte en annan nederländare ett vattenfall i Dunkers socken under Ökna och uppförde där Mora masugn. K. participerade med en tredjedel i företaget. Hans egentliga syfte med affären torde ha varit att vinna användning för sin vattenkraft i Nyköping. Man erfar nämligen nu, att han där hade två hamrar, på vilka tackjärnet från Mora vitsmiddes till stångjärn. Sedermera, då K: s verksamhet, förlagts till andra trakter, utarrenderade han (1639) sin masugn och hamrarna till kompanjonen. Hamrarna såldes längre fram (1646) till kronan, som upplät fallet till Mattias Röiner och Wellam Momma. och masugnen frångick efter tvister K: s arvingar. I Säter och Avesta fortsatte K. i stor skala sina kapitalplaceringar i järnindustrien. Måhända, var det till en del osäkerheten i besittningsrätten till kopparverken, som LMV hans intresse en så stark inriktning åt detta håll. Tydlig är att han syftade till att kunna utrusta sina söner med egna brukspossessioner. I kapitalöverslag, som upprättades omkring 1650, uppräknas en ståtlig rad av järnbruk: Nisshyttan i Säter – för vars skull han invecklades i en långvarig skogstvist -, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo i Söderbärke med Saxhammar, Malingsbo i Söderbärke med Källsjö masugn i Norrbärke, Håkanbennings masugn i Norberg samt ett nytt smidverk, Mölntorp nära Strömsholm. För den fortsatta utvecklingen av investeringarna i järnindustrien redogöres nedan i Isak Cronströms biografi, då de nära sammanhänga med dennes personliga insatser.
De nyssnämnda kapitalöverslagen tillkommo i samband med den växande andel i affärerna, K. på äldre dagar började inrymma åt sina söner. Redan då den äldste av dessa, Daniel Kock, 1636 kom hem från sina utländska studieresor, tog han honom till sin medhjälpare och designerade honom allt tydligare till sin efterträdare vid gårmakeriet och kopparmyntverket. Efter flyttningen till Avesta fick sonen en självständigare ställning i affären. I 1644 års arrendekontrakt å gårmakeriet nämndes han som faderns participant, och i nov. 1647 ingicks ett formligt bolagskontrakt, vari Daniel Kock upptogs som K: s kompanjon med en tredjedel i företaget till arrendetidens slut 1660. Ett tillägg till bolagskontraktet av år 1649 bestämde slutligen, att han på sin arvslott skulle få Malingsbo, Hällsjö och Mölntorp. Sedan 1645 hade Daniel Kock fullföljt även en annan av faderns verksamhetsgrenar, i det han då som kronans myntmästare övertagit ledningen av Stockholmsmyntet; under överläggningarna om 1649 års myntordning hävdade han liksom före honom fadern, att silvermyntets vikt måste sänkas, om det ej skulle utföras, en åsikt, som nu också vann beaktande. Daniel Kock inlät sig även i kopparaffärer med Adrian Tripp och Louis de Geer men avled redan 1650. I hans ställe ryckte brodern Isak (se denne) in i ledningen. En betydande roll inrymdes även åt K: s måg, den bekante Jakob Momma-Reenstierna. Denne blev de många Kockska verkens främsta affärsförbindelse, ombesörjde till stor del deras export och uppköp, skötte frändernas processer i Stockholm, deltog med dem i rederiföretag osv. De ömsesidiga affärerna fördes i löpande räkning; sina tillgodohavanden begagnade Kockarna i stor utsträckning för att verkställa betalningar i Stockholm eller utlandet genom assignationer och växlar, dragna på Momma.
Under sina sista år fick K. ett nytt huvudintresse vid sidan av affärerna. Redan 1642, då han flyttade till Avesta, hade samhället slutit kontrakt med en prästman, som skulle svara för barnens undervisning och ibland predika i Avesta alternerande med socknene präster. Av allt att döma var initiativet icke K: s, men vittnesbörd saknas icke om att han och hans närmaste intresserat sig för skolan och bruksgudstjänsterna. År 1651 inköpte K. för 200 dir kmt den gård, där skolan brukade hålla till, och hembjöd den åt samhället. Detta betalade genast 20 dir och åtog sig att senare ersätta hela köpeskillingen, varpå K. skänkte sin fordran till ett nytt kyrkobygge. Åt detta ägnade K. sedan mycken uppmärksamhet. Templet byggdes av sten med ett litet torn mitt på taket och uppfördes under åren 1652—55. K. skänkte av egna medel 3,000 dir kmt till bygget mot löfte om fri gravplats för sig och sin hustru under sakristian. Då så erfordrades för arbetets jämna gång, försträckte han även behövliga medel. Av den fordran på 4,000 dir kmt, som han sålunda fick, efterskänkte arvingarna efter dödsfallet ytterligare 500 dir kmt. Själv hade K. förordnat, att 100 dir kmt om året i tio år av hans kvarlåtenskap skulle givas till fattigkassan. I kyrkan uppsattes K: s och hans makas epitafier i svart marmor. Spår av en nationalistiskt färgad motvilja mot de invandrade kapitalisterna saknas ej alldeles. Så kallade en herre till Ökna, för övrigt själv son till en invandrad tysk officer, föraktfullt K. och hans kompanjon i Mora masugn »landstriecherische vallenen,». En fiende (Silentzska arvingarna) kunde också varnande erinra om, hur den Kock-Cronströmska familjen satt sig fast överallt, både in- och utrikes, med hjälp av släktingar och intressenter »efter holländsk sammanknippat, hemligit och inbundit sätt». Och även ansvariga kretsar trodde sig ej sakna fog för betänksamhet. Man fruktade, att främlingarna förr eller senare skulle lämna landet med sitt där hopskrapade kapital. Men om de visade sig växa fast, assimilerades de lätt nog med de ledande klasserna, ej minst genom giftermålsförbindelser. Så gick det även med K. och hans närmaste, inbördes fortsatte de väl att bruka holländskan, men eljest acklimatiserades de hastigt. Hur lojal K. var mot sitt nya fädernesland, framgår tydligt av hans i familjekorrespondensen oförbehållsamt yttrade stämningar i anledning av spänningen mellan Holland och Sverige under Karl Gustavs krig. För dennes politik hade han likväl knappast någon djupare förståelse. Det var freden och handelns trygga gång, han längtade efter. Men han hade levat länge nog för att veta, att sådana frågor måste lämnas »i Guds hand, som styr potentaternas hjärtan». Medan han så fatalistiskt böjde sig för de politiska ovädrens från hans horisont nyckfulla gång, försummade han likväl ej att vaket speja efter de möjligheter till köpmansvinst, konjunkturerna kunde erbjuda. Några egentliga bidrag till K : s, personliga karakteristik ge de bevarade källorna på. grund av sin art knappast. Däremot lämna de många upplysningar om hans hälsotillstånd under de sista åren. Han besvärades av svåra, då och då återkommande krampanfall i högra sidan. År 1655 ådrog han sig därjämte i bruket en skada i ena benet, som hade svårt att läka och ofta plågade honom. Med obruten energi följde han dock alltjämt sina många företag. Efter vad det vill synas var det ej minst tillverkningens tekniska ledning, som var föremål för hans intresse. Men i okt. 1657 råkade han. ut för ett nytt olycksfall, efter vilket han aldrig återhämtade sig.
&nb Det arkivaliska materialet rörande K: s verksamhet flyter ganska rikligt. I kammararkivet finnas sålunda betydande sviter räkenskaper för kronans koppar och för myntet samt handlingar rörande bergsbruket av olika slag, däribland det äldre kopparkompaniets arkivalier. Lika viktigt är bergskollegiets arkiv. I riksarkivet märkes därjämte ett betydande antal brev från K. till J. Momma-Reenstierna. Talrika upplysningar kunna jämväl inhämtas i de nedan under Isak Cronströms biografi citerade reduktions-, likvidations- och rättegångshandlingarna.sp;

Källa:
Uppgifter ur ovan anf. arkivalier; riksregistr., biographica, bergsbruk (Avesta), bergskoll, prot. och registr. samt Harmens register, allt i RA; kontraktsböcker, brev från orterna (Nyköping, Arboga, Säter och Avesta), kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 2—13 (1880—1912); Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar angående Sveriges rikes commerce, politie och economie, l—2 (1747—50); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, I: 11 (1905). — Likpredikan av O. Laurelius (1658) och jordefästspredikan av O. Johannis Moreaus (1658); T. G. Appelgren, Svenska myntmästare- och myntskrivaremärken (K. mynt- och justeringsverket, Myntdirektörens und. berättelse för år 1915, 1916); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, l, 2 (1923); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); Abr. Hülphers, Dagbok öfver en resa igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne (1762); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen (1877); V. Marstrand, Etten Tersmedens oprindelse (Personhist. tidskr., 1926); P. Norberg, Avesta skola 1642—1872 (1924); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865); A. W. Stiernstedt, Om kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar (HA Handl., 23, 1863); dens., Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter, l—2 (1871—72); dens., Om myntorter, myntmästare och myntordningar, 2 (Numismat. meddelanden, 2, 1875); M. B. Swederus, Bidrag till kännedom om Sveriges bergshandtering 1612—1654 (Jern-kont. annaler, 1910); K. A. Wallroth, Sveriges mynt 1449—1917 (1918); G. Wittrock, Sv. handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919).
B. BOÉTHIUS.

--------------------------------------------------------------------------------

http://www.hosserudkullen.se/forskning/75_kock.pdf
-------------------------------------------------

Gudrun Henrikssons släktbok 75
-------------------------------------------------------------------------------------------
75 KOCK - CRONSTRÖM
med Momma – Reenstierna
Malingsbo i Smedjebacken var ett viktigt bruk i Marcus Kockts verksamhet.
Karta av Lisa Larsson / Internet
-------------------------------------------------------------------------------------------
75 KOCK - CRONSTRÖM 1
Släktträd – Kock 2
Abel Kock släkt gnm Kristina Clo 2
Kock i Limburg 3
Kock i Liège 3
Kock i Danzig 3
Marcus Kock 3
1. Daniel Kock Cronström 4
2. Isaac Kock Cronström 4
3. Abel Kock Cronström 4
4. Elisabet Kock 5
5: Abraham Cronström 6
Anne Kock 6
Ättlingar till Marcus Kock 7
Ättlingar till Wilhelm Momma dä 8
Gunnar Tonnqvist Sidan 1 2008-03-07
75 Gudrun Henrikssons släktbok
Släktträd – Kock
Marcus Kock
Järnmanufakturist
Limburg
___________________|____________________
Daniel Remacle KocK Abel Kock
bergsman Liège vågmästare
& Katarina Hawens i Danzig
_______________|_________________
Marcus Kock Anne Kock
1585-1657 ~1606-1626
Myntmästare & Johan Blavier1
&Elisabet.van Eijck2 ~1590-~1650
1598-1665 faktor Torshälla
________________|___________________________
Daniel Isaac Abel Elisabet Abraham
1616-50 & Kristina kh Sona & Jacob 1640-1696
Myntmäst Hanssen3 & Kristina Reenstierna4 övermynt-
| (15 barn) Clo mästare
Marcus (se nedan) (ogift)
Assessor
&Sigrid Baaz
Ekehielm5
Abel Kocks släkt genom Kristina Clo
Daniel Remacle Kock Petrus Kenicius Mårten Krakow
1500-talet 1555-1636 1538-1615
bergsman Liège ärkebiskop &1 NN &2 Emerentia
& Katarina Hawens & Margareta Gammal *1542 Pauli6 †1647
| _______________|___________ | |
Markus Kock Katarina Kenicia Anna Kenicia Emerentia Katarina
1585-1657 1592-1679 † 1627 Krakow Krakow
Myntmästare &Joh:s Lenæus &Carl Prætorius & Knut Olofsson ~1605-1672
&Elis.van Eijck 1573-1669 Präst Carolstadius & Johan
1598-1665 ärkebiskop | borgmäst.Karlstad Casparsson
| | | | |
Abel Kock & Kristina Lenæa Helena Prætoria & Peder Kanuti Kaspar
1627-1668 Clo 1613-1615 Bäfverfeldt7 Poppelman
överhovpredikant *1627 1607-1653 1633-1690
kyrkoherde Sona Justitiepresidident & Margareta
Göteborg Wetterhamn8
1 Härifrån utgeick svenska släkten Blavier med bl a Gudrun (Henriksson) Tonnquist.
2 Fadern Isak van Eijck var polsk myntmästare i Danzig
3 Mormodern Cecilia Dober var dotter till Hans Dober, bardskärare, stadssekreterare och riksdags-man i Västerås, därefter hovrättsassessor. Epitafium i Västerås domkyrka. Cecilias bror Peter Dober är ana till förf:s svägerska Ingegerd (Stomby) Tonnquist.
4 Farfars farföräldrar till Märta Reenstierna (1753-1841), känd som ”Årstafrun”.
5 Känd industriidkare och bruksägare (bl a Bofors), 3 ggr änka.
6 Mårten Krakow och Emerentia Pauli är berömda för sitt försvar av Gullbergs fäste vid Göta älv den 25 januari 1612. En uppgift att Emerentia skulle vara född 1538 är osannolik – hon skulle då ha blivit mormor vid 105 års ålder!
7 En anlinje går till de finländska ätterna von Wright, Orbinski och Mannerheim.
8 Från ett tidigare gifte med Samuel Isaksson Kruse går en anlinje till Gunnar Tonnquist.
-------------------------------------------------------------------------------------------
Gunnar Tonnqvist Sidan 2 2008-03-07
-------------------------------------------------------------------------------------------
Gudrun Henrikssons släktbok 75
-------------------------------------------------------------------------------------------
Kock i Limburg
Anorna till Johan Blaviers första hustru Anne Kock går tillbaka till sta-den Limburg i nuvarande sydöstra Nederländerna, där Marcus Kock var ’känd för sina insikter i järnmaufak-tur’, troligen vid 1500-talets början. Ingen hustru är känd men två söner: Daniel och Abel.
Kock i Liège
Daniel Remacle Kock föddes i Lim-burg men blev sedan som bergsman i trakten av Liège i Vallonien, då till-hörande Frankrike, idag en del av Belgien.
Daniel gifte sig med Elisabet Ha-wens, troligen av holländsk börd. Två barn är kända, sonen Marcus född 1585 och dottern Anne född beräknat 1606. Den stora åldersskillnaden mellan syskonen gör, att vi nog kan räkna med flera syskon däremellan. Det är inte heller säkert, att Anne hade samma mor som brodern, fa-dern kan ha gift om sig.
Kock i Danzig
Daniels bror Abel är endast känd som vågmästare i Danzig, vid den tiden Polens största stad med en av allt att döma inte obetydlig holländsk koloni av handelsmän och tekniker.
Marcus Kock
Daniels son Marcus föddes i Liège den 14 januari 1585. Han visade tidigt mekaniska anlag och uppfost-rades för att gå i sina fäders fotspår.
Han sattes i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar. Därefter gav han sig ut på en ge-nomresa i Europa, och besökte då Frankrike, Tyskland och flera österri-kiska provinser. Slutligen kom han till Ungern, där han stannade en längre tid för att arbeta inom bergs-bruk och mynttillverkning. Efter grundlig utbildning och med mångsi-dig erfarenhet kom han till Danzig, där hans farbror Abel Kock var sta-dens vågmästare. Hos honom arbe-tade han som bidrädande vågmästa-re i två år.
I Danzig träffade Kock flera lands-män från Nederländerna, bland dem den polske myntmästeren i Danzig, Isak van Eijck, med vilkens dotter Elisabet (1598-1665) han gifte sig den 28 juli 1614.
År 1613 gick även Marcus Kock i polsk tjänst och blev vid tjugoåtta års ålder myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttade han i samma egen-skap till Königsberg 1622, anställd hos kurfursten av Brandenburg, som även hade ett myntverk i Berlin.
År 1626 inkallades Kock av den svenske kungen Gustav II Adolf i syf-te att utveckla och förbättra landets myntprägling. Efter viss tvekan an-seglade han med sin familj och några medarbetare (Johan Blavier var troli-gen en av dessa) från Danzig i de-cember 1626 och ankrade vid ’Nykö-pings skiär’ på julaftonen.
Han utnämndes till myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.), en befattning kom som han innehade till 1629. Mellan 1632 och 1636 var han myntmästare i Säter, 1627-1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634), i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) -1641 och slutligen i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).
Marcus Kock införde flera förbätt-ringar, bl a det i flera andra länder rådande bruket att förse mynten med myntmästaremärken. Under Kocks ledning utvecklades koppar-verket i Avesta till ett av Europas förnämsta. Kopparplåt från Avesta gick bl.a. till slottet i Versailles. Kock startade 1644 också ett myntverk i Avesta för prägling av kopparmynt.
Gunnar Tonnqvist Sidan 3 2008-03-07
75 Gudrun Henrikssons släktbok
Marcus Kock – Avesta kyrka
Marcus Kock dog i Avesta den 20 november 1657 och begravdes i Avesta kyrka, som "af honom upp-byggdes och som han för egna medel lät inreda".
Marcus Kocks manliga ättlingar adlades den 24 maj 1667 med nam-net Cronström. 9
1. Daniel Kock Cronström
Den äldste sonen föddes 1616, trolligen i Danzig. Han blev 1645 myntmästare i Stockholm, men avled redan 1650. Sonen Marcus Cron-ström var gift med den kända bruksägaren Sigrid Ekehjelm i hen-nes tredje gifte. Barnlös överlevde hon tre män och blev omåttligt rik. Hon ägde många bruk i Bergslagen, bland dem Bofors.
Sigrid Ekehielm är också genealo-giskt intressant med släktband till de flesta familjer i Småland. Hon var dotter till Bengt Baaz Ekehielm, ad-lad för sina tjänster som lärare för pfalzgreven, sedermera kung Karl X Gustaf. Bengt E var son till biskop Johannes Baazis dä i Växjö, halvbror till både ärkebiskop Johannes Baazi-
9 Marcus Kock, sönerna Isaac och Abraham Cronström samt Isaac C:s söner Daniel och Issac finns utförligt beskrivna i Svenskt Biografiskt Lexi-kon, band 9, sig 345-388. us dy och Sigrid Baaz, gift med 1) Magnus Paulin- Hilletan óch 2) Jacob Broddesson Anberg.
2. Isaac Kock Cronström
föddes 1620 i Bromberg, Preus-sen. Han var gift med Kristina Pers-dotter Hanssen, dotter till en klädes-handlare i Stockholm och dtrdtrdtr till Hans Dober10. Isaac Cronström var myntmästare, assessor i Bergs-kollegium och kammarråd. Han avled 1679.
Av de tio barnen fick Peter ätt-lingar i ätterna Funck, Kolthoff, Björ-ling och Tham. Daniel (1655-1719) blev envoyé i Paris, där han dog ogift. Isaac (1661-1751) gick i hol-ländsk tjänst, där han blev general och friherre. Han var gift med Trajec-tina Anna Elisabeth van Tuyll van Serooskerken11.
3. Abel Kock Cronström
Abel (1627-1668) föddes i Nykö-ping den 1 april 1627, tre månader efter föräldrarnas landstigning där. Han var den ende av sönerna som inte ägnade sig åt myntillverkning. Han blev präst, och drottning Hedvig Eleonora var så förtjust i hans pre-dikningar, att han blev överhovpredi-kant och kyrkoherde i Sona, kanske de mest kände näst efter Johan Olov Wallin. I Solna kyrka finns också se-dan denna tid förgyllda nattvards-kärl, skänkta av drottningen med hennes namnchiffer.
10 Hans Dober invandrade om-kring 1580 från Tyskland till Västerås och avancerade där från bårdskärare till organist, stadssekreterare, laglä-sare och hovrättsassessor. Epitafium i Västerås domkyrka. - Bland ättling-arna märks bl a Gunnars svägerska Ingegärd Stomby g. Tonnquist.
11 Släkten van Tuyll van Seroo-skerken lever ännu i Holland.
Gunnar Tonnqvist Sidan 4 2008-03-07
Gudrun Henrikssons släktbok 75
Solna kyrka. Rundtornet uppfördes omkring 1180.
Vid adlandet i maj 1667 var han redan sjuklig och blev aldrig introdu-cerad på riddarhuset, men adelska-pet ärvdes av sönerna. Han tvinga-des även avböja en utnämning till biskop i Lund.
Abel K var gift med Kristina Le-næa Clo, dotter till ärkebiskopen Jo-hannes Lenæus och kusin till Helena Prætoria, gift med Mådfsn Krakows dotterson justitieborgmästaren Peder Bäfverfeldt i Göteborg (kap 58).
Abel Kock avled våren 1668 och begravdes i en särskild kammare un-der Solna kyrka, varifrån kistan dock försvunnit12. På södra väggen i kyr-kan hänger begravningsvapen fär ätterna Kock, Cronström och Reens-tierna (efter svågern, se nedan).
4. Elisabet Kock
(1631-1720) var gift med gross-handlaren i Stockholm Jacob Momma (1625-1678), en av fyra bröder i två kullar efter faderns båda giften. Hel-broder till Jacob var Abraham (1623-1690), de betydligt äldre halvbröder-na hette Nils (handelsman och stads-källararrendator i Nyköping) och Wil-helm (Wellam, ~1605-1681).
12 Anders Isaksson i Solna-Råsunda församlingsblad 2007.
Brödernas farfar Wilhelm Momma (1543-~1602) var kopparslagarål-derman i Aachen, Westfalen. Dennes son med samma namn var koppar-mästare i Aachen. Familjen hade handelshus i både Amsterdam och Hamburg.
På 1640-talet invandrade Jacob och Abraham Momma till Sverige via Nyköping. De utmärkte sig som bruksägare (bl a ett smältverk i Svappavaare), industriidkare och handelsmän, som hade affärsförbin-delser även med Marcus Kock. I Stockholm. Abraham och Jacob ad-lades 1669 till Reenstierna. Ättens begravningsvapen finns i Solna kyr-ka.
Reenstiernska palatset vid Wolmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stock-holm.
Jacob Reenstierna uppförde ett palats vid Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm och fick se-nare en större gata uppkallad efter sig. Hans son Abraham Reenstierna var farfarsfar till Märta Helena Re-enstierna (1753-1841), mer känd som ’Årstafrun’.
Årstafrun
Hon var gift med C H von Schnell men blev tidigt änka. Under 30 år på Årsta gård i Brännkyrka söder om Stockholm förde hon de dagböcker hon skrev mellan 1793 och 1839, vilka finns bevarade i sin helhet i Nordiska museets arkiv i Stockholm. Gunnar Tonnqvist Sidan 5 2008-03-07
75 Gudrun Henrikssons släktbok
Sammanlagt fyller de 5000 maskin-skrivna ark.
”Denna dagbok, öfver de händel-ser som uti min lilla Sphère vid År-stad förekomma, tillika med väderle-kens omskiften, för hvarje dag, Syss-lor, främmande, resor, visiter, hälsa och opassligheter etc:” skrev hon själv nyårsdagen 1799. Dagboken har gett historiker en bra inblick i hur livet tedde sig för en gårdsfru på den tiden. (Wikipedia)
Årsta gård vid Årstaviken, Stock-holm. I hörnet närmast kameran låg Årstafruns arbetsrum.
Abrahams yngre bror Jacob Re-enstierna dy (1659-1716) var sanno-likt den Reenstierna hos vilken Johan Blavier III var i tjänst cirka fem år under senare delen av 1680-talet.
Abraham Cronström
(1640-1696) var assessor i kom-merskollegium och övermyntmästa-re. Han var ogift.
Anne Kock
Det enda man någorlunda säkert vet om Anne är att hon var första hustru till Marcus Kocks medhjälpare Johan Blavier (kap 74). I tidigare genealogier sades hon vara Marcus’ dotter, död barnlös i sin första barnsäng i Torshälla omkring 1633.
Dessa antaganden kullkastades, när Bertil Kjelldorff i Arbogas kyrk-böcker fann dödnotisen för sonen Daniel Blavier, som avled i Arboga 1694, 68 år gammal. Därur kan fö-delseåret beräknas till 1626 (eller 1625), dvs innan Marcus Kock och hans medhjälpare kom till Sverige! Daniel var därför troligen född i Dan-zig (eller Tyskland).
Denna upptäckt får flera konse-kvenser. Eftersom Marcus Kock och Elisabet van Eijck gifte sig i juli 1614, kan Anne, enligt en Disbyt-uppgift utan källa född 1606, inte vara deras dotter, snarare Markus’ 21 år yngre syster och dotter till Daniel Kock dä. Det är då inte säkert, att Katarina Hawens också var hennes mor. San-nolikt har hon efter sin fars död sökt upp brodern i den holländska kolonin i Danzig, där det blev Marcus’ plikt att finna ett bra gifte för henne. Att valet föll på vallonen Johan Blavier torde vara det bästa betyg hans medarbetare kunde få.
Om hon sedan dog i barnsäng – alla element i traditionen behöver ju inte vara fel - vid Daniels födelse, lämnades barnet sannolikt till foster-föräldrar i Danzig, innan fadern följde med Kock till Sverige, där man antog att han var barnlös. Dessutom – ef-tersom man i släkten Blavier hade en tydlig sed att döpa första sonen till Johan (Jean), borde Daniel med sin morfars dopnamn ha en äldre bror. En baklängesräkning visar då, att Daniel kan vara född år 1626 och Jean/Johan år 1624, sedan Anne gift sig 1622 eller 1623, när hon var sex-ton eller sjutton år gammal. Anne Kock kom nog aldrig till Sverige.
Sönerna fick en annan uppfostran än vallonsmederna, kom senare till Sverige, kanske i samband med nå-gon epidemi på kontinenten. Svensk Släktkalender anger, att stamfadern kom till Sverige ’flyktande undan pesten’. Om de bodde kvar i Danzig, var resan däriftån till Sörmland ett enklare företag än motsvarande resa från Vallonien.
I Sverige fick de merkantila arbe-ten som inspektor på var sin gård. Daniel försökte driva snidverket efter
Gunnar Tonnqvist Sidan 6 2008-03-07
Gudrun Henrikssons släktbok 75
faderns död men misslyckades och blev i stället postmästare i Arboga.
Ättlingar till Marcus Kock
Marcus Kock & ?
1. Daniel* Remacle Kock & Katarina Hawens
1.1. Marcus Danielsson Kock 1585-1657 &1614 Elisabeth van Eijck 1598-1665
1.1.1. Daniel Kock Cronström 1616-1650 & ? ?
1.1.1.1. Marcus Kock Cronström 1649-1679
1.1.2. Isaac Kock Cronström 1620-1679 &1650 Kristina Persdotter Hanssen 1632- 1708
1.1.2.1. Peter Cronström 1651-1708
1.1.2.2. Elisabet Cronström 1653-1718
1.1.2.3. Daniel Cronström 1655-1719
1.1.2.4. Markus Cronström 1657-1688
1.1.2.5. Anna Cronström 1658-1722
1.1.2.6. Christina Cronström 1659-
1.1.2.7. Isaac Cronström 1661-1751
1.1.2.8. Catharina Cronström 1662-1742
1.1.2.9. Hedvig Cronström 1664
1.1.2.10. Maria Euphrosyne Cronström 1668-1736
1.1.2.11. Beata Euphrosyne Cronström 1670-1670
1.1.2.12. Beata Christina Cronström 1671-1732
1.1.2.13. Engela Cronström 1673-1675
1.1.2.14. Eva Maria Cronström 1676-1676
1.1.2.15. Charlotta Cronström 1676-1703
1.1.3. Abel Kock Cronström 1627-1668 & Kristina Clo 1627
1.1.4. Elisabet Kock 1631-1720 &1651 Jacob Momma-Reenstierna 1625-1678
1.1.4.1. Elisabeth Momma
1.1.4.2. Vilhelm Momma
1.1.4.3. Markus Reenstierna 1652
1.1.4.4. Abraham Reenstierna 1656
1.1.4.5. Isak Reenstierna 1657
1.1.4.6. Jacob Reenstierna 1659-1716
1.1.4.7. Maria Reenstierna 1660
1.1.4.8. Elisabeth Reenstierna 1662
1.1.4.9. Abel Reenstierna 1665
1.1.5. Abraham Kock Cronström 1640-1696
1.2. Anne Kock 1606-1626 &ca 1622 Johan (I) Hansson Blavier /1600-/1652
1.2.1. Johan (II) Blavier ca 1623 & okänd ?
1.2.1.1. Johan III Blavier -1695
1.2.2. Daniel (I) Blavier -1694 & Dotter Piett †1675 & ? ?
2. Abel Kock Gunnar Tonnqvist Sidan 7 2008-03-07
75 Gudrun Henrikssons släktbok
Ättlingar till Wilhelm Momma dä
Wilhelm Momma & ?
1. Ägidius Momma 1541
2. Wilhelm Momma 1543-1602/ & Anna von Kettenis
2.1. Volquiin dä Momma †1631/1635 & ? ?
2.1.1. Guilliaem Momma †1666
2.1.2. Volquin dy Momma 1614-1679
2.1.3. Matthias Momma †1682
2.1.4. Heinrich Momma
2.2. Wilhelm Momma †1631 & Sara von Thenen 1588-1618 & Maria Baur
2.2.1. Niclas Momma †1668/ & ? ?
2.2.1.1. Wilhelm Momma Claeson (Niklasson) †ca 1668 & ? ?
2.2.1.1.1. Maria Momma 1635-1680 &1663 David Klöcker adl Ehrenstrahl 1628-1698
2.2.1.2. Jan Momma Claeson (Niklasson) †
2.2.2. Willem (Welam) Momma ca 1605-1681 &1631 Maria de Bruin ca 1609-1670
2.2.2.1. Maria Momma 1635-1680
2.2.2.2. NN Momma & ? ?
2.2.2.2.1. Rolof Momma 1684-1715 & Elsa Dorotea Kraak
2.2.2.2.1.1. Peter Momma 1711-1772 &1735 Anna Maria Bragner
2.2.2.2.1.1.1. Willem dy Momma 1740
2.2.3. Abraham Momma-Reenstierna 1623-1690 &1658 Ingrid Johansdotter
2.2.3.1. Johan* Wilhelm Momma-Reenstriena 1659-1692
2.2.4. Jacob Momma-Reenstierna 1625-1678 &1651 Elisabet Kock 1631-1720
2.2.4.1. Elisabeth Momma
2.2.4.2. Vilhelm Momma
2.2.4.3. Markus Reenstierna 1652
2.2.4.4. Abraham Reenstierna 1656 & Metta Hjerta
2.2.4.4.1. Metta Elisabet Abrahamsdotter Reenstierna 1685
2.2.4.4.2. Anna Maria Reenstierna 1687
2.2.4.4.3. Per Reenstierna 1688
2.2.4.4.4. Johan Reenstierna 1689
2.2.4.4.5. Jacob Reenstierna 1690 &1711 Metta Magdalena Uggla ca 1695
2.2.4.4.5.1. Abraham Reenstierna 1712-1795 & Catharina Maria von Köhler 1727
2.2.4.4.5.1.1. Märta Helena Reenstierna 1753-1841
2.2.4.5. Isak Reenstierna 1657
2.2.4.6. Jacob Reenstierna 1659-1716 &1687 Magdalena Teutin
2.2.4.7. Maria Reenstierna 1660
2.2.4.8. Elisabeth Reenstierna 1662
2.2.4.9. Abel Reenstierna 1665
Gunnar Tonnqvist Sidan 8 2008-03-07

http://web.telia.com/~u90403760/handelsflottan2.htm
-----------------------------------------------------
.
PDF/fil Till Bilaga 12-13
PDF/fil Till Bilaga 14-16......
PDF/fil Till Bilaga 17-19......
PDF/fil Till Bilaga 20-21......
PDF/fil Till Bilaga 22-23......
PDF/fil Till Bilaga 24-25.....
PDF/fil Till Bilaga 26...........
Du behöver Acrobat Reader för att öppna filerna.
Klicka här !

--------------------------------------------------------------------------------

Handelsflottan Del 2.

Det är för övrigt som om den glada och hoppfulla företagsamhe­tens friska fläktar slogo emot en även ur själva fartygsnamnens bro­kiga mångfald. Där mötes man naturligtvis först och främst av en otalig mängd Hoppet och Fortuna, namn som tala sitt tydliga språk. Helgonnamnen S:t Johannes, S:t Petter, S:t Nicolaus etc. i förening med namn sådana som Engeln Gabriel och Engeln Rafael antogos tydligen böra göra ett särskilt vederhäftigt intryck i de katolska salt- och vinhamnarna. Vid helgonens sida trivdes gott de olym­piska gudarna: Jupiter, Mars, Mercurius och Venus lånade sina namn åt bl. a. några av handelsflottans yppersta skepp. Den bibliska his­torien gav en betydande tribut: Unge Tobias, David och Goliat, Emaus, Noe ark, Abrahams Offrande, David i Lejonkulan etc. Alle­handa dygder svävade fram över haven: Concordia och Constantia, Justitia och Patientia, samt Caritas eller Kärleken i åtskilliga gestal­ter, även Krönte Kärleken. Sveriges landskap och städer samt allt vad till dem hörde voro ej heller glömda: Östergötland eller Gripen, Angermanland eller Tre Laxar, Stockholins Järnvåg och Stockholms Riddarhus, Landskroniske Stapeln och Kastellet av Kalmar. Växt­och djurvärlden gåvo sitt i riklig mängd: Lindbom och Oranienbom, Röda Roseu och Blå Liljan, en mångfald Falkar, Svanar, Örnar och Duvor, blå, vita och grå, Vite, Svenske och Krönte Björnen, Vite och Brune Hästen, Unge Lammet, Vindhunden och Lindormen. Sär­skilt hade Gotland försett sig med en hel liten djurpark: Gotländska Lammet, Gotländske Gumsen, Gotländske Krönte Hjorten, Got­landsbocken m.fl. Himlavalvets företeelser återspeglades som sig bör i fartygsnamnen: Solen och Halve Månen, t. o. m. Förvände Halve Månen, Morgonstjärnan, Nordstjärnan, Sjustjärnan och Röda Stjärnan. I övrigt möta namn sådana som Havsfrun och Resande Mannen, Viborgske Tjärutunnan och Virginske Tobaksfatet, Svarte Morian och Gröne Jägaren, Melkmejt och Gröna Mjölkepigan, Fyra Väder och Himmelsfart.

I viss mån återspeglas också i dessa fartygsnamn själva uppkoms­ten och förloppet i denna den svenska rederinäringens första verkligt stora tid. Det begynnande uppsvinget markeras således av de allt mer talrikt uppdykande Hoppet och Fortuna. Så kommer den egent­liga högkonjunkturen omkring årsskiftet 1667 och med den fartygs­namn sådana som Vindruvan och Vinberg, Vinfatet och Röde Vin­fatet. Den gyllene tiden kastar för övrigt en återglans även på far­tygens namn, vilka även de på bästa sätt förgyllas upp: Gyllene Phoenix, Förgylte Falken, Förgylte flygande Hjorten, Förgylte Stjärnan, Förgylte Vinfatet o. s. v. Men med det stora sjökrigets slut var också högkonjunkturen till ända. Och nu uppdyker ett all­deles nytt namn i många upplagor: Salvator, Salvator, Salvator Mundi, liksom varslande om att nya tider brutit in.

Brännpunkten för denna nästan våldsamma företagsamhet var naturligtvis rikshuvudstaden. Stockholms och rikets utan jämfö­relse största skeppsredare var alltjämt det år 1646 grundade Väs­terviks skeppskompani, ett vittförgrenat bolag med ursprungligen minst ett fyrtiotal aktieägare, bland vilka återfinnas åtskilliga av spetsarna inom den aristokratiska byråkratien och den borgerliga finansen. En stor del av de ursprungliga aktieägarne voro numera avlidna och deras aktier fördelade bland de talrika arvingarne, vari­genom participanternas antal nu torde ha uppgått till någat hundra­tal personer. Bland de förnämsta delägarne vid denna tid må näm­nas riksamiralen C: G. Stenbock, riksskattmästaren Gustav Bonde, riks­råden Seved Bååt och Bengt Skytte, riksrådet och presidenten i kommerskollegiet Knut Kurck, vicepresidenten därsammastädes Israel Lagerfeldt, hovrådet Johan von Friesendorf, kommersepresi­denten Abraham von Eyck, generaltullförvaltaren Vilhelm Draken­hielm, räntmästaren Börje Cronberg, myntmästaren Abraham Kock samt storköpmännen Jakob Momma och Daniel Leijonancker, de båda sistnämnde kompaniets direktörer. Ar 1666 ägde kompaniet, på höjden av sin storhet, icke mindre än 14 fartyg: St. Beata (200 l.), Svenske Björnen (200), Falken (200), Hoppet (bojort 50), Jupiter (200), Leoparden (I8o), Mars (250), Piparen (Ioo), Söderström (200), Trumslagaren (200), Venus (300) och Östergötland eller Gripen (350 1., svenska handelsflottans största skepp) samt dessutom-på stapeln Gustavus (225 1.) och bojorten Konung David (60 1.) - ett tonnage sålunda om sammanlagt 2,7I5 1. Hösten 1666 utbröt emellertid mellan aktieägarne en häftig schism, som slutade med kompaniet sprängning, i det nämligen en del participanter med direktörerna

Momma och Leijonancker i spetsen separerade sig, medtagande sex av kompaniets fartyg.l)

I Stockholm fanns ännu ett annat skeppskompani, Stockholms lilla skepsbyggnadskompani, ägare av åtminstone tre stora skepp, För­gylte Solen, Halve Månen och Fortuna, samt några smärre.2)

De flesta delägarne i dessa skeppskompanier sysslade emellertid även med privata rederiaffärer. Bland Stockholms största skepps­redare under dessa år märkas sålunda Niclas Keder, Henrik och Pet­ter Thun (den förre 1672 adlad Rosenström), Joachim Pötter (1668 adlad Lilljenhoff), Olof Håkansson, Anders Olderman, Petter Ver­beck, bröderna Johan och Arnold van der Hagen, bröderna Abra­ham och Jakob Momma (1669 adlade Reenstierna), Abraham och Isak Kock (1667 adlade Cronström) samt Börje Cronberg.- i unge­fär nu nämnd oräning. Bland stockholmsredare i andra ledet kunna nämnas f. d. skepparen Didrik Dragendouf, köpmännen Claude Ro­quette-Hägerstierna och Henrik Lohe, skeppsbyggmästaren Francis Sheldon, generaltullförvaltaren Vilhelm Drakenhielm, köpmansän­korna Margareta Strangh och Debora von Ruiffs, vidare brukspatro­nen och handelsmannen David Leyel, köpmännen Olof Trummel, Hans Focken, Adam Radau, Jakob Sempel och Olof Gråå samt slut­ligen bruksägarne Laurent och Gerhard de Geer. För övrigt torde det ej ha funnits någon enda mera betydande köpman i Stockholm, som ej skaffade sig en eller annan fartygspart. Även den adliga hu­vudstadsbyråkratien deltog med stort intresse i tonnagespekulatio­nerna. En och annan medlem av högadeln hade likaså egna skutor. Rikskanslern M. G. De la Gardie t. ex. var vid denna tid ensam ägare till tre små fartyg, Vita Svan, Hapsal och Wurmb, och något senare lät han på Kronans varv i Göteborg bygga ytterligare tvenne, Göte­borg och Gröne Jägaren.

Rikets andra redarstad var Göteboyg, som ävenledes synes hava in­höstat vackra skördar av dessa års goda konjunkturer. Ätminstone visa dess tolagsräkenskaper fr. o. m. året 1666 en synnerligen kraftig stegring av den göteborgska sjöfarten, märkbar ännu ett flertal år efter sjökrigets slut och återspeglande sig i ett tydligt uppsving för stadens handelsflotta.l)

1) Efter separationen ägde kompaniet kvar följande fartyg: St. Beata, Svenske Björnen, Falken, Mars, Söderström, Trumslagaren, Venus, Gustavus och Konung Da­vid, följande år tillökade med Stockholms Riddarhus (zoo 1.), alltså sammanlagt 2,035

Med anledning av separationen uppstod en långvarig process mellan de

avgå­ende och kvarstående participanterna, vilken först slutdömdes år 1669.

1. Se Handel och Sjöfart, vol. B. I5 och Momma-Reenstiernas Arkiv, vol. Iog.

2) Se Handel och Sjöfart, vol. B. I6.

Även Göteborg hade sitt eget skeppskom­pani, Göteboygs skepbsbyggnadskompani, ägare till en hel rad av sta­dens yppersta fartyg. Bland de män, som här gingo i spetsen, må nämnas Niclas Preuss, Jakob Hartzen, David Amija, Gabriel Spalding, Johan Maklier och Sibrand Falck.

Kalmar, rikets tredje sjöfartsstad, synes visserligen ej ha blivit delaktigt av något större uppsving under dessa år. Som stadens främsta skeppsredare framträdde köpmännen Didrik Muhlenbruch samt Petter och Johan Baumgart.

Av rikets övriga sjöstäder tyckas i synnerhet Öresundsstäderna, Hälsingboyg, Landskrona och Malmö, ha förstått att gripa det gyl­lene tillfället i flykten och genomlevat en kort men glänsande stor­hetstid. Ätminstone utgåvos av kommerskollegiet på resp. magist­raters attest en mångfald sjöbrev för fartyg hemmahörande i sagda städer. I Hälsingborg framträder sålunda borgmästaren Bengt Pihl som en stor och driftig skeppsredare, flitigt sekunderad av sin koI­lega Johan Ennes. .I Landskrona spelar borgmästaren Bartholo­mäus Menthe en motsvarande, ehuru något blygsammare roll. Åt dessa herrars verksamhet skall emellertid i annat sammanhang ägnas ännu ett par ord. I Malmö slutligen var fabrikören och köpmannen Thomas Jude en av de ledande krafterna.

Bland redare i rikets övriga sjöstäder intogo Didrik och Hans Bauman i Västeyvik samt Hans Stiehl i Noyyköping en ganska fram­trädande plats.;

Med liv och lust hade de svenska redarne och köpmännen kastat sig in i spekulationens virvlar, gripande efter vinsten varhelst den stode att få. Försiktigt och noga beräknande hade de holländska re­darne och köpmännen tillgodosett svenskarnes krav på kapital och tonnage i den utsträckning och på de villkor, som bäst stämde överens med deras egna intressen. Det fanns emellertid även en tredje part, som intresserat följt händelsernas utveckling i akt och mening att söka länka den efter sina egna avsikter. Det var den svenska regeringen.

Det hade aldrig varit någon hemlighet, att redan under forna, fredliga tider en hel del utlänningar, framför allt holländare, med svenskar som bulvaner seglat under svensk flagga att dymedelst komma i åtnjutande av de Iättnader i tullen, som enbart bort vara

1) Se Ivan Lind, Göteborgs handel och sjöfart 1637-1920, Göteborg 1923, Tab. 69 och 70.

de svenske förbehållna - till lika skada för den inhemska rederirö­relsen som för kronans tullinkomster. Och när så Kungl. Maj:t i krigstid för kronans räkning rekvirerat dessa privilegierade skepp, då hade de ofta helt plötsligt varit försvunna, såvida de icke, såsom någon gång hänt, dykt upp i fiendens eskadrar. Visserligen hade regeringen med till buds stående medel sökt tillintetgöra denna för kronan fördärvliga trafik, ehuru hittills förgäves. Nu vore det att vänta, att holländarne under det pågående sjökriget skulle i större utsträckning än någonsin tillämpa dessa metoder för att under den svenska neutrala flaggans skydd söka rädda så mycket som möjligt av sin hotade handel. Och säkerligen borde det ej bliva dem svårt att mot lämplig ersättning finna svenska bulvaner, villiga att såsom holländska faktorer åtaga sig mödan och risken.

Här stötte emellertid holländarne och deras svenska hantlangare på ett hårdare motstånd än någonsin förr, och det just från den sven­ska regeringens sida: Ty regeringens klart fattade och energiskt hävdade avsikt var att äntligen göra rent hus med allt dylikt luren­drejeri i full överensstämmelse med det svenska statsintressets krav - militärt, ekonomiskt och politiskt. Militärt, ty hel- (och delvis även halv-) friheten vore ju ett understöd från kronans sida åt vissa svenska fartyg till den svenska örlogsflottans förstärkande, och varje underslev härutinnan måste naturligtvis nu soih förut på det krafti­gaste beivras. Ekonomiskt, ty om det över huvud skulle vara möjligt för svenskarne att med undanträngande av holländarne göra sig till herrar över sin egen sjöfart, ja kanske över Östersjöns, så skulle man aldrig kunna finna ett lämpligare tillfälle än just nu i dessa hollän­daines yttersta trångmål, och att under sådana förhållanden se ge­nom fingrarna med holländska lurendrejerier vore ju att direkt sätta krokben för hela planen. Politiskt, ty genom den nyligen med England slutna sjö- och handelstraktaten var än ytterligare Sveriges politiska kredit engagerad i att intet holländskt fartyg, lika litet som holländ­ska varor, smöge sig in under den neutrala svenska flaggans skydd.')

1) Enligt handels- och sjöfartstraktaten av den 21 okt. 1661, ytterligare bekräftad genom traktaten av den I mars 1665, båda baserade på den gamla, av engelsmännen envist fasthållna wkonsulats (suum cuique-) principen, skulle svenska skepp och va­ror gå fria från visitation och uppbringande, för så vitt de voro försedda med ett av svenska myndigheter (kommerskollegium eller provinsernas guvernörer) utfärdat sjöpass, garanterande ej mindre skeppets svenska nationalitet än även varornas neu­trala karaktär. Traktaten av år 1661 tryckt hos S. Lewenhaupt, Recueil des traités, conventions etc. de la Suéde II, s. 475 ff. Jfr Kom. Koll. till K. M. Io april 1665, KmKR.

Det var således allt ifrån början den svenska regeringens bestämda föresats att tillse, det svenska fribrev och sjöpass ej komme andra än garanterat svenska fartyg till del. Order utgingo följaktligen till provinsernas guvernörer att noga kontrollera förordningarnas efter­levnad och strängt beivra varje missbruk.l)

För att ett fartyg rättsligen skulle anses såsom svenskt och således kunna komma i åtnjutande av svenska fribrev och sjöpass, måste det uppfylla tvenne villkor: dels skulle samtliga redaye vara svenska un­dersåtar, dels skulle skepparen (och om möjligt även styrmannen och besättningen) vara svensk samt bosatt på svenskt territorium.2) I första hand ålåg det stapelstädernas magistrater att utöva den nöd­vändiga kontrollen härutinnan. Det var ju närmast på deras attes­ter, som kommerskollegiet eller i dess ställe de resp. provinsernas generalguvernörer utfärdade sina sjöpass. Denna magistraternas kontroll tyckes emellertid på flera håll ha varit ganska bristfällig. Till en början synes visserligen kommerskollegiet - och i än högre grad generalguvernörerna - ha tämligen omisstänksamt litat på magistraternas attester, men allt efter som tiden led och det ena un­derslevet efter det andra kom i dagen, ej minst genom de engelska kaparnes och prisdomstolarnas glupska vaksamhet, skärpte kom­merskollegiet sina försiktighetsmått. Det finnes också mångfaldiga exempel på att så snart minsta misstanke förefanns, att någon främ­mande undersåte vore delägare i skeppet, kollegiet vägrat sjöpass till dess rättelse åstadkommits.

Här några exempel bland många från olika tidpunkter. I dec. 1666 hade en i Amsterdam bosatt svensk köpman, Sigfrid Höök, be­gärt pass för sina tre skepp. Kollegiet beslöt emellertid, att eftersom det ej vore fullt styrkt, att sökanden verkligen vore av de medel, att han utan främmande hjälp mäktat tillhandla sig sagda skepp, och det vore osäkert, om han ej tilläventyrs hade sig därborta i Amster­dam »så fäst och insatt a, att han mera vore att räkna som holländsk än som svensk borgare, så skulle passen sändas till residenten

1) K. M. till generalguvernörerna angående commerciens och seglations befordran 26 april 1665, Stiernman III, s. 325 ff.

2) De under 1600-talet krävda garantierna för ett faitygs svenska nationalitet voro sålunda betydligt strängare än de i v'ar tid fastställda. Enligt vår nu gällande sjölag kräves endast, att fartyget till minst två tredjedelar äges av svenska undersåtar eller ock tillhör aktiebolag, vars styrelse har sitt säte inom riket och består av aktieägare, de där äro svenska undersåtar. När lagen sålunda medgiver utlänning rätt att till en tredjedel reda i fartyg utan att detta förlorar sin svenska nationalitet, är avsikten just att öppna väg för främmande kapitals användande i den svenska sjöfartsnäringen.

Appel­boom att först efter inhämtad underrättelse och mot tillbörlig ga­ranti åt sökanden överlämnas.l) Passen utgåvos ej heller. - I sept. 1667 vägrade kommerskollegiet att till den stockholmske borgaren och köpmannen Wilhelm Guthrie överlämna ett begärt och redan utskrivet pass för hans skuta Pax, vilken han skulle ha inköpt av den mäktige engelske storköpmannen Shuttleworth, sedan åtskillig tid bosatt i Stoekholm men ännu i saknad av svenskt burskap. Det hade nämligen kommit till kollegiets kännedom, att åtkomsthand­lingarna icke voro fullt klara, vadan möjligen Shuttleworth fortfa­rande skulle kunna betraktas som skutans rätte ägare.2) Först sedan saken vederbörligen ordnats inför Stockholms magistrat, utlämnades passet. - En annan gång förbjöds skeppet Patientia, tillhörigt själve kommersepresidenten i Göteborg Abraham van Eyck, att avsegla med det erhållna passet, då det upptäcktes, att skeppet bland sina redare hade en borgare i Hamburg. Först sedan det blivit utrönt, att hamburgaren endast disponerade ifrågavarande part såsom pant, upphävdes sekvestern men endast under kaution av borgmästare och råd i Göteborg, att förbemälte part bleve av svenska undersåtar in­köpt, innan skeppet komme åter.3) - Försiktigheten sträckte sig t. o. m. så långt, att ej ens Sveriges resident i Irondon, Johan I,eijon­bergh, kunde utfå kollegiets pass på några skepp han ämnade köpa, med mindre vicepresidenten i kollegiet, I,agerfeldt, samt assessorn därstädes Rosenholm ginge i borgen för att han skulle sprestera all den satisfaktion, som andre i slika fall tillhållas att g'örao, och att haris beedigade revers skulle inkomma, betygandes skepp, redare och skeppare vara samtliga av vederbörlig beskaffenhet s.4)

Trots dessa och dylika försiktighetsmått klagade dock engelsmän­nen över att de svenska myndigheterna ofta alltför lättsinnigt ut­ställde sina pass, och begärde, att det ej vidare skulle ske blott på tro och loven utan endast efter edlig försäkran. Detta krav awisa­des emellertid av kommerskollegium, som dock samtidigt förklarade praxis vara den, att där det ringaste tvivelsmål yppade sig, redarne tillhölles att före passets utfående »prestera en formel och ordentlig ed .5)

Lika mycket besvär som kommerskollegiet hade med att skapa.

1) Kom. Koll. till Appelbom 8 dec. 1666, X mKR:

2) KmKP 4 sept. 1667.

3) XmKP 18 mars, 3 och 6 april 1668.

4) KmKP 23 mars 1667.

5) Kom. Koll. till Leijonbergh 2g dec. 1666, KmKR

Jfr XmKP 18 febr. 1667

nödiga garantier för undersåtarnes fulla äganderätt till de inköpta skeppen, lika mycket arbete nedlade det på att tillse, det Kungl. Maj:ts förordningar angående skepparens och besättningens nationa­litet efterlevdes. Det var som sagt icke nog med, att skepparen av­lade svensk borgared, han måste även med hustru och barn ohusli­gen nedsätta sig på svenskt territorium såsom en ytterligare pant för de nyförvärvade fartygens trygga besittning.l) Här stötte man emellertid på ett segt, nästan oövervinneligt motstånd. Kollegiet satte dock hårt mot hårt. Mången gång vägrades helt enkelt pass, till dess kollegiet fått vederbörlig säkerhet för att skepparen verkli­gen ställt sig lagen till efterrättelse.2) Ofta sökte redarne kringgå den besvärliga förordningen genom att nominellt ställa en svensk som skeppare, medan den ,verklige skepparen, av utländsk nationalitet, gick med som styrman.3) Kommerskollegiet beslöt slutligen att göra slag i saken, och den 8 aug. I670 lät det utgå ett plakat till borg­mästare och råd i alla rikets stapelstäder liksom till samtliga tullnä­rer, att intet fartyg skulle få åtnjuta hel- eller halvfrihet i tullen med mindre skepparen kunde intyga, att han med hustru och barn slagit sig ned på svenskt territorium såsom bofast. och besuten borgare.4)

Trots all den energi, som de svenska myndigheterna - främst kommerskollegiet, i mindre grad generalguvernörerna - lade i da­gen vid övervakandet av förordningarnas efterlevande; kunde det naturligtvis icke undvikas, att underslev och lurendrej erier av alle handa ­

1). Var skepparen ogift kunde man t. o. m. av honom fordra en kautionssumma. XmKP 15 april 1673.

8) Belysande för situationen är för övrigt följande episod, utspelad på kommers­kollegii ämbetsrum den 6 juni 1669 (KmKP.). Fyra holländska skeppare voro upp­kallade, och vicepresidenten Lagerfeldt förehöll dem deras förseelse emot givna för­ordningar, då de, ehuru svenska borgare, alltjämt hade sina hustrur bosatta utomlands. Varför hade de ej efterlevat Kungl. Maj:ts vilja? en av skepparne svarade såsom talman för de övriga: Min hustru vill inte komma hit, ty intet vill hon skiljas från sina föräldrar och intet förstår hon språket; kan ock intet för religionens skull här vara. Vicepresidenten: Både efter Guds och den naturliga lagen så bör hust­run lyda mannen och följa honom efter, och så skulle I skeppare detsamma praktisera. Skepparen: De holländska kvinnfolken låta intet så tvinga sig utan vilje vara fria. Detsamma sade ock de andra skepparne. Lagerfeldt bad dem då hälsa sina resp. re­dare, att i händelse av fortsatt tredskande deras fartyg hädanefter skulle räknas som ofria i tullen. Under sådana omständigheter, replikerade skepparen, ville han hellre tjäna som styrman än som skeppare på sin skuta.

3) Mot detta missbruk ingrep dock kollegiet med kraft. Se t. eg. KmKP 8 april 1673.

4) XmKR 8 aug. 1670.

slag bedrevos. Därom vittna i rikt mått de svenska minist­rarnes rapporter från London och Haag. Därom vittna alla de elaka rykten, som korsade varandra i Stockholm och stundom häftade vid även de mest ansedda personer.l) Därom vittnar slutligen rege­ringen själv i ett brev till kommerskollegiet av den 6 febr. 1667, vari den konstaterar, att när de i England och Holland uppbringade svenska fartygen eav Våre minis'trar reklameras, så vill det förljuda, såsom ock övertygas, det en stor del med underslev hava omgått. Då det emellertid låge stor makt uppå, att Våre undersåtare efter­leva de pacta, som med Våre vänner upprättade äro, att de med deras pass och certificationer så omgå, att icke de med skäl kunna anklagas, så fick kollegiet sträng befallning att ytterligare skärpa sin vaksamhet och befordra de brottsliga till vederbörlig näpst.2)

Det dröjde ej heller länge, förrän kollegiet kom på spåren en högst betänklig affär, utspelad i en av rikets provinser. Den 22 mars s. å. fick nämligen kollegiet i sin hand ett brev från borgmästaren i Stade, Hindrich Hintze. Protokollet förtäljer vidare: Till detta sade Hans Excellens först, att vi taga anledning av detta brevet och göra en påminnelse hos konungen om det underslev och lurendrejeri, som sker med skeppen; sedan att sekreteraren måste skriva magistraten till, att de akta sig för sådant underslev och veta, att de skola vara responsable därföre, att ingen må njuta sådan frihet annan än den som Sveriges Kronas undersåtäre är. 3) Man frågar sig vad som egentligen hade tilldragit sig där nere i Stade. Om den saken lämna oss emellertid kollegiets handlingar i okunnighet. Några ännu be­varade lösa blad i Appelbooms papper 4) låta oss emellertid ana sammanhanget.

Stade ägde i början av 1660-talet en liten handelsflotta av på sin höjd några hundra läster. Men under året 1666 börjar denna så smä­ningom ökas, och våren 1667 växer den med en rent svindlande has­tighet. Det ena stora skeppet efter det andra införlivas med Stades skeppsflotta och löper ut ined av Stades magistrat utfärdade sjöpass, intygande att skeppen voro svenska. Till yttermera visso ståtar ett

1) Så t. ex. fann Joachim Pötter anledning att inför kommerskollegiet beklaga sig över dylika grova beskyllningar och suspicioner, som shonom uti främmande land illa luktande gjorde. Ryktet hade nämligen vetat berätta, att han skulle haft hol­ländska medredare i sitt stora skepp Viborg. Pötter rehabiliterades dock. KmXP 23 april, och 17 och 19 okt, 6 nov. 1667.

2) Stiernman III, s. 488 f.

3) KmKP 22 mars 1667.

4) Brev till Appelboom från åtskillige 1650-1673, Hollandica.

flertal av dessa med de mest respektingivande namn: Konung Carl i Sverige, Der König von Schweden, Gustavus Adolphus, Carolus Gus­tavus, Christina Alegandra o. s. v. Stades borgmästare och rådsher­rar, ämbetsmän och borgare bliva helt plötsligt mäktiga skeppsre­dare. I spetsen gå borgmästarne Hindrich Hintze och Johan Han­nen, sedan följer hela raden av justitieråd, kamrerare, sekreterare, lanträntmästare och proviantmästare, och slutligen komma en del borgare och skeppare. Fram på vårsidan I667 ägde Stade en ståtlig skeppsflotta av över 4,500 läster och var därmed näst Stockholm den största redarstaden inom det svenska väldet. Det var med ett ord ett lurendrejeri i verkligt stor stil. Hur saken avlöpte är mig ej bekant, men sjökrigets avslutande på sommaren genom Bredafreden samt återställandet av normala sjöfartsförhållanden vid Nordsjökus­ten torde ha förekommit alltför vittgående följder av den betänkliga affären.

En liknande historia spåras för övrigt även ifrån Riga. Under året 1666 inköptes där av ett litet konsortium - vars mest framträ­dande medlemmar voro Hans och Dietrich Dreyling, den förre råds­förvant i Riga, den senare ålderman av stora gillet därstädes, samt Frans von Dunten en hel rad, mest holländska fartyg, Det Ri­giska Slottet, Das Rad von Avanture, Die gelbe Sonne, Daniel i Le­jonkulan och vad de nu allt hette. Det lovande företaget fick emel­lertid ett brått slut. Redan på sin första resa över Västersjön kapa­des de flesta bland fartygen av engelsmännen, kondemnerades såsom holländsk ägendom och försvinna ur historien.l)

När de holländska skepparne på utgående genom Öresund be­tänkte alla de mötande farorna och riskerna, låg det för dem nära till hands att söka på antagliga villkor förvandla sina fartyg till svenska. För dylika transaktioner lämpade sig synnerligen väl de skånska Öre­suncsstäderna. Man finner också dessa små orter under krigsåren hastigt utveckla sig till betydande rederistäder. Så var i synnerhet fallet med Hälsingborg, som trots sin usla hamn snart kunde ståta med en högst betydande handelsflotta, med vars förvärvande i all­deles särskild grad borgmästaren Bengt Pihls namn är förknippat, såsom även framgår av hela raden nyinköpta, med svenska fribrev och sjöpass försedda fartyg med namn sådana som Pihls Adler, Pihls Hoff, Pihls Vinberg, Hammarskölds struvende Pihl, Der jagende Pihl o. s. v. Sammanlagt inköptes sålunda under dessa år ett tjugutal

1) Se rHandlingar angående Kaperiers i R. A., samt G. Jensch, Der Handel Rigas im 17. Jahrhundert, Riga 1930, s. I38.

fartyg om mer än 1,500 läster. På grund av källmaterialets bristfäl­lighet är det visserligen svårt att närmare granska vederhäftigheten av borgmästarens rederirörelse, men åtskilligt tyder på att han ej torde stått alldeles främmande för metoder, sådana som samtidigt praktiserades av hans ämbetsbröder nere i Stade. För säkerhets skull har jag också i min tabell uteslutit hela denna massa av tvivel­aktigt tonnage.

Men om sålunda de svenska myndigheterna hade svårt att fram­tvinga förordningarnas efterlevande, kunde de dock glädja sig åt att ha en mäktig hjälp i de krigförande nationerna. I synnerhet vakade engelsmännen, vilka ju under dessa år merendels så gott som fullstän­digt behärskade Nordsjön, med aldrig svikande iver över de svenska redarnes och skepparnes långt ifrån alltid oklanderliga moral. Sär­skilt blevo naturligtvis de på Holland destinerade fartygen utsatta för en närgången granskning. Befanns då skepparen eller styrman­. Den eller någon större del av besättningen vara av holländsk extrak­tion, var misstänksamheten väckt. Om så fartygets kurs eller inne­liggande last ej till punkt och pricka stämde med sjöpassets ordaly­delse eller om någon besättningskarl med lock eller pock kunde för­mås till angivelser gentemot redare eller befraktare, var saken klar.l) Skeppet drogs in i närmaste engelska hamn och överlämnades åt prisdomstolen, såvida det icke omedelbart plundrades och såldes aför hundköp. En hel del svenska fartyg kondemnerades också, somliga förvisso på mycket goda grunder, aridra däremot på minst sagt omtvistliga. åtskilliga av dessa bortdömda fartyg reklamerades av de svenska myndigheterna; ett och annat återställdes, men de flesta voro och fö blevo borta. Det var för svenskarne en hård skola i ärlighet eller åtminstone försiktighet. Man tycker sig också märka, att lärdomarna lades på minnet.

Huru alla de många framgångsrika eller avslöjade under­sleven återverkade på den svenska regeringens arbete för den in­hemska sjöfartsnäringens förkovran, därom har regeringen själv väl­taligt vittnat några år senare, då man återigen stod inför en liknande konjunktur. Den säger sig nämligen hava med särdeles missnöje försport det av en del Våre undersåtare vid sista kriget emellan Eng­land och Holland förövade underslev, i det de främmande skepp och varor för svenske hava utgivit, icke allenast förorsakande, att de svenske sjöpassen för suspecte och oriktige av andre nationer be­

1) Exempel finnas på att engelska kapare med tortyr sökt frampressa sådana an­givelser.

gynna hållas, utan ock Oss uti den hälsosamma intentionen, som vi med förmerandet av svenska köpmansskepp haft have, mycket frust­rerat, vilke bägge ting giva Våre commercier en stor stöt s.l)

Vilket blev då det beståndande resultatet av all denna ivriga sjö­fartsverksamhet? Huru mäktig var i själva verket den skeppsflotta, som vid sjökrigets slut, alla underslev, haverier ochkondemnationer till trots, kvarstod i svensk ägo såsom den verkliga vinsten av ut­ståndna mödor och övervunna risker? Frågan inställer sig självmant, svaret ger sig däremot icke så alldeles lätt.

Någon tillförlitlig skeppslista från denna tidpunkt finnes icke i behåll. Ja, kommerskollegiet självt förklarade sig hösten 1667 i brist på säkra primäruppgifter icke kunna tillmötesgå en begäran från amiralitetskollegiet om översändande av en fullständig för­teckning på de nyförvärvade fartygen.2) Vill man därför numera skaffa sig en överblick över det vid denna tidpunkt existerande skeppsbeståndet, får man underkasta sig mödan att på basis av från skilda håll hopsamlade uppgifter själv söka sammanställa en i möj­ligaste mån fullständig skeppslista.g)

Här möter emellertid den egentliga svårigheten, nämligen vid fast­ställandet av vilka fartyg rätteligen böra räknas som svensk egendom och vilka icke. Som svenska gällde ju visserligen alla fartyg med enbart svenska ägare samt med skeppare, vilka avlagt svensk bor­gared, och då nu sjöpassen utgjorde myndigheternas garanti för att dessa båda villkor voro uppfyllda, måste följaktligen alla med svenska sjöpass utrustade fartyg rättsligen räknas som svensk egendom ­med reservation naturligtvis för rena .falsarier. Men lika lätt som det är att konstatera, vad som formellt, d. v. s. juridiskt, måste anses ha

1) K. M. till Kom. Koll. 13 dec. 1671, Stiernman III, s. 882 ff.

2) KmKR 10 okt. 1667.

3) Den för ändamålet mest givande k'ållan är Kommerskollegii registratur, där ko­pior av utgivna fribrev och sjöpass återfinnas ehuru ingalunda fulltaliga. Rikliga upplysningar stå även att hämta ur Kommerskollegii protokoll, Handlingar rörande kaperier, Residenterna Appelbooms och Leijonberghs korrespondenser samt (i Stock­holms Rådhusarkiv) Stockholms Ilandelskollegii protokoll. - De av provinsernas guvernörer utgivna sjöpassen, kringspridda i skilda arkiv, i den mån de ännu finnas bevarade, ha däremot för mig varit oåtkomliga. På grund därav har det varit mig omöjligt att få en klas överblick av de baltiska och tyska provinsernas handelsflotta vid denna tid. Av samma orsak har uppskattningen av de skånska sjöstädernas far­tygsbestånd blivit ganska osäker. enligt benäget meddelande från landsarkivet i I,und äro emellertid därstädes inga kopior av utgivna sjöpass uppbevarade.

varit svensk egendom, lika svårt är det att fastställa, vad som också reellt, d. v. s. ekonomiskt, varit att räkna som sådan.

Till sakens - och svårigheternas - närmare belysande kan det vara lämpligt att intim den stora mängden av med svenska sjöpass utrustade fartyg, som källorna förete, särskilja tre olika kategorier.

Den första gruppen utgöres då av sådana fartyg, vilka helt plöts­ligt dyka fram ur det fördolda och erhålla svenskt sjöpass fös att se­dan åter spårlöst försvinna. Dylika fartyg måste alltid misstänkas som lurendrejare, de där rent tillfälligtvis - med svenska bulvaners och lättrogna eller bestickliga myndigheters hj älp - lyckats tillnarra sig ett svenskt sjöpass och sedermera för alltid dragit sina färde. Vid utdömandet av dylika lösdrivare måste man emellertid framgå med en viss försiktighet. Ty på samma sätt skymta och försvinna även­ledes en hel del otvivelaktigt svenska fartyg, oftast smärre och i de mindre sjöstädernä hemmahörande, sådana nämligen, som under dessa år någon enstäka gång avvikit från sina vanliga kustruter för att göra en avstickare till farvatten, vilkas farlighet påkallade skydds­brev av svenska myndigheter Att särskilja dylika på rätta vägar stadda svenska fartyg från utländska lurendrejare är emellertid ofta synnerligen svårt. Här måste man pröva varje fall för sig, och trots allt kommer här alltid att finnas en viss marginal för begångna misstag. I tvivelaktiga fall har jag emellertid följt regeln att hellre fälla än fria.

En annan grupp, och detta den till såväl antal som lästetal ojäm­förligt största, utgöres av fartyg, om vilkas svenska karaktär ej det ringaste tvivel kan råda och vilkas öden ofta kunna följas år från år även långt efter krigets slut. Somliga av dessa ha existerat redan före sj ökriget, andra däremot ha under krigsåren byggts på svenska varv eller angivas uttryckligen vara inköpta utomlands för svenska pengar.

Den tredje gruppen slutligen består av fartyg, inköpta under krigs­åren och vilkas öden ofta ej kunna följas längre än till krigets slut. Att de då försvinna utom synhåll behöver alldeles ej betyda, att de också försvinna ur den svenska handelsflottan, utan kan helt enkelt bero på källmaterialets otillräcklighet i och med att sjöpassen vid den tiden blivit obehövliga. Att en stor del av dessa fartyg, om också ej alla, in­köpts för lånfånget utländskt kapital, stundoin engelskt, oftast hol­ländskt, är höjt över varje tvivel. Men under vilka former dessa köp ägt rum och i vilken utsträckning dessa fartyg verkligen varit svensk egen­dom, därom tiga källorna fullständigt. Här kan man emellertid tänka sig allehanda former för överlåtelse ända till det rena skenköpet, där den svenske redaren i själva verket endast blev en slags ofaktor åt

den verklige, utländske ägaren. Det rikt utgrenade bolagssystemet synes emellertid tala för att överlåtelsen i de allra flesta fall varit verklig. Sällan stod ju en person såsom ensam redare i ett fartyg, och skeppsparterna bytte, under dessa tider av hetsig spekulation, så ofta ägare, att esomoftast varje nytt sjöpass anger nya delägare i farty­get. Förvisso ett ytterst obekvämt sätt för utlänningar att tillämpa faktorsystemet.

Ingenting hindrar emellertid, att en del av dessa skeppsparter, trots myndigheternas förbud och övervakande, alltj ämt låg i utlänningars hand. Att under sådana förhållanden söka göra boskillnad mellan svensk och utländsk egendom i dessa nyförvär­vade, formellt svenska fartyg synes vara ett tämligen gagnlöst före­tag. I själva verket torde väl också den verkliga äganderätten i de flesta fall ytterst ha varit avhängig av i vad mån de nya svenska re­darne i längden, d. v. s. även efter de goda konjunkturernas slut, kunnat fullgöra sina skyldigheter gentemot sina utländska kapital­förläggare.

I nedanståen tabell har jag därför - med konsekvent uteslutande av alla misstänkta falh) - medtagit samtliga fartyg, vilkas existens faktiskt förelegat vid den tidpunkt statistiken gäller, antingen det nu varit svenskt eller utländskt - under olika villkor disponerat ­kapital, som legät bakom fartygsförvärvet.

När det sedermera gällt att efter dessa principer förteckna det före­fintliga skeppsbeståndet, har emellertid en ny svårighet mött, näm­ligen vid fastställandet av de i olika källor omnämnda fartygens identitet. Denna svårighet berör visserligen icke så mycket de större skeppen, vilkas öden ofta kunna följas resa för resa och år för år, utan fastmer de smärre farkosterna och särskilt de i de mindre sjustä­derna hemmahörande. Det kunde visserligen tyckas, som om sjö­passens uppgifter om fartygens namn och lästetal, deras redare och skeppare borde kunna ge tillräckligt fasta hållpunkter vid identifie­ringen. Så är dock långt ifrån alltid förhållandet, och understundom har det varit ganska bekymmersamt att finna sig tillrätta bland ett par dussin Hoppet eller Fortuna av Stockholm eller ett tiotal St. Johannes av Göteborg och det så mycket mer som fartygen titt och tätt bytte såväl skeppare som redare. Vad åter lästetalet beträffar, befinnes även detta för ett och samma fartyg ofta mycket olika an­givet i olika dokument.2) Med ledning av de skilda källornas inre värde

1) För Sveriges och Finlands räkning belöpande sig till sammanlagt c:a 5,000 läster.

2) Egentligen synes man haft ytterst svårt att exakt fastställa ett fartygs lästetal.

Fartygen byggdes ej heller efter lästetal utan enligt bestick, d. v. s. vissa mått.

En jämförelse mellan denna skeppslista från juli 1667 och den utnämnda från nov. 1663 samt uppgifternas frekvens har jag emellertid för varje fartyg sökt fastställa ett medeltal, dock alltid vid sannolikhetens nedre gräns.

På grund av dessa svårigheter vid identifieringen ha säkerligen misstag ej kunnat helt undvikas, i så måtto att ett elles annat fartyg i den av mig uppställda skeppslistan torde vid än noggrannare gransk­ning kunna upplösas i två, eller att vad jag antagit vara två olika fartyg i själva verket varit ett och samma, i trots att det vid skilda tillfällen haft oJika redare, olika skeppare, tilläventyrs ocksä olika namn.

Ett gott sätt att till ett minimum reducera dylika misstag är emel­lertid att basera statistiken på minsta möjliga tidsperiod, varigenom ju även den kontinuerliga avgång i faxtygsbeståndet (genom haveri, försäljning, kondemnation), som ej kan direkt ur källorna konstatexas, lorna för året 1667 så pass rikligt, att jag vid skeppsbeståndets för­tecknande kunnat inskränka mig till att medtaga endast sådana far­tyg, vilkas egistens kunnat till fullo konstateras under våren och försommaren 1667, närmare bestämt månaden april-juli, d.v.s. tiden närmaste före Bredafreden. Blott undantagsvis har jag medtagit något fartyg med fribrev eller sjöpass av äldre datum och na­turligtvis endast när grundad anledning förefunnits att förutsätta dess fortfarande existens.

Resultatet av dessa beräkningar framgår av nedanstående tabell. 1) Vad som i denna förteckning först faller i ögonen är den betydande övervikten fös stora farryg (över 100 l.): c:a 70 % av det samlade lästetalet. Denna övervikt är emellertid mera skenbar än verklig.

Det tal, som skulle angiva fartygets lastförmåga blev också ytterst elastiskt - för övrigt till stor båtnad för redarne. Då ju hamnumgälderna utgingo enligt lästetal, låg det nämligen i redarnes intresse att vid dessas erläggande uppgiva sina skutor så små som möjligt. Gällde det att låta dem komma i åtnjutande av svensk hel- eller halvfrihet, kunde fartygen väga högst betydligt. Och när slutligen kronan vid krigs­tillfälle gjorde anspråk på överflödigt besättningsmanskap, synes visserligen ske,ppar­nes goda vilja alltid ha varit högst berömvärd, men samtidigt vägte även relativt små skutor ut till ganska aktningsvärda skepp, som krävde stor bemanning.

1) Denna tabell omfattar som synes endast fartyg, hemmahörande i det svenska mo­derlandet samt Finland. De upplysningar rörande de transbaltiska provinsernas han delsflotta, som ännu finnas kvar från här avsedda tidpunkt, äro nämligen alltför ofull­ständiga för att kunna läggas till grund för några påståenden i mera bestämd form. Från en något senare tidpunkt finnes emellertid tillräckligt material för att kunna giva en något så när adekvat föreställning även om provinsernas sjöfartsförhållanden.-- Se därom nedan s. 59 ff.

Källmaterialets beskaffenhet ger nämligen vid handen, att här endast kunnat medtagas sådana fartyg, som erhållit fribrev eller pass, d. v. s. sådana som företrädesvis förmedlat förbindelsen m Sverige och utländska, särskilt västersjöhamnar, medan den sa ligen ganska betydande skeppsflotta, som endast trafikerat sve farvatten och särskilt Östersjön, till stor del undandragit sig all skattning l)

En jämförelse mellan denna skeppslista från juli 1667 och den förutnämnda från nov. 1663(med dess 75 fartyg och 6609 läster)2 ) (KLICKA PÅ LÄNKEN)

Till Bilaga 14.

1) För bedömande av även denna hemflottas storlek finnes emellertid från en senare tidpunkt ett betydande material, varom mera i annat sammanhang. z)

2) Se ovan s. I4 f.

ger emellertid vid handen, att de mellanliggande fyra åren utgjort en tid av kraftig utveckling för den svenska sjöfarten, även om en pro­centuell uppskattning av denna utveckling för handelsflottan i dess helhet ej gärna låter sig göra på grund av materialets ofullständighet. Vad däremot det större tonnaget beträffar synes detta under de mellanliggande åren ha mer än fördubblats, nära nog tredubblats. Största delen av denna ökning faller naturligtvis på de två åren 1666 och 1667, gynnad eller kanske snarare framtvingad av det stora sjökriget med dess hela sjöhandeln omstörtande förhållanden. Om detta upp­sving bär särskilt Stockholm vittne. Sedan sjökrigets början våren 1665 hade huvudstaden fördubblat sin handelsflotta (över 11,000 1. mot förut 5,500 1.). Stockholm torde också vid här ifrågavarande tid ha varit ägare till i runt tal hälften av det samlade svensk-finska handelstonnaget, och av de större fartygen ägde det jämnt två tredje­delar (53 fartyg av 82, 9,000 1. av 13,200).

TOPP
Mellan tvenne sjökrig.

I följd av glänsande konjunkturer och med stöd av holländskt ka­pital hade Sverige sålunda under några få år lyckats förskaffa sig en ganska imponerande handelsflotta, säkerligen tillräckligt kraftig att bära upp hela den svensk-finska exporten av stora och skrymmande stapelvaror och alltså mer än tillräcklig för den mindre tonnagekrä­vande importen. Ett stort steg var sålunda taget mot det drömda framtidsmålet: den svenska sjöfarten helt i svenska händer. Men när med det stora sjökrigets slut normala sjöfartsförhållanden åter inträdde, då var tiden kommen, då det skulle visa sig, om denna ny­vunna ekonomiska maktställning endast var en konjunkturbubbla, som skulle brista sönder under trycket av ny holländsk konkurrens, eller om den var baserad på mera solida ekonomiska grundvalar och inifrån uppburen av verklig målmedvetenhet och framtidsvilja.

Det var tydligen den svenska regeringens bestämda föresats att sätta in all sin energi och auktoritet på att söka vidmakthålla den nyskapade handelsmarinen. Först och främst gällde det att hindra undersåtarne att lättsinnigt avyttra sina nyförvärvade fartyg till utlandet i lätt förklarlig desperation över ökad utländsk konkurrens och sjunkande frakter. Redan i nov. I666 hade regeringen utfärdat strängt förbud mot dylika fartygsförsäljningar till utlandet utan

förut inhämtat medgivande från kommerskollegiet.l) Detta förbud sökte man också med kraft upprätthålla. När det således i nov. 1667 blev bekant, att handelsflottans största fartyg, Östergötland eller Gripen om 350 läster, blivit försålt i Holland, blevo dess samtliga redare, nämligen grevinnan Maria De la Gardie, generaltullförvalta­ren V. Drakenhielm, Johan de Geer, Daniel Leijonancker och Abra­ham Kock, instämda inför kommerskollegium att svara för sin brotts­liga handling. De anklagade försvarade sig så gott de kunde. Några hade varit okunniga om försäljningen, andra hade ej kunnat före­ställa sig, att den försiggått utan kollegii tillåtelse. Drakenhielm hade för sin del aldrig hört talas om något förbud för dylika försälj­ningar, och för övrigt vore skeppet synnerligen bristfälligt. Var det då icke bättre lurat på en holländare än som låta det sjunka med allas vår skada? Den gången dömde kollegiet milt; de anklagade släpptes mot löfte att i stället för det bortsålda skeppet anskaffa ett annat lika stort samt böta 100 dr smt till fattigbössan.2)

Vid samma tid - det var i febr. 1668 - inkom en ansökan från Joachim Pötter och Olof Gråå att få försälja sitt egande skepp Ko­nung David, som redan tre gånger sprungit läck och nu med njugga nöd sist till Amsterdam kommit. Denna deras begäran höll emel­lertid kollegiet för ytterst betänkligt att villfara att ej dymedelst skapa ett prejudikat med elaka konsekvenser. Redarne läre hope­tals komma och begära få sälja sina skepp, visandes sålunda, huru det haver varit holländska penningar, som hava sig stuckit i skep­pens uppköpande, och nu, sedan frakterna begynna bliva dyra, kom­mer var och en o (nämligen deras holländska förläggare) och begärer sitt av dem betraktandes huru slätt tillstånd för vår navigation och equipage i sjön härigenom lärer bliva. Kollegiet ansåg sig därför ej kunna bifalla deras begäran, med mindre de förpliktade sig att köpa eller låta uppslå ett minst lika så gott fartyg i det försåldas ställe.3)

Det var också endast emot dylika reverser om fullgod kompensa­tion, som kommerskollegiet biföll ansökningar om fartygsförsäljning. Så fick t. eg. Peter Verbeck kollegiets tillåtelse att sälja sitt gamla och obekväma skepp Stockholms Våg om 100 1., först sedan han för­klarat, att han redan hade på stapeln två skepp, St. Maria och Röda

1) Se gom.Boll. till general- och guvernörer samt stapelstäderna i riket och provinserna 29 dec. 1666, XmKR. Jfr KmKP 17 nov. 1667.

2) KmKP 11, 17, 21 nov., 6, 13, 14 dec. 1667, 18 april 1668.

3) KmKP 3 febr. 1668.

Vinfatet om resp. 200 och 100 1. samt dessutom hade för avsikt att låta uppslå ännu ett, än större och bättre.l) - Innan kollegiet biföll dylika ansökningar om fartygsförsäljning till utlandet, lät det emel­lertid understundom noga höra sig för om möjligheterna för farty­gens avyttrande inom riket.

Trots allt inträffade det dock mer än en gång, att redare, förvisso ofta trängda av sina holländska förlagsgivare, bakom kollegiets rygg avyttrade sina fartyg till utländska köpare. I denna trafik deltogo t. o. m. personer i hög ansvarig ställning. Så blev t. ex. i okt. 1671 vicepresidenten i Svea hovrätt Arvid Ivarsson (Natt och Dag) jämte medredare instämd för kommerskollegium för det de i Cadig olovli­gen försålt sitt skepp Krönte Kärleken om 200 1. Redarne försva­rade sig med att de varit alldeles okunniga om den kungliga förord­ningen, och vicepresidenten, som för övrigt förklarade sig ej äga nå­gon stor förfarenhet i skeppsrederi, uttalade som sin oförgripliga me­ning, att en resolution av så hög consideration bort solemnius pub­liceras . Han föll emellertid till föga, begärande nåden och icke rätten :2)

Utan tvivel har den svenska handelsflottan lidit icke oväsentliga förluster genom dylika olovliga fartygsförsäljningar utan motsva­rande kompensation i nybyggnader eller nyköp. Och säkerligen har en hel del fartyg, vilka under krigsåren genom diverse formella köp överantvardats åt svenska redare, genom nya transaktioner dragits ut ur den svenska handelsflottan, i den mån nämligen som deras ur­sprungliga holländska ägare ansett sig hava haft mera vinstbringande användning för dem på annat håll. Men å andra sidan torde det nog för många holländska kapitalförläggare ha varit mera lönande att låta fartygen ligga kvar i svenska händer att allt fortfarande njuta svensk frihet i tullen, så länge nämligen de nya redarne tillfredsstäl­lande fullgjorde sina räntebetalningar.

Det var emellertid icke endast genom dylika olagliga överlåtelser till utlandet, som det svenska fartygsbeståndet under dessa år mins­kades. Även haverier gjorde sitt till. Det kan nämligen konstate­ras, huru under åren närmast efter sjökriget en hel rad av handels­flottans yppersta fartyg slag i slag gingo förlorade genom förlisning. Enbart för Stockholms vidkommande kan sålunda direkt konstateras en förlustsiffra av c:a 2,000 1., alltsammans stora fartyg; om de mindre haveristerna finnes intet antecknat. Ensamt Västerviks skepps­

1) KmKP io febr. 1668.

2) KmKP 20 okt., 23 och 27 nov. 1671, 21 maj 1672.

kompani förlorade under åren 1667-69 ej mindre än fem stora skepp om sammanlagt 1,100 1.1) till ett värde av minst 100,000 dr smt. Dessa förluster togo för övrigt så hårt på kompaniets redan genom separationen svårt medtagna krafter, att det var betänkt på att upp­lösa sig.2) Så skedde visserligen ej, men dess kraft var bruten och dess roll i stort sett utspelad.3) ­

Dessa betydande fartygsförluster kunde endast delvis ersättas ge­nom nyinköp och nybyggnad. Likväl sjösattes under dessa år ett icke obetydligt antal fartyg från svenska skeppsvarv, såväl de gamla som även några nyanlagda, bland vilka senare må nämnas Jakob Momma-Reenstiernas stora varv vid Slite på Gottland.

Kommerskollegii arbete avsåg emellertid ej endast det förefintliga skeppsbeståndets bevarande. Åven på andra sätt ingrep kollegiet under dessa, år till den svenska sjöfartens fromma.

Vid en undersökning, som kommerskollegiet lät verkställa i början av året 1671, visade det sig, att mycket ofog sedan åtskilliga år be­drivits med avseende på hel- och halvfriheten i tullen, i det en mängd fartyg under besticket på varjehanda sätt, stundom omöjliga att närmare utröna, vetat förskaffa sig helfrihet vid tullens erläggande - naturligtvis till mycket förfång för de verkliga defensionsskep­pen, som därigenom kommo att ligga under i konkurrensen. Genom en kunglig förordning av den 15 april 1671 slopades nu på en gång alla dylika tvivelaktiga rättigheter. Men på kommerskollegiets in­rådan förordnades samtidigt, att ett begränsat antal helfriheter skulle utgivas för smärre skepp. Dessa friheter skulle dock endast gällä på ett fåtal västerhavshamnar, nämligen sådana som ej kunde anlöpas av de större och mera djupgående monterade skeppen, vilka följaktligen icke behövde utsättas för en oskälig konkurrens. Dessa hamnar voro: Hull i England, Leith, Edinburgh och Dundee i Skott­land, samtliga irländska och samtliga franska hamnar samt Malaga i Spanien. Men denna rätt till helfrihet skulle endast gälla, när skep­pen gingo ä droiture, d. v. s. direkt mellan ifrågavarande hamnar och hemstaden, samt endast förlänas åt särskilt välbyggda fartyg om

1) Nämligen St. Beata, Falken, Stockholms Riddarhus, Söderström och Venus.

2) Kom.Koll. till K. M. I dec. 1667 och 26 mars 1670, KmKR.

3) Kompaniet, som 1666 disponerat över 2,700 1., räknade år 1670 endast något mer än 800 1. I maj 1673 hade kompaniet endast följande fem skepp kvar: Gustavus, Svenske Björnen, Trumslagaren, Konung David och Hoppet = 735 1. - Först år 1680 skedde företagets definitiva upplösning.

minst 50 läster, lämpliga att i krigstid göra Kungl. Maj:t och kronan skälig tjänst och vilkas redare dessutom redan ägde mera betydande parter i större, värbara skepp.l)

Denna anordning avsåg framför allt att stödja den viktiga vinhan­deln på Brankrike, och det blev därför också de stora stockholmska vinhandelsfirmorna med Caspar Roberts i spetsen, som framför andra kommo i åtnjutande av förmånen. Efter åtskillig debatt fann kom­merskollegiet skäligt att utdela dylik begränsad helfrihet åt fem stock­holmska fartyg såsom varande tillräckliga för huvudstadens förse­ende med viner.2) Till den göteborgska vinimportens fromma förlä­nades en motsvarande rättighet åt Niclas Preuss för en hans galliot, »eftersom det prövas, hurusom han på det högsta beflitar sig om att införskaffa sköna och oförfalskade dricker s. I,iknande rättigheter beviljades ävenledes åt ett fartyg från vardera av städerna Gävle, Nyköping, Norrköping, Kalmar och Halmstad.3) Under de närmast följande åren utgåvos än ytterligare några dylika begränsade helfri­heter.

PDF/fil Till Bilaga 12-13
PDF/fil Till Bilaga 14-16......
PDF/fil Till Bilaga 17-19......
PDF/fil Till Bilaga 20-21......
PDF/fil Till Bilaga 22-23......
PDF/fil Till Bilaga 24-25.....
PDF/fil Till Bilaga 26...........

UPP !

TILL STARTSIDAN....

--------------------------------------------------------------------------------

KUSTBJÖRNEN...

http://www.kulturbilder.net/sv_bilder_avesta.htm.
-------------------------------------------------
Avesta (text från 1856)

Avesta utgör, tillika med Brunnbäck, en af de egentliga ingångarne till Sveriges mest frejdade landskap, Dalarna, så vida man vill räkna den väldiga elfven såsom dess tröskel. I all sin storhet och herrlighet träder oss Dalelfven här till mötes, kransad af löfdungar utmed de 16 à 20 alnar höga stränderna, hvilka af flodens stigande och deraf uppkommande jordras här och der blifvit beröfvade sin grönska, men som just genom sin hvita sandmobeklädnad skänka landskapet ett egendomligt, pikant utseende. Elfven sväller här till ovanlig bredd, nästan bildande en sjö, men sammandrager sig ånyo och gör ett af sina vackraste fall, då den på en längd af ungefär 100 famnar sänker sig 16 alnar på djupet. Den stora vattenmassan, som här nedstörtar, upplöses i skum och den mäktiga forsens dån låter redan på längre afstånd förkunna vandraren sitt grannskap. Utmed denna fors äro verkstäderna anlagda, och således se vi äfven här menniskosnillet och menniskokraften trotsa elementerna, neddragande till nyttans prosa poesien i naturen. Men man har ej rätt att harmas deröfver, när detta, såsom vid Avesta är händelsen, sker till allmänt och enskildt gagn samt blifver ett medel till förkofran och välstånd.

Redan 1619 hade Konung Gustaf Adolf fogat anstalter om garhyttors anläggande och förmådde sedermera en Lübeckare, Govert Silentz, att 1621 nedsätta sig derstädes, lofvande att "med sin omkostnad bygga honom en kopparqvarn så god, som den han i Tyskland haft." Genom list lyckades det denne att införskaffa arbetare från Lübeck, hvilken stad naturligtvis icke gerna såg, att Svenskarne allt mer och mer lärde sig att umbära utländningar. Detta var upphofvet till Säters garmakeri, hvilket sedermera 1642 flyttades till Avesta, då det 1619 stiftade kopparkompagniet, efter att hafva köpt en skattegrund vid den ofvanför forsen belägna Avadsviken, af hvilken bruket fått sitt namn, lät genom nyssnämnde Silentz 1636 härstädes anlägga verkstäder för koppargarning. Samma år erhöllos äfven stadsprivilegier och egen styrelse under ledning af en justitiarie, men när kopparkompagniet 1641 nödgades försälja verket till Falu bergslag mot 18,000 R:dr, blef Avesta lagdt under staden Faluns jurisdiktion med bibehållande af sina privilegier. Holländaren M. Kock, hvilken såsom myntmästare i Nyköping af skaffade kopparklippingarna och införde rundt mynt i deras ställe, öfvertog 1642 Avestaverken, och under hans tid uppbyggdes 6 kopparhamrar, myntmaschin och flera andra verkstäder.

Det var ock denne man, som föranledde flyttningen af Säters garmakeri till Avesta, i det han mot 9 daler k:mt skoppundet åtog sig att all "kronans koppar vederbörligen gara." Vid 1667 års reduktion indrogs verket till kronan och öfverlemnades på 20 års förpantning till tvenne bröder Cronström, men följande året blef det åter tilldömdt bergslaget såsom dess egendom efter förpantningsårens utgång. År 1686 reducerades bruket ånyo till kronan, då icke allenast stadsprivilegierna upphäfdes, utan äfven borgarne blefvo derifrån fördrifne. Det enda minne, som återstår af dessa privilegier, är Avesta kämnärsrättsprotokoller 1642-86, hvilka ännu i bruksarkivet förvaras. Vid denna sista reduktion tillförsäkrades dock bergslaget en summa af 10,000 daler k:mt, hvilken under namn af "Avesta pension" skulle årligen utgå. När slutligen ingen arrendator ville på dessa vilkor öfvertaga verket, slöts kontrakt 1698 emellan kronan och bergslaget, hvarefter Avesta allt framgent förblifvit det sednares egendom.

Ännu har Avesta ett visst småstadstycke med sin breda hufvudgata, sitt torg, sina båda handelsbodar, sitt ståtliga stenhus (inspektorsgården ), sitt postkontor och sina mer och mindre smutsiga och bottenlösa gränder. Endast vid elfven finner skönhetssinnet någon tillfredsställande njutning. Kyrkan, hvilken nu med sin nya, vackra tornbyggnad (på hvars konstruktion man tyckes igenkänna Brunii mästarehand) utgör ställets yppersta prydnad, anlades 1652 af ofvannämnde Kock och består utaf en i rundbågsstil uppförd aflång fyrkant om 96 fots inre längd och 48 fots bredd med 6 fot tjocka och 36 fot höga omgifningsmurar. På midten af kroppåsen lär fordom stått en hög spira och på hvarje af de 11 sträfpelarne en mindre sådan. I tornet är år 1853 ett ur uppsatt af Stjernsunds välbekanta tillverkning.

Avesta har flera gånger varit hemsökt af eldsvådor, ibland hvilka de svåraste vara 1803 och 1822. Ända till 1830 verkställdes all kopparmyntning härstädes. Efter dess upphörande utgöras verkstäderna af kopparverket, innehållande garmakeri med 2 dubbelhärdar och 3 kratsugnar, valsverk med 2 par valsar, 4 ugnar och 1 vedsåg, samt kopparsmedjan med 3 härdar och 3 hamrar, och af jernverket, som består af 2 smedjor och 4 hamrar för stångjern, 1 knipp- och 1 spikhammare med sina härdar samt 1 handsmedshärd. Alla dessa byggnader äro uppförda af tegel och sten. Dessutom finnes 1 s. k. suluhytta, 1 mjölqvarn med 4 par stenar, såg och tegelbruk samt bok- och stampverk. Koppartillverkningen, som år 1644 uppgick till 12,580 Skepp. och 1744 till 5,169 Skepp., utgjorde år 1844 endast 2,989 Skepp. inberäknad frikopparen. Stångjernsprivilegiet stiger till 1,350 Skepp.; tillverkade af eget tackjern, hvarå hammarskatten belöper sig till 13 1/2 Skepp.

Bruket jemte några kringliggande byar utgör ett annex till Grytnäs moderförsamling. Bruksarbetarnes antal uppgår till 700. Här finnes en lägre apologistskola under en rektors tillsyn samt en lankasterskola. Under de sednare åren har ock en praktisk smideskurs varit härstädes etablerad under öfversmedsmästaren, mag. J. P. Morells handledning.