http://www.stacken.kth.se/~ulfb/Ramundartikel

Dråpet på Ramund Olofsson

Min förfader Ramund Olofsson bodde i Tuddetorp 1644-1681 (se min bok
"Tunabergare 1600-1800", tabell 138:2"). Jag hittade hans dödsnotis för
ganska länge sedan, men som så ofta alldeles i början av Tunabergs
kyrkbokföring står där inte mycket. Där står bara en kort notis om att
Ramund i Tuddetorp dött. Föga anade jag de dramatiska händelser som föregick
dödsfallet.
I dödboken stod alltså inte ens hans efternamn, utan det hittade jag i en
roterings- och utskrivningslängd. Fram tills ifjol var det också enda gången
jag sett hans efternamn. Men av en tillfällighet hittade jag i höstas
utredningen av hans dödsfall, där också efternamnet nämns flera gånger. Det
visade sig att han blivit ihjälslagen vid gästgiveriet i Svärdbro, Sättersta
socken, och därför fanns hela historien med i Rönö härads dombok (i det
renoverade exemplaret på Riksarkivet, originalet saknas). I Jönåkers härads
dombok och i Tunabergs kyrkböcker hittar man ingen som helst antydan om vad
som hänt. Men i Rönö härad blev det extra ting pga händelsen.
För några år sedan konstaterade jag att det inte var så konstigt att jag
härstammar från Ramund. Jag undersökte nämligen vilka personer i Tunaberg
som hade flest ättlingar, fram till år 1800. Och Ramund var en av de
"starkaste anorna". Speciellt många ättlingar kommer in via dottern Kerstin
som var gift med Per Nilsson i Syrtorp. Men själv härstammar jag bara från
Ramund en gång, genom sonen Olof Ramundsson.
Eftersom många sålunda har intresse av vad som hände Ramund och hans öde
tidigare var okänt följer här en moderniserad avskrift av utredningen och
domen:

"Anno 1681 den 2 mars blev extraordinarie ting hållet uti Svärdbro och Rönö
härad. Närvarande med mig vanliga häradsnämnden:
Samma dag kom för rätten hustru Anna från Tuddetorp och Tuna bergslag,
sorgeligen klagandes sin sal. man Ramund Olofssons oförmodliga död, som
förorsakad är den sistlidna 7 januari utan något hans brott, av gästgivarens
här i Svärdbro Lars Classons son Carl Larsson, med begäran att han därför
sitt vederbörliga straff undfå måtte. Vilket slagsmål hennes sal. man på
sitt yttersta, och stadigt i sin sjukdom på 3 veckors tid bekänt, och
således som följer tilldragit och hänt haver:
När torsdagen tillförende en resande man som kallat sig överstelöjtnant Berg
kom ifrån Östergötland till Tuddetorp, havandes med sig till skjutsbonde
Sven i Fälingsta. Begärde få leja häst, men eftersom redan var något sent,
dröjde kvar över natten. Om morgonen tideligt fick han häst, då även hennes
man följde att hämta hästen tillbaka, reste Nyköping förbi till Svärdbro. Om
aftonen som var en fredag de kommo fram, var varken gästgivaren el. hans
hustru hemma, utan till Nyköpings marknad förresta. Straxt fordrade
överstelöjtnanten häst fort, och eftersom något dröjdes, blev han förivrad.
Kom därmed Carl Larsson in, vilken han tillsporde vad han var för en. Carl
svarat, vad ära I för en? Överstelöjtnanten sagt sig tjäna kung Carl. Carl
där emot svarat sig tjäna hr. Christopher Gyllenstierna, därmed gångandes ut
ifrån honom i köket. Då överstelöjtnanten stampat med fötterna i golvet. När
sådant i köket hördes, går hustru Kerstin Andersdotter grannhustrun in med de
flera i köket. Straxt tillsporde överstelöjtnanten henne vad hon var för en,
och eftersom hon då spotskeligen svarat, stötte henne med sin käpp i bröstet,
och över huvudet gav ett slag. Hustru Kerstin sedan sprang honom i halsen,
stötte omkull, tog käppen av honom och slog det mesta hon förmådde. Till
överflöd kom drängarna med gästgivarens son, slåendes denne överstelöjtnanten
med påkar. När det skett var, sammaledes Carl hennes man både stött och
slagit, och om icke en av drängarna honom hindrat, blivit än mera slagen.
Medsamma kom överstelöjtnanten ur stugan illa medfaren med sin pinnek? i
handen, bedjandes bonden Ramund ville följa sig vidare sin kos, eljest bliva
de här ihjälslagna, som skedde. Följde 1/4 mil till Nunsberg, där han dröjde
över natten, men överstelöjtnanten 4 dygn av undfångna slag där kvar bliva.
Lördag morgon reste hennes man dädan, och om aftonen sjuk hemkom, lade sig
till sängs och aldrig sedan uppstod. Hade ett stort hål i huvudet så att
huvudskålen syntes helt vit, men på sistone svartnat, item ett hål vid ögat
varav det igensvullnat vart, förutom på kroppen av hugg öm och illa slagen.
Därefter han sedan 3 1/2 vecka till sängs legat och död bliven.
Carl Larsson gästgivarens son över sina 15 år gammal, bekände sig slagit
Ramund ett slag eller tu med en bössepipa han hade i handen, av orsak att han
uppstyrkte överstelöjtnanten till orolighet i sin faders hus, som med hugg
överföll hustru Kerstin. Ehuruväl hon på sistone var honom övermäktig, ville
likväl Ramund hjälpa överstelöjtnanten. Fördenskull honom hindrade, och som
bäst han i stugan inkom, slog först över huvudet, och sedan ett slag över
axeln, därmed de sedan bägge avreste. En stund efter kom tillbaka gåendes att
avhämta de penningar som överstelöjtnanten sig efterlämnade, för en karolin
han bytte, vilka han fick. Därmed går åter sin väg, icke ens klagandes sig
ont. Reste vidare fast 1/4 väg till Nunsberg, förbidade där över natten, och
andra dagen allena över 3 1/2 mil hemreste. Gick sedan nio dagar förrän han
sig till sängs lade, tvivelsutan av annat tillslagen sjukdom, eller av
vanskötsel, eftersom han ingen barberare sökt eller brukat, och icke av
slagen död.
Drängen Olof Joensson som tjänar gästgivaren framkallades att vittna, som han
också efter avlagd ed vittnade:
Ehuruväl sade han, jag i begynnelsen av denna träta inte var inne uti huset,
utan på sädeslogen och tröskade, kom sonen Carl och hans kamrat drängen Per
Gustafsson ropandes, kära kom in, här är en skälm som vill överfalla oss,
varför följde dem. När de inkommo, var redan grannhustrun hustru Kerstin med
överstelöjtnanten i aktion till ord. Han stötte henne först i bröstet med sin
käpp och sedan slog ett slag över huvudet. Därmed sprang honom i halsen,
förde omkull, fick käppen ur hans händer, och slog det mesta hon kunde. Han
drängen fick till en yxa, och sammaledes gav överstelöjtnanten ett slag över
ryggen. Kastandes yxan ifrån sig och fick ett järnstekspett, med vilket han
några slängar gav. Detsamma gjorde Carl som hade en bössepipa i handen, slog
överstelöjtnanten ett slag över ryggen, och sedan bonden Ramund med samma
bössepipa över huvudet, varav han föll neder till marken.
Den andra gårdsdrängen Per Gustafsson blev sedan framkallad att vittna,
vilken svarade gjorde sägandes:
Rätt som bäst han stod ute på gården och talte med sonen Carl hördes en träta
emellan den främmande överstelöjtnanten i stugan var och hustru Kerstin. Då
hon ropat till drängarna, Kom och slå denne skälmen. Därför löpte till ladan
och bad sin kamrat den andra gårdsdrängen Olof Joensson som stod och tröskade,
komma fort in. När de bägge i stugan inkommo, stötte överstelöjtnanten först
hustru Kerstin i bröstet med sin käpp, där i änden en pik satt, och sedan slog
ett slag över huvudet. När drängen Olof det såg, sprang han till en yxa, och
förr än han med yxan kom, hade hustru Kerstin överstelöjtnanten kullstött,
tagit käppen av honom och slog så mycket hon kunde. Icke desto mindre gav
drängen Olof sammaledes honom av yxan ett slag, den han sedan kastade straxt
ifrån sig, och tog till ett stekspett, slog det sönder på hans rygg. Sonen
Carl sammaledes ett slag med bössepipan över ryggen givit. Han tänkte fullt
slå honom, men överstelöjtnanten ropat hjälp, och såg honom allaredan nog
vara slagen. Fördenskull innehöll och de flera med vidare slag jämväl hindrat.
Carl icke mindre gått till bonden Ramund, sägandes du skall också få. Slog
första slaget med bössepipan i huvudet, varav han föll neder till marken. När
han åter uppstod och ville gå ut på gården, stötte andra gången honom i
ansiktet under ögat, varav han åter föll neder. Fördenskull sade till Carl,
slå inte mer den gamla mannen, han haver nog fått. Dock ville än vidare
fullfölja med slag, men av honom hindrad, sägandes slå inte bonden till döds.
Därmed då detta blev stillat, och så han som överstelöjtnanten avreste.
Bonden Jöns Olofsson i Nunsberg, den överstelöjtnanten och Ramund över natten
efter slagsmålet gästa, berättade att straxt de dit kommo fingo hus och
härbärge, lade sig Ramund neder på stugubänken och inte förmådde att bestå
sin häst ifrån släden. Klagandes sig illa varit slagen i Svärdbro av
gästgivarens son och om han i natt dör, ville han väl göra, och låta hans
hustru sådant, som i Tuddetorp bor, straxt och tideligen tillkännagiva.
Vilken natt han ömkeligen sig jämrade, och sammaledes om morgonen, då hans
öga var igensvullnat, hade ett gruveligt slag i huvudet, och ett i ansiktet
under ögat. Likväl mycket fritt dädan reste.
Sammaledes klagade överstelöjtnanten sig ont, och mycket blodig var, varför
förorsakad sända efter prästen, kaplan hr. Nils i Bogsta, och meddela honom
Herrens högvördiga nattvard, som och skedde. Det hr. Nils nu närvarande
bekände sant vara, sägandes att överstelöjtnanten till den ände sina
salighetsmedel begärde och undfick, eftersom han varit i Svärdbro illa slagen.
Bevisandes både sår och blånader, tvivlandes själv om sitt liv, dock efter 4
dagars förlopp avreste.
Anders Månsson en gammal man som i Svärdbro tröskade, avlade sin ed och
berättade:
När han kom upp i gården, såg han huru hustru Kerstin slog överstelöjtnanten
med en käpp. Sammaledes Olof drängen och Carl, så också när hustru Kerstin
kom ut på gården slagit bonden Ramund ett slag med samma käpp över armen.
Hustru Kerstin tillstod några slag givit den man som kallade sig överste Berg,
av orsak att han kallade henne först hora, och sedan stötte och slog och
mycket ohövligt sig förhöll. Drängen Olof och sonen Carl sammaledes slogo
honom, särdeles Olof först med en yxa, och sedan med ett stekspett, men
inständigt nekade något slag givit bonden Ramund, utan Carl sådant allena
gjorde.
Gästgivaren Lars Classon klagade och sörjde över denna olyckliga händelse,
sade sig med sin hustru icke varit samma gång hemma. Förundrandes vad
överstelöjtnant det varit, som inga tjänare haft med sig eller hans namn
efter noga frågan förnummit, mera än han sig Berg kallat. Sägandes honom till
allt detta Gud bättre givit orsak, hans son som icke är fulla sina 15 år, och
av oförstånd slagit bonden, med begäran att sådant i konsideration tagas
måtte. Sedan är han av bondens sjukdom icke ens bliven notificerad, eljest
skulle vårdat sig om läkedomsskötsel och barberare. Tredje har bonden efter
undfångna slag rest 3 1/2 mil, och gått så många dagar upp, varav presumeras
kan, att han mera av vanskötsel än av slag död är. Dock hemställande saken
till överheten.
Hustru Kerstin Tynnesdotter? berättade:
Att överstelöjtnanten var största upphov till detta slagsmålet, det han
kallade hustru Kerstin hora, och några slag gav över armarna. Varav hon blev
ivrad, stötte under halsen, fick honom omkull, tog hans egen käpp slåendes
honom. När det beställt var, hotade bonden sägandes du skälm som härtill är
orsaken, varmed bonden gick ut. Då han slog efter honom med käppen, och
råkade bak på ryggen, mera inte såg vad hände.
Hustru Anna Hansdotter i granngården berättade:
Att hustru Kerstin sig själv berömt hade, huru hon både överstelöjtnanten och
bonden skall hava slagit.
Så alldenstund parterna icke mera hade att föredraga, blev saken av rätten
som nogast rannsakad, och efter enhälligt betänkande resolverat:
Att Carl Larsson så efter egen bekännelse, som bägge husdrängarnas edeliga
betygande, vilken haver Ramund Olofsson med bössepipan över huvudet slagit,
varav huvudskålen bliven bräckt. Sedan ett hål under ögat stött. Av bägge
slagen han sig så givit haver, att han är till marken nederfallen. Och allt
utan hans brott, föregivandes allenast varit den som överstelöjtnanten först
skall hava uppstudsat. Som icke bevisas kunde, varför kan rätten inte annat
se och döma, än ju Carl är orsak och baneman till Ramunds död. Därför per kap.
2 och 18 dråp. Så också Guds lag skall mista liv sitt. Dock rannsakningen och
domen till höglovliga kungl. hovrättens dom ödmjukeligast hemställt.
Men den övriga aktion angående slagsmålet emellan överstelöjtnanten, hustru
Kerstin och drängen Olof Joensson beror till hans ankomst.
Således vara passerat och dömt, bekräftar jag med mitt namn och härads vanliga
Signette Actum ut Superus.
Efter avsagd resolution, begav sig änkan hustru Anna, och sade sig för
föräldrarnas bön och sonens ungdom vilja förlikas, som skedde i rättens
närvaro och räckte händer ihop. Överhetens rätt förbehålles."

Carl Larssons dödsdom överklagades alltså till hovrätten, vilket alltid skedde
på den tiden. Tyvärr har det inte gått att få reda på vad som hände där,
eller om fallet gick vidare till högsta instansen, kungen.
Jag har däremot inte ens försökt ta reda på ytterligare uppgifter om
överstelöjtnant Berg. Det torde bli besvärligt, eftersom mycket tyder på att
han inte var den han utgav sig för att vara. Men nog skulle man gärna veta
vad han var för någon egentligen, eftersom det ju var hans dåliga uppträdande
som var orsaken till hela tragedin.

Ulf Berggren