http://sv.wikipedia.org/wiki/Riseberga -------------------- Carl och Agneta får 11 gemensamma barn mellan åren 1831-1849.

Carl Hageltorn arbetade som kustvaktare åt tullverket under minst 40år och var staionerad vid kusten mellan Helsingborg och Båstad. Råå och 1800-talets smuggleri Vid freden 1658 mellan Sverige och Danmark, där Danmark tvingades lämna över Skåne till Sverige, uppstod plötsligt en gräns i Öresund. Sundets smalaste del mellan Helsingborg och Helsingör var tidigare den naturliga överfartsplatsen för varor mellan Skåne och Själland.

Innehåll:Goda förutsättningar för smuggling Lurendrejartiden på Råå Olika tulltariffer i Sverige och Danmark Hur gick själva smugglingen till? Vart skulle smuggelgodset? Tullkontroll på land och till sjöss Varför upphörde lurendrejeriet? Industrialiseringen tar fart Religiositet Lilla tullen avskaffas och frihandel införs Bland annat skeppades hästar och oxar från Skåne via Själland för vidare tranport genom övriga Danmark till handelsplatser i norra Tyskland. Den svenska politiken gick ut på att avskära Skånes traditionella affärsförbindelser med Danmark. Det gjorde man t.ex. genom att skeppa oxarna direkt till Tyskland från Ystads hamn istället för via Helsingborg–Helsingör.

Det som tidigare varit handel inom landet blev nu gränshandel med allt vad det innebär av tullar, avgifter och lagstiftning. Läs mer om detta i texten Exportvaror under 1600-talet.

Goda förutsättningar för smuggling På 1700-talet skedde stora förändringar inom jordbruket i Skåne. Många kronobönder och senare även frälsebönder fick möjlighet att köpa loss ”sina” gårdar från kronan (staten) och adeln. Från att ha arrenderat och brukat jorden för någon annan blev de självägande bönder.

Men eftersom Skånes invånarantal växte innebar det att det inte fanns möjlighet för alla att köpa sig en gård. Många tvingades arbeta som pigor och drängar hela livet för att försörja sig. Att fler blev fattigare märktes av att antalet inhyseshjon, backstugusittare och torpare ökad. Skillnaderna mellan rika och fattiga bönders levnadsvillkor blev större.

I slutet av 1700-talet började framförallt fiskare och bönder i nordvästra Skåne med sjöfart, så kallad bondesjöfart. Det var nämligen betydligt lättare att transportera skrymmande varor som spannmål och timmer via båt än på de dåliga landsvägarna. Detta gällde transporten både inom och utom landets gränser. Man kan rimligtvis anta att även invånarna i fiskeläget Råå strax söder om Helsingborg har sysslat med bondesjöfart.

Många av invånarna i fiskelägena som exempelvis Råå, försökte komma ur sin fattigdom genom att smuggla. Skillnaderna mellan rika och fattiga levde kvar och ökade under 1800-talet. Många av landsbygdens fattiga sökte sig till de små fiskelägena längs Skånes kuster. Vid 1800-talets mitt var antalet hushåll som inte ägde någon jord dubbelt så många som antalet bondehushåll – oavsett om bönderna ägde eller arrenderade jorden de brukade. Fattigdom var alltså ett mycket stort problem.

Lurendrejartiden på Råå Många av invånarna i fiskelägena som exempelvis Råå, försökte komma ur sin fattigdom genom att smuggla. Vid mitten av 1800-talet fanns ca ett 60-tal mindre fiskebåtar på Råå och det var med nöd och näppe de ca 800 människorna där kunde livnära sig på fisket. Smuggling var ett sätt att stärka inkomsterna. För många gav det ett relativt välstånd, men för alltför många ledde det till socialt förfall eftersom pengarna man tjänat ihop söps upp på krogen där smuggelspriten såldes över disk.

Ett gammalt skånskt och danskt ord för smuggling är ”lurendrejeri”. Ordet härstammar från holländskans lorrendraaier, som betyder smugglare och lurrendreier (lågtyska), med vilket avses en bedragare. På Råå brukar perioden mellan 1820 och 1870 kallas ”Lurendrejartiden” eftersom det var under denna tidsperiod som smugglingen pågick som mest.

Men det var inte bara sprit som smugglades utan också ylle- och sidentyger, tobak, kaffe, socker och choklad. Lurendrejeriet var mycket omfattande. I Danmark finns utförselstatistik som visar att år 1861 överfördes 300 000 kannor (motsvarande 800 000 liter) sprit till Sverige. Svenska statistikuppgifter uppger att det ”bara” smugglades in 200 000 kannor. Även om uppgifterna om mängden sprit skiljer sig åt så är det många tusen liter sprit som kom till Sverige från Danmark. Situationen känns väldigt aktuell idag!

Men det var inte bara sprit som smugglades utan också ylle- och sidentyger, tobak, kaffe, socker och choklad. Dessutom smugglade man in arsenik som användes som fosterfördrivningsmedel vid abort.

Olika tulltariffer i Sverige och Danmark Av stor betydelse för smuggleriet var skillnaderna som fanns mellan Danmarks och Sveriges tulltariffer, dvs. avgifterna och bestämmelserna kring import och export. Handelsmän i Köpenhamn och omnejd tjänade bra på “svenskhandeln”. Faktum var att Skånes befolkning hämtade nästan hela provinsens förbruk av utländska varor från Köpenhamn. Till exempel skinn, fisk, spannmål samt kolonial- och manufakturvaror (dvs. bl.a. kryddor respektive textilier). Sprit och brännvin blandat med rom eller vin var en annan stor smuggelvara.

Köpenhamns handelsmän var dessutom mellanhänder för handeln med varor från Tyskland till Sverige, s.k. transithandel. Själva smuggelresan över Sundet utfördes av svenskar med båtar som ofta ägdes av svenska köpmän. Man menade att lokalbefolkningen var bäst i att lura sig förbi tullarna i Sverige.

På grund av att bestämmelserna kring import och export via så kallade kreditupplag innehöll kryphål för den som ville fiffla, så fanns det ett underlag för att tjäna mycket pengar på smuggleri och tullbedrägeri under lång tid – från 1660-talet till 1871 – då de båda länderna, som tidigare inte kunnat enas om gemensamma tullbestämmelser, undertecknade en Deklaration om Handel- och Sjöfart. Helt upphörde smugglingen inte, men omfattningen minskade betydligt.

Hur gick själva smugglingen till? De drivande krafterna i Sverige var framförallt köpmännen i Helsingborg. Men så långt norrut som i Göteborg fanns köpare som dessutom hade stora ekonomiska resurser. Man bildade riktiga lurendrejeribolag mot vilka tullen förde en mycket ojämn kamp.

Mot handpenning köpte bolagen varorna i Danmark. Sedan lät man folk, dem vi idag skulle kalla smuggelkurirer, skeppa över varorna. Kurirerna var oftast fiskare med god lokalkännedom såväl till sjöss som på land, och som dessutom hade goda kontakter med köpmännen i Helsingborg.

Med ljussignaler från land vägledde man smugglarsniporna så att de inte kom till stranden där tullarna befann sig. Vid mitten av 1800-talet byggdes speciella båtar (snipor) som var långa och smala och därför mycket snabba i vattnet. De byggdes i olika storlekar: för 4, 8, 10, 12, 14 eller 16 roddare. Båtar för fyra eller åtta roddare var vanligast.

På alla sätt försökte förstås man vilseleda tullarna. Genom mutor kunde man få reda på var tullarna tänkte bevaka kusten under en viss tid. Smugglarna spred falska rykten om var landstigningen skulle ske. Med ljussignaler från land vägledde man smugglarsniporna så att de inte kom till stranden där tullarna befann sig.

Transporterna över Öresund skedde på natten. När båten landat fanns det alltid folk på plats som tog hand om godset. Var det stora leveranser fanns hästskjutsar redo som körde lasten till bondgårdar i Raus och Pålstorp strax utanför Råå. I annat fall förde man in det till Råå och gömde det.

Distributionen på land sköttes av såväl fiskarhustrur som bönder och drängar från landsbygden runt Råå. Kvinnorna tog t.ex. med sig smuggelspriten gömd bland fisken de skulle sälja på torget i Helsingborg.

Vart skulle smuggelgodset? I huvudsak var det köpmännen i Helsingborg som var beställare av smuggelgodset. ”I folkmun hette det att inte alla köpmännen i Helsingborg bedrev handel med smugglade varor. Det fanns i alla fall två som inte ägnade sig sådan handel!” Detta kan man läsa i helsingborgaren Fritz Netzlers memoarer från 1928 där han skriver om sina ungdomsår i Helsingborg i slutet av 1800-talet. Av detta kan man nog dra den slutsatsen att handeln med smuggelgods var mycket stor.

Några mer omfattande uppgifter om vilka köpmännen var som importerade sina varor på detta sätt finns inte. Men en mycket känd köpman var Jenny Duncan (1801-1886) som handlade med tyger och eleganta kläder i sin butik. Hon hade ett signalsystem med ett ljus i ett fönster som besked till leverantörerna när kusten var klar för leverans!

I huvudsak var det köpmännen i Helsingborg som var beställare av smuggelgodset. I mörkret samlades man vid landningsplatsen med hästar och vagnar. Hästarnas hovar och vagnarnas hjul lindades med tyg. Det gällde att vara tyst eftersom tullarna också bevakade landsvägarna. Vid infarterna till staden, vid stadsportarna, fanns dessutom tullstationer.

Godset från Råå fördes dels in via Södra porten i Helsingborg, och det gods som bönderna i Raus och Pålstorp tog hand om kom i huvudsak in till Helsingborg via Östra porten. Väl innanför stadsporten gällde det att snabbt föra godset i säkerhet i köpmännens magasin där det fanns lönnrum.

Tullkontroll på land och till sjöss 1795 fanns inom Helsingborgs Sjötullkammardistikt 10 kustvakter till häst, 34 till fots, 8 kustsergeanter och 2 jaktuppsyningsmän. Av dessa var bara en jaktuppsyningsman placerad på Råå. År 1811 blev det en permanent tullpostering på Råå. Fram till mitten av 1800-talet fanns det två tullbåtar på Råå. Tullstationen på Råå lades ner år 1922.

Varför upphörde lurendrejeriet? Det beror naturligtvis på flera olika saker som i kombination med varandra gör att samhället blir mer laglydigt. En viktig orsak var att lagen om försäljning av sprithaltiga drycker förändrades och att kustbevakningen skärptes.

Efter många års diskussioner och olika regler kom Sverige och Danmark äntligen fram till en gemensam deklaration om handels- och sjöfartsförbindelser mellan de två länderna år 1871. I deklarationen ingick bland annat överenskommelser om hur man gemensamt skulle bekämpa smugglingen över Sundet. Enligt denna deklaration skulle allt gods som transporterades över Öresund ha ett dokument som tydligt talade om vad det var för varor som skeppades över. Det blev en mer kontrollerad handel över Sundet med andra ord.

Ekonomin på Råå blev allt bättre tack vare bättre fiskelycka och satsning på sjöfarten. Ekonomin på Råå blev allt bättre tack vare bättre fiskelycka och satsning på sjöfarten. Flera rederier startades, bland annat av A.R Råwall som du kan läsa om i en berättelse här på Terra Scaniae. Såväl styrmän som befälhavare och besättning var Rååbor till största delen. Råå hamn blev en viktig lasthamn. På en decauvillebana (smalspårig järnväg) transporterades varorna vidare in till Helsingborg.

Industrialiseringen tar fart Mot slutet av 1800-talet kom industrialiseringen igång på allvar i Sverige. Det byggdes upp fabriker i städerna. Fabrikerna behövde arbetskraft. Många av de fattiga och jordlösa jordbruksarbetarna som pigor, drängar, inhyseshjon, backstugusittare och torpare som tidigare sökt sig till fiskelägena, flyttade nu till städerna och började arbeta i fabrikerna.

Man kunde med andra ord få en inkomst av annat än t.ex. smuggling. Under den här tiden började också många emigrera från fattiga förhållanden i Sverige till Amerika.

Religiositet En annan orsak till att smugglingen upphörde var att den religiösa rörelsen började göra sig starkt gällande i Sverige, så även på Råå. Bland annat arbetade Helsingborgsprosten Peter Wieselgren mycket hårt för att få slut på det ohämmade supandet på Råå.

I slutet av 1860-talet började fler och fler Rååbor samlas hemma hos varandra för att läsa religiösa texter. Efter ett tag blev mötena så välbesökta att man bestämde sig för att bygga ett missionshus och bilda en Missionsförening. Även andra frireligiösa församlingar fick fäste på Råå såsom Betelförsamlingen, Metodistförsamlingen och Frälsningsarmén.

De olika församlingarna bildades både av infödda Rååbor samt av tillflyttade personer från orter där frikyrkorna redan var etablerade.

Lilla tullen avskaffas och frihandel införs I regeringsformen 1809 beslöt man att avskaffa ”lilla tullen”, det vill säga tullen för varor som transporterades från landsbygden till staden: landtullen. För att staten fortfarande skulle få in pengar för varor höjdes tullavgifterna på vissa export- och importvaror. Dessutom skulle städerna betala ersättningar till staten för den borttagna landtullen och kvarntullen. Dessa nya avgifter bakades så småningom in i det nya skattesystemet som infördes i mitten av 1800-talet. Stockholm var den sista plats i Sverige som avskaffade det gamla betalningssystemet (1864).

I mitten av 1860-talet infördes frihandel i Sverige. I mitten av 1860-talet infördes frihandel i Sverige. Detta innebar stora förändringar som att samtliga exporttullar slopades liksom att importförbuden försvann. Det fanns alltså ingen anledning att smuggla när tullarna och förbuden försvunnit.

När så protektionisterna, det vill säga de som ville ha skyddstullar för att skydda svensk handel från utländsk konkurrens, vann en omröstning i riksdagen då man år 1888 på nytt införde importtullar. Men nu hade nya inställningar och attityder slagit rot på Råå; nykterhetsrörelsen, den religiösa väckelsen och förändrade ekonomiska förhållanden hade avgörande betydelse. Det gamla Lurendrejeriets dagar var över.

Relaterade berättelser Adolf Reinhold Råwall Berättelsen utspelar sig på 1800-talet under en stormig natt och ger en nära skildring om livet ombord en fiskebåt. Berättelsen utspelar sig på Kattegatt. Råwall är född och uppvuxen på Råå.

Läs berättelsen

Helena Persdotter

En vardagsnära skildring av livet som piga under 1800-talet där såväl fattigdom som familjebildning präglar livet. Berättelsen utspelar sig på Råå.

Läs berättelsen KällredovisningarLitteratur Holger Munchaus Petersen, Jan Bergren, Rickard Bengtsson. Tull i Öresund, 2000.

Jan Davidsson. Fiske och sjöfart i gamla Råå, Helsingborg, 1966.

Fritz Netzler. Helsingborgsminnen från min ungdom, Helsingborg, 1928.

Harry Perborn. Raus Sparbank 1901-1951, Helsingborg, 1951

Christer Jansson. Tullverket i Helsingborg 1658-1986. Helsingborg, 1986.

Skansjö, Sten. Skånes historia, 1997.

Elias Wessén, Våra Ord, deras uttal och ursprung, Esselte Studium, 1975.

Erik Noreen, Gustav Warberg, Främmande ord i svenskan, Natur och Kultur 1978.

Gyldendals Røde Ordbøger, Fremmedord, 1986.

Arkiv Råå Museum Arkivmaterial från olika tidsperioder. Bland annat ur Curt Perssons samlingar.

-------------------------------------------------------------------------------- Skriv ut (utskriftsvänligt format)

Tipsa en vän om den här texten

   .© 2000-2007 Terra Scaniae | Om webbplatsen | Kontakt | Översikt 

.