Ellen Nilsson

Mormor Ellen var en mycket god berättare. En av de första sakerna ur hennes liv som hon brukade berätta var när hennes mor åkte bort några dagar och hon fick klara sig hemma med sina två bröder och far. Det var nog inte så lätt för lillasyster för när mor kom hem sprang mormor till henne och sa: "Jag har vatt så kell så kell (snäll) och pokkarna har vatt så lea så lea". Hennes äldsta bror Nils var redan ute på haven som sjöman då (jag tror att han blev sjökapten senare och gick på Atlanten). Några andra syskon hade hon inte.

Nästa stora sak i barndomen som hon brukade berätta var när hon stod och lutade sig mot en skördetröska och Gunnar satte igång den så att halva långfingret klipptes av. Gunnar blev så chockad och rädd att han sprang iväg och hennes andra bror Ture fick rädda henne. Fingret läkte fint och mormor var stolt att hon klarade av att bli sömmerska trots att hon hade ett halvt finger. Barnen fick alltid hjälpa till hemma, både med hushållet och jordbruket. Gunnar var en spelevink och Ture var mycket lugnare.

När hon var ung arbetade hon som barnflicka och senare på strumpfabriken (tror jag) i Malmö. Senare blev hon tillskärerska för kostymer och skötte till slut det som idag kallas kvalitetskontroll, men då hette något annat. Hon kontrollerade alla sömmar och slutresultatet på kostymer. Jag minns inte var, men i Malmö var det.

När hon var ung tyckte hon mycket om att dansa och det var på en dansbrygga på en damm i Alnarp som hon träffade morfar. Han var stark, stilig, lite tyst och lugn sa hon. De gifte sig och morfar led mycket av att vara arbetslös under depressionen på 1920-talet. De var fattiga, men satte ära i att ha hela och rena kläder och rent hemma. Jag tror att både mormor och morfar röstade på socialdemokraterna hela livet. På 1930-talet fick de först Maud och senare Margot. Kriget var hemskt tufft och morfar var inkallad och de visste inte var han var. Ett av min mors första minnen var när han kom hem på permis med tåg. De bodde på Sturegatan och sedan på Katrinelundsgatan på Ellstorp större delen av livet.

Mormor var aktiv i Paulicirkeln (fast hon sa Paulicirkelen på malmöitiska förstås) långt upp i åldern. Hon var duktig på gymnastik och kunde lätt sätta handflatorna i golvet som 70-åring. Jag minns henne som flickaktig och glad utom när morfar dog av hjärtinfarkt strax före pensionen. Han satte sig i en stol på jobbet och dog ensam. Mormor tog det mycket hårt och fick ryckningar i nacke och händer i samband med det. Men sen levde hon många år och vi hade stor glädje av mormor hela barndomen och ändå upp i vuxen ålder. Det var alltid roligt att prata i telefon med mormor. Mormors mat var fantastisk och min första mening var: "Tack mycket gott mat" när jag hade fått spätta hemma hos mormor och morfar. De gapade för jag var bara ett och ett halvt. Mormors köttbullar och inlagda gurka glömmer jag aldrig (Håkan Sandsten).