Fredric Ulric von Essen (1721 - 1781)

‹ Back to von Essen surname

89

Matches

0 0 89
Adds birth place, occupation, sibling(s) and child(ren).

View Fredric Ulric von Essen's complete profile:

  • See if you are related to Fredric Ulric von Essen
  • Request to view Fredric Ulric von Essen's family tree

Share

Death: Died in Hömbs församling, Skaraborgs län (på Kavlås
Managed by: Gabriel Liljenström
Last Updated:

About Fredric Ulric von Essen

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Von_Essen_nr_158#TAB_2

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=15496

Utrag " FORNA TIDERS ESSAR" av Edvar von Essen

KAVLÅS BYGGHERRE

Sedan den äldre av »Carolinens» brorsöner, Hans-Henrik, som tjuguåring av för oss obekant anledning, avlidit år I739, kom i enlighet med de testamentariska bestämmelserna - den yngre av bröderna, Fredrik Ulrik, att bli herre till Kavlås, dock med tillträdesrätt först efter fasterns död. Det vill emellertid synas, som han redan dessförinnan övertagit skötseln av egendomen (E. Tuneld).

 

Fredrik Ulrik von Essen var född den 22 juli 1721,förmodligen liksom brodern i Stockholm. Som tolvårig gosse anställdes han som page vid hovet. Efter studier i Uppsala och de till edukationen då för tiden hörande utrikes resorna, utnämndes han till kammarherre hos kronprinsen (och 1771 hos konungen). Det var dock ej i hovets salar som Fredrik von Essen skulle komma att utföra sin gagnande verksamhet och livsgärning.

Under hans ungdom och mannaålder gingo partistridernas vågor mellan »hattar» och »mössor» som högst och som ivrig »mössa ---- en tid dess ledare gjorde han sig ett bemärkt namn i riddarhuset under dessa politiska stormar. Någon uttömmande redogörelse för den roll han där kom att spela, är givetvis ej här platsen för. Blott en kort resumé av det viktigaste må vi anteckna.

Han inledde alltså sin politiska bana med I755 års riksdag och var då en man På 34 år. Genom klarhet i tanken och en viss förmåga att styra och ställa, gjorde han sig snart bemärkt. Från början slöt han sig till »mössorna» - ett parti som han förblev trogen alltjämt, ehuru på senare år ej på långt när med samma entusiasm som tidigare. i Detta att man »svalnar» med åren, är ju en rätt alldaglig företeelse inom det politiska livet!

Under I765-66 års riksdag utsågs han till ledare för de då segrande »mössorna», ävensom till medlem i sekreta utskottet och bankodeputationen. Då han emellertid något år före I772 års statsvälvning började tvivla på mösspartiets varaktighet och gagnet därav, uppträdde han med anmärkningsvärd moderation. Och efter genomförandet av statsvälvningen fogade han sig lojalt i vad som skett, manande sitt parti att göra sammalunda. Väl var han närvarande under de följande riksdagarna, t. o. m. den åren 1778 -79, men någon politisk roll av betydenhet kom han efter statsvälvningen ej att spela. Under Adolf Fredriks tid hade han dock varit en av riddarhusets märkesman. »Den romerske patrioten», var det namn varmed han av sitt motparti - »hovhattarna» hedrades.

Det berättas att då Gustav III, dagen före revolutionen befallde sin kammarherre på vakt, så visste han väl vad han gjorde, ty därmed var för tillfället politikern Essen ur spelet och förhindrad att uppträda i riddarhuset. Sedan revolutionen lyckligt och väl genomförts, lär han av konungen ha tillsports om sin tanke angående vad som inträffat och skall då ha svarat, att »den Jus Canonicum - 'kanonrätt' - som rådde, ej ägnade sig mycket för resonemang»!

De omdömen från denna tid, som senare fällts av hävdatecknare om Fredrik U. v. Essen, vilja vi i korthet här sammanfatta:

»Själv besjälad av mindre ståndsfördomar än flertalet av sina adliga samtida, bemödade han sig på allt sätt att jämna söndringen mellan adeln och de ofrälse stånden; och det torde till största delen vara att tillskriva hans inflytande, att adeln gav sitt samtycke till att i konungaförsäkran inrymma ofrälse mäns rätt att bekläda åtskilliga tjänster. Han vitsordas av C. G. Malmström som mösspartiets kanske främste man. -»Från de maktmissbruk som fläcka flertalet av tidens partimän, kan han ej helt frikännas, men torde i det avseendet ha mindre på sitt samvete än flertalet av sina samtida och synes ha förvärvat sig även sina politiska motståndares högaktning.» (Sv. biogr. handlex.)

Fryxell skriver: »Betecknande för hans (Essens) tänkesätt, är den reservation som han i hemliga utskottet inlade emot den av Gustav III år I77I instiftade Vasaorden.» Reservationen har följande lydelse: »Det är väl sant, att mänga skola i förhoppning om ett grönt band springa åstad och göra en eller annan uppodling.

Men den verkligt dygdige mannen fordrar ingen sådan lön. Har han förtjänst, så skall den också utan ordenstecken bliva av allmänheten erkänd. Låtom oss hos våra efterkommande inplanta åtrån till den äkta dygd som avser sanning och rätt, men inga dylika yttre belöningar; och därför i ödmjukhet undanbedja oss denna nya inrättning, vilken ej heller överensstämmer med den enkelhet, den sparsamhet oss anstår.»

Till otaligas glädje och fägnad blevo emellertid dessa kloka, vackra tankar ej beaktade av vederbörande, utan som bekant instiftades Kungl. Vasaorden »för belönande av förtjänster i lanthushållning, bergverk, handel och fria konster», som det heter i statuterna.

Från sin sista riksdag efterlämnar han ett vackert minne i motion (memorial) om en humanare tjänsiehjonsstadga än den då gällande. (Biogr. lex.)

Han var en avgjord fiende till den tidens svärmiska frimurare och varnade ivrigt sina söner för dem. En varning som gått i arv till efterkommande släktled och haft till följd, att ännu knappast någon bland dem är representerad i denna sedan så aktade och förnämliga orden.

Lämnande här hans politiska gärning, övergå vi till att följa honom som lanthushållare och bruksherre på Kavlås.

Voro klokhet och organisationsförmåga de egenskaper som betecknade hans politiska insatser, så torde med fullt fog kunna sägas att inom lanthushållningen jävades ej dessa egenskaper heller. Ty han gjorde sig här ett namn inom provinsen, vilket ännu nämnes med erkänsla i dess hushållningssällskap.

Vid övertagandet, någon gång i början av 1740-talet, av sin ärvda egendom Kavlås, var han för visso besjälad av ett brinnande intresse att i största utsträckning höja jordbruket samt göra egendomen både större och mera vinstgivande. En sådan föresats lyckades han också genomdriva, ty Kavlås blev under hans tid ej endast utökat till arealen, utan även en bruksegendom och en mönstergård.

Utökningen skedde genom tillköp av emellan 15 och 20 större eller mindre gårdar. Bland dessa kan nämnas Svenstorp med underlydande, som byttes mot St. Hamrum och Kullebo, samt Fröjered.

Svenstorp ägdes av en löjtnant j. F. Hager och hans hustru (f. Brand), vars moster, den redan omnämnda gamla fröken Elisabet Papegoja, med tanke på obehaget av att väntas ur livet, föredragit att redan i livstiden till dessa sina närmaste anförvanter överlämna sin gamla fäderneärvda gård, dock mot vissa villkor, förnämligast att hon skulle till döddagar få kvarsitta i orubbat bo. Då nu nyssnämnda egendomsbyte skulle äga rum, bestämdes rörande gumman Papegoja, att för varje år som hon ytterligare levde »mindre än tio år efter den dag bytet uppgjordes, skulle baron Essen betala henne 6oo d. sm.» Hon levde emellertid de 10 åren ut. Ty egendomsbytet skedde år 1764 och först I774 kallades fröken Papegoja hädan vid den respektabla åldern av 101 år! Under dessa år synes hon ha haft en viss bestämmanderätt på Svenstorp, vilket framgår av att då den nye ägaren, i avsikt att på Svenstorp uppföra ett nytt karaktärshus, lät framforsla timmer för ändamålet, inlade gumman en bestämd protest häremot -- ja, hon t. o. m. framtvingade dess bortförande

Hon var en högst originell gammal dam, som man om söndagarna såg färdas till kyrkan ridande i en s. k. tvärsadel. Med henne utslocknade den gamla västgötasläkten Papegoja (nr I34 på riddarhuset) även på spinnsidan. Hon ligger begravd i Korsberga kyrka.'

I Fröjered anlade Fredrik v. Essen ett manufakturverk och en plåthammare, drivna liksom kvarnen därstädes av Tidans vatten. Dessa nya anläggningar uppkallades efter hans maka, friherrinnan Anne-Charlotte, till »Annefors». Efter att i omkr. 150 år ha tillhört familjen Essen, äro numera såväl Annefors som Fröjered i främmande händer.


På en granngård till Kavlås, Oltorp, hade redan så tidigt som år I726 landshövding J. von Mentzer på Tidaholm anlagt alunbruk. Det var det första i länet. Men kort efter tillträdet till Kavlås, anlade Fredrik v. Essen ett sådant även där år 1746, vilket priviligierades tvenne år senare. Om Kavlås alunbruk läses i Djurbergs Geografiska Lexikon (tryckt i början av 1800-talet) följande: »Kaflås Ahlunwärk i förenämnde Sokn (Hömb), ej långt från Sätesgärden, tillhörer denna Gårdsägare. 4 pannor sysselsätta här 40 arbetare, och tillwärkas årligen omkring 650 tunnor alun. Alunsjudningen sker med brännbar skiffer, hwarigenom betydlig skogsbesparing winnes, ehuru ymnig skogstillgång ej saknas å Säteriets underliggande hemman. Tillgången på skiffer är ganska tillräckelig. Här är inrättade et mekaniskt konstwärk, som drages af watn och bestrider pumpningen af luten.»

Uppförandet av den nuvarande - redan av baron Sparre 100 år förut planerade - huvudbyggnaden, blev Fredrik v. Essens verk. Vilken arkitekt han härvid anlitat, är obekant. Det skall i varje fall vara samme man, som någon tid efteråt, på uppdrag av generalen greve W. R. Stackelberg, uppförde det nuvarande Almnäs (och möjl. även Hjellö). Kavlås byggdes med en smak och soliditet som hedrar arkitekten, vem han än var. Men det »uppslogs» ej heller som nutida byggnadskomplex, utan tog många års arbete i anspråk. Sålunda påbörjades arbetet omkr. år I750 och först i början av 1770-talet kunde inflyttningen äga rum i den nya byggnaden, som stod mitt för och ungefär 100 meter söder om den gamla mangårdsbyggnaden, vilken nedrevs. Ett flertal flygelbyggnader fingo dock kvarstå, men försvunne efter hand - de tvenne sista i mitten av 1800-talet.

En trofast vän och själsfrände i såväl politiken som i lanthushållningen ägde han i »Directeuren» och brukspatronen Claes de Frietzcky på Säbylund i Närke. Han karakteriseras av Herlenius såsom tillhörande »de mest sympatiska gestalterna i det upprörda politiska livet från I700-talets senare hälft». Såsom en av västra Bergslagernas mest betydande bruksherrar, åtnjöt han stort anseende för duglighet och ekonomiska insikter. Säbylund hade han gjort till en mönstergård, varjämte han där samlat ett högst värdefullt bibliotek. Man torde utan tvivel kunna säga att han givit sin vän, Fredrik Essen, impulserna till de mångahanda förbättringar och förändringar, som genom den senare kommit Kavlås till godo.

Säbylund ägdes dock ej av de Frietzcky, utan av hans svåger, majoren Thure Gyllenspetz och då dennes änka är 1788 avled barnlös, hade hon testamenterat egendomen till Fredrik Essens dotter, Charlotte sedan gift med baron Nils Silfverschiöld. I det fideikommissbrev som hon samtidigt stiftade, heter det: »till att lämna ett fullkomligt bevis av den vänskap och det förtroende, som min avlidne man i livstiden och jag alltid ägt för kammarherren m. m. baronen herr Fredrik von Essen och dess fru, friherrinnan Anne-Charlotte, född Kruuse och dess familj, varuti min broder även deltagit, - - - ». Det föreskrevs dock vidare, att först efter broderns, brukspatron de Frietzcky, död (som inträffade I803), skulle Säbylund få tillträdas av Charlotte v. Essen, ävensom att det i framtiden blott finge ärvas av ättlingar i rakt nedstigande led till kammarherren baron Fredrik v. Essen. Detta fideikommissbrev äger ännu i dag laglig giltighet. Det talar ett tydligt språk om den vänskap som rådde dessa familjer emellan. Framhållas bör dock, att de Frietzcky, såsom ungkarl, ej heller efterlämnade bröstarvingar.

På Vartofta urgamla herregård - ett par mil söder om Kavlås - bodde vid denna tid kaptenen friherre Hans Jacob Kruuse af Verchou och hans maka, född Lilliehöök af Fårdala. De hade flera barn och bland dessa dottern Anne-Charlotte, som, född I729, var äldst av syskonen. Till henne friade år I749 Fredrik v. Essen med önskat resultat från såväl föräldrarna som av föremålet själv. Bröllopet ägde rum påföljande år, men stod ej på Vartofta, som kunnat tänkas, utan hos brudens morföräldrar, major Lilliehööks på Klagstorp. Vad anledningen härtill kunnat vara, känna vi ej till. De voro emellertid ej så litet andryga och gingo minsann ej åt för »småhackor», dessa systrar Lilliehöök af Fårdala, vilket följande anekdot ger tillräckligt bevis för.

Landshövdingen i Jönköpings län, baron j. L. von Saltza, som var gift med H. J. Kruuses syster, Charlotta, var vid något tillfälle på besök vid Vartofta, där då även befann sig grevinnan Sparre, f. Lilliehöök, från Klagstorp. Då utspänner sig ett animerat samtal, släktingarna emellan: »Det är bra besynnerliga tider vi nu leva uti», yttrar frih:an Kruuse till sin syster, grevinnan Sparre, med anspelning på den i rummet närvarande svågern, v. Saltza, »när utlänningar komma och gifta sig med våra förnäma döttrar, utan att vi knappt veta vilka de äro.» - »Denna anmärkning lärer vara riktad mot mig, förstår jag», sade baron v. Saltza med hetta, »men jag vill låta er veta, att när edra förfäder sopade trapporna åt de store, då voro mina förfäder regerande herrar i Tyskland och att vi äro riksbaroner, vilken värdighet förlänats oss av kejsar Carl den store.» - »Tala är ett», replikerade den högdragna gumman, »men bevisa är ett annat.» - Händelsevis hade emellertid baron v. Saltza med sig ett »stamträd» (han kände väl på sig vad det kunde bli fråga om, då han packade kappsäcken!), med vilket han var i stånd att bevisa sin ätts betydligt äldre tillvaro än t. o. m. Lilliehöökarnas af Fårdala. Sedan de sålunda räknat över anorna med varandra, blev tonen mera förtrolig!

Förmodligen ägde detta samtal rum I751, då landshövdingens son, H. H. v. Saltza, friade till dottern Beata Wilhelmina på Vartofta, med vilken han - kanske tack vare denna granskning av stamträden! - också blev gift. Hon var dock, kunna vi tillägga, av ett betydligt mjukare sinnelag än sin skarpa mamma.

Sålunda uppfostrad av en moder, som var bekant för sin stränghet, visade sig snart Anne-Charlotte som en särdeles dugande husmor, med vaken blick för det materiella och, liksom modern, endast föga besvärad av allt för mycken kvinnlig känslighet. Beklagligen torde, oss veterligt, ej finnas något konterfej i behåll av henne. Ett brev till sonen Hans-Henrik (Säbylunds bibliotek), vittnar om en vacker, nästan modern, handstil. Däri nämnes f. ö. om en visit av general M. Pauli på Kungslena och om greve Carl Hårds på Hjellö död och osedvanligt enkla begravning.

I detta äktenskap, som synes ha varit mycket lyckligt, föddes nio barn - alla i det gamla Kavlås. Till de båda sönerna, Reinhold Jacob och Hans-Henrik, födda resp. 1751 och 1755, återkomma vi mera ingående längre fram, och vilja nu blott beröra deras uppfostran med några ord. Undervisningen uppdrogs först åt den fromme, högt begåvade magistern, sedermera prosten, Fredrik Mellin. Efter honom blev, »kungl. sekter» Carl L. Kämpe deras mentor. Det var snarast i egenskap av »guverneur», som han ledde deras studier och fortsatta utbildning, samt var sina unga disciplar följaktig först till Uppsala och sedan till universitetet i Göttingen. Kämpe var en uppskattad fostrare. Varmt fästad vid såväl eleverna som vid hela familjen på Kavlås, var han av dessa i lika mån värderad. Hans porträtt i biblioteket minner ännu om den trofaste vännen och läraren.

De båda brödernas läggning gick i en ganska olika riktning. Vid val av levnadsbana ville sålunda Reinhold, emot tidens sed, varken gå i hov- eller militärtjänst, utan ägnade sig med intresse åt jordbruket, för att en dag kunna upptaga faderns mantel i skötandet av Kavlåsgodset. Hans-Henriks håg stod däremot helt i kavalleristens tecken, varför han redan i unga år insattes på ett husarregemente. Gustaf III skall en gång ha frågat Hans-Henrik varför brodern Reinhold ej ville gå i någon tjänst och fick då till svar: »Nej, E.M. han sitter hemma på Kavlås och odlar havre åt E. M: s hästar!»

Den svåra konsten att arrangera passande och lämpliga partier åt döttrarna måste man tillerkänna friherrinnan Anne-Charlotte, vilket framgår av den redogörelse härav som nu följer:

Anne-Margrele, f. I752. Gift 1. g. I777 med sin moders forne friare, den 25 år äldre överstelöjtnanten vid Västgöta dragoner, sedermera generallöjtnanten, Georg Wilhelm Fock på Trestena. Det bröllopet var säkerligen det första som firades på det nuvarande Kavlås. På grund av åldersskillnaden blev måhända äktenskapet mindre lyckligt. General Fock dog 1808 och sedan gifte hon om sig med sin ungdoms kärlek, generaladjutanten greve Claes Sparre. Hon dog som änka även efter honom på Trestena 1832, vilken egendom general Fock redan gjort till fideikommiss på kvinnolinjen för sin äldsta dotter.

Jeanna Christina, f. I754. Gift I770 med hovmarskalken, friherre Carl Georg von Krassow på Falkenhagen i Pommern. Henne hände i tidens fullbordan något sällsamt, det nämligen att bli svärmor till sin bror, varom mera längre fram. Hon dog i Stralsund I825.

Gustafva, f. I757, död s. å.

Charlotte Elisabet, f. 1758. Som 44-årig ingick hon äktenskap 1802 med majoren vid Gröna dragonerna (Bohusläns), friherre Nils Silfverschiöld, som var änkling efter sin första fru, f. Alströmer. De bodde på Charlottes ärvda gård, Säbylund, där hon år 1822 dog barnlös, varefter egendomen gick till systern, Gustafva Fredrika, f- I762, som sedan I794 var gift med chefen för Västgöta-Dals regemente, översten greve Gustaf Lewenhaupt. Även hon avled på Säbylund (1838).

Beata, f. I764, blev I785 gift med ryttmästaren, sedermera generaladjutanten och chefen för Västgöta dragoner, friherre Måns Palmstierna. Han ägde många egendomar i Västergötland och bland dessa Grimstorp i Sandhems socken, där de slogo sig ned. Hon medförde dit en känd silhuett av de sex systrarna. Den befinner sig nu i hennes ättlingars ägo, vilka ännu inneha Grimstorp. Beata Palmstierna dog redan år 1803 och begrovs i Hömbs kyrka.

Sophie Magdalena, f. I767. Nyårsdagen 1791 firades hennes bröllop med majoren vid Konungens värvade regemente, sedermera generallöjtnanten, friherre Carl Philip von Blixen Finecke på Näsbyholm i Skåne. Han var, i likhet med flertalet i denna släkt, en särdeles vacker karl. Sina senare år tillbringade hon hos sin syster, friherrinnan von Krassow, och dog i Greifswald 1837. Ett porträtt i olja av henne finnes på Näsbyholm.

Denna kronologiska framställning av döttrarna med gemåler torde bekräfta vad vi nyss nämnt om moderns förmåga att välja bland de många friare, som under denna tid helt säkert uppträdde. Vi säga modern, ty endast de båda äldsta döttrarna blev det fadern förunnat att bortgifta. De övriga gifte sig nämligen först efter dennes död. Alla bröllopen firades givetvis på Kavlås.

Mot höstsidan året 1781 sedan han fyllt 6o år, blev Fredrik v. Essen angripen av en plågsam magsjukdom - enligt anteckning i kyrkboken för nämnda år (Göteborgs landsarkiv) skulle dödsorsaken varit »invärtes kallbrand» - och måste i mitten av september intaga sängen. Husläkaren, assessor Ch. Harhausen i Skövde eftersändes, men synes ej kunnat mycket uträtta till patientens förbättring, utan han blev fastmer sämre för var dag………

view all 12

Fredric Ulric von Essen's Timeline

1721
July 22, 1721
1750
July 8, 1750
Age 28
Skaraborg, Sverige
1751
November 14, 1751
Age 30
Hömb, Skaraborgs län, Sverige
1752
November 3, 1752
Age 31
Hömb, Skaraborg
1754
July 10, 1754
Age 32
Hömb, Skaraborgs län, Sverige
1755
September 26, 1755
Age 34
Hömb, Skaraborgs län, Sverige
1757
1757
Age 35
Hömb, Skaraborgs län, Sverige
1758
April 7, 1758
Age 36
Skaraborgs län, Sverige
1762
September 21, 1762
Age 41
Skaraborgs län, Sverige
1764
March 22, 1764
Age 42
Hömb, Skaraborgs län, Sverige