Född Giovanni Battista Pinello, försvenskat till Johan Baptist Pinello. Inskriven i Riddarhuset.

Pinello var född i Genua 1682, reste i unga år till Leyden Holland för att studera. Led skeppsbrott utanför Norges kust 1694. Följde senare med ett par svenska vänner till Sverige och lät sig där värvas som soldat i Karl XII:s armé. Antog vår religion och blev därmed arvlös. Han följde med på kungens fälttåg och avancerade till löjtnant. Vid Poltava blev han rysk krigsfånge och skickades till Tobolsk. År 1715 lyckades han fly, och kunde snart återuppta sin militära bana.

Som kapten vid Bohus läns dragonregemente blev Pinello 1748 riddare av Svärdsorden, och 1751 blev han adlad. Han avled på sin gård Ramneberg i Svarteborg i Bohuslän 1775, 93 år gammal.

Från Genua över Poltava till Bohuslän

Av Sven H. Gullman

Inte kunde vare sig han själv eller hans familj ana vad livet skulle ha i beredskap åt honom.

Han föddes i en adlig familj i Italien, i en släkt som bland sina medlemmar också hade haft en doge, styresman under den tid då Genua var republik och konkurrerade med Venedig om det ekonomiska herraväldet till sjöss. Pengar saknades inte, Pinellos ägde flera palats i hemstaden. Fadern dog medan sonen var liten.

Den unge Pinello - han var född 1682 – skickades som tolvåring 1694 av sin farfar till Leiden i Nederländerna för att studera där. Leiden var berömt för sitt universitet och att en tolvåring kunde vara student var inte överraskande – det förekom även i Sverige vid denna tid. Men planerna på studier i Leiden kom på skam, för fartyget nådde aldrig bestämmelseorten – en storm drev det norrut i Nordsjön och det strandade på den norska västkusten. Pinello var en av de få som överlevde; bland de drunknade befann sig hans betjäning.

Vintern kom han att tillbringa i Bergen men så fort det blev vår begav han sig till Leiden. Där stannade han och studerade i två år. Till en ung adelsmans uppfostran hörde förmågan att fäkta, något som blev anledningen till att han först reste till Paris och därifrån till Madrid. Nu hade Pinello hunnit bli 18 år och livet låg framför honom. Han kunde göra vad han ville – visserligen skulle han så småningom återvända hem till Genua och ta i tu med förvaltningen av familjeegendomarna men det brådskade inte – han kunde göra det tids nog.

Vad hände nu? Han fick för sig att fara till norra Tyskland, närmare bestämt till Schleswig. Där blev han bekant med ett par svenskar, en av dem prost i Munktorp i Västmanland. De menade att han som adelsman skulle kunna göra en lysande karriär i Sverige. Sverige, det protestantiska landet i norr, kunde det vara något för en italienare, därtill katolik? Hans nyförvärvade vänner förklarade visserligen att den svenska lagen förbjöd katoliker att bo och arbeta i Sverige, men det skulle säkert ordna sig, bara han kom dit. Sagt och gjort. Giovanni Battista Pinello antog utmaningen och for med svenskarna med diligens till Köpenhamn, sedan med båt till Malmö och per hästskjuts på nytt till Munktorp. Barskrapad var han inte, hans penningbörs var fylld och väl framme ordnade prosten i Munktorp allt till det bästa för honom. Men prästen hade något annat i kikaren för sin gäst.

När denne hade installerat sig tog han sig samman och skrev ett brev till farföräldrarna och berättade om sina ändrade framtidsplaner. Det tog sin tid innan hans farfar och farmor i Genua fick brevet och vid det laget var sonsonen introducerad i de högre sociala skikten i Stockholm och antagen vid armén. Vad de inte visste var att prosten omedelbart efter hemkomsten hade börjat undervisa sin gäst i den lutherska tron. Den unge mannen var läraktig och snart avsade han sig sin katolska tro och upptogs i Svenska kyrkan. Nu var det sista hindret borta, hindret för att göra en karriär i Sverige. Förresten, en svensk kunde ju inte heta Giovanni Battista. Det blev Johan Baptist. Visserligen syftade den italienska namnformen på Johannes Döparen men Johan Baptist fick godkännas – det dög inte att någon hette Johannes Döparen, det kunde bara gå för sig i medelhavsländerna.

Mot Poltava och rysk fångenskap.

Den tjugoårige Pinellos militära bana började på allvar som ryttare vid livregementet till häst och sedan steg han i graderna. Redan samma år, 1702, skeppades regementet över Östersjön till Kurland, och de följande åren var han med om slagen vid Thorn, Lemberg, Frauenstadt, Holofzin, Mohilev och Veprik.

Så kom den ödesdigra dag 1709 då den svenska armén förlorade slaget vid Poltava och Karl XII fick fly till Bender. Pinello själv råkade illa ut, han skadades svårt och blev liggande på slagfältet. Ryssarna trodde att han var död men efter två dagar kvicknade han till och fördes österut. Österut, det var Sibirien som var målet för de svenska fångarna. Pinello hade ändå lyckan med sig. Tack vare sina språkkunskaper blev han uppmärksammad av guvernören i Tobolsk som gjorde honom till lärare för döttrarna. Men han längtade hem och lyckades efter sex år ta sig till Sverige. Då hade han ännu inte fyllt 33 år.

Det var för övrigt inte självklart att han med hälsan i behåll kunde återvända hem, även om han hade klarat strapatserna under fältslagen. De flesta som dog i krig i gångna tider råkade ut för sjukdomar, främst dysenteri. Men väl hemkommen återgick Pinello i aktiv tjänst och han deltog i det svenska anfallet mot Norge 1716. Då var han kapten vid Bohusläns dragonbataljon. Först 1725, vid 43 års ålder, stadgade han sig och ingick äktenskap. Hans hustru, Justina, 21 år yngre än han själv, var dotter till en schoutbynacht vid namn Nils Schruuf (uttal skruv) och de bosatte sig på gården Ramneberg vid Bullaren. Svärfadern adlades med namnet Gyllenschruf (obs med bara ett u). Eftersom Johan Baptist redan var adlig i Italien, infördes hans ätt på det svenska riddarhuset, vilket skedde 1751. Paret Pinello välsignades med inalles 16 barn men sex av dem dog i späd ålder. Johan Baptist och Justina fick sina gravar i Svarteborgs kyrka. Flera av denna tidnings läsare är sannolikt ättlingar till den italienske ädlingen – man vet att många av dem kom att leva i Bohuslän.

En schoutbynacht dåtidens konteramiral Det kan till slut vara intressant att veta vad en schoutbynacht sysslade med. Det nederländska schout-bij-nacht var en sjöofficersgrad som i vårt land efter 1771 kallades konteramiral. Ordet betyder egentligen "uppsyningsman under natten" och betecknade den officer på ett fartyg som hade befälet medan kaptenen sov.

Giovanni Battista Pinello har en namne i kompositören med samma namn. Vilket ev släktskap mellan dem är inte klarlagt. Namnen är född i Genua, år 1544, dog i Prag 15 juni 1587. Italiensk kompositör. Han höll tjänster vid Vicenza, Innsbruck och Dresden som kapellmästare 1580-1584. Han var engagerad i Prags Hovkapell. Han var mycket involverad i grälen mellan tyska och italienska musiker i Dresdens domstol.