Gustava Amanda Holmgren

Barnmorska.

Gustava Amandas liv och hennes barndomsfamiljs liv och hennes egen familjs liv beskrivs i ett kapitel i boken "De vida viddernas kvinnor; Om starka kvinnor under 1900-talet i södra Lappland" (förf. Sally Lindström, ISBN 91-631-4232-5, i kapitel 12, sid. 109-120).

Notis i Västerbottenskuriren den 1947-06-21:

70 år fyller den 25 juni förre distriktsbarnmorskan fru Gustava Eriksson i Lövberg, Fatmomakke, Vilhelmina.

Hon är född i den trakt där hon utfört sin gärning. Redan som ung flicka hade hon sin kallelse klar för sig men det var på den tiden ej lätt för den äldsta i en syskonskara av 13 stycken att bryta sig ut ur den hemvanda miljön, där varje uns av arbetskraft tarvades för det gemensamma uppehället. Tack vare klara förståndsgåvor och energi kunde dock Gustava övervinna svårigheterna.

Hon läste på egen hand alla överkomliga skolböcker för att bättra på den bristfälliga skolunderbyggnad, som den tiden stod fjälltrakternas barn till buds. Det fanns endast en ambulerande småskola i trakten. Slutligen gick hon en termin i folkskola hos folkskollärare E P Sundqvist i Skansholm för att kunna få avgångsbetyg. Hon blev nu antagen som elev till barnmorskeutbildning i Stockholm.

Sin barnmorskeexamen tog Gustava med utmärkta betyg. Hon kompletterade dessutom kursen med extra utbildning och praktik i sjukvård med huvudvikten lagd på sårbehandling och dylikt. Och säkert har hon räddat många liv därigenom.

Efter sin examen 1902 erhöll Gustava förordnande som distriktsbarnmorska I sin hemtrakt. Här gifte hon sig med en av bygdens söner, en driftig hemmansägare vilken med tiden blev en betrodd kommunalman. Hon är sedan en del år tillbaka änka.

De äventyr hon upplevat under sina förrättningsresor äro legio. Många gånger har livet faktiskt stått på spel, inte bara för hennes patienter utan även för henne själv. Hon har fått färdas i nattmörker över bågnande svagisar eller genom rykande stormar till lands och till sjöss. Och många gånger har hon fått utföra en nutida hemsysters göromål när kanske mamman i huset dit hon kommit legat borta från hemmet i sitt arbete. Det har ej varit ovanligt, att hon fått taga av sina egna klädesplagg och svepa om de nyfödda. Hon har på egen hand fått utföra gynekologiska operationer. Hon har fått sy ihop gapande yxhugg och andra sårskador, dra tillrätta leder och spjälka brutna lemmar. Och det besynnerliga är att intet av hennes fall har misslyckats utan gått bra.

I betraktande av att fru Eriksson själv uppfostrat en talrik barnskara och haft stort hushåll att sköta samt dessutom ej alltid varit stark, är hennes pionjärgärning så mycket mera erkännnansvärd. När hon 1932 avgick från sin tjänst med pension, erhöll hon Patriotiska sällskapets guldmedalj. Belöningen var välförtjänt och för henne glädjande, men hennes bästa belöning är nog känslan av att ha kunnat bispringa sina medmänniskor när detta behövts. Fjällbefolkningen är njugg i sina känsloyttringar. Men deras stilla erkännande av fru Erikssons livsviktiga gärning och deras uppskattning av henne personligen har dock på många sätt lagts i dagen. Detta vet hon också själv och när hon på högtidsdagen blickar tillbaka på sin gärning, gör hon säkert detta med både glädje och tacksamhet.

Alla, som känner fru Eriksson, önskar henne på hennes högtidsdag allt gott i fortsättningen.

Avskrift av artikel i boken: En Lappmarksbygd på väg mot framtiden. Bok nummer 7.

Vilhelmina kommuns fotoarkiv. 2011-10-05/ YR.