Hillevi Almström

• Reference: MyHeritage Family Trees - SmartCopy: Jan 26 2016, 15:23:00 UTC

Hillevi Svedberg

Arkitekt, Inredningsarkitekt 2 Svedberg, Hillevi, dotter till S 1 i hans första g, f 20 dec 1910 i Uppsala, d 19 juni 1990 i Sthlm, Nik. Elev vid Whitlockska samskolan ht 25, studentex där 15 maj 29, inskr vid KTH 26 aug 29, avgångsex från KTH:s fackavd för arkitektur 1 juni 33, anställn som arkitekt hos Carl Otto Hallström (bd 18, s 53) samt samarbeten med Sune Lindström, Sven Ivar Lind (bd 23), Sven Markelius (bd 25) o Albin Stark 33–39, egen verksamhet från 34, led av Sv slöjdfören:s o Sv arkitekters riksförb:s (SAR) bostadsutredn 39–42, sakk arkitekt vid Socialstyrelsen 44, vid dess barnavårdsbyrå 47–65, medarb i NKI-skolans kurser Bostaden o inredn:en, red:sekr för Byggmästaren 50–64, bitr red där 65–69, red:sekr för Arkitektur 59–64, bitr red där 65–67, byrådir vid Centrala sjukvårdsberedn:en (CSB) 65–67, arkitekt vid Sjukvårdens o socialvårdens planerings- o rationaliseringsinstitut (SPRI) 68–76, konsult vid Socialstyrelsen 76–81.

  G 29 juni 1933(–59) i Sthlm, Engelbr, m överingenjören Knut Robert Knutsson Almström, f 23 dec 1907 där, Matt, d 8 sept 1980 i Tävelsås, Kron, son till disponenten Knut Wilhelm A o Emmy Sofia Mathilda Bille.

I likhet med sin yngre bror Elias (S 3) var S med om att forma människors vardag i det nya samhälle som växte fram efter funktionalismens genombrott, och hon gjorde det som arkitekt. Ännu när S 1929 började sin utbildning vid avdelningen för arkitektur på KTH i Stockholm var detta ett för en kvinna mycket ovanligt studieval. Trots att undervisningen funnits där i över 60 år hade kvinnor inte haft tillträde till den förrän 1921, samma år som kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ett fåtal kvinnor hade hunnit utbilda sig till arkitekt, och S tillhörde pionjärerna.

Varifrån kom idén till yrkesvalet? S har berättat att hon som barn tillsammans med sin bror uppfann en stad med radiella gator, där de ägnade stor omsorg åt kvarterens utformning och innehåll. Moderns, läkaren Andrea Andreens (se ovan s 456) engagemang bidrog säkert till S:s intresse för sociala och samhälleliga frågor. Viktigare var kanske ändå kontakten med Fogelstadgruppen, där modern var aktiv, och dit syskonen ofta kom som barn. Här ordnade gruppen, med Elisabeth Tamm i spetsen, kurser för arbetarkvinnor och lärde ut samhällskunskap och politik genom att deltagarna fick spela roller som makthavare i ett tänkt samhälle. Här lärde S också känna Honorine Hermelin (bd 18, s 702), Ada Nilsson (bd 26) och Elin Wägner. Till Fogelstad återvände hon också som vuxen, och hon fick längre fram i uppdrag av Elisabeth Tamm att rita förslag till ett förlossningshem.

S var ensam kvinna i sin årskurs vid KTH, och trivdes bra med sina manliga kurskamrater. Det var en radikal tid, Stockholmsutställningen 1930 pågick och där tillbringade hon mycket tid. Hon medverkade t o m med en gravsten, som hon ritat. En av studiekamraterna var Sune Lindström, just hemkommen från en tids studier vid Bauhaus-skolan i Dessau. De delade ett starkt socialt och politiskt intresse och engagerade sig i Clarté, där S också lärde känna författarna Lilly Arrhenius och Karin Boye och den senares make Leif Björk.

S:s sociala engagemang ledde till ett för tiden ovanligt examensarbete. Hon tog upp behovet av bad- och duschrum i arbetarbostäderna, något som ingalunda var självklart vid denna tidpunkt. Det ifrågasattes t o m om arbetarklassen verkligen behövde sådana utrymmen – det fanns statistik på att arbetare sällan badade. S påpekade att det kunde hänga samman med att de inte hade badrum. Hon gjorde en bred översikt av badandet från antiken fram till idag, gav konkreta förslag och gjorde ekonomiska beräkningar för badrumsstandard. En del av arbetet publicerades i den radikala tidskriften Arkitektur och samhälle. Även belysningsfrågor intresserade S, som i slutet av 1930-talet samarbetade med branschorganisationerna FERA och Ljuskultur, bl a genom att hålla föredrag.

S fick tidigt anställning hos Carl Otto Hallström, som var sakkunnig arkitekt vid Socialstyrelsen. Här arbetade hon med utformningen av ålderdomshem, skolor, barnhem och sommarkolonier. 1944 övertog S de granskningsuppgifter som Hallström haft vid Socialstyrelsens barnavårdsbyrå. Detta engagemang pågick, trots att hon under en tid bodde i Västerås, utan avbrott till mitten av 1960-talet och kom att styra hennes fortsatta yrkesverksamhet.

De mest spännande uppdragen fick hon emellertid genom sina radikala arkitektkolleger. En av dessa var Sven Markelius; hos honom arbetade hon 1933–35 med kollektivhuset på John Ericssonsgatan i Stockholm. Ursprunget var ett initiativ från Markelius och Alva Myrdal (bd 26), som resulterade i en byggnad med 57 lägenheter, restaurang med mathissar till varje lägenhet samt daghem. Ambitionen var att kvinnor som gifte sig och skaffade barn skulle kunna fortsätta yrkesarbeta genom att man gemensamt ordnade barnpassning, mathållning, städning och tvätt med hjälp av anställd personal. Det blev det första regelrätta kollektivhuset i Sverige och även omvärlden uppmärksammade projektet. Hit flyttade flera radikala familjer, bl a Sven Markelius, Elise Ottesen-Jensen (bd 28), Skå-Gustav Jonsson samt S själv med sin make. Kollektivhustanken var dock kontroversiell i Sverige – förespråkarna anklagades för att vilja upplösa familjen vilket uppfattades som bolsjevism.

S kom att arbeta med ytterligare ett kollektivhus som hon trots sin ungdom fick i uppdrag av Yrkeskvinnornas klubb att rita tillsammans med Albin Stark, som utsågs till huvudarkitekt. Detta, YK-huset kallat, uppfördes på Gärdet i Stockholm och stod färdigt 1939. S ansvarade för utformningen av interiören och Albin Stark för fasaderna, vilket grämde henne – hon tyckte att de blev tråkiga. När det gällde planlösningen kunde S med erfarenhet från det första kollektivhuset göra förbättringar; så blev t ex köken större, bättre utrustade och fick dagsljusbelysning. Liksom på John Ericssonsgatan ingick också restaurang och daghem. Bland de boende i huset fanns Barbro Alving med familj, och även S flyttade hit med sin familj, som nu utökats med två barn. Familjen växte med ytterligare två barn, och även om kollektivhusboendet var en stor hjälp, var det hon som hade huvudansvaret för familjen. Kollektivhustanken kom att fortsatt engagera S, som skrev och föreläste om idén.

S:s engagemang i bostadsfrågan ledde till att hon fick Sverige-Amerika-stiftelsens stipendium och kunde tillbringa ett drygt halvår i USA 1937 för att studera s k low-cost-housing. Det blev en upplevelserik resa, där S med kamera och symaskin körde runt ensam i bil på den stora kontinenten. Hon lyckades få stipendiepengarna att räcka längre än någon tidigare stipendiat och träffade intressanta personer, bl a Catherine Bauer, som forskade och skrev om bostadsfrågan i USA och Europa. S fick också möta Eliel Saarinen, Carl Milles (bd 25), Walter Gropius – som lämnat Tyskland och blivit professor vid Harvard-universitetet – och den världsberömde och självmedvetne arkitekten Frank Lloyd Wright. Men framför allt tog hon del av president Franklin D Roosevelts planer på en ny bostadslag, och kunde konstatera att Sverige faktiskt hade kommit längre. Hemkommen skrev hon om sina erfarenheter i tidskriften Byggmästaren.

Svenska slöjdföreningen och SAR startade 1939 en omfattande bostadsutredning under ledning av Gotthard Johansson (bd 20). Hit knöts S, vars uppgift blev att arbeta med rums- och funktionsstudier. Många var indragna i det stora arbetet, bl a systrarna och boendeforskarna Carin Boalt och Brita Åkerman och S:s bror Elias, som ledde den stora intervjuundersökningen, där också inredningsarkitekten Lena Larsson deltog. Resultatet blev den svenska köksstandarden och normunderlaget för de statliga bostadslån som inrättades efter andra världskriget. Utredningsarbetet användes också av NKI-skolans kurser på temat Bostaden och inredningen, där S medverkade under 1940-talet.

Till S:s talanger hörde en god formuleringsförmåga i tal och skrift. Hon turnerade som föreläsare för bl a kvinnoorganisationer och tog upp teman som stadsplanering, bostäder, kollektivhus och barnstugor. Den här sidan utvecklade hon också som mångårig redaktionssekreterare och biträdande redaktör för tidskrifterna Byggmästaren och Arkitektur. Här befann hon sig mitt i debatten kring arkitekturen och samhället. Samhällsengagemanget fick hon också utlopp för i Svenska kvinnors vänsterförbund, där hon arbetade med förbundets tidskrift Vi kvinnor (senare Vi mänskor). Det politiska engagemanget ledde även till inbjudningsresor tillsammans med modern till Sovjetunionen 1953, då modern fick Stalins fredspris, och till Kina 1959.

Sina mest omfattande arkitektinsatser gjorde S inom barnstugeområdet som hon hade kommit i kontakt med hos Carl Otto Hallström och sedan fått i uppdrag av Socialstyrelsen att bevaka som granskare av sommarkolonier och barnhem. Som sakkunnig arkitekt vid Socialstyrelsen, byrådirektör inom CSB, arkitekt vid SPRI samt även i sitt samarbete med arkitekten Tore Virke kom S sedan att huvudsakligen ägna sig åt barnstugor. Hon var skicklig på att utforma planlösningar och som granskare av ritningar vid Socialstyrelsen rättade hon ofta till dem genom att göra egna små ritningar i kanten. Det slutade ibland med att S själv fick rita barnstugorna. Hon utvecklade typritningar och arbetade förutseende med flexibla lösningar som möjliggjorde alternativa användningar. Hon var väl medveten om barnstugors begränsade livslängd som just barnstugor och att man för dem behövde tänka igenom andra användningsområden, som t ex undervisnings- eller samlingslokaler. Hon arbetade med råd och anvisningar på det området och gjorde också 1967 en utställning, Bygga för barn.

S var en av de många kvinnliga arkitekter som kom att ägna sitt yrkesliv åt det som traditionellt legat inom den kvinnliga sfären: hem, barn och åldringsvård. För S:s del var det ett medvetet val: hennes sociala engagemang i samhälle och människor och vilja att förbättra tillvaron för i synnerhet kvinnor och barn var en stark drivkraft för hennes yrkesval. Sannolikt hade hennes insatser kunnat bli fler och större om hon inte haft tuberkulos, som gjorde att hon fick vistas på sanatorier under långa perioder från tidigt 1930-tal och långt in på 1950-talet. Trots det är hennes insatser betydelsefulla och imponerande i omfattning. S var en stark, positiv, utåtriktad och mycket uppskattad person som aldrig gav upp.