Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden (1301 - 1361)

‹ Back to Haakonsdatter surname

64

Matches

0 0 64
Adds middle name and child(ren).

View Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden's complete profile:

  • See if you are related to Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden
  • Request to view Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden's family tree

Share

Nicknames: "Ingeborg Haakonsdotter", "Ingeburge"
Birthplace: Norway - dtr of Haakon V
Death: Died in Sweden - Queen Mother of Eric Ericsson
Occupation: Prinsesse, Kongsdatter, Norsk prinsessa, Hertginna av Sörmlandoch Halland, Prinsessa av Norge, svensk-halländsk hertiginna
Managed by: Torsten Cargnelli
Last Updated:

About Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden

http://snl.no/.nbl_biografi/Ingebj%C3%B8rg_H%C3%A5konsdatter/utdypning

Ingeborg HAAKONSDOTTIR, born 1301; died Aft. 1360; married (1) Duke of Südermannland Erik

MAGNUSSON September 29, 1312; died 1318; married (2) Duke of South Halland Knut PORSE June

21, 1327; died May 30, 1330.

--------------------

Ingeborg (no. Ingebjørg Håkonsdatter), 1301-61, norsk prinsessa, dotter till kung Håkon V Magnusson och drottning Eufemia (av Ruppin). I. trolovades som ettåring med den svenske hertigen Erik Magnusson och förmäldes, efter flera förvecklingar, med honom 1312. Efter makens död 1318 kom hon att spela en betydande politisk roll i egenskap av mor till Magnus Eriksson, vilken 1319 som treåring blev kung i Sverige och Norge. Med utgångspunkt i de slott och län hon innehade i Västergötland, Värmland, Halland och Bohuslän bedrev hon tillsammans med den halländske riddaren Knut Porse under 1320-talets första hälft en självständig utrikespolitik i sonens namn. Detta skapade motsättningar till såväl det svenska som det norska riksrådet, och det förra berövade henne 1326 både län och politiskt inflytande i Sverige. Rådet i Norge drog in I:s norska län 1327, då hon gifte sig med Knut Porse. Efter hans död (1330) tycks I. ha närmat sig sonen, men det är inte möjligt att avgöra om hon spelade någon politisk roll under återstoden av sitt liv. I. var även mor till bl.a. Eufemia (d. 1370).

--------------------

Ingeborg of Norway, a.k.a Duchess Ingeborg, Old Norse Ingibjörg Hákonardóttir, Swedish Ingeborg Håkansdotter, (1301-1361), was a Scandinavian royal duchess and sometime regent of Norway (1319-1321) and Sweden (1319-1326).

Ingeborg was born as the only legitimate daughter of king Haakon V of Norway from his marriage with Euphemia of Rügen. As a child, she was first betrothed to Magnus Birgerson, the son and designated heir of king Birger I of Sweden. Soon afterwards the engagement was however broken for altered political reasons, and in 1305 she was betrothed to Eric, Duke of Södermanland, a younger brother of king Birger of Sweden, thus uncle of her first betrothed. In 1312, Ingeborg and Eric were formally married; at her wedding, her mother queen Euphemia had published the recently-translated (by her command) famous poems, the Euphemia songs.

She barely was old enough to bear her first husband two children, in 1316 and in 1317, before Duke Eric was murdered. Her son Magnus VII of Norway, at the age of 3, was proclaimed king of Norway upon her father's death, in rights devolved from her. Ingeborg was recognized as formal regent of her son in Norway.

Soon, the Swedish nobility elected young Magnus king of Sweden after deposing Birger, and Ingeborg was made nominal regent of Sweden and given a seat and vote in the Swedish government and the title: Ingeborg, by the Grace of God, daughter of Haakon, Duchess in the Kingdom of Sweden. However, power was mostly in hands of the two highest officers of the Swedish kingdom. Duchess Ingeborg held her own court at her residense in Varberg.

Ingeborg married her lover Knud Porse (d. 1330), a nobleman from less than royal circles, in 1327. While Knud was allowed to become Duke of Halland and holder of Ingeborg's inherited estates, her marriage was another reason why Swedes, and also increasingly Norwegians, did not allow Ingeborg to use her governmental power in these kingdoms; after an intrigue was discovered, where she had made plans of taking direct control with her husband and making her positions independent, she was stripped of her power and her position as regent in Norway (1321) and Sweden (1323) - though she remained titular regent in Sweden and kept her place in the council until 1326, and had a place in the parliament. Her husband was made Duke of Estonia in 1329. In 1330, she became a widow. Her younger son's became dukes of Halland. Her eldest son became an adult in 1332, and the same year, Ingeborg secured the (temporary) Swedish superiority over Skåne. In 1350, she inherited the title and position of Duke of Halland from her younger son's.

--------------------

Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ingeborg_H%C3%A5kansdotter_av_Norge

Ingeborg Håkansdotter

Från Wikipedia

(Omdirigerad från Ingeborg Håkansdotter av Norge)

Hoppa till: navigering, sök

Ingeborgs skadade bildstod i Linköpings domkyrka

Ingeborg Håkansdotter (norska Ingebjørg Håkonsdatter), född 1301, död 17 juni 1361, var en norsk prinsessa och svensk-halländsk hertiginna, rådsmedlem och politiker, dotter till Håkon V av Norge och drottning Eufemia, gift först med svenske hertig Erik Magnusson.

Innehåll

[visa]

   * 1 Biografi
   * 2 Politisk roll
   * 3 Gunstlingskritik
   * 4 Skåneaffären
   * 5 Konflikt med råden och begränsning av makten
   * 6 Avsatt i Sverige
   * 7 Senare liv
   * 8 Se även
   * 9 Källor
   * 10 Noter

Biografi [redigera]

Prinsessan Ingeborg var från ett års ålder (1302) förlovad med hertig Erik. När han krävde bröllop år 1308 vägrade dock kung Håkan att ge bort sin sjuåriga dotter eftersom han kommit att stödja brodern Birger i den svenska maktkampen ("Håtunaleken"); Erik förlovade sig då med Sofia av Mecklenburg-Werle (död 1339 och systerdotter till Erik Menved). Erik gjorde senare en pilgrimsfärd till Wien och upplöste därefter sin förlovning, varefter han återigen förlovade sig med Ingeborg. De gifte sig 1312 i Oslo.

Efter Eriks död i Nyköpings gästabud fick Ingeborg Varbergs slott som residens samt Axvalls slott och län i Västergötland samt Hunehals söder om Kungsbacka. Hennes son, den omyndige Magnus Eriksson som 1319 både blev kung av Norge och Sverige, fick växa upp på Varbergs slott under hennes överinseende.

På Varbergs slott omgav hon sig med ett hov med hertig Eriks tidigare medhjälpare, bland annat dansken Knut Porse, som hon gifte sig med den 21 juni 1327. Han avled dock redan 1330. I sitt äktenskap med Knut fick hon två pojkar, som båda dog i digerdöden 1350. Efter sönernas död ärvde hon hertigdömet Halland.

Barn med hertig Erik Magnusson:

  1. Magnus Eriksson (1316–1374), kung av Sverige 1319–1364
  2. Eufemia Eriksdotter (1317–1363/1370), gift med hertig Albrekt den store av Mecklenburg (1318–1379)

Barn med Knut Porse:

  1. Håkan (död 1350), halländsk hertig
  2. Knut (död 1350), halländsk hertig

Politisk roll [redigera]

Sigill för hertiginnan Ingeborg. De båda standaren visar det norska lejonet respektive folkungalejonet.

Vid makens fängslande intog Ingeborg med sin kusin och svägerska Ingeborg Eriksdotter av Norge rollen som ledare för deras makar hertigarnas parti. Den 16 april 1318 slöts ett fördrag i Kalmar mellan de två "hertiginnorna Ingeborg" och den danske hertigen Kristoffer av Halland-Samsö och ärkebiskop Esger i Lund, där hertiginnorna som sina makars representanter lovade att deras makar skulle hålla de löften som sattes som villkor om Kristoffer och biskopen hjälpte makarna från fångenskapen och inte slöt fred med kungarna Erik av Danmark eller Birger av Sverige utan deras tillstånd. I samma veva avled emellertid båda hertigarna i fängelset och kusinerna blev änkor.

Vid morfaderns död 1319 hade Magnus formellt blivit Norges kung, och samma år valdes han på Mora äng också till kung av Sverige, varigenom en personalunion mellan Sverige och Norge bildades. Den svenska tronen hade varit vakant sedan kung Birgers avsättning året innan. Förmyndarstyrelsen som bildades i Sverige för treårige Magnus 1319 stod hans mor hertiginnan Ingeborg redan i spetsen för. Hon avlägsnades därifrån först 1322.[1] Under tiden sonen var omyndig undertecknade Ingeborg olika politiska dokument, dels i eget, dels i sonens namn.[2] Hennes titel under denna tid var "Ingeborg, av Guds nåde dotter till konung Håkon, hertiginna i Svearike". Hon kallades ibland även "svearnas hertiginna".

Ingeborgs ställning är svår att definiera på grund av ofullständiga dokument. Sonen Magnus valdes till kung av Sverige med det norska riksrådets godkännande i hennes närvaro. Ingeborg var den enda som satt i både det norska och det svenska riksrådet. Matts Kettilmundsson beskrivs som förmyndarrådets ordförande tillsammans med "de två hertiginnorna Ingeborg". Ingeborg Håkansdotter hade som morgongåva fått slottet och länet Axvall, och ärvde hertigdömet Halland, samt en stor mängd strategiska borgar, län och förläningar i Västergötland, Värmland, Halland och Bohuslän. Hon regerade självständigt inom sina förläningar och bedrev där sin egen politik. Hon bedrev även rikspolitik och kom i konflikt med de svenska och norska riksråden [3] på grund av en egen inrikes- och utrikespolitik i sonens namn utan att råden i Sverige eller Norge konsulterades eller underrättades, och likaledes för sitt sätt att använda sin sons kungasigill efter eget gottfinnande.

1 oktober 1320 avskrev hon, i sitt namn på sin sons vägnar, staden Rigas skulder till framlidne maken, på villkor att även hans skulder till staden avskrevs. Hon var känd [4] för sitt sätt att belöna sina anhängare, och hade en maktbas bland Eriks tidigare anhängare: hon donerade summor till bland andra biskop Karl i Linköping och lagmännen Birger Persson i Uppland och Knut Magnusson i Västergötland.

Gunstlingskritik [redigera]

Ingeborg samlade unga utländska män omkring sig, av vilka Porse var den mest kända: dessa sades utöva inflytande över henne och hennes politik, och förorsakade henne mycket kritik från båda riksråden. Knut Porse hade slagits på makens sida och utnämnts till hövitsman på Varberg. 12 april 1321, med anledning av ett rykte om ett övergrepp som skulle ha begåtts av unga utlänningar inom Ingeborgs förläningar, uppmanade det svenska riksrådet det norska riksrådet att uppmana Ingeborg att lyssna mer på råd från de äldre erfarna männen i riksråden än att låta sin politik påverkas av unga oerfarna utländska män. I Sverige införde man senare med anledning av detta en lag som föreskrev av det svenska riksrådet skulle bestå endast av svenskar.

Skåneaffären [redigera]

Ingeborg och Porse avsåg att erövra danska Skåne. År 1321 arrangerade Ingeborg ett äktenskap mellan sin dotter Eufemia och Albreckt av Mecklenburg (det skulle inte fullbordas förrän 1336). I äktenskapskontraktet föreskrevs att Mecklenburg, Sachsen, Holstein, Rendsburg och Schleswig skulle assistera Sverige i erövringen av Skåne. Förhandlingen hemlighölls för det svenska riksrådet. Dokumentet undertecknades av Ingeborg och Porse och accepterades av norska riksrådet, men svenska rådet vägrade, förutom en splittrad undertecknad av tio av henens anhängare. Ingeborg finansierade invasionen av Skåne med ett lån från Stralsund, där hon beviljade staden tullfrihet till Sverige och Norge som säkerhet. 1322 invaderade Porse Skåne. Mecklenburg svek dock fördraget och ställde sig på Danmarks sida, och erövringen misslyckades 1323.

Konflikt med råden och begränsning av makten [redigera]

1322 utbröt öppen konflikt mellan Ingeborg och det svenska riksrådet. Riksrådet kom 1322 överens om att ingen i fortsättningen fick godkänna någon av Ingeborgs åtgärder utan en allmän omröstning, och att alla överenskommelser som hittills gjort var annullerade. 1323 tvingades Ingeborg godkänna detta och avstå från en rad viktiga borgar. 20 februari 1323 hade även det norska riksrådet kommit i opposition mot Ingeborg. Vid ett ting klagades över missbruk av det kungliga sigillet, bruten fred med Danmark och ökade avgifter. Erling Vidkunsson utsågs till regent. Detta innebar inte att Ingeborg förlorat alla befogenheter, men i fortsättningen kunde hennes beslut endast verkställas med enhälligt godkännande från råden. 20 september 1324 fick norska riksrådet på order av Ingeborg i Magnus namn att utreda en tvist om en kunglig jordegendom, som kyrkan hävdade hade blivit donerad till kyrkan: Ingeborg avgjorde då tvisten.

Avsatt i Sverige [redigera]

14 februari 1326 i Skara slöts ett fördrag mellan Ingeborg och svenska riksrådet som reglerade hennes ställning i Sverige. Hon fick avträda Axvall län, Värmland, fem strategiska borgar i Västergötland och slottet Hunehalst i Halland till kungen samt sända Porse i exil. I gengäld skulle hon få det strategiskt mindre betydelsfulla Dåvö och sina skulder betalda. Efter detta hade hon inga som helst politiska befogenheter i Sverige. I Norge hade hon fortfarande en viss ställning. Freden i Kungälv mellan Norge och Sönderjylland 14 juni 1327 undertecknades av Magnus, Ingeborg, biskopen av Oslo, Erling Vidkunsson samt fem riddare och sex väpnare av riksrådet, vilket beskrevs som nödvändigt för att dokumentet skulle vara giltigt. Efter sitt andra giftermål samma år blev hon dock avsatt från sin politiska post även i Norge.

Senare liv [redigera]

Ingeborg var fortfarande lokalt mäktig tack vare sina förläningar. Efter makens död 1330 levde hon återigen nära sin son, men det är okänt i vilken grad hon hade inflytande över hans politik. 1336 välkomnade hon Albreckt av Mecklenburg och dottern, Rudolf av Sachsen och Henrik av Holstein till Kalmarstad med egen flotta inför kröningen i Stockholm. 1341 utbröt ett krig i Danmark mellan Ingeborg och grevarna Henrik och Claus av Holstein mot Valdemar av Schleswig, Johan av Holstein och Hansan, vilken slutade med att Magnus slöt en fred där han hotade med krig om Valdemar inte fullföljde vad han lovat Ingeborg i fredstraktatet – inte mycket är dock känt om detta. 1350 blev hon regerande hertiginna av Halland efter sina söner med Porse.

Se även [redigera]

   * Underhållsland
   * Axevalla hus
   * Bohus fästning
   * Älvsyssel
   * Lödöse
   * Norra Halland
   * Södra Halland

Källor [redigera]

   * Den svenska historien. Medeltid 1319–1520, s. 14–18, Bonniers, Stockholm 1966
   * Michael Nordberg: I kung Magnus tid, Norstedts, Stockholm 1995. ISBN 91-1-952122-7. 
   * Melin, Jan; Johansson Alf W., Hedenborg Susanna: Sveriges historia: koncentrerad uppslagsbok: fakta, årtal, kartor, tabeller, Prisma, Stockholm 2006. ISBN 91-518-4666-7 (inb.). Libris 10207608. 
   * Michael Nordberg: I kung Magnus tid, Norstedts, Stockholm 1995. ISBN 91-1-952122-7. 
   * Nationalencyklopedin, Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs (1992)
   * * Jerker Rosén : Den svenska historien 2. Medeltiden 1319-1520 (1966)

Noter [redigera]

  1. ^ Melin, Johansson, Hedenborg (2006) s. 78
  2. ^ Grethe Authén Blom, Norge i union på 1300-tallet 1 ISBN 82-519-1117-6 1992 s. 43
  3. ^ Michael Nordberg: I kung Magnus tid (1995) sidor 31-42
  4. ^ Michael Nordberg: I kung Magnus tid (1995) sidor 31-42

--------------------

ngeborg of Norway

From Wikipedia, the free encyclopedia

Spouse Eric, Duke of Södermanland

Knud Porse, Duke of Estonia

Issue

Magnus VII of Norway

Euphemia, Duchess of Mecklenburg

Haakon, Duke of Halland

Canute, Duke of Halland

House Fairhair

Father Haakon V of Norway

Mother Euphemia of Rügen

Born 1301

Died 1361

Ingeborg of Norway (Duchess Ingeborg, Old Norse Ingibjörg Hákonardóttir, Swedish Ingeborg Håkansdotter; 1301-1361), was a Norwegian and by marriage Swedish princess and royal duchess with a position in the regency governments in Norway (1319-27) and Sweden (1319-26). Some writers have asserted that in 1318-1319 she was Sweden's first de facto female ruler[1] and that her position subsequently equalled that of an undeclared queen mother for over 40 years.[2]

Background

Ingeborg was born as the only legitimate daughter of king Haakon V of Norway from his marriage with Euphemia of Rügen. As a child, she was first betrothed to Magnus Birgerson, the son and designated heir of king Birger I of Sweden. Soon afterwards the engagement was however broken for altered political reasons, and in 1305 she was betrothed to Eric, Duke of Södermanland, a younger brother of king Birger of Sweden, thus uncle of her first betrothed. In 1312, Ingeborg and Eric were formally married in a double wedding in Oslo; at the same time, her cousin Ingeborg Eriksdottir of Norway, married Eric's brother duke Valdemar Magnusson. At her wedding, her mother queen Euphemia had published the recently-translated (by her command) famous poems, the Euphemia songs. She barely was old enough to bear her first husband two children before Duke Eric was murdered.

[edit]Leader of the Ducal party

At the imprisonment of her husband and brother-in-law, she and her cousin and sister-in-law, Ingeborg Eriksdottir, became the leaders of their spouses followers. On 16 April 1318, the two duchesses Ingeborg made a treaty in Kalmar with the Danish duke Christoffer of Halland-Samsö and archbishop Esgar of Lund to free their husbands and not to make peace with the kings of Sweden and Denmark before theye agreed to this, and the two duchesses promised to honour the promises they gave in return in the names of their husbands. Later the same year, their husbands were confirmed to have died.

[edit]Regency

Her son Magnus VII of Norway, at the age of 3, was proclaimed king of Norway upon her father's death, in rights devolved from her. Ingeborg was recognized as formal regent of her son in Norway. Soon, the Swedish nobility elected young Magnus king of Sweden after deposing Birger, and Ingeborg was made nominal regent of Sweden and given a seat and vote in the Swedish government and the title: Ingeborg, by the Grace of God, daughter of Haakon, Duchess in the Kingdom of Sweden. Duchess Ingeborg held her own court at her residense in Varberg.

The exact position of Ingeborg in the regency council is hard to define properly due to the documentation. Mats Kettilumndsson, her ally, presided of the Swedish regency council "alongside" the two "Duchesses Ingeborg"; Ingeborg Håkansdotter and her cousin and sister-in-law Ingeborg Eriksdottir. Magnus, already King of Norway, was elected King of Sweden with the aprouval of the Norwegian council in her presence. Ingeborg was the only one with a seat in both the Swedish and the Norwegian minor regency and council of state. She was the independent reigning duchess of her own fiefs, which were autonomous under her rule, and a large number of castles which controlled big areas thanks to their strategicall positions.

[edit]Favourites

She was critizied for her way of conducting her own politics without the counsel of the Swedish and Norwegian councils, and for using the royal seal of her son for her own wishes. 1 October 1320, she liberated Riga from its debts in her name on behalf of her son. She was known to make large donations to her supporters. Knut Porse had been one of the supporters of her spouse and was appointed governor of Varberg. Ingeborg surrounded herself with young foreign men, thought to affect her politics, of which Porse was the most known. 12 April 1321, the Swedish council, after receiving complaints from the Norwegian council regarding a rumour of crimes and disturbances in Ingeborgs lands made by foreigners, told the Norwegian council to advice Ingeborg to listen more to the advice of the old experienced men in the councils rather than to young unexperienced foreign men; a law was created which banned foreigners in the Swedish council.

[edit]The Scania affair

Ingeborg and Porse had the ambition to make the then Danish Scania a part of her possessions. In 1321, Ingeborg arranged a marriage with her daughter Euphemia and Albert II, Duke of Mecklenburg. The marriage was arranged with the terms that Mecklenburg, Saxony, Holstein, Rendsburg and Schleswig would assist Ingeborg in the conquest of Scania. This was approved by the council of Norway but not Sweden. To finance the invasion, Ingeborg took a loan from Stralsund with free trade in Sweden and Norway as security. When Ingeborg's forces under command of Porse invaded Scania in 1322-23, Mecklenburg betrayed her to Denmark and the alliance was broken.

[edit]Conflict with the councils and diminished power

In 1322, open conflict broke out between Ingeborg and the Swedish regency council; the council of state made an agreement that no order from Ingeborg should hereby be accepted without the approval from the entire council, and all agreements made with her by individual councillors was hereby annulled. In 1323, Ingeborg was forced to accept the terms and give up several of her strategical castles and fiefs.

20 February 1323, also the Norwegian regency council rebelled against Ingeborg. She was accused of misusing the royal seal, to have broken the peace with Denmark and for greater costs, and was replaced as head of the regency. After 1323, Ingeborgs power was limited to what was approved by votes in the councils, which in practice had deposed her. 14 February 1326, in exchange for having her debts paid, Ingeborg gave up several fiefs and was forced to send Porse in to exile and was stripped from all political authority in the Swedish regency council. In the Norwegian regency council, however, her signature was still needed in the peace treaty between Norway and Sönderjylland 14 June 1327.

Ingeborg married her lover Knud Porse (d. 1330), a noble from less than royal circles, in 1327. While Knud was allowed to become Duke of Halland and holder of Ingeborg's inherited estates, her marriage was another reason why Swedes, and also increasingly Norwegians, did not allow Ingeborg to use her governmental power in these kingdoms. The year of her marriage, Ingeborg was stripped from her power also in the Norwegian regency council.

[edit]Later life

Her husband was made Duke of Estonia in 1329. In 1330, she became a widow. Her younger sons became dukes of Halland. Her eldest son became an adult in 1332, and the same year, Ingeborg secured the (temporary) Swedish superiority over Scania. After the death of her second husband, Ingeborg again took an important position in the life of her son the king, but it is not known how much influence she had on him.

In 1336, Ingeborg welcomed her daughter Euphemia and her son-in-law Albert of Mecklenburg, Rudolph of Saxony and Henry of Holstein with her own fleet to the coronation of her son and daughter-in-law in Stockholm. In 1341, Ingeborg and the counts Henry and Claus of Holstein went to war against Valdemar of Schleswig, John of Holstein and the Hanseatic league in Denmark. Not much is known of this conflict, but king Magnus sealed the peace by telling Valdemar to keep the promise he had made to Ingeborg in the peace treathy. In 1350, she inherited the title and position of Duke of Halland from her younger son.

[edit]Children and Family

1st marriage with Eric of Sweden, Duke of Södermanland:

Magnus VII of Norway (1316-74)

Euphemia of Sweden, duchess of Mecklenburg (1317-c 1370)

2nd marriage with Knut Porse, Duke of Halland and Estonia

Haakon, Duke of Halland, died 1350

Canute, Duke of Halland, died 1350

[edit]

view all 13

Ingeborg Haakonsdatter, Queen of Sweden's Timeline

1301
1301
Norway - dtr of Haakon V
1312
September 29, 1312
Age 11
Oslo, Norway
1316
1316
Age 15
1316
Age 15
Sweden - son of Eric Magnusson
1317
1317
Age 16
Stockholm, Sverige
1327
June 21, 1327
Age 26
1361
June 17, 1361
Age 60
Sweden - Queen Mother of Eric Ericsson
????
????
????