3 LEVNADSBESKRIVININGAR:
---------------------------------------------------------
Markus Danielsson Kock
1585-1657

Född 14 feb 1585 i Liège, Belgien.
Död 20 nov 1657 i Avesta.
Kunglig myntmästare.
Adress Avesta.

Levnadsbeskrivning
Biträdande vågmästare i Danzig, myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin. Gick 1626 i svensk tjänst och var myntmästare i Nyköping, Säter, Arboga, Stockholm och Sala innan han 1641 slog sig ner i Avesta. Han avskaffade de fyrkantiga kopparklippingarna och införde runda. "Han anlade Avesta bruk och byggde kyrkan, till stor del av egna medel, och till vilken han skänkte predikstolen, funten, en ljuskrona och mässekläder, samt hans hustru kyrkoporten med tornet däröver". Hans och hans hustrus "porträtt sågos på herrgården i Avesta; han något skelögd med skägg och mustascher, hon stor till växten". Han råkade ut för flera olyckor i arbetet, den sista 1657, varifrån han aldrig återhämtade sig. Se fyllig artikel i SBL 9.

Gift:
Gift 28 jul 1614.
Elisabeth van Eijck. Född 21 okt 1598 i Danzig.
Död 3 maj 1665.

barn
Isak Kock Cronström. Född 20 maj 1620 i Bromberg,Preussen.
Död 1680.
Direktör, assessor, kammarråd.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

BARBE/BARBROS BROR MARKUS:
Marcus Danielsson Kock

Oljemålning i Avesta kyrka.
Han föddes i Liège i nuvarande Belgien den 14 januari 1585 som son till bergsmannen Daniel Kock och hans hustru Katarina Havens.

Kock var en familj som under flera generationer gjort sig kända i Limburg och Liège för sina insikter inom metallindustrin. Marcus Kock kom att uppfostras för att gå i sina fäders fotspår. På grund av sina mekaniska anlag sattes han i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar.

Därefter gav han sig ut på en genomresa i Europa, och besökte då Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser. Slutligen kom han till Ungern, där han stannade en längre tid för att arbeta inom bergsbruket och mynttillverkning. Efter grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet reste Marcus Kock till Danzig, där hans farbror Abel Kock var stadens vågmästare. Hos honom arbetade han som bidrädande vågmästare i två år.

I Danzig träffade Kock flera landsmän från Nederländerna, och senare även sin blivande svärfader, den polske myntmästeren i Danzig, Isak van Eijck. Marcus Kock tog liksom van Eijck polsk anställning efter par år, och blev år 1613 vid tjugoåtta års ålder myntmästare i Bromberg. Härifrån flyttade han i samma egenskap till Königsberg 1622 för anställning hos kurfursten av Brandenburg. Kock förflyttades senare till Berlin med samma befattning.

Han gifte sig den 28 juli 1614 med van Eijcks dotter, Elisabet van Eijck (1598-1665).

År 1626 inkallades Kock av Gustav II Adolf i syfte att utveckla och förbättra landets myntprägling, och utnämndes till myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.). Denna befattning kom han att inneha fram till 1629. Mellan 1632 och 1636 hade Kock samma befattning i Säter, 1627-1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) -1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) -1641 och slutligen i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).

Marcus Kock införde genast flera förbättringar, bland annat det i åtskilliga andra länder redan då rådande bruket att prägla mynten med myntmästaremärken. Under Kocks ledning utvecklades kopparverket i Avesta till ett av Europas förnämsta kopparverk. Kopparplåt från Avesta kom bl.a. att gå till slottet i Versailles. Kock startade 1644 också ett myntverk i Avesta för prägling av kopparmynt.

Marcus Kock dog i Avesta den 20 november 1657 och begravdes i Avesta kyrka, som "af honom uppbyggdes och som han för egna medel lät inreda".

Marcus söner adlades den 24 maj 1667 till namnet Cronström.

Mer om Marcus Kocks verksamhet, se utdrag från Svensk Biografiskt Lexikon.

--------------------------------------------------------------------------------

Källa: Wikipedia och Svenskt biografiskt handlexikon.
Avesta Myntmuseum.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Svensk Biografiskt Lexikon

av Bertil Boëthius

Band 9

Marcus Danielsson Kock, f. 14 febr. 1585 i Liége, † 20 nov. 1657 i Avesta. Föräldrar: bergsmannen Daniel Kock och Katarina Hawens. Reste i flera länder; biträdande vågmästare i Danzig i två år; myntmästare i Bromberg 1613 samt hos kurfursten av Brandenburg 1622 med tjänstgöring i Königsberg och Berlin; gick 1626 i svensk tjänst och ankom 24 dec. till »Nyköpings skär»; myntmästare i Nyköping 1627 (kontrakt 22 febr.) —1629 och 1632 — 36, i Säter 1627—1641, i Arboga 1628, i Stockholm 1633 (privilegium 12 mars 1634) — 1639, i Sala 1639 (enligt K. brev 9 aug.) —1641 och i Avesta från 1641 (kontrakt 13 aug.).
Gift 28 juli 1614 med Elisabet van Eijck, f. 21 okt. 1598, † 3 maj 1665, dotter till handelsmannen och polske myntdirektören i Danzig Isak van Eijck.
K. tillhörde en familj, som under ett par generationer i Limburg och Liége gjort sig känd för sina insikter i metallindustrien. Själv uppfostrades han att gå i sina fäders fotspår. Enligt vad likpredikan över honom berättar, skall han först ha inhämtat sina kristendomsstycken samt lärt sig skriva och räkna nödtorftigt. Sedan sattes han på grund av sina mekaniska anlag i bössmakarlära under stadsartillerimästarens ledning och fick samtidigt lära sig göra vågar, genomreste därpå Frankrike, Nederländerna, Tyskland och flera österrikiska provinser samt stannade slutligen till en tid i Ungern, där han satte sig in i bergsbruk och mynttillverkning. Med grundlig utbildning och mångsidig erfarenhet kom han så till Danzig. Här omhändertogs han av en farbroder, Abel Kock. Denne, som var stadens vågmästare, använde brorsonen som biträde och beredde honom på så sätt tillfälle att ådagalägga märkliga prov av sin goda förfarenhet »så uti stadsens våg som andra publike byggninger».
Handeln med Preussen och de baltiska provinserna var ju sedan gammalt en huvudkälla till Nederländernas rikedom. K. kom också in i en hel koloni av landsmän. Utom farbrodern kunna nämnas hans blivande svärfader, polske myntmästaren i Danzig Isak van Eijck och dennes söner samt Marcelis Philipsen, längre fram känd som svensk myntmästare i Elbing. Liksom van Eijck tog K. efter ett par år polsk anställning och var i nio år myntmästare i Bromberg. I längden trivdes han dock, alltjämt enligt likpredikan, ej i det katolska landet. Han övergick därför i brandenburgske kurfurstens tjänst och blev myntmästare vid dennes myntverk i Königsberg och Berlin. I sin nya befattning fick han den nyssnämnde Marcelis Philipsen till kompanjon. De båda myntmästarna stodo i livlig affärsförbindelse med familjen van Eijck, som bl. a. hjälpte till att furnera myntet i Königsberg med silver. Otvivelaktigt var K: s verksamhet framgångsrik. Under åren 1619—21 kunde han dels till evärdelig egendom, dels på viss tid, tillhandla sig en kvarn och betydande länderier i trakten av Weichsel. Han igångsatte genast förbättringar, som skola ha kostat honom 15,000 rdr, röjde åker och betesmarker, skaffade kreatursbesättning, byggde och anlade trädgårdar. Men då han lämnat polske konungens tjänst, fråntogs honom godset 1624 mitt under hans odlarmödor av den gamle ägaren, palatinen Zalyn Zalinskij, enligt K: s påstående med grovt våld och utan varje rättmätig orsak. K. och hans ättlingar försökte sedan i decennier förgäves göra sina anspråk gällande, delvis även på diplomatisk väg. Till äventyrs har förbittringen över våldet även föranlett K. att söka förbindelse med Gustav Adolf, då denne 1626 kom till Preussen, eller i varje fall gjort honom benägnare att lyssna till de förslag, den svenske konungen gjorde honom.
Av Falu koppargruva uppbar kronan först och främst en gruvavrad, som med tiden fastställdes till ett skeppund av var fjärde part eller l,200 skeppund om året. Av den efter avradens erläggande behållna kopparen erlades ytterligare en tillverkningsavgift, tullen, vars belopp efter åtskilliga stegringsförsök för en lång tid kom att stanna vid en fjärdedel av tillverkningen. Och slutligen utgick en betydande storasjötullsavgift för all koppar, som exporterades. För att hastigt i pengar förvandla de stora inkomster, som tillflöto kronan av gruvan, hade Gustav Adolf som bekant överlåtit förköpsrätt till dess avkastning åt Svenska handelskompaniet, som i gengäld fick åtaga sig att kontant erlägga de städse stegrade avgifterna till kronan. I verkligheten var det konungen, som på detta sätt själv tog ledningen av kopparhandeln. År 1625 sökte han slå ett djärvt slag. För att på en gång tillgodose myntbehovet och driva upp kopparpriset på den internationella marknaden föreskrev han, att kopparen skulle utmyntas efter 150 dir (100 rdr) skeppundet eller säljas till minst detta pris. En av förutsättningarna för att planen skulle kunna förverkligas var rent teknisk: det gällde att skapa myntverk av tillräcklig kapacitet. Men här brast det alldeles. Det enda man kunde åstadkomma var det illa slagna fyrkantiga klippingsmyntet. Och myntningens kvantitet var otillräcklig. 1625 nådde man ej upp till 400,000 dir, 1626 överskreds knappt 450,000, oaktat myntverk hade byggts både för kronans räkning i Nyköping och för kompaniet i Säter och Arboga. I denna situation var det, konungens uppmärksamhet riktades på K. Uppgörelsen med denne kom snart till stånd. Enligt likpredikan skall Gustav Adolf genom en särskild beskickning ha utverkat kurfurstens samtycke till K: s avflyttning. Men följande år, då K. uppsökte konungen i hans läger, lovade denne honom ersättning för vad han skulle komma att förlora i Preussen, emedan han ej utan kurfurstens ogunst kunde lämna sin förra tjänst.
I dec. 1626 avseglade K. till Sverige, åtföljd (enligt likpredikan) av skickliga hantverksmän och utrustad med erforderliga verktyg. I sitt nya hemland gjorde han ett gott intryck, han var, hette det, »ein gar fleissiger, förständiger man» (Peter Kruse). K: s första arbetsplats blev Nyköping. Gustav Adolf reste själv i febr. 1627 dit och träffade nödiga avtal med honom: han skulle, ehuru med kraftigt understöd, på egen risk bygga ett nytt kronans mynthus, och där slå runt mynt mot viss myntarlön. I början av juni berättas det, att själva myntet någorledes. hade sin fortgång. Närmaste uppgiften var nu att bygga smältugn och hammare för att taga vara på avfallet vid myntpräglingen. För detta ändamål upplät konungen åt K. det gamla mässingsbruket i Nyköping, som innehafts av mäster Willem De Besche. Även andra anläggningar förbereddes.
Så snart K. i Nyköping visat, vad han förmådde, fick han taga hand även om kompaniets båda myntverk. Om myntet i Arboga flyta källorna mindre rikligt. Då K. senare ville alldeles underkänna anläggningen därstädes, är det tydligt, att han ej kan ha lett dess uppförande, ehuru hans metoder nu infördes. Resultatet blev ganska klent. Från juli 1627 slogos runda mynt, men kolbrist hindrade tillverkningen. I mars 1628 förestods Arbogamyntet av en Casparus Hedwiger, som emellertid visade sig oförmögen att komma till rätta med arbetsfolket.
Viktigare blev K:s insats i Säter. Han kom dit på sommaren 1627. Klippingmyntet stod där då nybyggt eller nyreparerat efter en vårflod 1625, som ramponerat allt som byggts i och vid strömmen. Utan försyn för de stora kostnader, som nedlagts, lät K. riva hela anläggningen till grunden. Det nya verk, han lät bygga i stället, skulle, lovade han, bliva vida förmer än myntet i Nyköping. Samtida funno det imponerande. Peter Kruse ville ej tro, att maken gåves i något konungarike. Men även kostnaden var dryg. Den ännu bevarade byggnadsräkningen för själva huset slutar på över 4,300 dir. Och ej nog härmed. K. krävde, att också en myntmästargård skulle byggas. Fastän Kruse blev betänksam, drev han sin vilja igenom. Huset måste han ha; bestodes ej utgiften, förklarade han, finge han bestrida den själv — vilket han visserligen sedan alldeles vägrade vid kompaniets avveckling. Då huset i nov. 1627 stod färdigt efter att ha dragit en kostnad av nära 2,500 dir, brann det ned. Men myntmästaren måste ha fått sitt hus ändå, ty reduktionsherrarna, vilkas nit intet undgick, letade på Karl XI: s tid upp, att K. sedermera fått två kronans trähus att flytta till Avesta — en föräring, som dock till sist befanns ha varit alltför obetydlig för att behöva återbäras. Myntningen kom i gång i aug. 1627 men gick till en början trögt på grund av materialfel i maskineriet och kolbrist.
Någon slutsiffra för kopparmyntningen i riket 1627 är ej känd. Givetvis måste den ha hindrats av alla tre myntverkens ombyggnad. Säkert är också, att den ej motsvarade konungens behov och anspråk. För kompaniet blev detta och andra misslyckanden ödesdigert. På våren 1628 måste det avstå från sina privilegier och avträda kopparköp, kopparförråd och alla anläggningar. Bland de sistnämnda voro även de båda myntverken, som överlämnades till K. såsom kronans myntmästare. Arboga tillinventerades honom i maj — det var då, han sökte vraka verket —, Säter i juli. Hade myntningen 1627 gått trögt, skulle årsresultatet 1628 bevisa värdet av K: s tekniska insatser. Detta år slogos i Nyköping över 184,000, i Arboga över 43,000, i Säter närmare 900,000 dir eller tillhopa 1,122,900 dir. I början av 1629 fick Mårten Wewitzer uppsikten över alla myntverken; i Säter fungerade K. och en Tobias Cleinau som myntmästare, i Nyköping sköttes myntet av ett par inspektörer, i Arboga nedlades det. Årstillverkningen (över 770,000 dir i Säter, nära 95,000 dir i Nyköping eller tillhopa 867,150 dir) blev imponerande. Att den ej nådde upp till fjolårets summa, berodde på ett omslag i kopparpolitiken. Det värde, som åsattes myntet, var högre än kopparens marknadspris, och den forcerade präglingen ledde till inflation. Det hade därför också befunnits omöjligt att upprätthålla kopparmyntets kurs gentemot silvret. Och samtidigt visade det sig, att konungen ej heller nådde sitt andra mål, att ransonera den utländska marknaden. Man började nämligen smälta ned myntet och konkurrera med kronan genom att utbjuda den så vunna kopparen till underpris. På hösten 1629 avbröt Gustav Adolf därför myntningen. Under åren 1630 och 1631 förekommo endast jämförelsevis obetydliga tillverkningar i Säter, medan verket i Nyköping stod; 1632 upphörde präglingen jämväl i Säter; endast övergående lovade den av Gustav Adolf 1632 påbörjade kreutzermyntningen för Tyskland en ny storhetstid lik åren 1628 och 1629 åt K: s skapelse. Den tycktes faktiskt skola bli satt ur funktion.
Nya möjligheter öppnade sig likväl, då myntfrågan ordnades 1633. Regeringen beslöt nu att åter börja mynta silver i större skala i Stockholm. Uppdraget gavs åt K. Till en början synes han ha arbetat mera försöksvis, men på våren 1634 krävde han att få sin ställning fastare ordnad; utan kontrakt vågade han ej fortsätta. Han erhöll då ett privilegium (12 mars), som gav honom rätt att mynta för egen räkning mot viss slagskatt. En annan fördel, som han i samband med myntningen förskaffade sig, var, att Danviks kvarn upplåts åt honom. Vid sidan av silvermyntningen återupptogs jämväl kopparmyntningen, först i Nyköping (1633—36) och sedan även i Säter (från 1635). Avtal om myntningen på den senare orten träffades 12 nov. 1634 mellan K. och kammaren; här skulle arbetet utföras i kommission mot viss myntarlön. Det är känt, att myntfrågan ej fick en lycklig lösning genom införandet av dubbelmyntfoten 1633. Kopparmyntets depreciering fortsatte, och silvret, det bättre myntet, trängdes ut ur rörelsen av kopparen. Fenomenen, som tiden saknade förutsättningar att genomtränga, framkallade helt naturligt en irriterad stämning, vilken ej minst vände sig mot myntmästaren. Rådsprotokollen förvara många vittnesbörd härom. K. borde stå till svars inför kammaren, hette det redan 1634 (9 sept.), ett huvudfel vore, »att kronan med ingen god myntemästare är försedd» (5 okt. 1635).
Men man överlade även sakligt. I nov. 1635 fick sålunda K. utveckla sin mening i myntfrågan. Han tog särskilt sikte på silver myntets utträngande ur rörelsen ('utförsel ur landet'). Som botemedel föreslog han att nedsätta dess metallvärde, så att nedsmältningen ej lönade sig, men möttes av invändningen, att detta blott skulle leda till stegring av riksdalerns kurs även i dlr smt. 1636 blev frågan om bristen på silvermynt åter aktuell. Efter långa debatter kunde rådet ej finna annan utväg än att på två år efterskänka kronans slagskatt och upplåta myntet åt någon enskild, som på såsätt skulle uppmuntras att uppköpa och mynta silver. Då beslutet fattades (11 juni), hoppades man därigenom locka fram nya spekulanter: Louis De Geer, kopparkompaniet eller andra. K. nämndes aldrig, men endast några dagar senare, 23 juni, fick han privilegiet på två år. Icke heller på detta sätt övervunnes svårigheterna, men det oaktat träffades ännu en gång, i febr. 1638, nya uppgörelser med K. Senare hävdades från hans sida. att han låtit förmå sig att acceptera ohållbara villkor. Han fortsatte det oaktat att förestå silvermyntningen först i Stockholm och sedan i Sala ända till år 1641 men drog sig därpå tillbaka för att ägna sig åt de mera lukrativa kopparaffärerna.
Det var tvenne verk, kronan 1628 i Säter övertagit av kompaniet, det ursprungligen av Govert Silentz anlagda gårmakeriet och det av K. 1627 nybyggda myntet. Av dessa blev gårmakeriet viktigast, i samma mån som den svenska kopparmyntningen avtog och kreutzermyntningen upphörde. Det måste alltid förbli en storaffär, så länge kravet upprätthölls, att all i riket producerad råkoppar skulle förädlas till gårkoppar. Så småningom visade sig vattenkraften vid Säter otillräcklig för de dit förlagda förädlingsverken, och konkurrens om bränslet började också uppstå mellan dessa och gruvan. Då kopparhandeln 1636 överläts åt ett nytt kompani, blev också en av dettas första åtgärder att låta Silentz anlägga ett gårmakeri i Avesta vid Dalälven. I Säter kvarblevo blott kronans gårmakeri och mynt, det sistnämnda alltjämt under K: s ledning. Denna splittring blev dock ej länge bestående. Redan efter ett par år hade experimentet med det nya kompaniet visad sig dödfött, och utredningsmännen sålde (18 okt. 1641) Avestabruket till Falu stad och bergslagen. De nya ägarna kunde dock ej gärna själva sköta ett förädlingsverk. Förutsättningen för affären var därför också ett avtal, som kronan redan i förväg (13 aug.) träffat med K. Enligt denna överenskommelse, som bekräftades efter köpet (26 okt.), skulle K. mot viss gårmakarlön per skeppund i Avesta göra såväl kronans som bergslagens koppar. Nu vidtog ett skede av livlig verksamhet. Till följd av en i kontraktet åtagen förpliktelse färdigbyggde och utvidgade K. gårmakeriet. För att undvika besvärliga transporter flyttade han även myntningen från Säter till Avesta och uppförde där för egen räkning ett myntverk. Likaså byggde han flera kopparhammare, smedja, kvarn m. m. Anläggningarna stodo på höjden av tidens ingenjörskonst. Än leddes vattnet genom i berget brända kanaler, än visste K. att direkt »lämpa den strida forsen till sin bekvämliga tjänst». Gärningen var trots den splittrade råkopparproduktionen vid gruvan rationellt och enhetligt ordnad som stordrift. K. mottog och renade successivt all råkoppar, som invägdes i Falun, varpå var och en fick sitt kvantum av gårmakeriets samfällda tillverkning. I regel uttogs bergsmanskopparen i Avesta av köpmän, som vid berget tillhandlat sig vågsedlar, medan kronan, såsom även av det följande framgår, på olika sätt disponerade sina stora kopparpartier. Sin ställning förstärkte K. genom att tillsammans med några av de förnämsta bergsmännen i Falun mot överlåtelse av vederbörandes anparter i gårmakeriet förskjuta de till dess inlösen använda medlen. Då den första arrendeperioden började lida mot sitt slut, förnyade han (15 apr. 1644) i god tid överenskommelsen med bergslagen för ytterligare femton år (1646—60) och erhöll (28 nov. 1645) även ny uppgörelse med kronan. Redan tidigt började dock en opposition framträda mot gårmakeriets överlåtande åt K. Ryktet ville veta, att dennes vinst på gärningen var oskälig, och man ondgjorde sig över att ej bergslagen i sin helhet utan några få enskilda och bland dem K. tack vare de nyssnämnda förskotten å lösensumman tillgodogjorde sig arrendet. Hos familjen Silentz fortlevde därjämte en bitter fiendskap mot K. och hans efterkommande. För den tedde sig förloppet så, att K. undanträngt grundläggaren från hans verk och skördat rikedomar, där en annan givit uppslaget och burit anläggningstidens svårigheter.
Trots Govert Silentz obestridliga förtjänster måste emellertid K., såsom av det föregående framgått, anses som Avestabrukets verklige skapare. Han har därmed gjort en central insats i vår ekonomiska historia. Det stora, tekniskt högt utrustade gårmakeriet gjorde det först möjligt att till fullo utnyttja koppargruvans produktionskraft. Och om kopparmyntningen än ej blev vad Gustav Adolf först hoppats, spelade dock även denna länge ekonomiskt och kanske ej mindre politiskt en mycket avsevärd roll. För myntpolitikens utveckling under K: s tid är här icke platsen att redogöra; blott en intressant teknisk nyhet, kopparplåtmyntningen (kontrakt 26 jan. 1644 och 29 apr. 1649) må antecknas. Gårmakerimonopolet för rikets viktigaste gruva och myntningen gåvo en halvofficiell ställning åt Avestaverken. Staten höll där sitt eget ombud, kronoinspektören. Dennes uppgift var trefaldig: han skulle övervaka gärningen av kronans koppar, följa myntningen och ombesörja en bokföring av all gårad koppar, som organiserades för att kontrollera stora sjötullsuppbörden.
K: s intressen voro ingalunda inskränkta till myntväsendet och kopparen. Hans verksamhet inföll under den tid, då det svenska stångjärnssmidet omlades till storindustri, och även i denna utveckling gjorde han en insats. Den 3 febr. 1629 utverkade han och hans kompanjon Cleinau ett K. tillstånd att få uppköpa och utföra järn med samma rätt som borgare (förnyat för Tv. och hans son Daniel 30 okt. 1648). Men redan före exportprivilegiet hade K. ägnat sig åt själva produktionen. Den 17 mars 1627 erhöll han jämte åtskilliga medintressenter privilegium på ett s. k. drag- eller snidverk i Torshälla. I detta skulle det grova stångjärnet fördelas i ämnesjärn, eller tenar, lämpliga för spiksmide och olika manufakturer. Det var här (enligt likpredikan) fråga om att exploatera uppfinningar, som K: s fader först av alla gjort i Liège och som sonen nu blev den förste att införa i sitt nya hemland. Bland delägarna inträdde sedermera Louis De Geer och andra bemärkta män. Är 1632 arrenderade K. jämte en annan nederländare ett vattenfall i Dunkers socken under Ökna och uppförde där Mora masugn. K. participerade med en tredjedel i företaget. Hans egentliga syfte med affären torde ha varit att vinna användning för sin vattenkraft i Nyköping. Man erfar nämligen nu, att han där hade två hamrar, på vilka tackjärnet från Mora vitsmiddes till stångjärn. Sedermera, då K: s verksamhet, förlagts till andra trakter, utarrenderade han (1639) sin masugn och hamrarna till kompanjonen. Hamrarna såldes längre fram (1646) till kronan, som upplät fallet till Mattias Röiner och Wellam Momma. och masugnen frångick efter tvister K: s arvingar. I Säter och Avesta fortsatte K. i stor skala sina kapitalplaceringar i järnindustrien. Måhända, var det till en del osäkerheten i besittningsrätten till kopparverken, som LMV hans intresse en så stark inriktning åt detta håll. Tydlig är att han syftade till att kunna utrusta sina söner med egna brukspossessioner. I kapitalöverslag, som upprättades omkring 1650, uppräknas en ståtlig rad av järnbruk: Nisshyttan i Säter – för vars skull han invecklades i en långvarig skogstvist -, Davidshyttan i Hedemora, Larsbo i Söderbärke med Saxhammar, Malingsbo i Söderbärke med Källsjö masugn i Norrbärke, Håkanbennings masugn i Norberg samt ett nytt smidverk, Mölntorp nära Strömsholm. För den fortsatta utvecklingen av investeringarna i järnindustrien redogöres nedan i Isak Cronströms biografi, då de nära sammanhänga med dennes personliga insatser.
De nyssnämnda kapitalöverslagen tillkommo i samband med den växande andel i affärerna, K. på äldre dagar började inrymma åt sina söner. Redan då den äldste av dessa, Daniel Kock, 1636 kom hem från sina utländska studieresor, tog han honom till sin medhjälpare och designerade honom allt tydligare till sin efterträdare vid gårmakeriet och kopparmyntverket. Efter flyttningen till Avesta fick sonen en självständigare ställning i affären. I 1644 års arrendekontrakt å gårmakeriet nämndes han som faderns participant, och i nov. 1647 ingicks ett formligt bolagskontrakt, vari Daniel Kock upptogs som K: s kompanjon med en tredjedel i företaget till arrendetidens slut 1660. Ett tillägg till bolagskontraktet av år 1649 bestämde slutligen, att han på sin arvslott skulle få Malingsbo, Hällsjö och Mölntorp. Sedan 1645 hade Daniel Kock fullföljt även en annan av faderns verksamhetsgrenar, i det han då som kronans myntmästare övertagit ledningen av Stockholmsmyntet; under överläggningarna om 1649 års myntordning hävdade han liksom före honom fadern, att silvermyntets vikt måste sänkas, om det ej skulle utföras, en åsikt, som nu också vann beaktande. Daniel Kock inlät sig även i kopparaffärer med Adrian Tripp och Louis de Geer men avled redan 1650. I hans ställe ryckte brodern Isak (se denne) in i ledningen. En betydande roll inrymdes även åt K: s måg, den bekante Jakob Momma-Reenstierna. Denne blev de många Kockska verkens främsta affärsförbindelse, ombesörjde till stor del deras export och uppköp, skötte frändernas processer i Stockholm, deltog med dem i rederiföretag osv. De ömsesidiga affärerna fördes i löpande räkning; sina tillgodohavanden begagnade Kockarna i stor utsträckning för att verkställa betalningar i Stockholm eller utlandet genom assignationer och växlar, dragna på Momma.
Under sina sista år fick K. ett nytt huvudintresse vid sidan av affärerna. Redan 1642, då han flyttade till Avesta, hade samhället slutit kontrakt med en prästman, som skulle svara för barnens undervisning och ibland predika i Avesta alternerande med socknene präster. Av allt att döma var initiativet icke K: s, men vittnesbörd saknas icke om att han och hans närmaste intresserat sig för skolan och bruksgudstjänsterna. År 1651 inköpte K. för 200 dir kmt den gård, där skolan brukade hålla till, och hembjöd den åt samhället. Detta betalade genast 20 dir och åtog sig att senare ersätta hela köpeskillingen, varpå K. skänkte sin fordran till ett nytt kyrkobygge. Åt detta ägnade K. sedan mycken uppmärksamhet. Templet byggdes av sten med ett litet torn mitt på taket och uppfördes under åren 1652—55. K. skänkte av egna medel 3,000 dir kmt till bygget mot löfte om fri gravplats för sig och sin hustru under sakristian. Då så erfordrades för arbetets jämna gång, försträckte han även behövliga medel. Av den fordran på 4,000 dir kmt, som han sålunda fick, efterskänkte arvingarna efter dödsfallet ytterligare 500 dir kmt. Själv hade K. förordnat, att 100 dir kmt om året i tio år av hans kvarlåtenskap skulle givas till fattigkassan. I kyrkan uppsattes K: s och hans makas epitafier i svart marmor. Spår av en nationalistiskt färgad motvilja mot de invandrade kapitalisterna saknas ej alldeles. Så kallade en herre till Ökna, för övrigt själv son till en invandrad tysk officer, föraktfullt K. och hans kompanjon i Mora masugn »landstriecherische vallenen,». En fiende (Silentzska arvingarna) kunde också varnande erinra om, hur den Kock-Cronströmska familjen satt sig fast överallt, både in- och utrikes, med hjälp av släktingar och intressenter »efter holländsk sammanknippat, hemligit och inbundit sätt». Och även ansvariga kretsar trodde sig ej sakna fog för betänksamhet. Man fruktade, att främlingarna förr eller senare skulle lämna landet med sitt där hopskrapade kapital. Men om de visade sig växa fast, assimilerades de lätt nog med de ledande klasserna, ej minst genom giftermålsförbindelser. Så gick det även med K. och hans närmaste, inbördes fortsatte de väl att bruka holländskan, men eljest acklimatiserades de hastigt. Hur lojal K. var mot sitt nya fädernesland, framgår tydligt av hans i familjekorrespondensen oförbehållsamt yttrade stämningar i anledning av spänningen mellan Holland och Sverige under Karl Gustavs krig. För dennes politik hade han likväl knappast någon djupare förståelse. Det var freden och handelns trygga gång, han längtade efter. Men han hade levat länge nog för att veta, att sådana frågor måste lämnas »i Guds hand, som styr potentaternas hjärtan». Medan han så fatalistiskt böjde sig för de politiska ovädrens från hans horisont nyckfulla gång, försummade han likväl ej att vaket speja efter de möjligheter till köpmansvinst, konjunkturerna kunde erbjuda. Några egentliga bidrag till K : s, personliga karakteristik ge de bevarade källorna på. grund av sin art knappast. Däremot lämna de många upplysningar om hans hälsotillstånd under de sista åren. Han besvärades av svåra, då och då återkommande krampanfall i högra sidan. År 1655 ådrog han sig därjämte i bruket en skada i ena benet, som hade svårt att läka och ofta plågade honom. Med obruten energi följde han dock alltjämt sina många företag. Efter vad det vill synas var det ej minst tillverkningens tekniska ledning, som var föremål för hans intresse. Men i okt. 1657 råkade han. ut för ett nytt olycksfall, efter vilket han aldrig återhämtade sig.
&nb Det arkivaliska materialet rörande K: s verksamhet flyter ganska rikligt. I kammararkivet finnas sålunda betydande sviter räkenskaper för kronans koppar och för myntet samt handlingar rörande bergsbruket av olika slag, däribland det äldre kopparkompaniets arkivalier. Lika viktigt är bergskollegiets arkiv. I riksarkivet märkes därjämte ett betydande antal brev från K. till J. Momma-Reenstierna. Talrika upplysningar kunna jämväl inhämtas i de nedan under Isak Cronströms biografi citerade reduktions-, likvidations- och rättegångshandlingarna.sp;

Källa:
Uppgifter ur ovan anf. arkivalier; riksregistr., biographica, bergsbruk (Avesta), bergskoll, prot. och registr. samt Harmens register, allt i RA; kontraktsböcker, brev från orterna (Nyköping, Arboga, Säter och Avesta), kammararkivet. — Sv. riksrådets protokoll, 2—13 (1880—1912); Samling utaf kongl. bref, stadgar och förordningar angående Sveriges rikes commerce, politie och economie, l—2 (1747—50); Rikskansl. Axel Oxenstiernas skrifter och brefvexling, I: 11 (1905). — Likpredikan av O. Laurelius (1658) och jordefästspredikan av O. Johannis Moreaus (1658); T. G. Appelgren, Svenska myntmästare- och myntskrivaremärken (K. mynt- och justeringsverket, Myntdirektörens und. berättelse för år 1915, 1916); E. W. Dahlgren, Louis De Geer, l, 2 (1923); A. E. Falck, Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping (1928); Abr. Hülphers, Dagbok öfver en resa igenom de under Stora Kopparbergs höfdingedöme lydande lähn och Dalarne (1762); H. O. Indebetou, Nyköpings minnen (1877); V. Marstrand, Etten Tersmedens oprindelse (Personhist. tidskr., 1926); P. Norberg, Avesta skola 1642—1872 (1924); C. T. Odhner, Sveriges inre historia under drottn. Christinas förmyndare (1865); A. W. Stiernstedt, Om kopparmyntningen i Sverige och dess utländska besittningar (HA Handl., 23, 1863); dens., Beskrifning öfver svenska kopparmynt och poletter, l—2 (1871—72); dens., Om myntorter, myntmästare och myntordningar, 2 (Numismat. meddelanden, 2, 1875); M. B. Swederus, Bidrag till kännedom om Sveriges bergshandtering 1612—1654 (Jern-kont. annaler, 1910); K. A. Wallroth, Sveriges mynt 1449—1917 (1918); G. Wittrock, Sv. handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II Adolf (1919).
B. BOÉTHIUS.

--------------------------------------------------------------------------------

http://www.horndal.se/?page_id=15
----------------------------------------------------
Horndals historia
<!--[endif]-->

Horndals historia är i mångt och mycket Horndals bruks historia.
Här följer en text författad av Malin Ingvar-Nilsson om Horndals historia.

Horndals bruk - en 350-årig industrihistoria

Horndals samhälle, beläget efter riksväg 68 2 mil norr om Avesta i sydöstra Dalarna, är en bruksort med gamla anor. Här finns 350-åriga industriminnen i vacker parkmiljö.

Isaac Kock-Cronström

Det hela började år 1650 när vallonättlingen Isaac Kock anlade en järnindustri vid Horndalsån och tog dit yrkesskickliga vallonsmeder. Isaac Kock var, precis som sin far, en mäktig och mycket framgångsrik man som verkade i industrialismens linda. Isaac Kock adlades senare till Cronström, och efterträdde fadern som myntmästare i Avesta. I drygt 200 år kom Horndals bruk att vara kvar i den cronströmska släktens ägo.

Expansion och utveckling

Vid ägarbytet 1861 vidtog en mångårig period av stark expansion. På några år ökade produktionen av järn och smide från 200 årston till 2 000! När järnvägen skulle byggas ut norrut, kämpade de nya ägarna hårt för att få den förbi Horndal. Den 12 augusti 1875 invigdes stationen med pompa och ståt i kunglig närvaro - men då vajade flaggorna på halv stång. Dagen innan hade nämligen brukspatron Bergendahl, som kämpat så för att få järnvägen till Horndal, hastigt dött i hjärtslag.

Ny era över en natt

Med hästar hade man i hundratals år forat malm från gruvan, kol ur skogen och tackjärn från hyttan. Från Horndal hade hästlass på hästlass med uthamrat och valsat stångjärn gått till i huvudsak Västerås eller Gävle för avsalu. En sådan resa tog normalt 5 dygn och varje lass var på 400 - 500 kg. Med järnvägen inleddes en ny epok. Ångloken kom som en fläkt från stora världen och exporthamnarna i Stockholm, Gävle och Göteborg låg inte längre så långt bort.

Världens största smedja

1885 stod en ny, modern hytta i Horndal klar. Det var en pampig anläggning, nästan 18 meter hög.

På några år steg årsproduktionen till 6 000 ton järn. Den nya hyttan försåg 15 lancashirehärdar med smältor.

Här byggdes världens största smedja av den här typen. Lancashiresmidet gav ett utpräglat mjukt och efterfrågat kvalitetsjärn. Det användes till bland annat verktyg, spik och hästskor. Mycket gick på export.

Rester av lancashiresmedjan i Horndal
Av världens största lancashiresmedja finns idag bara ruinerna kvar. Här arbetade smederna två och två vid varje härd och från skorstenarna sprakade gnistregnet mot skyn. Den stora smedjan var i bruk till 1942.

På 1890-talet byggdes nytt järnverk i Horndal. Det var elektrifierat och för sin tid mycket modernt. Horndalsverken AB var nu ett storbruk med andelar i Västmanland, Dalarna och Gästrikland.

Helvetet och Paradiset

Den nya tiden ställde nya krav på många sätt. De enväldiga patronerna ersattes av bolagsägare som inte bodde på bruket. Avståndet arbetare - ägare ökade samtidigt som förståelsen parterna emellan minskade. Bruksarbetarna började tala om “den gamla goda patrontiden”. Patronerna hade bott i herrgården och de många arbetarna, runt 350 med familjer, trängdes i brukets bostadslängor. Längorna hade namn som Paradiset, Helvetet och Skvallerbo och vanligtvis bodde de barnrika familjerna i ett enda rum med öppen spis. Några av arbetarlängorna finns kvar idag, men herrgården har brunnit ner.

Storstrejk och lockout

Den nya tiden fick också arbetarna att organisera sig, och i Horndal tecknades Sveriges första järnbruksavtal 1906. Det hindrade dock inte att oroligheter utbröt så att militär fick tillkallas under storstrejken och lockouten tre år senare. Bruksledningen hotade att vräka 60 familjer, men bara 2 fullföljdes. Spänningen var tidvis mycket stor mellan folkmassan, bruksledningen och militären. Efter incidenten fann några arbetare för gott att utvandra till Amerika.

Smeder på luffen

Horndalssonen Johan-Olov Johansson blev tidigt faderlös. Redan som 11-åring fick han år 1885 börja som lärling i smedjan. Han blev smed och valsmästare och organiserade sig fackligt. 1908 blev han förste ombudsman för järnarbetarna, senare hamnade han i LO-toppen och i Stockholms stadsfullmäktige. Men Johan-Olov är mest ihågkommen för sitt författarskap. 19 av hans 20 böcker handlar om bruk och bergslagsfolk, där Horndal figurerar under namnet Brofors. Trots sin svåra barndom och stora medkänsla för bruksarbetarnas torftiga levnadsvillkor, skildrade Johan-Olov deras liv, glädjeämnen och sorger med varm humor. Han såg den enskilda människan och hennes horisont. Det är kanske därför Johan-Olovs böcker står sig så väl än idag.

Boken Smeder på luffen har också filmatiserats.

Slutet

Efter några svaga år i början av 1900-talet kom bruket att specialisera sig på armeringsjärn. Men 1979 var sagan all. Då lade verksamheten ner, 161 blev arbetslösa och en 350-årig bruksepok gick i graven. Det finns horndalsfamiljer, som då hade arbetat på bruket i både 4 och 5 generationer.

Källor: Claes von Rettig: Arbetets röster
Otto Stiernquist: Slaggstänk nr 10/1999
Bengt Söderqvist
Nils Tegmyr: Horndals bruk 1815 - 1915

Här följer en beskrivning av ett antal olika byggnader i Horndals Brukspark,
författad av Bengt Söderqvist.

Brukskontoret

Brukskontoret är troligen den äldsta utav byggnaderna, som finns kvar på området. Redan före år 1700 var den kontorslokal, den blev senare ombyggd för gästrum samt Herrgårdens stora kök. På 1900 talet blev den åter kontor med tjänsterum för bl.a. platschefen. På övre våningen installerades på 1960 talet ritkontoret. Idag är det café och utställningslokaler i byggnaden

Bruksmässen

Byggnaden uppfördes 1877, sedan den s.k. västra flygeln brunnit ned sammanträdesrum i januari samma år. En tid var det kontor i byggnaden, men den har också varit tjänstebostad för brukets jägmästare och senare för inspektorn på jordbruket. Under Ing. Tallbergs tid blev den mäss, med sammanträdesrum för företagsnämnd och skyddskommitté. Idag hyr Horndals Lottakår undervåningen och på övervåningen finns Horndals Bruksmuseum.

Tvätt och bryggstugan

Byggnaden uppfördes 1862, för att betjäna herrgården. Bryggstugan blev med åren tvättstuga och användes, av tjänstemännen, långt in på 1900 talet.

Kuskbostaden

Den förste som, år 1862, flyttade in här var kusken Per Erik Söderkvist med hustru och sex barn. De bodde kvar i 40 år. Efter honom kom kusken Wikström. På 1900 talet blev byggnaden bostad åt chaufförerna, först Karlsson sedan Otto Lindmark. På 1950-talet flyttade scouterna in och byggnaden fick namnet “Vargungelyan”. Kuskbostaden är idag rustad i orginalskick och används bl. a. vid julskyltningen.

Rättarbostaden

Byggnadsår 1862. Samma år flyttade rättaren Daniel Wikström in. År 1865 förflyttades han till Säfsbo och Lars Rabenius med hustru och sex barn flyttade in. Rabenius stannade i brukets tjänst till år 1900. Senare bodde rättarna i den nybyggda bostaden vid nuvarande Grönsinkavägen. På 1930 talet blev Rättarbostaden läkarmottagning och bostad åt syster Gerda. Byggnaden användes sist som kontor ända till brukets nedläggning.

Parken

Parken började troligen anläggas i samband med att herrgården stod färdig 1776. Parker och byggnader var ju, då som nu, ett sätt att visa sin sociala status. Herr-gårdslivet i parken nådde sin höjdpunkt i och med att Michaeli och Bergandal tog över bruket. Fester och stora besök avlöste varandra. I början på 1920 talet blev delar av parken handelsträdgård. Trädgårdmästaren hette Lövendahl. Idag firas bl. a. midsommar och nationaldagen i parken.

Sme’dammen

Dammen tjänstgjorde som energidepå för hammarna i smedjan, man kunde reglera dess in och utlopp. En dammbordspojke på varje skift, såg till att hammarna fick så mycket vatten som behövdes. De fick dessutom mycket skäll och stryk av smederna. På ön i dammen fanns tidigare ett lusthus där herrgårdens folk kunde lufta sig, men där spelade även brukets musikkår. Dammen är idag muddrad och en ny bro har anlagts, allt utfört av ideella krafter.

Räcksmedjan

Gamla namnet var “övre hammaren”, här bedrevs tysksmide i 200 år. 1854 revs tyskhärdarna och ersattes med 2 st franche-comtehärdar. De räck- och smälthammare som fanns från början var vattendrivna, 1876 tillkom en ånghammare. I räcksmedjan räckte (sträckte) man ut råskenorna till 4kants- och plattjärn. Man gjorde även spett och axlar m.m. Den var också ett komplement till smältsmedjan. Driften i smedjan upphörde 1915.

Lancashiresmedjan

I över 200 år pågick tysksmide vid “nedre hammaren”. År 1859 revs de båda tyskhärdarna och ersattes med en lancashirehärd och en räckhärd. Två lancashirehärdar tillkom 1861, och sedan, fram till 1886 utbyggdes smedjan successivt till 15 härdar och blev världens största lancashiresmedja under ett tak. Övrig utrustning var 2 st. ånghammare, vällugn och ett råskenevalsverk. Driften upphörde 1942.

Kraftstationen

Kraftstationen uppfördes 1919 och var från början avsedd som reservstation om leveranserna från Näs skulle utebli. Det visade sig emellertid att den fodrade alltför mycket vatten, så sjön Rossen tömdes. Stationen kunde därför endast köras vid vårflod. Driften upphörde på 1930 talet.

Modellboden

Här förvarades alla modeller, som användes vid gjutning. Modellerna tillverkades av brukets egna modellsnickare.

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Mer information om Horndals brukspark finner du på www.horndalsbrukspark.com
SIDORVälkommen till Horndal.se!
NyheterKalenderOm Horndal
Besök HorndalHorndals historiaSamhälle & serviceHorndalsgruppen
StyrelsenIntressegrupperNäringslivFöreningslivLÄNKARAvesta kommunBy utvecklingsgrupp PÅ GÅNG...Tis 27/10 2009: Trivselkväll
Mån 02/11 2009: Migration för företagarna i Horndal
Tis 24/11 2009: Trivselkväll
Tis 08/12 2009: Ljuskväll
NYHETERTypografiska Föreningen Vildrosfestivalen Insamling av grovsopor Vinnare i Fototävlingen Resultatet i Ankracet Horndalssouvenir Karta vid Lumsen Copyright © 2008-2009 HORNDAL.SE - All Rights Reserved
Powered by WordPress - WP Themes by BFA Webdesign

Avesta kyrka
Det lilla brukskapellet blev snart otillräckligt. Man planerade en kyrka i väl tilltagen storlek. Året 1651 i september anställde tre av församlingens stöttepelare, justitiarien Erik Erlandsson, myntmästaren Markus Kock och hans son Isak Kock den tyske murmästaren Jörgen Fischer som ledare för kyrkbygget.
I landsarkivet i Uppsala förvaras några ritningar, som har samband med kyrkbygget i Avesta. En planritning överensstämmer praktiskt taget helt med kyrkans nuvarande grundplan. Exteriören skilde sig mot den ursprungliga kyrkan från dagens nuvarande exteriör. Västsidans mäktiga stentorn fanns inte, och i stället för det låga taket reste sig på murkrönet ett brant uppstigande spånklätt yttertak till 17 alnars(10 m) höjd. På takåsens mitt vilade ett åttakantigt 18 alnar(10,7) högt trätorn med tornur och slagklocka. Sex smärre torn bildade avslutningar på väggens stödpelare.
Vem arkitekten varit vet vi inte. De åtta kupolformade valven slogs upp sommaren 1654 (årtalet finns i ett av valven). Den högtidliga invigningen ägde rum adventssöndagen 1655.

--------------------------------------------------------------------------------
Ekonomi
Kyrkbygget var ett kostsamt företag, som vida översteg församlingens egna krafter. Av en slutsumma på mer än 37 000 riksdaler kopparmynt betalade bruksfolket en tiondel, gåvor och dagsverken oräknade.
Resten utfylldes av anslag från kronan, som åren 1646 - 60 donerade den s.k. strömsavraden, från myntmästaren, som lade tull på invägd råkoppar, från kämnärsrätten, som utdömde böter till förmån för kyrkbygget och inte minst från ett stort antal församlingar och enskilda runt om i landet, som tillsammans skänkte mer än 10 000 daler i kopparmynt. Två bevarade gåvoböcker upptar namnen på 222 givare.

--------------------------------------------------------------------------------
Branden
Den 15 september 1803 drabbades Avesta av en vådeld, som ödelade bruksbyggnaderna och 102 av bruksfolkets 125 gårdar. Inte heller kyrkan skonades, även om förstörelsen här blev av begränsad omfattning.
Yttertaket med dess torn förstördes, likaså den fristående klockstapeln och klockorna. Men murarna och valven hade inte tagit någon allvarlig skada, och man skyddade dem genom att före vinterns inbrott lägga på ett nytt yttertak. Det fick en låg form i tidens stil, som märkbart kontrasterar mot den tidigare branta takresningen.

--------------------------------------------------------------------------------
Tornbygget
Gång på gång aktualiserades frågan om nytt klocktorn, och projekt utarbetades både i form av takryttare i trä och stentorn vid västgaveln.
Slutligen stannade man för ett förslag, som uppgjorts av professor C G Brunius, känd och omdebatterad för sin restaurering av Lunds domkyrka. Tornet uppfördes 1851-52 och blev i likhet med yttertaket ett föga lyckat nytillskott till den vackra 1600-talskyrkan.

--------------------------------------------------------------------------------
Reparationer
Andra förändringar har skett i samband med underhålls och restaureringsarbeten. Interiören, som mer troget än exteriören bevarar 1600-talskyrkans karaktär, förnyades vid senaste restaureringen 1953-54, ledd av arkitekten Ove Leijonhufvud. Ett omfattande program för yttre reparationer, tillbyggnad och inre förändringar med sikte på större variation av gudstjänstformerna har utarbetats av arkitekten fil lic Börje Blomé.

--------------------------------------------------------------------------------
Altare
Markus Kocks maka, Elisabet von Eijk, bekostade 1661 inköpet och överflyttande av den nuvarande altaruppsatsen från Tyska S:ta Gertruds församling. Sex mindre målningar på baspartiet visar bilder ur passionshistorien. Den stora altartavlan återger inte utan närgången realism nattvardens instiftande, den övre och mindre, som är en pannå, korsfästelsen. Inga säkra uppgifter finns om konstnärerna.

--------------------------------------------------------------------------------
Predikstol
I samband med kyrkbygget förfärdigade Lars snickare en enkel predikstol. Den utbyttes 1661 mot en förnämligare, som kom från Tysk kyrkan. Denna i sin tur ersattes 1763 av en ny i sirligaste rokoko, förfärdigad i Stockholm av bildhuggaren Nils Hamberg med modellsnickaren Johan Kirberg som medhjälpare. Man vill gärna tänka sig, att någon av tidens berömda inredningsarkitekter stått för ritningen.

--------------------------------------------------------------------------------
Dopfunt
Myntmästaren Isak Cronström skänkte 1659 en funt med >>snidkarewärck omkringh<<, som inte finns bevarad. Den nuvarande dopfunten i grön marmor, komponerad av konstnären Eugén Erhardt, skänktes 1939 av kyrkovärden Eric Westlin. Skålen i silver (vikt: 5.410 gr) har en bottenrelief (motiv: Jesu dop) av Erhardt. Stenarbetet har utförts av August Nilsson Falun, silverarbetet av hovjuvelerare K. Andersson och Meyers konstgjuteri, Stockholm.

--------------------------------------------------------------------------------
Orgel
Redan 1666 fick kyrkan genom sitt testamente av inspektoren Lorentz Rothoff sin första orgel, ett positivt med enbart labialstämmor. År 1734 levererade orgelbyggaren Daniel Stråhle ett orgelverk på 10 stämmor, som kom att tjäna gudstjänstlivet i drygt 150 år - dess rikt dekorerade fasad finns nu i Falu missionskyrka. I samband med en restaurering 1885 tillkom ett orgelverk med 11 stämmor i 2 manualer och 3 i pedalen, tillverkat av firman Setterqvist i Örebro. Tio av den setterqvistiska orgel stämmor ingår i den nuvarande orgeln, som levererades av firman Magnusson i Göteborg 1939, och som kompletterades och omdisponerades vid restaureringen 1953-54. Den har 35 stämmor i 3 manualer och 6 i pedalen.

--------------------------------------------------------------------------------
Korfönster
Vid en restaurering 1904 insattes i koret två glasmålningar i nygotik, utförda av firman Neuman och Vogel i Stockholm.

--------------------------------------------------------------------------------
Ljusbärare
Under åren efter kyrkans invigning 1655 skänktes fem malmkronor av enskilda församlingsbor: Isak Cronström, Jöns Andersson, Margareta Östensdotter, Erik Erlandsson, Elisabet Schwartz. Den sjätte som är större med dubbelhörn kom från Fredriksbergs slott i Danmark, och var en gåva av konungen Karl X Gustav förmedlad av överhovpredikanten Abel Kock.
Ett par stora ljusstakar för altaret ( från Bjurfors mässingsbruk?) skänktes juldagen 1675 av direktör Nils Ekman.
Kyrkobesökarna kan själva tända ett ljus på en ny ljusbärare av smidesjärn i mittgången vid första pelaren. Den har ett löstagbart krucifix och är ett verk av skulptören Runo Lette 1970.

--------------------------------------------------------------------------------
Minnestavlor
Över ingången till sakristian finns minnestavlor i marmor med inskrifter på latin över brukschefen Marcus Kock och hans maka Elisabet von Eijk. På norra väggen hänger begravningssköldar över Abraham och Petter Cronström, ättlingar till Marcus Kock.
Epitafier(minnestavlor) finns också över brukskassören:
Petter Lindblom (1723 -1780), ynglingen August Mannerheim (1743 -1762) och generalkonsult Axel Ax:son Johnson (1876 - 1958).
Ett antal gravhällar i kalksten och gjutjärn, som tidigare funnits på skilda håll i kyrkan, har sammanförts innanför huvudingången.

--------------------------------------------------------------------------------
Textilier
Av äldre textilier märks några vackert broderade kalk-kläden samt en röd och två svarta skrudar. Nya skrudar, två vardera i vitt, rött, blått och grönt, jämte motsvarande antependier(altarkläden) tillkom i samband med restaureringen på 1950-talet.

--------------------------------------------------------------------------------
Kyrk-klockor
Vid branden 1803 förstördes den fristående stapeln i kyrkogårdens sydvästra hörn, och de tre malmklockorna, gjutna 1658 - 68 smältes ner. För det nya tornet inköptes på 1870-talet tre klockor av gjutstål från England.

--------------------------------------------------------------------------------
Silversamling

Nattvardskalkar
Av de fyra kalkarna i förgrunden är den största längst th i förgyllt silver tillverkad av Otto Henrik Sjöberg i Falun 1745 och skänkt av Falu Bergslag 1748. Den har Bergslagets märke (4 korslagda bjälkar = gruvtimringar).
Nästa kalk, likaledes i förgyllt silver är skänkt 1647 av justitiaren Erik Erlandson.
Den tredje i raden är en ny kalk i nysilver.
Den fjärde kalken, också i förgyllt silver, visar mycket ålderdomliga drag och ingår jämte paten(oblattallrik) och oblatask i ett sockenbudstyg, som förvaras i ett gammalt fodral av svart läder.

Vinkannor
Av de båda vinkannorna överst är den t.v. med svängda former och ett lamm på locket tillverkad av Måns Månsson Westberg i Sala vid 1700-talets mitt. Den andra med raka sidor och rik ornamentering ursprungligen en dryckeskanna, förfärdigad av en tysk frimästare skänktes 1666 av skolmästaren Herr Eriks änka Elisabet.
Till höger en melonliknande vinkanna i förgyllt silver, gjord i Hamburg 1748 och skänkt av Falu Bergslag samma år. Den har Bergslagets märke.

Oblatask
Framför den sistnämnda vinkannan står en oblatask, tillverkad av O.P. Allmén i Hedemora 1808.

Brudkronor
Längst t.v. en krona av gammal modell i förgylld gulmetall. T.h. en krona i silver med 7 rubiner, tillverkad 1954 och är en gåva av frivilligkretsen.

Vaser
Två större bägare i silver, tillverkade 1954 skänktes vid återinvigningen av Ester och Emanuel Törnquist.

--------------------------------------------------------------------------------
Minnestavla i koppar

Till invigningen 1655 skänkte brukschefen Marcus Kock och dennes son Isak Kock en tavla, som nu är infattad i väggen ovanför södra ingången.

Texten lyder:
Wo der Herr nicht das Havs bawet, so arbieten vmbsonst die daran bawen Psalt 127.V:1. Ich frewe mich des das mir geredt ist, das wir werden ins Haus des Herren gehen und das vunsere F........sse werden stehen in deinen Thoren Ierusalem. Psalt: 122.V:2.

(Om Herren icke bygger huset, så arbetar de fåfängt, som bygger därpå. Ps 127:1. Jag fröjdar mig över det som är mig sagt, att vi skall gå in i Herrens hus och att våra fötter skall stå i dina portar, Jerusalem. Ps 122:2.)