Minnesuppteckningar af Axel Schröder

Af vår far har jag ett rätt godt mine, ehuru jag vid hans död i Mars 1835 ännu ej fyllt nio år. Han var god mot mig fast en sträng husbonde och äfven fader. Jag minnes två gånger, då bröderna fingo stryk, hvilket ingen gång drabbade mig. Orsakenvar första gången, att de ej smort sina skodon med ister, hvilket höst och vinter skulle ske hvarje morgon, vid eldbrasan, andra gången, då de lekt med Kalle Wickberg och fört ett oväsen sent på qvällen i skolkammaren, så att det hördes långt ut efter gatan.

Min far sjuknade på hösten 1834 och blef ej sedan frisk igen, men var uppe ända till tre veckor före sin död. Den inträffade under natten stilla och fridfullt, sedan han en stund varit uppe och fått enligt sin önskan hvila några minuter i mors knä. Jag såg honom någon dag senare, innan han lades på bår, och hansåg så nöjd, ja glad ut, att det blef en tröst i allas vår stora sorg. Han jordfästes i Arvika kyrka, dit begrafningsgästerna efter procession genom gatorna fördes i vagnar från backen, som sluttar mot Solberga. Moritz och jag, som gingo i de främsta leden efter prestafvarna, fingo åka i samma vagn som prosten Lindberg. Kyrkan var rikt upplyst för den tiden, och liktalethölls från predikstolen. Liket fördes kort derefter till familjegraf å Glafva kyrkogård.

Det blev bekymmersamma dagar för vår oförgätliga moder, som blef sittande i konkursbo med tio oförsörjda barn, det äldsta blott 15 1/2 år gammalt, det yngsta föga mer än 4 månader, båda flickor. Elfte barnet, en flicka med namnet Clara, hade dött redan på Edsvalla vid 4-5 års ålder. Om denna moder behöfver jag ej orda, hon var det käraste jag egt i lifvet, hon gjorde med sin kärlek, sitt allvar, sin gudsfruktan oss alla barnen till hederliga menniskor, och Gud har hjelpt oss fram i lifvet, och det lär Han väl ock göra fram till sig äfven efter döden.

Från födelseorten Edsvalla, således innan jag fyllt 4a år, minnes jag säkert: en julafton med julbock, en utklädd man, som utdelade julgåfvor ur en väska han bar vid lifvet; att jag på en bakgård, der det rensades potatis, kastade små- små sådana på en flock gäss, hvilket hade till följd, att jag blef anfallen af "gåsen", som då jag försökte fly från honom, flaxade upp på min rygg, hackade mig med näbben i nacken och piskade mig på sidorna med vingarne, så att blånader deraf uppkommo; blånaderna minnes jag icke, dem har mor omtalat, men af förskräckelsen och nackslagen tycker jag mig fortfarande ha en svag känsel.