Laurentius Beronis (1495 - 1570)

‹ Back to Beronis surname

Is your surname Beronis?

Research the Beronis family

Laurentius Beronis's Geni Profile

Records for Laurentius Beronis

109,985 Records

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Share

Nicknames: "Herr Lars i Arnäs"
Birthplace: S:t Nicolai församling, Stockholm, Sverige
Death: Died in Arnäs, Ångermanland, Sverige
Occupation: Kyrkoherde, Prost, F. Lars Björnsson, utb. präst i Rostock, bor Arnäs
Managed by: Anders Nylén
Last Updated:

About Laurentius Beronis

Laurentius Beronis (Lars Biörnson)

Kyrkoherde i Arnäs 1539-1570.

Är redan 1539 prost öfver Ångermanlands norra prosteri och redogör för biskops och kyrktionden samt innehar samma ämbete ännu 1552. Han arrenderade de af kronan indragna gamla kyrkojordarna i socknen, i Hool (10 seland), i Ön (11 sel.) och i Väster Arnäs (6½ sel.). På allmänna tinget i Bjertrå 1568 afgaf han trohetsed åt kon. Johan III. Herr Lars har utan tvifvel aflidit år 1570, ty hans lösegendom, värderad till 468 mark 6 öre, var i början af följande år ännu oskiftad, då salige herr Lars arfvingar till Älfsborgs lösen erlade tiondedelen med 46 mk 17 öre (KA.).

[Herdaminnen - Arnäs - s.78]

Den välkände norrlandsforskaren J Nordlander publicerade redan innan Stockholms stads tänkeböcker utgavs av trycket en uppsats om de upplysningar dessa böcker kan ge om Ångermanland.

[J Nordlander: Ångermanland i Stockholm stads tänkeböcker (Småskrifter utgifna af Norrländska Studenters folkbildningsförening, n:o 9, Uppsala 1908), s 39-40. Stockholms stads tänkeböcker förkortas i det följande SST].

Han reserverar sig för möjligheten, att något blivit förbigånget. Efter att ha konstaterat, att det framför allt är Ångermanälvens floddal, som stått i förbindelse med Stockholm, noterar han, att av norra Ångermanlands socknar endast Grundsunda och Nordingrå blivit nämnda. Det kan numera lätt konstateras, att en mycket spännande process med nordångermanlänningar i centrum undgått Nordlanders uppmärksamhet.

Ombud för prosten Lars arvingar i Stockholms rådstuga

Den 7 mars 1576 satt det ovanligt många och förnäma herrar på domarsidan i Stockholm stads rådstugurätt, utom borgmästare och rådmän bl a rikskanslern Nils Gyllenstierna och riddaren Erik Gyllenstierna. Enligt koncept till protokollet var också riksrådet Hogenskild Bielke medlem av rätten, medan den renoverande tänkeboken på denna punkt avviker från konceptet och i stället anger honom som målsägare [Protokollen från Stockholms stads rådhusrätt föreligger för stora delar av 1500-talet i två versioner, dels såsom koncept, dels såsom renskrift. Den senare versionen benämnes av utgivarna den renoverade tänkeboken]. Han tillkännagav att kung Gustav år 1551 till Georg Norman skänkt ett stenhus, vilket tidigare tillhört Didrik Rost.

[Där ej annat angives ansluter den här givna relationen till den renoverade tänkeboken. Stockholms stadsböcker från äldre tid. Andradelen. Tänkeböcker. N f 5 1576-1578, s 133-137].

Huset i fråga var beläget norr om Köpmangatan, mitt emot Olaus Petri kyrkoherdes hus. Georg Norman hade i sin tur skänkt det i morgongåva till sin hustru, Anna Claesdotter. De senares arvingar hade sedan sålt det till riksrådet Bengt Gylta till Påtorp. "Och efter det man hade förnummit, att någre vore, som för:ne hus ville klandre, därföre begärde välbemälte herr Hogenskild, att om någon tillstädes vore, sig som förmente have någon rättighet till samma hus, att han måtte komma fram, så ville hans härlighet uppå sin kära systers, den ädle och välbördige fru Ingeborg Jacobsdotters, välbemälte salige herr Bengt Gyltes efterlathne hustrus och hennes omyndige barns wegne såsom theris förmyndere gerne sware honom i rätten." Då framträdde ingen mindre än Abraham Angermannus, som då betecknades som professor och predikant. Han hade med sig en fullmakt från "alle framlidne her Lars Beronis, fordom kyrkeprest i Arnäs sochn uthi Ångermannelandh, efterlathne barn och erffuinger." Vid bevisningen använde Angermannus av stadens tänkebok för år 1526.

[Målet mellan Lars Beronis och hans svåger, Didrik Rost, gift med Anna Björnsdotter, refereras enligt SST 1524-1529 ...av M:r Olavus Petri Phase, utgiven genom Ludvig Larsson (Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund), Lund 1929-1940, s 142 f f].

De förhandlingar, på vilka han syftade, ägde rum "in vigilia nicolai", d v s den 5 december, dagen före Nikolai-dagen. I protokollet för denna dag noteras, att Lars Beronis några dagar tidigare på rådstugan krävt sin syster, Anna Björnsdotter, på arv såväl på fädernet som på mödernet. Systern hade tidigare varit gift med Hans Vävare, vilken blev ett av offren vid Stockholms blodbad.

[Se därom C C Sjödén: Stockholms borgerskap under Sturetiden, Sthlm 1950, s 201].

Hon var nu omgift med Didrik Rost. Lars Beronis arvedel preciseras mycket noga: halva huset, 40 tennstycken, fem grytor, två sängar, två silverskålar och ett silverbälde om 8 lod. Vidare gjorde han anspråk på följande arvegods efter deras mormor, Algots hustru i Köping: 29 läster järn, 3 silverstop, 3 silverskålar jämte några skedar och kransar och därtill inte mindre än 15 sängar förutom mindre mängder tenn och koppar, vilket att Hans Vävare lagt beslag på. Lars Beronis hade under 16 år i hyra fått 20 mark pr år. Utsedda gode män, bland vilka märkes Olaus Petri, uppskattade husets värde till 1 500 mark och inventarierna till 200 mark. Huset var sålunda av högt värde. Henrik Schück omtalar i sin bok "Stockholm vid 1400-talets slut" många husköp, där köpeskillingen mycket sällan översteg 1000 mark. Godemännen värderade Lars Beronis krav till omkring till 2000 mark silver jämte halva huset. Därvid hade de uppskattat en läst järns värde till 9 mark. Då andra i denna situation krävde att få sina fordringar betalda, tillstod Anna, att brodern "Larens hade manat uppå sin del medan allt stod väl till med Hanse, men han hade svarat och begärat att han skulle blaedja utav icke rycka upp med rötter."

Den 5 december 1526 dömde rätten så, att Lars Beronis före andra fordringsägare skulle han sin del av Hans Vävares efterlämnade tillgångar. Till tecken härpå överlämnade Didrik Rost till sin svåger nycklarna till huset, och desslikes förseglade rätten Hans Vävares räkenskapsböcker. Eftersom dennes fordringar måste indrivas för att Lars Beronis skulle få sin del av arvet, fick Olaus Petri fullmakt att föra Lars talan. Vid samma tillfälle uttalade Didrik Rost farhågor för att Hans Vävares fordringsägare skulle göra anspråk på det hus han bebodde, men han lugnades på denna punkt av rätten, som fastslog att han icke innehade huset på "Hans Weffares wegna utan på herr Larenses wegna som huset kvitt och fritt tilldömt var."

Det är icke att undra stort över att Abraham Angermannus, sedan han tagit del av detta protokoll från 1526, med friskt mod trädde fram för att föra sina nordångermanländska vänners talan. Huset hade så tydligt man gärna kan begära tilldömts Lars Beronis. Mäster Abraham förklarade också frankt, att Didrik Rost och hans hustru icke haft någon rätt att avhända sig ett hus, som icke tillhörde dem. Han skulle dock få veta annat.

Riksrådet Bielkes hänvisningar till förhandlingar efter 1526

Riksrådet Bielke hänvisade med hjälp av tänkeboken till förhandlingar i rätten den 8 februari 1528.

[Enligt tänkebokens egen datumupplösning den 17 februari 1528]. Han syftar därvid på Didriks begäran att få en skrift om förlikning mellan honom och Lars Beronis införd i tänkeboken. [SST 1524-1529, s 200].

Enligt detta dokument, som dagtecknas den 13 december 1526, avstår Lars hälften av sitt arv efter föräldrarna till sin syster, medan svåger Didrik för den andra hälften skall betala 500 mark. Om Didrik och Anna icke fick några arvingar, skulle arvet övergå till Lars Beronis arvingar. Denna förlikning hade ägt rum endast åtta dagar efter det tidigare omtalade domslutet den 5 december 1526. Riksrådet Bielke tar därtill hjälp av den förlorade tänkeboken för år 1530, vilket redovisar förhandlingar, enligt vilka Didrik Rost med ed bekräftat, att han icke intill 4 dalers värde innehade något, som tillhörde Lars Beronis, och detta skulle bevisa, att de ovan nämnda 500 marken var erlagda. Därmed ansågs likaledes bevisat, att Didrik Rost och hans hustru vore rätta ägare till huset norr om Köpmangatan. Ur någon av de övriga förlorade tänkeböckerna framvisades kopior av två handskrifter, enligt vilka Didrik Rost hade en obetald skuld till kung Gustav. Enligt samma tänkeböcker hade hustru Anna år 1536 pantsatt sina ägodelar i Stockholm för en summa, som skulle erläggas till kung Gustav, sedan hon rest till Lübeck, där mannen då för tiden vistades av skäl, som här nedan skall anföras.

I detta sammanhang framträder de stora oklarheterna i denna process. En av dess dunkla punkter är, att konceptet omtalar en rad vittnen, som icke kommer till orda enligt renskriften. Dessa vittnen är bl a Bagge, herr Hans och herr Thule. [SST 1576-1578, s 27]. Den dunklaste punkten är riksrådet Bielkes fullständiga förtigande av de förhandlingar, som fördes den dag, då förlikningsdokumentet inskrevs i tänkeboken. Didrik förde nämligen med sig inte bara den av Lars Beronis underskrivna handlingen utan också ett överlåtelsebrev, som Gustav Vasa undertecknat den 8 februari 1528. Enligt detta dokument är det kungen, som "för noghor år sedan" lånat 600 mark av Didrik Rost. Gustav Vasa hade ju före sitt befrielsekrig vistats i Lübeck. Det är sannolikt vid den tiden han behövt låna pengar av Didrik, som tydligen var köpman. För denna summa överlåter kungen "tw stenhus liggiandes nordan Köpmannagatun emellan Eric Kogs och skeper Oloffs hus, medh en lithen tompt twaert offur gatun." Detta hus har enligt brevet tidigare tillhört S:t Johannes prebende men har efter 1527 års riksdag tillfallit konungen.

Överlåtelsehandlingen är så tydlig den kan bli. [SST 1524-1529, s 199]. Det är detta hus, som konungen år 1551 skänkt till Georg Norman, ehuru det är oklart, huruvida Didrik Rost hade någon pekuniär skuld till konungen. 1576 år protokoll för ett tydligare språk i fråga om en skuld av annan art.

"... samme hus lydde för:ne Dirich Rost till och var både för gäld och annan högmälis sak förfallit under högstbemälde salig konung Gustaf för den hemlige stämpling skuld, som förnempde Dirich sampt någre flere uthfödde borgere här istaden sig på samme tidh hade företagit emoth H K M och rådet, ..."

Didrik Rost tillhörde alltså den talrika lübeckska gruppen, med vilken också Hans Vävare haft förbindelser.

[Enligt Sjödén a a, s 201 n 47 beslutade rådet den 22 augusti 1513, att Hans Vävare skulle få burskap, när han avvecklat sina förbindelser med hanseaterna].

Här lämnade uppgifter stämmer med det allmänt kända faktum, att Gustav Vasa under den tid, då han ännu inte helt fått makten, måste förlita sig på hjälp från Lübeck, medan motsättningarna uppstod, när han på ett senare stadium sökte göra sig ekonomiskt fri. Den sammansvärjning, som 1576 års protokoll avser, är tydligen de planer, som upptäcktes år 1536, och detta var sannolikt orsaken till att Didrik Rost av rädsla för straff tvingades stanna i Lübeck.

[Om sammansvärjningen, se Hildebrand: Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, del IV), s 220!].

Tidigare förhandlingar, till vilka hänsyn synbarligen icke tagits

Även om det vore möjligt att fastställa, att Didrik Rost gjort sig skyldig till brott, är sättet för överlåtandet av huset vid Köpmangatan rättsligt sett diskutabelt. Det blir ännu mer diskutabelt i ljuset av fakta, som Stockholms stads tänkeböcker på andra ställen erbjuder, om vilka tydligen varken Abraham Angermannus eller riksrådet Bielke var underkunniga. Det är inte otänkbart, att det hus, som avses vid 1526 års förhandlingar, är helt annat än det, varom fråga är vid 1576 års rättegång. Huset vid Köpmangatan hade enligt vad tidigare anförts tillhört kyrkan. Enligt 1528 års kungabrev var det fråga om två stenhus, men därav finns inga spår i 1576 års protokoll. Detta kan förklaras sammanhänga med det faktum, att ärendet väckts för att åt Ingeborg Jacobsdotter rädda det hus, som kungen skänkt till Georg Norman. Men då frågar man sig om det andra husets öde. Det hus, som Lars Beronis ärvt, var emellertid ett annat, vilket kan påvisas genom sammanställning av material ur Stockholm stads tänkeböcker 1504-1514.

Den 31 maj 1505 köpte Jöns Mattsson och Algot i Köping för Anna Björnsdotters och Lars Björnssons [Lars Björnsson = Laurentius Beronis efter medeltidslatinets ord för Björn (= Bero). Beronis är genetivform] räkning av rådman Olof Andersson "thet halva husit uppe och nidre, som han uti boo". [SST 1504-1514, s 68]. Anna och Lars uppges vara skeppare Björns barn med hans hustru Margit, sannolikt dotter till Algot i Köping. Skeppare Björn hade avlidit före den 28 september 1504, då ett protokoll omtalar Björns efterlevande hustru , Appolonia. [ibid, s 22 och 101]. Han har tydligen varit två gånger gift, först med Margit Algotsdotter, sedan med Appolonia. Den 14 oktober 1506 fastställdes arvskiftet efter skeppare Björn så, att Appolonias styvbarn erhöll det större av de två hus, varav arvet bestod, medan hustru Appolonia tillerkändes det mindre. [ibid, s 134]. Sammanställningen av protokollen från den 28 september 1504, den 31 maj 1505 och den 14 oktober 1506 torde kunna kompletteras genom hänvisning till de arvskrav, som Lars Beronis ställde 1526. Det hus, varom då var fråga, hade varit hans egendom under minst 16 år.

De här gjorda sammanställningarna torde kunna leda till den hypotesen, att vare sig riksrådet Bielke, den sittande rätten eller Abraham Angermannus genomskådat, att det var fråga om minst två olika hus. Utan tillgång till 1504, 1505 och 1506 års handlingar var detta heller icke möjligt. 1576 hade man heller icke tillgång till de muntliga upplysningar, som prosten Lars hade kunnat sitta inne med. Denne hade nämligen avlidit 1570 eller 1571. Det måste dock ha varit på grund av sådana muntliga eller möjligen testa´mentariska besked som arvingarna inledde denna process. Enligt 1576 års protokoll hade den pågått flera år. Med hänsyn härtill och "utaf en godh wilie för samme erffuingers fatigdom skuldh (och icke får någen rätt)" tillkände riksrådet Bielke arvingarna 1000 mark penningar. [SST 1524-1529, s 200]. Värdet en mark penningar var långt mindre än en mark silver. [Enligt Schück: Stockholm vid 1400-talets slut, andra uppl, Sthlm 1951, s 462, var en mark värd 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. I samma arbete s 23 anföres, att det år 1480 gick 9-10 mark penningar på en silvermark]. Värdet av nådegåvan har icke överstigit 100 silvermarks värde.

Med den advokatyr, som lyser igenom 1576 års protokoll och vilken tydligen behövde riksråds närvaro för att lyckas, undantogs Lars Beronis arvingar möjligheterna att göra anspråk på varje uns av det, som tillhört Didrik Rost. När Lars skrev sitt gåvobrev, hade han försiktigtvis låtit gåvan gälla under systerns livstid och därtill fogat villkoret, att om Didrik och Anna icke finge några arvingar, skulle Lars eller hans arvingar tillerkännas arvet. Mot denna formulering i gåvobrevet ställdes inför rätten ett bevis, "thet Dirich Rost hade en shon efther sig med för:ne her Larses syster, huilken boodt haffuer i Lübke och nu först ifiordh war dödh bliffuen."

På dessa grunder tilldömdes fru Ingeborg stenhuset vid Köpmangatan. För säkerhets skull kasserades och omintetgjordes alla dokument, som Lars Beronis arvingar använt sig av vid sin talan. Detta är kanske förklaringen till att konceptet till tänkeboken hänvisar till fullmakten, medan renskriften inte nämner något därom. Så brukar ske, när bevisningen är svag.

Senare tiders barn, som läst hur hårt Abraham Angermannus kunde fara fram, må le vid läsningen av följande ord ur 1576 års renskrivna protokoll: "... på huilket altt oftenempde M Abram för sig och alle för:ne her Larses barn och erffuinger wälbemälte her Hogenschildt handen räckte för sittiende rätten och loth sig härmed aldelis wäl åthnöye."

Prosten Lars biografi kompletterad

Till de uppgifter, som lämnas i Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, kan efter här redovisade undersökningar följande kompletteringar göras.

Föräldrar var Björn skeppare och hans första hustru, Margit Algotsdotter från Köping. Skeppare Björn omtalas på många ställen i tänkeböckerna, oftast i samband med färder till Norrbotten och Finland. Han kan tänkas vara identisk med en man, som i tänkeböckerna från 1400-talets slut omtalas som Björn laxekarl, och har i så fall med säkerhet haft anledning att lägga till även i Ångermanland. Skeppare Björn har ibland fått tillnamnet Bagge, ibland namnet Hansson. Han var betrodd borgare i Stockholm under 1490-talet, då han fick uppdrag som mantalsskrivare, edgärdsman och värderingsman. Han dog 1504. Björn skeppares första hustru var dotter till Algot från Köping, vilken också omnämnes i tänkeböckerna. Därav framgår, att också denne var köpman.

Med ledning av de här ovan anförda uppgifterna kan prosten Lars födelsetid fastställas till tiden omkring år 1500, snarare före än efter.

Av ämbetsboken för Stockholms stad framgår, att Lars Björnsson år 1537 var föreståndare för sjukhus, hospital och fattigvård. Dessa sociala inrättningar låg under kyrkan och hade uppstått genom en år 1527 företagen sammanslagning av Helgeandshuste, Själagården, S:t Görans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan. Bakom denna omorganisation stod Olaus Petri och prästerna i S:t Nicolaikyrkan. [Schück: a a, s 335 f f].

Det torde ha varit naturligt för Björn skeppares son att vara präst i S:t Nicolai församling, eftersom S:t Nicolaus dyrkades särskilt i hamnstäderna.

Prosten Lars arvingar

Namnen på prosten Lars barn och arvingar stod skönt uppradade på den fullmakt Abraham Angermannus förde med sig 1576. Den finns inte längre, av skäl som ovan anförts. Med en teknik, för vilken jag inte här kan redovisa, kan listan åtminstone delvis rekonstrueras sålunda*:

1. Hans, bonde i Moon, Arnäs.

2. Esaias, bonde i Ön, Arnäs, död före 1627.

3. Zacharias Laurentii, kaplan i Tierp, komminister i Anundsjö 1614-1624, kyrkoherde därtädes 1624-1629, död 1629.

4. Mattias, handelsman i Härnösand under 1620-talet, död omkring 1625.

  • )Rekonstruktionen har skett med hjälp av i Kammararkivet befintliga längder över årliga räntan för år 1559, 1575 och 1578, tiondelängder för åren 1571, 1573, 1621 och 1627 samt hjonelagslängd för 1610. Längderna för uppbörd av Älvsborgs lösen 1571 har likadeles anlitats. Idén till rekonstruktionen bygger på en uppgift lämnad av Bygdén i Hernösands stifts herdaminne, artikeln "Anundsjö... Herr Zacharias", del I, s 55. För uppgiften om köpman Mattias i Härnösand hänvisas till Theodor Hellamn: Den ångermanländska släkten Hellman (Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1955, s 83).

Vid återgivandet av tänkeböckernas text har vissa moderniseringar av stavningen gjorts för att underlätta läsningen. Jag är medveten om att jag därvid lika som originalet varit konsekvent.

Ovanstående text är hämtad från Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker av Sven Sundin (ur Ångermanland 7, 1960).

Laurentius kom till Arnäs under slutet av 1530-talet och blev sockens förste evangeliske kyrkoherde. Han hade varit präst redan under den katolska tiden och därför under yngre år levat i celibat.

Källa: "Anundsjö släkter och gårdar" av Anna-Greta Näslund, Paul Olsson, Per Sundin och Sven Z Sundin.

-------------------

Barn:

Zackarias Laurentii (1560 - ~1629)

Hans Larsson

Nikolaus Larsson (- 1630)

Mattias Larsson Beronis (- <1644)

Esaias Larsson (- 1624)

Kyrkoherde från 1539 till 1570 i Arnäs (Y).

Herr Lars i Arnäs, den förste evangeliske kyrkoherden i Arnäs

- - - - -

Lars Biörnson (Laurentius Beronis) [1539-70] är redan 1539 prost öfver Ångermanlands norra prosteri och redogör för biskops och kyrktionden samt innehar samma ämbete ännu 1552. Han arrenderade de af kronan indragna gamla kyrkojordarna i socknen, i Hool (10 seland), i Ön (11 sel.) och i Väster Arnäs (6½ sel.). På allmänna tinget i Bjertrå 1568 afgaf han trohetsed åt kon. Johan III.

Herr Lars har utan tvifvel aflidit år 1570, ty hans lösegendom, värderad till 468 mark 6 öre, var i början af följande år ännu oskiftad, då salige herr Lars arfvingar till Älfsborgs lösen erlade tiondedelen med 46 mk 17 öre (KA.).

Källa: Härnösands herdnaminne

- - -

Känd som herr Lars i Arnäs, pastor hos Olaus Petri i Nicolai, föreståndare för själagården som tillkom på 1530-talet, kvar i nuvarande Danviks hospital, i onåd hos Gustav Vasa som drev ut Lybeckarna, det fanns ett lån till honom från släkten men i stället konfiskerade Gustav Vasa husen i Stockholm och Köping, herr Lars sökte upp faderns affärsvän i Arnäs, gifte sig där och blev kyrkoherde där 1538. Han fick flera barn och skaffade sig jordbruk.

Källa : Robert Edlunds hemsida

-----------------

Kom till Arnäs 1539 som den förste evangeliske kyrkoherden och kallades allmänt Herr Lars. Han hade varit präst redan under den katolska tiden och levat i celibat men sedan övergått till den evangeliska sidan. Detta hindrade honom inte från att på det allmänna tinget i Bjärtrå 1568 avge trohetsed till Johan III vilken fortfarande var katolik. Förmodligen var han inte ensam som fann det svårt att skilja mellan Luther och Påven. I vart fall utnyttjade han den Lutherska friheten att ingå äktenskap. Känt är att han fick fyra söner. En av dessa söner var Zacharias Laurentii. Han blev sedermera komminister och kyrkoherde i Anundsjö församling. Bosatt i Västersels by. En av hans söner var Lars Zachrisson, född 1615, död 1687. Han var bonde i Norrmesunda och Västersel, samt kronolänsman, nämndeman och skeppare. Lars Zachrissons söner Pär Larsson, bonde på Norrmesunda 1:1, och Zacharias Larsson Medén, länsman och bonde i Kubbe och Norrmesunda, finns båda i mina anor.

Herr Lars hade ägt ett stenhus i Stockholm. Förmodligen det hus vid Köpmangatan i Gamla Stan vilket tillhört fadern Björn Skeppare. Herr Lars hade dock skänkt halva huset till sin syster Anna, gift med Hans Vävare. Huset låg i farozonen, sedan hans svåger Hans Vävare avrättats under Stockholms blodbad och Anna flytt till Tyskland med sin nye make Didrik Rost,vilken deltagit i en sammansvärjning emot Gustav Vasa, men rätten gav Laurentius företräde framför andra av Hans Vävares fodringsägare. Nåväl, 1576 upptäckte Abraham Angermannus i gamla protokoll att prosten Lars ägt ett stenhus i stadens centrum. Han ordnar en fullmakt av arvingarna (Zacharias Laurenti m fl) och uppträder i rådstugan. Abraham fick dock dra det kortaste strået i den process vilken slutade med att man fick se stenhuset gå förlorat. Den nye ägaren, riksrådet Hogenskild-Bielke, erkände dock de ångermanländska arvingarna en viss rätt och skickade ettusen plåtar med Mäster Abraham.

Läs mer i Sven Z Sundins artikel "Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker".

--------------------

Överön 2:1 9 sel

Förste ägaren är mer känd under sitt latinska namn Laurentius Beronis vars härstramming i Stockholm berett släktforskare så stort huvudbry. Han skattade för 10 seland i Överön 1559-60. Att efterträdaren Jesaja eller Esaias Larsson verkligen är son till Laurentius Beronis framgår av ett protokoll från hösttinget 1635 där "herr Zacharias son i Anundsiö Lars Zachrisson fordrade sin s.faders lott i gården i Öönn af sin s.faders broders barn Israel och Christiern Esaiesson".

Lars Biörnson (Laurentius Beronis) [1539-70] är redan

1539 prost öfver Ångermanlands norra prosteri och redogör för biskopsoch

kyrktionden samt innehar samma ämbete ännu 1552. Han arrenderade

de af kronan indragna gamla kyrkojordarna i socknen, i Hool (10

seland), i Ön (11 sel.) och i Väster Arnäs (6½ sel.). På allmänna tinget

i Bjertrå 1568 afgaf han trohetsed åt kon. Johan III. Herr Lars har

utan tvifvel aflidit år 1570, ty hans lösegendom, värderad till 468 mark

6 öre, var i början af följande år ännu oskiftad, då salige herr Lars arfvingar

till Älfsborgs lösen erlade tiondedelen med 46 mk 17 öre (KA.).

Prost i Arnäs (Y), 1539-1571. Kyrkoherde i Arnäs församling (Y), 1539-1570. Bosatt på Överön 2, Arnäs (Y), 1556-1571. Skattade för 10 seland i Överön 1559-1560.

"Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker"

av Sven Z Sundin (ur Ångermanland 7, 1960)

Den välkände norrlandsforskaren J Nordlander publicerade redan innan Stockholms stads tänkeböcker utgavs av trycket en uppsats om de upplysningar dessa böcker kan ge om Ångermanland. [J Nordlander: Ångermanland i Stockholm stads tänkeböcker (Småskrifter utgifna af Norrländska Stdenters folkbildningsförening, n:o 9, Uppsala 1908), s 39-40. Stockholms stads tänkeböcker förkortas i det följande SST]. Han reserverar sig för möjligheten, att något blivit förbigånget. Efter att ha konstaterat, att det framför allt är Ångermanälvens floddal, som stått i förbindelse med Stockholm, noterar han, att av norra Ångermanlands socknar endast Grundsunda och Nordingrå blivit nämnda. Det kan numera lätt konstateras, att en mycket spännade process med nordångermanlänningar i centrum undgått Nordlanders uppmärksamhet.

Ombud för prosten Lars arvingar i Stockholms rådstuga

Den 7 mars 1576 satt det ovanligt många och förnäma herrar på domarsidan i Stockholm stads rådstugurätt, utom borgmästare och rådmän bl a rikskanslern Nils Gyllenstierna och riddaren Erik Gyllenstierna. Enligt koncept till protokollet var också riksrådet Hogenskild Bielke medlem av rätten, medan den renoverande tänkeboken på denna punkt avviker från konceptet och i stället anger honom som målsägare [Protokollen från Stockholms stads rådhusrätt föreligger för stora delar av 1500-talet i två versioner, dels såsom koncept, dels såsom renskrift. Den senare versionen benämnes av utgivarna den renoverade tänkeboken]. Han tillkännagav att kung Gustav år 1551 till Georg Norman skänkt ett stenhus, vilket tidigare tillhört Didrik Rost. [Där ej annat angives ansluter den här givna relationen till den renoverade tänkeboken. Stockholms stadsböcker från äldre tid. Andradelen. Tänkeböcker. N f 5 1576-1578, s 133-137]. Huset i fråga var beläget norr om Köpmangatan, mitt emot Olaus Petri kyrkoherdes hus. Georg Norman hade i sin tur skänkt det i morgongåva till sin hustru, Anna Claesdotter. De senares arvingar hade sedan sålt det till riksrådet Bengt Gylta till Påtorp.

"Och efter det man hade förnummit, att någre vore, som för:ne hus ville klandre, därföre begärde välbemälte herr Hogenskild, att om någon tillstädes vore, sig som förmente have någon rättighet till samma hus, att han måtte komma fram, så ville hans härlighet uppå sin kära systers, den ädle och välbördige fru Ingeborg Jacobsdotters, välbemälte salige herr Bengt Gyltes efterlathne hustrus och hennes omyndige barns wegne såsom theris förmyndere gerne sware honom i rätten."

Då framträdde ingen mindre än Abraham Angermannus, som då betecknades som professor och predikant. Han hade med sig en fullmakt från "alle framlidne her Lars Beronis, fordom kyrkeprest i Arnäs sochn uthi Ångermannelandh, efterlathne barn och erffuinger." Vid bevisningen använde Angermannus av stadens tänkebok för år 1526. [Målet mellan Lars Beronis och hans svåger, Didrik Rost, gift med Anna Björnsdotter, refereras enligt SST 1524-1529 ...av M:r Olavus Petri Phase, utgiven genom Ludvig Larsson (Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund), Lund 1929-1940, s 142 f f]. De förhandlingar, på vilka han syftade, ägde rum "in vigilia nicolai", d v s den 5 december, dagen före Nikolai-dagen. I protokollet för denna dag noteras, att Lars Beronis några dagar tidigare på rådstugan krävt sin syster, Anna Björnsdotter, på arv såväl på fädernet som på mödernet. Systern hade tidigare varit gift med Hans Vävare, vilken blev ett av offren vid Stockholms blodbad. [Se därom C C Sjödén: Stockholms borgerskap under Sturetiden, Sthlm 1950, s 201]. Hon var nu omgift med Didrik Rost. Lars Beronis arvedel preciseras mycket noga: halva huset, 40 tennstycken, fem grytor, två sängar, två silverskålar och ett silverbälde om 8 lod. Vidare gjorde han anspråk på följande arvegods efter deras mormor, Algots hustru i Köping: 29 läster järn, 3 silverstop, 3 silverskålar jämte några skedar och kransar och därtill inte mindre än 15 sängar förutom mindre mängder tenn och koppar, vilket att Hans Vävare lagt beslag på. Lars Beronis hade under 16 år i hyra fått 20 mark pr år. Utsedda gode män, bland vilka märkes Olaus Petri, uppskattade husets värde till 1 500 mark och inventarierna till 200 mark. Huset var sålunda av högt värde. Henrik SchYck omtalar i sin bok "Stockholm vid 1400-talets slut" många husköp, där köpeskillingen mycket sällan översteg 1000 mark. Godemännen värderade Lars Beronis krav till omkring till 2000 mark silver jämte halva huset. Därvid hade de uppskattat en läst järns värde till 9 mark. Då andra i denna situation krävde att få sina fordringar betalda, tillstod Anna, att brodern "Larens hade manat uppå sin del medan allt stod väl till med Hanse, men han hade svarat och begärat att han skulle blaedja utav icke rycka upp med rötter."

Den 5 december 1526 dömde rätten så, att Lars Beronis före andra fordringsägare skulle han sin del av Hans Vävares efterlämnade tillgångar. Till tecken härpå överlämnade Didrik Rost till sin svåger nycklarna till huset, och desslikes förseglade rätten Hans Vävares räkenskapsböcker. Eftersom dennes fordringar måste indrivas för att Lars Beronis skulle få sin del av arvet, fick Olaus Petri fullmakt att föra Lars talan. Vid samma tillfälle uttalade Didrik Rost farhågor för att Hans Vävares fordringsägare skulle göra anspråk på det hus han bebodde, men han lugnades på denna punkt av rätten, som fastslog att han icke innehade huset på "Hans Weffares wegna utan på herr Larenses wegna som huset kvitt och fritt tilldömt var."

Det är icke att undra stort över att Abraham Angermannus, sedan han tagit del av detta protokoll från 1526, med friskt mod trädde fram för att föra sina nordångermanländska vänners talan. Huset hade så tydligt man gärna kan begära tilldömts Lars Beronis. Mäster Abraham förklarade också frankt, att Didrik Rost och hans hustru icke haft någon rätt att avhända sig ett hus, som icke tillhörde dem. Han skulle dock få veta annat.

Riksrådet Bielkes hänvisningar till förhandlingar efter 1526

Riksrådet Bielke hänvisade med hjälp av tänkeboken till förhandlingar i rätten den 8 februari 1528. [Enligt tänkebokens egen datumupplösning den 17 februari 1528]. Han syftar därvid på Didriks begäran att få en skrift om förlikning mellan honom och Lars Beronis införd i tänkeboken. [SST 1524-1529, s 200]. Enligt detta dokument, som dagtecknas den 13 december 1526, avstår Lars hälften av sitt arv efter föräldrarna till sin syster, medan svåger Didrik för den andra hälften skall betala 500 mark. Om Didrik och Anna icke fick några arvingar, skulle arvet övergå till Lars Beronis arvingar. Denna förlikning hade ägt rum endast åtta dagar efter det tidigare omtalade domslutet den 5 december 1526. Riksrådet Bielke tar därtill hjälp av den förlorade tänkeboken för år 1530, vilket redovisar förhandlingar, enligt vilka Didrik Rost med ed bekräftat, att han icke intill 4 dalers värde innehade något, som tillhörde Lars Beronis, och detta skulle bevisa, att de ovan nämnda 500 marken var erlagda. Därmed ansågs likaledes bevisat, att Didrik Rost och hans hustru vore rätta ägare till huset norr om Köpmangatan. Ur någon av de övriga förlorade tänkeböckerna framvisades kopior av två handskrifter, enligt vilka Didrik Rost hade en obetald skuld till kung Gustav. Enligt samma tänkeböcker hade hustru Anna år 1536 pantsatt sina ägodelar i Stockholm för en summa, som skulle erläggas till kung Gustav, sedan hon rest till LYbeck, där mannen då för tiden vistades av skäl, som här nedan skall anföras.

I detta sammanhang framträder de stora oklarheterna i denna process. En av dess dunkla punker är, att konceptet omtalar en rad vittnen, som icke kommer till orda enligt renskriften. Dessa vittnen är bl a Bagge, herr Hans och herr Thule. [SST 1576-1578, s 27]. Den dunklaste punkten är riksrådet Bielkes fullständiga förtigande av de förhandlingar, som fördes den dag, då förlikningsdokumentet inskrevs i tänkeboken. Didrik förde nämligen med sig inte bara den av Lars Beronis underskrivna handlingen utan också ett överlåtelsebrev, som Gustav Vasa undertecknat den 8 februari 1528. Enligt detta dokument är det kungen, som "för noghor år sedan" lånat 600 mark av Didrik Rost. Gustav Vasa hade ju före sitt befrielsekrig vistats i LYbeck. Det är sannolikt vid den tiden han behövt låna pengar av Didrik, som tydligen var köpman. För denna summa överlåter kungen "tw stenhus liggiandes nordan Köpmannagatun emellan Eric Kogs och skeper Oloffs hus, medh en lithen tompt twaert offur gatun." Detta hus har enligt brevet tidigare tillhört S:t Johannes prebende men har efter 1527 års riksdag tillfallit konungen. Överlåtelsehandlingen är så tydlig den kan bli. [SST 1524-1529, s 199]. Det är detta hus, som konungen år 1551 skänkt till Georg Norman, ehuru det är oklart, huruvida Didrik Rost hade någon pekuniär skuld till konungen. 1576 år protokoll för ett tydligare språk i fråga om en skuld av annan art.

"... samme hus lydde för:ne Dirich Rost till och var både för gäld och annan högmälis sak förfallit under högstbemälde salig konung Gustaf för den hemlige stämpling skuld, som förnempde Dirich sampt någre flere uthfödde borgere här istaden sig på samme tidh hade företagit emoth H K M och rådet, ...".

Didrik Rost tillhörde alltså den talrika lYbeckska gruppen, med vilken också Hans Vävare haft förbindelser. [Enligt Sjödén a a, s 201 n 47 beslutade rådet den 22 augusti 1513, att Hans Vävare skulle få burskap, när han avvecklat sina förbindelser med hanseaterna]. Här lämnade uppgifter stämmer med det allmänt kända faktum, att Gustav Vasa under den tid, då han ännu inte helt fått makten, måste förlita sig på hjälp från LYbeck, medan motsättningarna uppstod, när han på ett senare stadium sökte göra sig ekonomiskt fri. Den sammansvärjning, som 1576 års protokoll avser, är tydligen de planer, som upptäcktes år 1536, och detta var sannolikt orsaken till att Didrik Rost av rädsla för straff tvingades stanna i LYbeck. [Om sammansvärjningen, se Hildebrand: Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, del IV), s 220!].

Tidigare förhandlingar, till vilka hänsyn synbarligen icke tagits

Även om det vore möjligt att fastställa, att Didrik Rost gjort sig skyldig till brott, är sättet för överlåtandet av huset vid Köpmangatan rättsligt sett diskutabelt. Det blir ännu mer diskutabelt i ljuset av fakta, som Stockholms stads tänkeböcker på andra ställen erbjuder, om vilka tydligen varken Abraham Angermannus eller riksrådet Bielke var underkunniga. Det är inte otänkbart, att det hus, som avses vid 1526 års förhandlingar, är helt annat än det, varom fråga är vid 1576 års rättegång. Huset vid Köpmangatan hade enligt vad tidigare anförts tillhört kyrkan. Enligt 1528 års kungabrev var det fråga om två stenhus, men därav finns inga spår i 1576 års protokoll. Detta kan förklaras sammanhänga med det faktum, att ärendet väckts för att åt Ingeborg Jacobsdotter rädda det hus, som kungen skänkt till Georg Norman. Men då frågar man sig om det andra husets öde. Det hus, som Lars Beronis ärvt, var emellertid ett annat, vilket kan påvisas genom sammanställning av material ur Stockholm stads tänkeböcker 1504-1514.

Den 31 maj 1505 köpte Jöns Mattsson och Algot i Köping för Anna Björnsdotters och Lars Björnssons [Lars Björnsson = Laurentius Beronis efter medeltidslatinets ord för Björn (= Bero). Beronis är genetivform] räkning av rådman Olof Andersson "thet halva husit uppe och nidre, som han uti boo". [SST 1504-1514, s 68]. Anna och Lars uppges vara skeppare Björns barn med hans hustru Margit, sannolikt dotter till Algot i Köping. Skeppare Björn hade avlidit före den 28 september 1504, då ett protokoll omtalar Björns efterlevande hustru , Appolonia. [ibid, s 22 och 101]. Han har tydligen varit två gånger gift, först med Margit Algotsdotter, sedan med Appolonia. Den 14 oktober 1506 fastställdes arvskiftet efter skeppare Björn så, att Appolonias styvbarn erhöll det större av de två hus, varav arvet bestod, medan hustru Appolonia tillerkändes det mindre. [ibid, s 134]. Sammanställningen av protokollen från den 28 september 1504, den 31 maj 1505 och den 14 oktober 1506 torde kunna kompletteras genom hänvisning till de arvskrav, som Lars Beronis ställde 1526. Det hus, varom då var fråga, hade varit hans egendom under minst 16 år.

De här gjorda sammanställningarna torde kunna leda till den hypotesen, att vare sig riksrådet Bielke, den sittande rätten eller Abraham Angermannus genomskådat, att det var fråga om minst två olika hus. Utan tillgång till 1504, 1505 och 1506 års handlingar var detta heller icke möjligt. 1576 hade man heller icke tillgång till de muntliga upplysningar, som prosten Lars hade kunnat sitta inne med. Denne hade nämligen avlidit 1570 eller 1571. Det måste dock ha varit på grund av sådana muntliga eller möjligen testa«mentariska besked som arvingarna inledde denna process. Enligt 1576 års protokoll hade den pågått flera år. Med hänsyn härtill och "utaf en godh wilie för samme erffuingers fatigdom skuldh (och icke får någen rätt)" tillkände riksrådet Bielke arvingarna 1000 mark penningar. [SST 1524-1529, s 200]. Värdet en mark penningar var långt mindre än en mark silver. [Enligt SchYck: Stockholm vid 1400-talets slut, andra uppl, Sthlm 1951, s 462, var en mark värd 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. I samma arbete s 23 anföres, att det år 1480 gick 9-10 mark penningar på en silvermark]. Värdet av nådegåvan har icke överstigit 100 silvermarks värde.

Med den advokatyr, som lyser igenom 1576 års protokoll och vilken tydligen behövde riksråds närvaro för att lyckas, undantogs Lars Beronis arvingar möjligheterna att göra anspråk på varje uns av det, som tillhört Didrik Rost. När Lars skrev sitt gåvobrev, hade han försiktigtvis låtit gåvan gälla under systerns livstid och därtill fogat villkoret, att om Didrik och Anna icke finge några arvingar, skulle Lars eller hans arvingar tillerkännas arvet. Mot denna formulering i gåvobrevet ställdes inför rätten ett bevis, "thet Dirich Rost hade en shon efther sig med för:ne her Larses syster, huilken boodt haffuer i LYbke och nu först ifiordh war dödh bliffuen."

På dessa grunder tilldömdes fru Ingeborg stenhuset vid Köpmangatan. För säkerhets skull kasserades och omintetgjordes alla dokument, som Lars Beronis arvingar använt sig av vid sin talan. Detta är kanske förklaringen till att konceptet till tänkeboken hänvisar till fullmakten, medan renskriften inte nämner något därom. Så brukar ske, när bevisningen är svag.

Senare tiders barn, som läst hur hårt Abraham Angermannus kunde fara fram, må le vid läsningen av följande ord ur 1576 års renskrivna protokoll: "... på huilket altt oftenempde M Abram för sig och alle för:ne her Larses barn och erffuinger wälbemälte her Hogenschildt handen räckte för sittiende rätten och loth sig härmed aldelis wäl åthnöye."

Prosten Lars biografi kompletterad

Till de uppgifter, som lämnas i Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, kan efter här redovisade undersökningar följande kompletteringar göras.

Föräldrar var Björn skeppare och hans första hustru, Margit Algotsdotter från Köping. Skeppare Björn omtalas på många ställen i tänkeböckerna, oftast i samband med färder till Norrbotten och Finland. Han kan tänkas vara identisk med en man, som i tänkeböckerna från 1400-talets slut omtalas som Björn laxekarl, och har i så fall med säkerhet haft anledning att lägga till även i Ångermanland. Skeppare Björn har ibland fått tillnamnet Bagge, ibland namnet Hansson. Han var betrodd borgare i Stockholm under 1490-talet, då han fick uppdrag som mantalsskrivare, edgärdsman och värderingsman. Han dog 1504. Björn skeppares första hustru var dotter till Algot från Köping, vilken också omnämnes i tänkeböckerna. Därav framgår, att också denne var köpman.

Med ledning av de här ovan anförda uppgifterna kan prosten Lars födelsetid fastställas till tiden omkring år 1500, snarare före än efter.

Av ämbetsboken för Stockholms stad framgår, att Lars Björnsson år 1537 var föreståndare för sjukhus, hospital och fattigvård. Dessa sociala inrättningar låg under kyrkan och hade uppstått genom en år 1527 företagen sammanslagning av Helgeandshuste, Själagården, S:t Görans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan. Bakom denna omorganisation stod Olaus Petri och prästerna i S:t Nicolaikyrkan. [SchYck: a a, s 335 f f].

Det torde ha varit naturligt för Björn skeppares son att vara präst i S:t Nicolai församling, eftersom S:t Nicolaus dyrkades särsilt i hamnstäderna.

Prosten Lars arvingar

Namnen på prosten Lars barn och arvingar stod skönt uppradade på den fullmakt Abraham Angermannus förde med sig 1576. Den finns inte längre, av skäl som ovan anförts. Med en teknik, för vilken jag inte här kan redovisa, kan listan åtminstone delvis rekonstrueras sålunda*:

1. Hans, bonde i Moon, Arnäs.

2. Esaias, bonde i Ön, Arnäs, död före 1627.

3. Zacharias Laurentii, kaplan i Tierp, komminister i Anundsjö 1614-1624, kyrkoherde därtädes 1624-1629, död 1629.

4. Mattias, handelsman i Härnösand under 1620-talet, död omkring 1625.

  • )Rekonstruktionen har skett med hjälp av i Kammararkivet befintliga längder över årliga räntan för år 1559, 1575 och 1578, tiondelängder för åren 1571, 1573, 1621 och 1627 samt hjonelagslängd för 1610. Längderna för uppbörd av Älvsborgs lösen 1571 har likadeles anlitats. Idén till rekonstruktionen bygger på en uppgift lämnad av Bygdén i Hernösands stifts herdaminne, artikeln "Anundsjö... Herr Zacharias", del I, s 55. För uppgiften om köpman Mattias i Härnösand hänvisas till Theodor Hellamn: Den ångermanländska släkten Hellman (Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1955, s 83).

Vid återgivandet av tänkeböckernas text har vissa moderniseringar av stavningen gjorts för att underlätta läsningen. Jag är medveten om att jag därvid lika som originalet varit konsekvent.

Sven Sundin

Källa: Robert Edlund (http://www.robertedlund.net)

--------------------

Namn : Lars Björnsson

Lat , Laurentius Beronius1495-1571Född 1495 i Nicolai, Stockholm (A). [1]

Död 1571 i Överön 2:1, Arnäs (Y).

Levnadsbeskrivning Kyrkoherde från 1539 till 1570 i Arnäs (Y).

Herr Lars i Arnäs, den förste evangeliske kyrkoherden i Arnäs

Lars Biörnson (Laurentius Beronis) [1539-70] Före 1539- 1552 prost över Ångermanlands norra prosteri. Han arrenderade det av kronan indragna gamla kyrkojordarna i socknen, i Hool (10 seland), i Ön (11 sel.) och i Väster Arnäs (6½ sel.). På det allmänna tinget i Bjertrå 1568 avgav han trohetsed åt kung.Johan III.

Herr Lars har avlidiot år 1570, för hans lösegendom, värderad till 468 mark 6 öre, var i början av följande år ännu oskiftad då hans arvingar erlade tiondedelen med 46 mk 17 öre till Älfsborgs lösen.

Källa: Härnösands herdnaminne

Gifte och barn Gift

NN.

Zakarias Laurentii. Född omkring 1550 i Överön, Arnäs (Y). [1]

Kappelan i Tierp (C).

Komminister i Anundsjö (Y).

Kyrkoherde mellan 1624 och 1629 i Bredbyn, Anundsjö (Y).

Död 1628 i Bredbyn, Anundsjö (Y). [2]

Laurentius Beronius. Född 1495 i Nicolai, Stockholm (A). [1] Död 1571 i Överön 2:1, Arnäs (Y). Kyrkoherde från 1539 till 1570 i Arnäs (Y). 
f Björn Skeppare. Född 1450 i St Nicolai, Stockholm (A). [3] Död 1504 i Stockholms Domkyrkoförsamling, Stockholms (A). Mantalskrivare i Stockholm (A). 

Edgärdsman i Stockholm (A).

Värderingsman i Stockholm (A).

Skeppare.

Laxekarl.

         
  
     
  
        
  
     
  

m Margit Algotsdotter. Född 1460 i Köping (U). [4] Död uppskattat 1501 i Nicolai, Stockholm (A). mf Algot NN. Född omkring 1430 i Lübeck, Tyskland. Död 1515 i Köping. Borgmästare.

Köpman.

      
  
     
  
        
  
     
  

Källor

DIS11577

Anundsjöboken

DIS

DIS 10782

Personregister Efternamnsregister Ortsregister

2920 Laurentius Beronis (Lars Biörnson)

Kyrkoherde i Arnäs 1539-1570.

Är redan 1539 prost öfver Ångermanlands norra prosteri och redogör för biskops och kyrktionden samt innehar samma ämbete ännu 1552. Han arrenderade de af kronan indragna gamla kyrkojordarna i socknen, i Hool (10 seland), i Ön (11 sel.) och i Väster Arnäs (6½ sel.). På allmänna tinget i Bjertrå 1568 afgaf han trohetsed åt kon. Johan III. Herr Lars har utan tvifvel aflidit år 1570, ty hans lösegendom, värderad till 468 mark 6 öre, var i början af följande år ännu oskiftad, då salige herr Lars arfvingar till Älfsborgs lösen erlade tiondedelen med 46 mk 17 öre (KA.).

[Herdaminnen - Arnäs - s.78]

Den välkände norrlandsforskaren J Nordlander publicerade redan innan Stockholms stads tänkeböcker utgavs av trycket en uppsats om de upplysningar dessa böcker kan ge om Ångermanland.

[J Nordlander: Ångermanland i Stockholm stads tänkeböcker (Småskrifter utgifna af Norrländska Studenters folkbildningsförening, n:o 9, Uppsala 1908), s 39-40. Stockholms stads tänkeböcker förkortas i det följande SST].

Han reserverar sig för möjligheten, att något blivit förbigånget. Efter att ha konstaterat, att det framför allt är Ångermanälvens floddal, som stått i förbindelse med Stockholm, noterar han, att av norra Ångermanlands socknar endast Grundsunda och Nordingrå blivit nämnda. Det kan numera lätt konstateras, att en mycket spännande process med nordångermanlänningar i centrum undgått Nordlanders uppmärksamhet.

Ombud för prosten Lars arvingar i Stockholms rådstuga

Den 7 mars 1576 satt det ovanligt många och förnäma herrar på domarsidan i Stockholm stads rådstugurätt, utom borgmästare och rådmän bl a rikskanslern Nils Gyllenstierna och riddaren Erik Gyllenstierna. Enligt koncept till protokollet var också riksrådet Hogenskild Bielke medlem av rätten, medan den renoverande tänkeboken på denna punkt avviker från konceptet och i stället anger honom som målsägare [Protokollen från Stockholms stads rådhusrätt föreligger för stora delar av 1500-talet i två versioner, dels såsom koncept, dels såsom renskrift. Den senare versionen benämnes av utgivarna den renoverade tänkeboken]. Han tillkännagav att kung Gustav år 1551 till Georg Norman skänkt ett stenhus, vilket tidigare tillhört Didrik Rost.

[Där ej annat angives ansluter den här givna relationen till den renoverade tänkeboken. Stockholms stadsböcker från äldre tid. Andradelen. Tänkeböcker. N f 5 1576-1578, s 133-137].

Huset i fråga var beläget norr om Köpmangatan, mitt emot Olaus Petri kyrkoherdes hus. Georg Norman hade i sin tur skänkt det i morgongåva till sin hustru, Anna Claesdotter. De senares arvingar hade sedan sålt det till riksrådet Bengt Gylta till Påtorp. "Och efter det man hade förnummit, att någre vore, som för:ne hus ville klandre, därföre begärde välbemälte herr Hogenskild, att om någon tillstädes vore, sig som förmente have någon rättighet till samma hus, att han måtte komma fram, så ville hans härlighet uppå sin kära systers, den ädle och välbördige fru Ingeborg Jacobsdotters, välbemälte salige herr Bengt Gyltes efterlathne hustrus och hennes omyndige barns wegne såsom theris förmyndere gerne sware honom i rätten." Då framträdde ingen mindre än Abraham Angermannus, som då betecknades som professor och predikant. Han hade med sig en fullmakt från "alle framlidne her Lars Beronis, fordom kyrkeprest i Arnäs sochn uthi Ångermannelandh, efterlathne barn och erffuinger." Vid bevisningen använde Angermannus av stadens tänkebok för år 1526.

[Målet mellan Lars Beronis och hans svåger, Didrik Rost, gift med Anna Björnsdotter, refereras enligt SST 1524-1529 ...av M:r Olavus Petri Phase, utgiven genom Ludvig Larsson (Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund), Lund 1929-1940, s 142 f f].

De förhandlingar, på vilka han syftade, ägde rum "in vigilia nicolai", d v s den 5 december, dagen före Nikolai-dagen. I protokollet för denna dag noteras, att Lars Beronis några dagar tidigare på rådstugan krävt sin syster, Anna Björnsdotter, på arv såväl på fädernet som på mödernet. Systern hade tidigare varit gift med Hans Vävare, vilken blev ett av offren vid Stockholms blodbad.

[Se därom C C Sjödén: Stockholms borgerskap under Sturetiden, Sthlm 1950, s 201].

Hon var nu omgift med Didrik Rost. Lars Beronis arvedel preciseras mycket noga: halva huset, 40 tennstycken, fem grytor, två sängar, två silverskålar och ett silverbälde om 8 lod. Vidare gjorde han anspråk på följande arvegods efter deras mormor, Algots hustru i Köping: 29 läster järn, 3 silverstop, 3 silverskålar jämte några skedar och kransar och därtill inte mindre än 15 sängar förutom mindre mängder tenn och koppar, vilket att Hans Vävare lagt beslag på. Lars Beronis hade under 16 år i hyra fått 20 mark pr år. Utsedda gode män, bland vilka märkes Olaus Petri, uppskattade husets värde till 1 500 mark och inventarierna till 200 mark. Huset var sålunda av högt värde. Henrik Schück omtalar i sin bok "Stockholm vid 1400-talets slut" många husköp, där köpeskillingen mycket sällan översteg 1000 mark. Godemännen värderade Lars Beronis krav till omkring till 2000 mark silver jämte halva huset. Därvid hade de uppskattat en läst järns värde till 9 mark. Då andra i denna situation krävde att få sina fordringar betalda, tillstod Anna, att brodern "Larens hade manat uppå sin del medan allt stod väl till med Hanse, men han hade svarat och begärat att han skulle blaedja utav icke rycka upp med rötter."

Den 5 december 1526 dömde rätten så, att Lars Beronis före andra fordringsägare skulle han sin del av Hans Vävares efterlämnade tillgångar. Till tecken härpå överlämnade Didrik Rost till sin svåger nycklarna till huset, och desslikes förseglade rätten Hans Vävares räkenskapsböcker. Eftersom dennes fordringar måste indrivas för att Lars Beronis skulle få sin del av arvet, fick Olaus Petri fullmakt att föra Lars talan. Vid samma tillfälle uttalade Didrik Rost farhågor för att Hans Vävares fordringsägare skulle göra anspråk på det hus han bebodde, men han lugnades på denna punkt av rätten, som fastslog att han icke innehade huset på "Hans Weffares wegna utan på herr Larenses wegna som huset kvitt och fritt tilldömt var."

Det är icke att undra stort över att Abraham Angermannus, sedan han tagit del av detta protokoll från 1526, med friskt mod trädde fram för att föra sina nordångermanländska vänners talan. Huset hade så tydligt man gärna kan begära tilldömts Lars Beronis. Mäster Abraham förklarade också frankt, att Didrik Rost och hans hustru icke haft någon rätt att avhända sig ett hus, som icke tillhörde dem. Han skulle dock få veta annat.

Riksrådet Bielkes hänvisningar till förhandlingar efter 1526

Riksrådet Bielke hänvisade med hjälp av tänkeboken till förhandlingar i rätten den 8 februari 1528.

[Enligt tänkebokens egen datumupplösning den 17 februari 1528]. Han syftar därvid på Didriks begäran att få en skrift om förlikning mellan honom och Lars Beronis införd i tänkeboken. [SST 1524-1529, s 200].

Enligt detta dokument, som dagtecknas den 13 december 1526, avstår Lars hälften av sitt arv efter föräldrarna till sin syster, medan svåger Didrik för den andra hälften skall betala 500 mark. Om Didrik och Anna icke fick några arvingar, skulle arvet övergå till Lars Beronis arvingar. Denna förlikning hade ägt rum endast åtta dagar efter det tidigare omtalade domslutet den 5 december 1526. Riksrådet Bielke tar därtill hjälp av den förlorade tänkeboken för år 1530, vilket redovisar förhandlingar, enligt vilka Didrik Rost med ed bekräftat, att han icke intill 4 dalers värde innehade något, som tillhörde Lars Beronis, och detta skulle bevisa, att de ovan nämnda 500 marken var erlagda. Därmed ansågs likaledes bevisat, att Didrik Rost och hans hustru vore rätta ägare till huset norr om Köpmangatan. Ur någon av de övriga förlorade tänkeböckerna framvisades kopior av två handskrifter, enligt vilka Didrik Rost hade en obetald skuld till kung Gustav. Enligt samma tänkeböcker hade hustru Anna år 1536 pantsatt sina ägodelar i Stockholm för en summa, som skulle erläggas till kung Gustav, sedan hon rest till Lübeck, där mannen då för tiden vistades av skäl, som här nedan skall anföras.

I detta sammanhang framträder de stora oklarheterna i denna process. En av dess dunkla punkter är, att konceptet omtalar en rad vittnen, som icke kommer till orda enligt renskriften. Dessa vittnen är bl a Bagge, herr Hans och herr Thule. [SST 1576-1578, s 27]. Den dunklaste punkten är riksrådet Bielkes fullständiga förtigande av de förhandlingar, som fördes den dag, då förlikningsdokumentet inskrevs i tänkeboken. Didrik förde nämligen med sig inte bara den av Lars Beronis underskrivna handlingen utan också ett överlåtelsebrev, som Gustav Vasa undertecknat den 8 februari 1528. Enligt detta dokument är det kungen, som "för noghor år sedan" lånat 600 mark av Didrik Rost. Gustav Vasa hade ju före sitt befrielsekrig vistats i Lübeck. Det är sannolikt vid den tiden han behövt låna pengar av Didrik, som tydligen var köpman. För denna summa överlåter kungen "tw stenhus liggiandes nordan Köpmannagatun emellan Eric Kogs och skeper Oloffs hus, medh en lithen tompt twaert offur gatun." Detta hus har enligt brevet tidigare tillhört S:t Johannes prebende men har efter 1527 års riksdag tillfallit konungen.

Överlåtelsehandlingen är så tydlig den kan bli. [SST 1524-1529, s 199]. Det är detta hus, som konungen år 1551 skänkt till Georg Norman, ehuru det är oklart, huruvida Didrik Rost hade någon pekuniär skuld till konungen. 1576 år protokoll för ett tydligare språk i fråga om en skuld av annan art.

"... samme hus lydde för:ne Dirich Rost till och var både för gäld och annan högmälis sak förfallit under högstbemälde salig konung Gustaf för den hemlige stämpling skuld, som förnempde Dirich sampt någre flere uthfödde borgere här istaden sig på samme tidh hade företagit emoth H K M och rådet, ..."

Didrik Rost tillhörde alltså den talrika lübeckska gruppen, med vilken också Hans Vävare haft förbindelser.

[Enligt Sjödén a a, s 201 n 47 beslutade rådet den 22 augusti 1513, att Hans Vävare skulle få burskap, när han avvecklat sina förbindelser med hanseaterna].

Här lämnade uppgifter stämmer med det allmänt kända faktum, att Gustav Vasa under den tid, då han ännu inte helt fått makten, måste förlita sig på hjälp från Lübeck, medan motsättningarna uppstod, när han på ett senare stadium sökte göra sig ekonomiskt fri. Den sammansvärjning, som 1576 års protokoll avser, är tydligen de planer, som upptäcktes år 1536, och detta var sannolikt orsaken till att Didrik Rost av rädsla för straff tvingades stanna i Lübeck.

[Om sammansvärjningen, se Hildebrand: Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, del IV), s 220!].

Tidigare förhandlingar, till vilka hänsyn synbarligen icke tagits

Även om det vore möjligt att fastställa, att Didrik Rost gjort sig skyldig till brott, är sättet för överlåtandet av huset vid Köpmangatan rättsligt sett diskutabelt. Det blir ännu mer diskutabelt i ljuset av fakta, som Stockholms stads tänkeböcker på andra ställen erbjuder, om vilka tydligen varken Abraham Angermannus eller riksrådet Bielke var underkunniga. Det är inte otänkbart, att det hus, som avses vid 1526 års förhandlingar, är helt annat än det, varom fråga är vid 1576 års rättegång. Huset vid Köpmangatan hade enligt vad tidigare anförts tillhört kyrkan. Enligt 1528 års kungabrev var det fråga om två stenhus, men därav finns inga spår i 1576 års protokoll. Detta kan förklaras sammanhänga med det faktum, att ärendet väckts för att åt Ingeborg Jacobsdotter rädda det hus, som kungen skänkt till Georg Norman. Men då frågar man sig om det andra husets öde. Det hus, som Lars Beronis ärvt, var emellertid ett annat, vilket kan påvisas genom sammanställning av material ur Stockholm stads tänkeböcker 1504-1514.

Den 31 maj 1505 köpte Jöns Mattsson och Algot i Köping för Anna Björnsdotters och Lars Björnssons [Lars Björnsson = Laurentius Beronis efter medeltidslatinets ord för Björn (= Bero). Beronis är genetivform] räkning av rådman Olof Andersson "thet halva husit uppe och nidre, som han uti boo". [SST 1504-1514, s 68]. Anna och Lars uppges vara skeppare Björns barn med hans hustru Margit, sannolikt dotter till Algot i Köping. Skeppare Björn hade avlidit före den 28 september 1504, då ett protokoll omtalar Björns efterlevande hustru , Appolonia. [ibid, s 22 och 101]. Han har tydligen varit två gånger gift, först med Margit Algotsdotter, sedan med Appolonia. Den 14 oktober 1506 fastställdes arvskiftet efter skeppare Björn så, att Appolonias styvbarn erhöll det större av de två hus, varav arvet bestod, medan hustru Appolonia tillerkändes det mindre. [ibid, s 134]. Sammanställningen av protokollen från den 28 september 1504, den 31 maj 1505 och den 14 oktober 1506 torde kunna kompletteras genom hänvisning till de arvskrav, som Lars Beronis ställde 1526. Det hus, varom då var fråga, hade varit hans egendom under minst 16 år.

De här gjorda sammanställningarna torde kunna leda till den hypotesen, att vare sig riksrådet Bielke, den sittande rätten eller Abraham Angermannus genomskådat, att det var fråga om minst två olika hus. Utan tillgång till 1504, 1505 och 1506 års handlingar var detta heller icke möjligt. 1576 hade man heller icke tillgång till de muntliga upplysningar, som prosten Lars hade kunnat sitta inne med. Denne hade nämligen avlidit 1570 eller 1571. Det måste dock ha varit på grund av sådana muntliga eller möjligen testa´mentariska besked som arvingarna inledde denna process. Enligt 1576 års protokoll hade den pågått flera år. Med hänsyn härtill och "utaf en godh wilie för samme erffuingers fatigdom skuldh (och icke får någen rätt)" tillkände riksrådet Bielke arvingarna 1000 mark penningar. [SST 1524-1529, s 200]. Värdet en mark penningar var långt mindre än en mark silver. [Enligt Schück: Stockholm vid 1400-talets slut, andra uppl, Sthlm 1951, s 462, var en mark värd 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. I samma arbete s 23 anföres, att det år 1480 gick 9-10 mark penningar på en silvermark]. Värdet av nådegåvan har icke överstigit 100 silvermarks värde.

Med den advokatyr, som lyser igenom 1576 års protokoll och vilken tydligen behövde riksråds närvaro för att lyckas, undantogs Lars Beronis arvingar möjligheterna att göra anspråk på varje uns av det, som tillhört Didrik Rost. När Lars skrev sitt gåvobrev, hade han försiktigtvis låtit gåvan gälla under systerns livstid och därtill fogat villkoret, att om Didrik och Anna icke finge några arvingar, skulle Lars eller hans arvingar tillerkännas arvet. Mot denna formulering i gåvobrevet ställdes inför rätten ett bevis, "thet Dirich Rost hade en shon efther sig med för:ne her Larses syster, huilken boodt haffuer i Lübke och nu först ifiordh war dödh bliffuen."

På dessa grunder tilldömdes fru Ingeborg stenhuset vid Köpmangatan. För säkerhets skull kasserades och omintetgjordes alla dokument, som Lars Beronis arvingar använt sig av vid sin talan. Detta är kanske förklaringen till att konceptet till tänkeboken hänvisar till fullmakten, medan renskriften inte nämner något därom. Så brukar ske, när bevisningen är svag.

Senare tiders barn, som läst hur hårt Abraham Angermannus kunde fara fram, må le vid läsningen av följande ord ur 1576 års renskrivna protokoll: "... på huilket altt oftenempde M Abram för sig och alle för:ne her Larses barn och erffuinger wälbemälte her Hogenschildt handen räckte för sittiende rätten och loth sig härmed aldelis wäl åthnöye."

Prosten Lars biografi kompletterad

Till de uppgifter, som lämnas i Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, kan efter här redovisade undersökningar följande kompletteringar göras.

Föräldrar var Björn skeppare och hans första hustru, Margit Algotsdotter från Köping. Skeppare Björn omtalas på många ställen i tänkeböckerna, oftast i samband med färder till Norrbotten och Finland. Han kan tänkas vara identisk med en man, som i tänkeböckerna från 1400-talets slut omtalas som Björn laxekarl, och har i så fall med säkerhet haft anledning att lägga till även i Ångermanland. Skeppare Björn har ibland fått tillnamnet Bagge, ibland namnet Hansson. Han var betrodd borgare i Stockholm under 1490-talet, då han fick uppdrag som mantalsskrivare, edgärdsman och värderingsman. Han dog 1504. Björn skeppares första hustru var dotter till Algot från Köping, vilken också omnämnes i tänkeböckerna. Därav framgår, att också denne var köpman.

Med ledning av de här ovan anförda uppgifterna kan prosten Lars födelsetid fastställas till tiden omkring år 1500, snarare före än efter.

Av ämbetsboken för Stockholms stad framgår, att Lars Björnsson år 1537 var föreståndare för sjukhus, hospital och fattigvård. Dessa sociala inrättningar låg under kyrkan och hade uppstått genom en år 1527 företagen sammanslagning av Helgeandshuste, Själagården, S:t Görans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan. Bakom denna omorganisation stod Olaus Petri och prästerna i S:t Nicolaikyrkan. [Schück: a a, s 335 f f].

Det torde ha varit naturligt för Björn skeppares son att vara präst i S:t Nicolai församling, eftersom S:t Nicolaus dyrkades särskilt i hamnstäderna.

Prosten Lars arvingar

Namnen på prosten Lars barn och arvingar stod skönt uppradade på den fullmakt Abraham Angermannus förde med sig 1576. Den finns inte längre, av skäl som ovan anförts. Med en teknik, för vilken jag inte här kan redovisa, kan listan åtminstone delvis rekonstrueras sålunda*:

1. Hans, bonde i Moon, Arnäs.

2. Esaias, bonde i Ön, Arnäs, död före 1627.

3. Zacharias Laurentii, kaplan i Tierp, komminister i Anundsjö 1614-1624, kyrkoherde därtädes 1624-1629, död 1629.

4. Mattias, handelsman i Härnösand under 1620-talet, död omkring 1625.

  • )Rekonstruktionen har skett med hjälp av i Kammararkivet befintliga längder över årliga räntan för år 1559, 1575 och 1578, tiondelängder för åren 1571, 1573, 1621 och 1627 samt hjonelagslängd för 1610. Längderna för uppbörd av Älvsborgs lösen 1571 har likadeles anlitats. Idén till rekonstruktionen bygger på en uppgift lämnad av Bygdén i Hernösands stifts herdaminne, artikeln "Anundsjö... Herr Zacharias", del I, s 55. För uppgiften om köpman Mattias i Härnösand hänvisas till Theodor Hellamn: Den ångermanländska släkten Hellman (Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1955, s 83).

Vid återgivandet av tänkeböckernas text har vissa moderniseringar av stavningen gjorts för att underlätta läsningen. Jag är medveten om att jag därvid lika som originalet varit konsekvent.

Ovanstående text är hämtad från Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker av Sven Sundin (ur Ångermanland 7, 1960).

Laurentius kom till Arnäs under slutet av 1530-talet och blev sockens förste evangeliske kyrkoherde. Han hade varit präst redan under den katolska tiden och därför under yngre år levat i celibat.

Källa: "Anundsjö släkter och gårdar" av Anna-Greta Näslund, Paul Olsson, Per Sundin och Sven Z Sundin.

Björn Hansson Bagge, laxekarl eller Skeppare Björn.

Född före 1440 och död år 1503 eller senast 1504. Björn Hansson Bagge förekommer i Stockholm stads handlingar under 1400-talet och i början av 1500-talet.

Han kan alltså med fullgod säkerhet identifieras och hans efterkommande följas med relativt stor säkerhet. I handlingarna kallas han omväxlande Skeppare Björn, Björn Laxekarl eller Björn Hansson Bagge. Han var en av de fyra borgare, som hade tillstånd att svara för handeln med det viktiga födoämnet lax för invånarna i Stockholm, som med åren hade vuxit och nu blivit en stad med ca 6000 invånare. Stora mängder lax skickades från Ångermanland till Stockholm för försäljning där. Björn hade alltså kontakter med Ångermanland.

Vem var då denne Björn Hansson Bagge och vilka var hans föräldrar? Att han var son till Hans Bagge och dennes hustru Ingergerd Ottesdotter påstås i en bok av författaren Paul Lundin. Boken finns i Härnösands bibliotek. Några släktforskare, t ex Herman Olsson i Bredbyn har samma uppfattning. Riksheraldikern, medeltidsforskaren och författaren av boken Svensk Adelsheraldik Jan Raneke anser hypotesen högst sannolik. Slutligen skriver fil dr Sven Z Sundin i skriften Oknytt nr 1-2 år 1988, att Björn Hansson Bagge Laxekarl med säkerhet härstammar från Christiern från Öland, fogde på Stockholms slott under tidigt 1300-tal. Dessa och andra har samma åsikt.

Men det finns rum för tvivel och man önskar säkrare bevis. Viss tveksamhet finns också att Ingegerd skulle vara Björns mor. Om uppgifterna stämmer så innebär detta att släktskap finns med Gustav Vasas farfars farfar Nils Kettilsson och därmed också med kung Karl Knutsson Bondes farfar Tord Röreksson Bonde. Om man dessutom studerar Nils Kettilssons hustrus anor så kommer vi så långt tillbaka som till år 1250, det vill säga till fogden på Stockholms slott Christiern och hans hustru Margareta Likvidsdotter. Uppgifterna är intressanta men bevisen bör vara extra starka innan man kan acceptera Ingergerd Ottesdotters make Hans Bagge som förfader.

Björn Hansson Bagges första hustru hette Christina. Hon finns noterad på en lista av den 30 maj 1456 över medlemmar i Helga Lekamens Gille. Det var det största och ryktbaraste gillet i Sverige med självaste kungen som medlem. Med full säkerhet måste då också Christinas make Björn har varit medlem i den illustra församlingen. Gustav Vasa var bara en ung pojke vid den tiden, så att honom kan Björn knappas ha mött där.

Christina fick en son med Björn. I en notering i Stockholms tänkebok av år 1505 står, att "det sades inför rätta att skeppar Björn må ärva sin son, trots att han var skyldig denne det arv, som sonen under sin livstid hade begärt av Björn".

Björns andra hustru hette Margit Algotsdotter. Margits far var Köpings borgmästare Algot Bengtsson.

Köpings andre borgmästare hette Jordan Persson. Han hade blivit änkeman med fyra små och gifte sig då med Margit. Jordan avled emellertid, Margit blev änka och gifte sig med Björn. De gifte sig i början av 1490-talet. De fick dottern Anna omkring 1494 och sonen Lars omkring 1496. Björn var då troligen 55 år ca och Margit ungefär 35 år.

Margit avled redan år 1501 och Björn ingick snabbt sitt tredje äktenskap. Denna gång med en kvinna Appolonia, änkan efter Nils bagare. Detta äktenskap blev kort på grund av Björns död. I tänkeboken omnämns nämligen den 28 september 1504 Appolonia som Björns efterlevande hustru. Björn måste alltså har avlidit mellan år 1501 och september 1504.

Björns båda små barn togs om hand av morfadern Algot i Köping. Det var också han som från en rådman Jacob Larsson drev in en skuld denna hade till Margit, ett belopp som då gick till de båda barnen Anna och Lars. Tänkeboken intygar den 7 juni 1514 att en rådman Jacob Larsson i Stockholm hade betalat Margits arvingar ett belopp, som han varit skyldig Margit, och att Margit avlidit omkring år 1501 vid endast dryga 40 års ålder. Här ska också omtalas att vid arvsskiftet efter Björn fastställde rätten den 14 oktober 1506 att barnen skulle ha det större huset beläget på Björns före detta fastighet i Stockholm och att Björns efterlevande tredje hustru Appolonia skulle ha det lilla huset på samma fastighet.

Björn Hansson Bagge var en skicklig man, som tjänade bra på sin verksamhet. Den 11 december år 1480, han började då komma upp i medelåldern, köpte han kontant en fastighet i stadsdelen "östan mur" för 500 "marcker stockholmska reda penningar". Fastigheten bestod av ett större och ett mindre hus. Säljare var rådmannen och senare borgmästaren Erik Jönsson. Det var fastighet nummer två norr om murens port och utefter Köpmanbrinken. Då hette den Fiskestrandsbrinken. I den fastigheten blev han bosatt i över 20 år. Det större huset ärvdes, som nämnts tidigare, av Anna och Lars, det mindre av Appolonia.

Morfar Algot i Köping tog säkerligen väl hand om sina barnbarn. I varje fall vet man att han år 1512 bekostade bröllop för dotterdottern Anna, som då vigdes vid den tyskfödde dåvarande borgaren i Köping, Hans vävare. Den nygifta Anna med sin Hans vävare bosatte sig nu i detta av Anna och Lars ärvda stenhus. Det låg intill Köpmansporten. I tänkeboken omnämns år 1514 huset som Hans vävares hus. Hans vävare deltog i det kommunala livet och var med i den kommission, som besiktigade stadens försvar. Hans vävare blev år 1520 kung Christians offer vid Stockholms blodbad. Orsaken härtill var förmodligen Hans vävare militära engagemang.

Änkan Anna gifte då om sig med en borgare i Stockholm, Didrik Rost. Han var av antingen tyskt eller holländskt ursprung och låg väl till hos kung Gustav Vasa. Didrik Rost blev en av dåtidens största svenska köpmän med mycket goda utlandsförbindelser, särksilt då i Tyskland och Holland. Ett projekt som Didrik hade planerat var att år 1528 uppföra en vattendriven hammare vid Fettsta kvarnplats i Malma socken, men av någon anledning blev detta inte av.

De styvbarn som Margit fått "på köpet" lade beslag på borgmästare Algots hus i Köping så småningom, sedan Algot avlidit. Gustav Vasa ingrep och tilldömde Didrik fastigheten Emellertid kom det fram att Didrik i hemlighet motarbetade kungen. Didrik flydde till Lybeck, kungen återtog hans fastigheter, Anna och barnen utvisades och ankom till Lybeck år 1539. Anna avled år 1575.

Sonen Lars avlade studentexamen i Uppsala, inskrevs därefter i universitetet i Rostock den 10 juli 1516 och ändrade efter tidens sed sitt namn till Laurentius Beronis. År 1526 krävde han sin syster Anna på sitt arv från fädernet och mödernet. Det blev ingen process utan en ur juridisk synpunkt ytterst tvetydig förlikning. Efter utbildningen blev Laurentius präst i Stockholm och återfinns år 1537 i tänkeboken, då som föreståndare för sjukhus-, hospitals- och fattigvården. Därefter år 1539 kyrkoherde i Ångermanland, närmare bestämt i Arnäs församling och tillika den förste prosten över norra Ångermanland. Hustruns namn är inte noterat, men paret fick åtminstone fyra barn.

Källa: 2000 av mina barnbarns förfäder. En släktbok av Gustav Åström.


 

ÄÄttlingar

-------------------- Den välkände norrlandsforskaren J Nordlander publicerade redan innan Stockholms stads tänkeböcker utgavs av trycket en uppsats om de upplysningar dessa böcker kan ge om Ångermanland. [J Nordlander: Ångermanland i Stockholm stads tänkeböcker (Småskrifter utgifna af Norrländska Studenters folkbildningsförening, n:o 9, Uppsala 1908), s 39-40. Stockholms stads tänkeböcker förkortas i det följande SST]. Han reserverar sig för möjligheten, att något blivit förbigånget. Efter att ha konstaterat, att det framför allt är Ångermanälvens floddal, som stått i förbindelse med Stockholm, noterar han, att av norra Ångermanlands socknar endast Grundsunda och Nordingrå blivit nämnda. Det kan numera lätt konstateras, att en mycket spännande process med nordångermanlänningar i centrum undgått Nordlanders uppmärksamhet.

Ombud för prosten Lars arvingar i Stockholms rådstuga

Den 7 mars 1576 satt det ovanligt många och förnäma herrar på domarsidan i Stockholm stads rådstugurätt, utom borgmästare och rådmän bl a rikskanslern Nils Gyllenstierna och riddaren Erik Gyllenstierna. Enligt koncept till protokollet var också riksrådet Hogenskild Bielke medlem av rätten, medan den renoverande tänkeboken på denna punkt avviker från konceptet och i stället anger honom som målsägare [Protokollen från Stockholms stads rådhusrätt föreligger för stora delar av 1500-talet i två versioner, dels såsom koncept, dels såsom renskrift. Den senare versionen benämnes av utgivarna den renoverade tänkeboken]. Han tillkännagav att kung Gustav år 1551 till Georg Norman skänkt ett stenhus, vilket tidigare tillhört Didrik Rost. [Där ej annat angives ansluter den här givna relationen till den renoverade tänkeboken. Stockholms stadsböcker från äldre tid. Andradelen. Tänkeböcker. N f 5 1576-1578, s 133-137]. Huset i fråga var beläget norr om Köpmangatan, mitt emot Olaus Petri kyrkoherdes hus. Georg Norman hade i sin tur skänkt det i morgongåva till sin hustru, Anna Claesdotter. De senares arvingar hade sedan sålt det till riksrådet Bengt Gylta till Påtorp. "Och efter det man hade förnummit, att någre vore, som för:ne hus ville klandre, därföre begärde välbemälte herr Hogenskild, att om någon tillstädes vore, sig som förmente have någon rättighet till samma hus, att han måtte komma fram, så ville hans härlighet uppå sin kära systers, den ädle och välbördige fru Ingeborg Jacobsdotters, välbemälte salige herr Bengt Gyltes efterlathne hustrus och hennes omyndige barns wegne såsom theris förmyndere gerne sware honom i rätten." Då framträdde ingen mindre än Abraham Angermannus, som då betecknades som professor och predikant. Han hade med sig en fullmakt från "alle framlidne her Lars Beronis, fordom kyrkeprest i Arnäs sochn uthi Ångermannelandh, efterlathne barn och erffuinger." Vid bevisningen använde Angermannus av stadens tänkebok för år 1526. [Målet mellan Lars Beronis och hans svåger, Didrik Rost, gift med Anna Björnsdotter, refereras enligt SST 1524-1529 ...av M:r Olavus Petri Phase, utgiven genom Ludvig Larsson (Skrifter utgivna av Vetenskapssocieteten i Lund), Lund 1929-1940, s 142 f f]. De förhandlingar, på vilka han syftade, ägde rum "in vigilia nicolai", d v s den 5 december, dagen före Nikolai-dagen. I protokollet för denna dag noteras, att Lars Beronis några dagar tidigare på rådstugan krävt sin syster, Anna Björnsdotter, på arv såväl på fädernet som på mödernet. Systern hade tidigare varit gift med Hans Vävare, vilken blev ett av offren vid Stockholms blodbad. [Se därom C C Sjödén: Stockholms borgerskap under Sturetiden, Sthlm 1950, s 201]. Hon var nu omgift med Didrik Rost. Lars Beronis arvedel preciseras mycket noga: halva huset, 40 tennstycken, fem grytor, två sängar, två silverskålar och ett silverbälde om 8 lod. Vidare gjorde han anspråk på följande arvegods efter deras mormor, Algots hustru i Köping: 29 läster järn, 3 silverstop, 3 silverskålar jämte några skedar och kransar och därtill inte mindre än 15 sängar förutom mindre mängder tenn och koppar, vilket att Hans Vävare lagt beslag på. Lars Beronis hade under 16 år i hyra fått 20 mark pr år. Utsedda gode män, bland vilka märkes Olaus Petri, uppskattade husets värde till 1 500 mark och inventarierna till 200 mark. Huset var sålunda av högt värde. Henrik Schück omtalar i sin bok "Stockholm vid 1400-talets slut" många husköp, där köpeskillingen mycket sällan översteg 1000 mark. Godemännen värderade Lars Beronis krav till omkring till 2000 mark silver jämte halva huset. Därvid hade de uppskattat en läst järns värde till 9 mark. Då andra i denna situation krävde att få sina fordringar betalda, tillstod Anna, att brodern "Larens hade manat uppå sin del medan allt stod väl till med Hanse, men han hade svarat och begärat att han skulle blaedja utav icke rycka upp med rötter."

Den 5 december 1526 dömde rätten så, att Lars Beronis före andra fordringsägare skulle han sin del av Hans Vävares efterlämnade tillgångar. Till tecken härpå överlämnade Didrik Rost till sin svåger nycklarna till huset, och desslikes förseglade rätten Hans Vävares räkenskapsböcker. Eftersom dennes fordringar måste indrivas för att Lars Beronis skulle få sin del av arvet, fick Olaus Petri fullmakt att föra Lars talan. Vid samma tillfälle uttalade Didrik Rost farhågor för att Hans Vävares fordringsägare skulle göra anspråk på det hus han bebodde, men han lugnades på denna punkt av rätten, som fastslog att han icke innehade huset på "Hans Weffares wegna utan på herr Larenses wegna som huset kvitt och fritt tilldömt var."

Det är icke att undra stort över att Abraham Angermannus, sedan han tagit del av detta protokoll från 1526, med friskt mod trädde fram för att föra sina nordångermanländska vänners talan. Huset hade så tydligt man gärna kan begära tilldömts Lars Beronis. Mäster Abraham förklarade också frankt, att Didrik Rost och hans hustru icke haft någon rätt att avhända sig ett hus, som icke tillhörde dem. Han skulle dock få veta annat.

Riksrådet Bielkes hänvisningar till förhandlingar efter 1526

Riksrådet Bielke hänvisade med hjälp av tänkeboken till förhandlingar i rätten den 8 februari 1528. [Enligt tänkebokens egen datumupplösning den 17 februari 1528]. Han syftar därvid på Didriks begäran att få en skrift om förlikning mellan honom och Lars Beronis införd i tänkeboken. [SST 1524-1529, s 200]. Enligt detta dokument, som dagtecknas den 13 december 1526, avstår Lars hälften av sitt arv efter föräldrarna till sin syster, medan svåger Didrik för den andra hälften skall betala 500 mark. Om Didrik och Anna icke fick några arvingar, skulle arvet övergå till Lars Beronis arvingar. Denna förlikning hade ägt rum endast åtta dagar efter det tidigare omtalade domslutet den 5 december 1526. Riksrådet Bielke tar därtill hjälp av den förlorade tänkeboken för år 1530, vilket redovisar förhandlingar, enligt vilka Didrik Rost med ed bekräftat, att han icke intill 4 dalers värde innehade något, som tillhörde Lars Beronis, och detta skulle bevisa, att de ovan nämnda 500 marken var erlagda. Därmed ansågs likaledes bevisat, att Didrik Rost och hans hustru vore rätta ägare till huset norr om Köpmangatan. Ur någon av de övriga förlorade tänkeböckerna framvisades kopior av två handskrifter, enligt vilka Didrik Rost hade en obetald skuld till kung Gustav. Enligt samma tänkeböcker hade hustru Anna år 1536 pantsatt sina ägodelar i Stockholm för en summa, som skulle erläggas till kung Gustav, sedan hon rest till Lübeck, där mannen då för tiden vistades av skäl, som här nedan skall anföras.

I detta sammanhang framträder de stora oklarheterna i denna process. En av dess dunkla punkter är, att konceptet omtalar en rad vittnen, som icke kommer till orda enligt renskriften. Dessa vittnen är bl a Bagge, herr Hans och herr Thule. [SST 1576-1578, s 27]. Den dunklaste punkten är riksrådet Bielkes fullständiga förtigande av de förhandlingar, som fördes den dag, då förlikningsdokumentet inskrevs i tänkeboken. Didrik förde nämligen med sig inte bara den av Lars Beronis underskrivna handlingen utan också ett överlåtelsebrev, som Gustav Vasa undertecknat den 8 februari 1528. Enligt detta dokument är det kungen, som "för noghor år sedan" lånat 600 mark av Didrik Rost. Gustav Vasa hade ju före sitt befrielsekrig vistats i Lübeck. Det är sannolikt vid den tiden han behövt låna pengar av Didrik, som tydligen var köpman. För denna summa överlåter kungen "tw stenhus liggiandes nordan Köpmannagatun emellan Eric Kogs och skeper Oloffs hus, medh en lithen tompt twaert offur gatun." Detta hus har enligt brevet tidigare tillhört S:t Johannes prebende men har efter 1527 års riksdag tillfallit konungen. Överlåtelsehandlingen är så tydlig den kan bli. [SST 1524-1529, s 199]. Det är detta hus, som konungen år 1551 skänkt till Georg Norman, ehuru det är oklart, huruvida Didrik Rost hade någon pekuniär skuld till konungen. 1576 år protokoll för ett tydligare språk i fråga om en skuld av annan art.

"... samme hus lydde för:ne Dirich Rost till och var både för gäld och annan högmälis sak förfallit under högstbemälde salig konung Gustaf för den hemlige stämpling skuld, som förnempde Dirich sampt någre flere uthfödde borgere här istaden sig på samme tidh hade företagit emoth H K M och rådet, ..."

Didrik Rost tillhörde alltså den talrika lübeckska gruppen, med vilken också Hans Vävare haft förbindelser. [Enligt Sjödén a a, s 201 n 47 beslutade rådet den 22 augusti 1513, att Hans Vävare skulle få burskap, när han avvecklat sina förbindelser med hanseaterna]. Här lämnade uppgifter stämmer med det allmänt kända faktum, att Gustav Vasa under den tid, då han ännu inte helt fått makten, måste förlita sig på hjälp från Lübeck, medan motsättningarna uppstod, när han på ett senare stadium sökte göra sig ekonomiskt fri. Den sammansvärjning, som 1576 års protokoll avser, är tydligen de planer, som upptäcktes år 1536, och detta var sannolikt orsaken till att Didrik Rost av rädsla för straff tvingades stanna i Lübeck. [Om sammansvärjningen, se Hildebrand: Gustav Vasa (Sveriges historia till våra dagar, del IV), s 220!].

Tidigare förhandlingar, till vilka hänsyn synbarligen icke tagits

Även om det vore möjligt att fastställa, att Didrik Rost gjort sig skyldig till brott, är sättet för överlåtandet av huset vid Köpmangatan rättsligt sett diskutabelt. Det blir ännu mer diskutabelt i ljuset av fakta, som Stockholms stads tänkeböcker på andra ställen erbjuder, om vilka tydligen varken Abraham Angermannus eller riksrådet Bielke var underkunniga. Det är inte otänkbart, att det hus, som avses vid 1526 års förhandlingar, är helt annat än det, varom fråga är vid 1576 års rättegång. Huset vid Köpmangatan hade enligt vad tidigare anförts tillhört kyrkan. Enligt 1528 års kungabrev var det fråga om två stenhus, men därav finns inga spår i 1576 års protokoll. Detta kan förklaras sammanhänga med det faktum, att ärendet väckts för att åt Ingeborg Jacobsdotter rädda det hus, som kungen skänkt till Georg Norman. Men då frågar man sig om det andra husets öde. Det hus, som Lars Beronis ärvt, var emellertid ett annat, vilket kan påvisas genom sammanställning av material ur Stockholm stads tänkeböcker 1504-1514.

Den 31 maj 1505 köpte Jöns Mattsson och Algot i Köping för Anna Björnsdotters och Lars Björnssons [Lars Björnsson = Laurentius Beronis efter medeltidslatinets ord för Björn (= Bero). Beronis är genetivform] räkning av rådman Olof Andersson "thet halva husit uppe och nidre, som han uti boo". [SST 1504-1514, s 68]. Anna och Lars uppges vara skeppare Björns barn med hans hustru Margit, sannolikt dotter till Algot i Köping. Skeppare Björn hade avlidit före den 28 september 1504, då ett protokoll omtalar Björns efterlevande hustru , Appolonia. [ibid, s 22 och 101]. Han har tydligen varit två gånger gift, först med Margit Algotsdotter, sedan med Appolonia. Den 14 oktober 1506 fastställdes arvskiftet efter skeppare Björn så, att Appolonias styvbarn erhöll det större av de två hus, varav arvet bestod, medan hustru Appolonia tillerkändes det mindre. [ibid, s 134]. Sammanställningen av protokollen från den 28 september 1504, den 31 maj 1505 och den 14 oktober 1506 torde kunna kompletteras genom hänvisning till de arvskrav, som Lars Beronis ställde 1526. Det hus, varom då var fråga, hade varit hans egendom under minst 16 år.

De här gjorda sammanställningarna torde kunna leda till den hypotesen, att vare sig riksrådet Bielke, den sittande rätten eller Abraham Angermannus genomskådat, att det var fråga om minst två olika hus. Utan tillgång till 1504, 1505 och 1506 års handlingar var detta heller icke möjligt. 1576 hade man heller icke tillgång till de muntliga upplysningar, som prosten Lars hade kunnat sitta inne med. Denne hade nämligen avlidit 1570 eller 1571. Det måste dock ha varit på grund av sådana muntliga eller möjligen testa´mentariska besked som arvingarna inledde denna process. Enligt 1576 års protokoll hade den pågått flera år. Med hänsyn härtill och "utaf en godh wilie för samme erffuingers fatigdom skuldh (och icke får någen rätt)" tillkände riksrådet Bielke arvingarna 1000 mark penningar. [SST 1524-1529, s 200]. Värdet en mark penningar var långt mindre än en mark silver. [Enligt Schück: Stockholm vid 1400-talets slut, andra uppl, Sthlm 1951, s 462, var en mark värd 8 öre, ett öre tre örtugar och en örtug 8 penningar. I samma arbete s 23 anföres, att det år 1480 gick 9-10 mark penningar på en silvermark]. Värdet av nådegåvan har icke överstigit 100 silvermarks värde.

Med den advokatyr, som lyser igenom 1576 års protokoll och vilken tydligen behövde riksråds närvaro för att lyckas, undantogs Lars Beronis arvingar möjligheterna att göra anspråk på varje uns av det, som tillhört Didrik Rost. När Lars skrev sitt gåvobrev, hade han försiktigtvis låtit gåvan gälla under systerns livstid och därtill fogat villkoret, att om Didrik och Anna icke finge några arvingar, skulle Lars eller hans arvingar tillerkännas arvet. Mot denna formulering i gåvobrevet ställdes inför rätten ett bevis, "thet Dirich Rost hade en shon efther sig med för:ne her Larses syster, huilken boodt haffuer i Lübke och nu först ifiordh war dödh bliffuen."

På dessa grunder tilldömdes fru Ingeborg stenhuset vid Köpmangatan. För säkerhets skull kasserades och omintetgjordes alla dokument, som Lars Beronis arvingar använt sig av vid sin talan. Detta är kanske förklaringen till att konceptet till tänkeboken hänvisar till fullmakten, medan renskriften inte nämner något därom. Så brukar ske, när bevisningen är svag.

Senare tiders barn, som läst hur hårt Abraham Angermannus kunde fara fram, må le vid läsningen av följande ord ur 1576 års renskrivna protokoll: "... på huilket altt oftenempde M Abram för sig och alle för:ne her Larses barn och erffuinger wälbemälte her Hogenschildt handen räckte för sittiende rätten och loth sig härmed aldelis wäl åthnöye."

Prosten Lars biografi kompletterad

Till de uppgifter, som lämnas i Bygdéns Hernösands stifts herdaminne, kan efter här redovisade undersökningar följande kompletteringar göras.

Föräldrar var Björn skeppare och hans första hustru, Margit Algotsdotter från Köping. Skeppare Björn omtalas på många ställen i tänkeböckerna, oftast i samband med färder till Norrbotten och Finland. Han kan tänkas vara identisk med en man, som i tänkeböckerna från 1400-talets slut omtalas som Björn laxekarl, och har i så fall med säkerhet haft anledning att lägga till även i Ångermanland. Skeppare Björn har ibland fått tillnamnet Bagge, ibland namnet Hansson. Han var betrodd borgare i Stockholm under 1490-talet, då han fick uppdrag som mantalsskrivare, edgärdsman och värderingsman. Han dog 1504. Björn skeppares första hustru var dotter till Algot från Köping, vilken också omnämnes i tänkeböckerna. Därav framgår, att också denne var köpman.

Med ledning av de här ovan anförda uppgifterna kan prosten Lars födelsetid fastställas till tiden omkring år 1500, snarare före än efter.

Av ämbetsboken för Stockholms stad framgår, att Lars Björnsson år 1537 var föreståndare för sjukhus, hospital och fattigvård. Dessa sociala inrättningar låg under kyrkan och hade uppstått genom en år 1527 företagen sammanslagning av Helgeandshuste, Själagården, S:t Görans hospital, Söndagsallmosan och Fredagsallmosan. Bakom denna omorganisation stod Olaus Petri och prästerna i S:t Nicolaikyrkan. [Schück: a a, s 335 f f].

Det torde ha varit naturligt för Björn skeppares son att vara präst i S:t Nicolai församling, eftersom S:t Nicolaus dyrkades särskilt i hamnstäderna.

Prosten Lars arvingar

Namnen på prosten Lars barn och arvingar stod skönt uppradade på den fullmakt Abraham Angermannus förde med sig 1576. Den finns inte längre, av skäl som ovan anförts. Med en teknik, för vilken jag inte här kan redovisa, kan listan åtminstone delvis rekonstrueras sålunda*:

1. Hans, bonde i Moon, Arnäs.

2. Esaias, bonde i Ön, Arnäs, död före 1627.

3. Zacharias Laurentii, kaplan i Tierp, komminister i Anundsjö 1614-1624, kyrkoherde därtädes 1624-1629, död 1629.

4. Mattias, handelsman i Härnösand under 1620-talet, död omkring 1625.

  • )Rekonstruktionen har skett med hjälp av i Kammararkivet befintliga längder över årliga räntan för år 1559, 1575 och 1578, tiondelängder för åren 1571, 1573, 1621 och 1627 samt hjonelagslängd för 1610. Längderna för uppbörd av Älvsborgs lösen 1571 har likadeles anlitats. Idén till rekonstruktionen bygger på en uppgift lämnad av Bygdén i Hernösands stifts herdaminne, artikeln "Anundsjö... Herr Zacharias", del I, s 55. För uppgiften om köpman Mattias i Härnösand hänvisas till Theodor Hellamn: Den ångermanländska släkten Hellman (Arkiv för Norrländsk hembygdsforskning 1955, s 83).

Vid återgivandet av tänkeböckernas text har vissa moderniseringar av stavningen gjorts för att underlätta läsningen. Jag är medveten om att jag därvid lika som originalet varit konsekvent.

Ovanstående text är hämtat från Prosten Lars i Arnäs i Stockholms tänkeböcker av Sven Sundin (ur Ångermanland 7, 1960).

-----------------------------------------------------------------------------------------

Laurentius kom till Arnäs under slutet av 1530-talet och blev sockens förste evangeliske kyrkoherde. Han hade varit präst redan under den katolska tiden och därför under yngre år levat i celibat.

Källa: "Anundsjö släkter och gårdar" av Anna-Greta Näslund, Paul Olsson, Per Sundin och Sven Z Sundin.

-------------------- Död före 1570

view all 18

Laurentius Beronis's Timeline

1495
1495
Stockholm, Sverige
1539
1539
Age 44
1539
- 1570
Age 44
1539
- present
Age 44
1550
1550
Age 55
Arnäs Överån
1550
Age 55
Arnäs (Y), Sweden
1550
Age 55
Ön Arnäs
1565
1565
Age 70
Överön, Arnäs (Y), Sweden
1565
Age 70
Arnäs
1570
1570
Age 75
Arnäs, Ångermanland, Sverige