Olof Andersson, adlad Silfverlood (son av Anders Olofsson), till

Fristorp i Tunhems socken och Häggåna i Upphärads socken (båda i Älvsb.), vilka han köpte av kronan till frälse 1641-07-17. Var dock redan 1617 bosatt i Fristorp, varest han köpte ett hemman Björngården av Per Månsson och hans söner, och hade redan i början av 1620-talet fått sig Häggåna tilldelat på lön.

Född omkr. 1584. Ryttare vid Västgöta kavalleriregemente 1603. Korpral därst.

1622. Fänrik 1625. Löjtnant 1629. Ryttmästare 1632. Regementskvartermästare

1635. Major 1636. Adlad 1638-03-01, (introd. 1640 under nr 264). Erhöll

drottning Christinas bekräftelse på adelskapet 1646-08-28. Överstelöjtnant vid

nämnda regemente6 1657-12-24. Överste för regementet 1658-04-13. Avsked

1660-08-03. Död 1676-04-25 på Fristorp och begraven i Tunhems kyrka, varest hans vapen och gravsten med hans och hans båda fruars bilder finnas, och till vilken kyrka han 1649 gav en förgylld silverkalk med patén samt kalk och altarkläden och 1670 ett förgyllt silverkärl. Han deltog från 1609 i krigen mot Ryssland och Polen samt i trettioåriga kriget. Om honom se Vff. D. 4, h. 3. o. 4, sid. 72–87. Gift 1:o med Ingrid Andersdotter, död 1625-09-30. Gift 2:o med Sigrid Larsdotter Grotte, född 1621-09-16, död 1695-01-06 på Häggåna, dotter av kyrkoherden Laurentius Andreæ Grotte och Lisa Torstensdotter samt syster till Bengt Larsson Grotte, adlad Grottenfelt, nr 526.

Barn:

1. Brynte. Kaptenlöjtnant vid Upplands ryttare 1643-10-00. Ryttmästare därst. 1647-08-00. Död ogift 1648-11-00 i Tyskland.

1. Hans.

1. Bengt. Major. Död 1657. Se Tab. 3.

1. Anna.4

1. Brita.4

1. Carin.4

1. Maria.4

2. Nils, död späd.

2. Ingrid, född 1645, död 1723 och begraven s. å. 17/4 i Kungsäters socken

Älvsborgs län. Gift 1666-02-26 på Fristorp med sin halvbroders styvson, kaptenlöjtnanten vid Östgöta kavalleriregemente Peder Göransson Falk, adlad Rytterström 1665-07-12, men ej introd.5, född 1633-06-29 i Wismar, död 1668-02-14 på sin egendom Stackenäs (Stacked) i Kungsäters socken.

2. Olof. Major. Död 1716. Se Tab. 4.

2. Maria.

Från sjökapten Rumenius lilla bok om Wästgöta Ryttare sommaren 1630 saxas:

Regementet bestod då av ca. 1000 till dels nyutskrivna i bataljoner om fyra skvadroner med vardera ca. 125 man. Översten Erik Soop hade en skvadron; nästkommanderande var överstelöjtnant Starck och i dennes skvadron fanns löjtnant Olof Anderson sedermera adlad Silfverlood; kusin Knut, Soop major var med en skvadron och överste kvartermästare Uggla med sin. Därtill ryttmästarna med var sin skvadron Rehbinder, Gyllensvärd, Silfversvärd och Harald Stake sedermera överste i Wästgöta-Dal Ryttare, krigsråd, friherre på gamla dar. Dessa högsta officerare hade vardera 4 hästar.

I varje kompani fanns en löjtnant och en fänrik med vardera 3 hästar. Till detta en från menig stigen överstelöjtnant samt en fänrik på tillväxt så att säga. De hade ochså 3 hästar.

Föraren, (fanbäraren) och två corpraler samt mönsterskrivaren (fältväbel och brödutdelare) samt en reformerad corpral hade vardera 2 hästar. Därtill kom nån enstaka av övriga med två hästar. Antagligen privata hästar.

Med 1 häst vardera fanns profoss (militärpolis och bestraffare) balberare (fältskärare, chirurg som nöjde sig med att klippa och raka i fredstid) en predikant, två trumpeterare. Slutligen Mäster Thomas, hovsmeden hade hand om befälets 23–24 hästar plus förstås de menigas en per man totalt ca. 150. – enligt Rumenius kallades förrådsmannen ombord "russinskrynklaren" så Mäster Thomas var en förlaga dvs. hovsmederna kallades så.

Munderingen var nog inte så paradmässig som den man ser på bilder. Den teatern använder i dag är av karolinersnitt. 1630 var det reglementsenliga "e långer värja", 2 pistoler, bröstplåt och ryggplåt om det fanns, bantläder, pott, och vintertid kort päls och karpus samt en mössa modell skidmössa. Möjligen har de som haft råd med det hållit sig med egen trosspojke med ök och klövjesadel att frakta mundering och andra tillhörigheter. Men bara när de skulle ta sig till utskeppningen i Stockholm. Där fick pojken vända hem.

Vidare av utrustning må nämnas att man under en stor del av seklet experimenterade med olika färger och former på uniformen Samma gällde den viktiga fanan. Utspisningen var ofta enahanda och liksom till sjös för vitaminfattig "Under marschen till 2 måltider på person: 1 kanna öl, 2 hårda bröd eller en kaka mjukt, 2 marker fläsk, kött, fisk och smör tillhopa. På var häst till nattläger 1 1/2 volmar (famnar) hö"

Regementet leddes sedermera av i tur och ordning Erik Soop – Olof Eriksson Stake – Harald Eriksson Stake (bröder av Hönsätergrenen) – Olof Silfverlood – John Ugglas.

Harald Eriksson Stake skeppades ut i juli 1630 med sitt kompani bestående av folk från häraderna Väne, Flundre, Björke, Kulling, Ale 110 man plus 18 från Sundal, medan då resten av Dalryttarna var nån annanstans.

Harald var född 1598 och Olof "Beck" Silfverlood var född 14 år tidigare 1584 och började sin militära bana 1603 enligt egen uppgift. Han var redan erfaren soldat när Harald började sin bana med en skolning i dåtidens krigsakademi hos Movits av Oranien efter att ha varit page hos Gustav II Adolfs syster. Därefter kammarjunkare och var färdig kornett 1624. Olle Beck hade hunnit vara med i livländska kriget 1605 då Karl IX fick på nöten samt i Ryssland 1614 och med Gustav II Adolf sedan 1620-talets början.

Skomakarsonen hemma kallad Olof Bek, där skomakarsöner brukar få göra becktråd från barnsben har jag sett i min ungdom. Västgötar och kapt. Rumenius älskar myterna om denna Olle Bek som steg från korpral i raketfart – det är något med det låga ryttartorpet i nostalgin och enligt legenden:

Kung Gustav Adolf till häst efter Breitenfeld 1631 och framför hären kallar fram Olof med orden:

– Rid fram korpral!

och därefter:

– Drag ut din sabel, kornett!

Olof var inte sen:

– Räta dig löjtnant!

med staken i ryggen hörde han slutorden:

– Rid bort ryttmästare!

Olof var seg på många sätt och namnet Silfverlood härrör enligt legenden från att kulorna tog slut under en batalj. Då ryckte han loss knapparna i rocken och sköt med dem – huruvida han fick fortsätta till böxerä och korsdrag med blåskatarr förmäler inte legenden.

Alltnog han adlades 1638 under namnet Silfverlood med sköldebrev och dess:

"att han i rumman tid nu i trettiofem år i livlänska, danska, ryska och tyska krigen låtit sig bruka, vid alla tillfällen sig tappert och manligen förhållit och inte låtit fela att göra sin plikt tillfylles"

Han pensionerades motvilligt vid 75 års ålder 1659 och dog 15 april 1676 92 år gammal.

Man kan ana att bussar och ryttare gärna följde legendariska gestalter och kanske mer krigade för dem än för kung och fosterland – kanske inte alls för reformation och stormakt. En som Silfverlood inspirerade en och annan bonde och hans son. Manfallet var som synes ovan stort och i allmänhet större i fred eller borgläger än i strid. Det fanns rikligt med tillfällen att visa seghet vid sidan om den oförvägenhet som drar till sig uppmärksamheten hos överbefälhavaren och leder till snabba befordringar.

I trettioåriga kriget följer huvudstyrkan i stort fotfolket. Wästgöta—Dalrytterna var tillsam-mans med Finska Rytteriet ... hakkaa päällä pohjan pojat, Perkele, (hacka på Nordens pojkar .átan! … man kan också säga "päälle" och då slår man mot huvudet) lär ha varit finska rytteriets stridsrop och då oftast "högre flygeln främre träffen."

Därutöver användes rytteriet för smärre framstötar och speciella uppdrag. Erik Soop slogs till riddare 1627 efter en lyckad strid och övertog befälet året därpå. Harald Stake lär ha räddat åtminstone en hertigs liv genom att ta tillbaka denne som var fången.

Och 1631 vid Burgstall fick han order om en snabb attack och sköt personligen en överste ur fiendens rytteri. Senare tog han till fånga en annan överste. Kort därpå blev han själv fånge och utväxlades mot sin egen fånge. När han hörde att kungen stupat vid Lützen gick han till ursinnig attack med sitt rytteri.

Den totala slaktordningen var i de stora slagen ungefär som vid Breitenfeld 1631 med kungen och Bane’r på högre flygeln. Ytterst finska rytteriets två regementen. Regementena 3, 4, 5, 6 inåt samt ett med tyska värvade under Tott, Wästgöta Ryttare under Soop, Smålands under Karberg samt östgöter under Sperreuter. Bakom fanns Rhengrevens tre regementen kavallerister som första träffens reserv. Längst bak fanns överbefälhavare Bane´r med fyra kavalleriregementen av de utrikiska.

Av regementets 649 man i Pommern 1638 återstod 97 främst till följd av sjukdomar och genom att hästarna gått åt. Harald skickades hem tillsammans med de avsuttna ryttarna. Ryttarnas historia är osäker under en kort tid, men troligen stannade de i Sverige vid gränserna.

Med säkerhet deltog kompanierna i Skåne 1644. När det hettar till på Västkusten skickas först ett par kompanier till Göteborg troligen under Silverlood.

Haralds bror landshövdingen Olof fick länge tjata om hjälp till Dal—Värmlandgränsen. Han fick sedermera ihop ett par kompanier ryttare i Värmland och därtill till Dal ur regementet under ryttmästarna Gustav Olofsson Stake Ekholmen och Johan Bagge från Vedbyholm.

Snart nog skickas resten under Harald Stake till Hallandsgränsen och Göta Älv. Där tar han en dust med danske Ivar Krabbe i ett krig som eftervärlden kallar Hannibalsfejden.

"Tar du mej på dej,

så tar jag synden på mej"

sa presten nä han mötte

jungfrun i det gröna.

Silfverlood var inte med i polska kriget. Han stannade kvar i Sverige med 350 ryttare och var inbegripen i striderna 1657 tillsammans med Harald på västkusten. Han nämns flera gånger i domböckerna. Som ovan nämndes gick Silverlood motvilligt i pension som 75-åring ett par år senare.

Källa: http://freepages.history.rootsweb.ancestry.com/~catshaman/m08staker/01staker2a.htm