Sverre Sigurdsson som han kalte seg selv i voksen alder (Kong Sverre) (født 1149-53 (?), død 9. mars 1202) var konge av Norge 1177–1202.

Begravet Kristkirken, Bergen. Kilde Hist. tidssk. kongelige begravelser i Norge: " Ifølge Flatobogen begraven i Bergens Kristkirke (kathedralen). Steinveggen indenfor korets søndre dør blev aabnet ) (titor frå horinum enn innar frå sudrdyrum var opnadr steinveggrin) og kongens lig indlagt deri; siden lukkedes veggen igjen, og blev dertil fæstet en tavle af 6rts, hvorpaa var skrevet nogle vers med forgylte bogstaver; paa veggen blev og ophængt et stykke fløjl (pelt) og derhos tfans merke, skjold, sverd og staalhue.

• Far: Ingen sikre kilder!
• Mor: Gunnhild Asgautdatter fra Sylte
• Ektefelle: Margareta Eriksdatter
• Barn:
  • Kristina Sverresdatter
  • Sigurd Lavard (frillemor)
  • Håkon Sverreson (frillemor)

Biography

Sverre Sigurdsson (Old Norse: Sverrir Sigurðarson, c. 1145/1151 – 9 March 1202) was king of Norway from 1184 to 1202. He married Margareta Eriksdotter, the daughter of the Swedish king Eric the Saint, by whom he had the daughter Kristina Sverresdotter.

Many consider him one of the most important rulers in Norwegian history. He assumed power as the leader of the rebel group, the Birkebeiners, during their struggle against King Magnus Erlingsson. After Magnus fell at the Battle of Fimreite in 1184, Sverre ruled as sole king of Norway. Differences with the Church, however, led to his excommunication in 1194. Another civil war began against the church-supported Baglers, which lasted beyond Sverre's death in 1202.

Sources and Resources

• Norsk Biografisk Leksikon
• Wikipedia, norsk
• Wikipedia, dansk
• Wikipedia, English

Sverre Sigurdsson (Kong Sverre) (født 1151 (?), død 9. mars 1202) var konge av Norge i perioden 1177–1202.

Biografi Sverre vokste opp på Kirkjubøur på Færøyene. Han må ha vært spesielt evnerik, for Roe, biskopen på Færøyene, satte ham i prestelære. Ifølge sagaen skal Sverre ha fått høre av sin mor at han var sønn av kong Sigurd Munn, men denne påstanden blir fullstendig avvist av dagens historikere. Som 'kongesønn' fikk Sverre imidlertid legitimitet til mer storstilt prosjekt enn en karriere innen kirken. Han tok kontakt med den ledende opprørsflokken i landet, Birkebeinerne, som stod uten høvding etter at Øystein Møyla hadde falt i slaget på Re. De tok Sverre til høvding, og han viste seg raskt som en taktisk dyktig hærfører.

I løpet av kort tid greide han å få seg selv hyllet som konge på Øyratinget, men det tok flere år før kongemakten endelig var sikret. I de første åra var Sverre og birkebeinerne konstant i bevegelse. Flokken ble regna som uromakere av allmuen, og det var få som trodde de hadde noe håp om seier.

Motstanderen var kong Magnus Erlingsson, og hans far, Erling Skakke. Magnus var dattersønn til Sigurd Jorsalfare, og ble støttet av kirken, som ønsket kontrollert arvefølge som bygde på ektefødsler. Da Magnus døde i slaget ved Fimreite, stod bispene Nikolas og Eirik fram som Sverres argeste motstandere. De reiser sin egen krigerflokk, baglerne, og greier å få paven til å lyse kong Sverre i bann i 1194.

Striden med baglerne varte til Sverre uventet døde på sotteseng i Bjørgvin i 1202.

En minnestein på stedet der Sverre først tok kongenavn finnes i Munkedal kommune i Varig innvirkning på norsk historie

Det kan hevdes at det militære talentet hans bidro til å få slutt på borgerkrigene. Han bygde opp Birkebeinerne fra en sammenraska krigerflokk til en effektiv elitestyrke som klarte å sikre makta for Sverres dynasti. Det kan med like stor rett hevdes at dette forlenget borgerkrigene med en mannsalder.

Sverre blir helst huska for å ha talt Roma midt i mot (1194). Konflikten med pavekirken er imidlertid rent personlig og fører ikke til noen varig konflikt mellom kirke og kongemakt. Sverre var ingen reformator.

Størst virkning hadde kanskje utslettinga av Erling Skakkes lendmannsparti. Etter nedkjempinga av de gamle stormannsættene hadde Norge ingen livskraftig adel. På den ene side åpnet dette landet for senere dominans av dansk og svensk adel. Samtidig bidro det kanskje til å skape den relativt egalitære norske kulturen.

Kong Sverre omtales i andre verset av «Ja vi elsker». Sverre Sigurdsson (Kong Sverre) (født 1151 (?), død 9. mars 1202) var konge av Norge i perioden 1177–1202.

Ifølge flere kalveskinnsbrev skal Sverre Sigurdson hevdet at han var sønn av Sigurd Munn og ikke Unas. Hva som er rett får en aldri vite. Men i vikingtiden var det vanlig å stjele konene til sine fiender eller hun kan ha vært i lag med Sigurd Munn før en hun giftet seg med Unas og det har fått følger. Så der er ikke helt usannsynlig at han hadde rett, Men det blir satt opp som at han er sønn av Unas og ikke begge to da det fører til scriptfeil i treet.

Notes

http://slektsforskning.com/login/person/anetre/tekst/Gunhild%20Asgautsdattereng.asp

Gunhild Asgautsdatter "Kongsmor" Gunhild Asgautdatter var datter av Asgaut Gudmundson Sylte og en ukjent mor. Hun giftet seg med Færøyingen Unås Kammaker. De fikk barna:

1. Kong Sverre I av Norge. Født omkring 1151. Død 09.03.1202 i Bergen. 2. Astrid Unåsdatter

Kong Sverres mor, Gunhild, var norsk og av god bondeætt på Vestlandet. I «Norges Historie» av Ebbe Hertzberg og Alexander Bugge antas hun å være fra Sylte i Norddalen ved utløpet av Valdalselven. Hennes bror het Nikolas Sultan (fra Sultar?, rimeligvis Sylte).

Gunhild var Sigurd Munns frille. Hun ble senere gift med en mann fra Færøyene som het Unås Kammaker. Hun dro etter hans død på pilgrimsferd, og da hun kom hjem fortalte hun Sverre, etter pavens befaling, at Sigurd Munn var hans far. 1)

1). Mogens Bugge: Våre forfedre, nr. 803. Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 52. Kilder: Henning Sollied: Kildekritiske undersøkelser vedrørende nogen middelalderslekter, NST Bind VIII (1942), side 263. Cappelen's Norges Historie, Bind 2, Bind 3 side 18f, 34-35, 83, 98-99, 139. Ole Georg Moseng, Erik Opsahl, Gunnar I. Pettersen og Erling Sandmo: Norsk historie I - 750-1537, Tano Aschehoug 1999, side 114-121. C.M. Munthe: Norske slegtsmerker, NST Bind I (1928), side 349. Mogens Bugge: Våre forfedre, nr. 787. Bent og Vidar Billing Hansen: Rosensverdslektens forfedre, side 52.

Notes

^ Krag 2005:113-116

^ Krag 2005:117

^ The saga gives 2160 as the total number of dead for both side. The various numbers given in the saga are generally plausible, though some over estimation is likely.

^ Krag 2005:151

^ Diplomatarium Norvegicum vol. VI, page 4

^ Diplomatarium Norvegicum vol. II, page 2

^ Jonsson 1995:153

^ Bagge 2005:164

^ Diplomatarium Norvegicum vol. VI page 10

^ Diplomatarium Norvegicum vol. XVII page 1221

References

Karl Jonsson and others [1967] (1995). Sverresoga, translation to Norwegian by Halvdan Koht, 6th Edition, Oslo: Det Norske Samlaget. ISBN 82-521-4474-8.

Claus Krag (2005). Sverre – Norges største middelalderkonge. Oslo: H. Aschehoug & Co. ISBN 82-03-23201-9.

Sverre Sigurdsson – Nordisk familjebok

Diplomatarium Norvegicum

Geoffrey Malcolm Gathorne-Hardy (1956). A royal impostor: King Sverre of Norway. London: Oxford University Press.

-------------------- Sverre var Norges konge fra 1177 til sin død i 1202. Han vokste opp på Færøyene.

Da Sverre kom til Norge fra Færøyene, påsto han at den tidligere kongen av Norge, Sigurd Munn, var hans far. -------------------- Sverre Sigurdsson, även Sverre prest (pejorativt), född omkring 1151, död 9 mars 1202, var kung av Norge. Sverre föddes i Norge men växte upp på Färöarna. Han påstod sig vara utomäktenskaplig son till den norske kungen Sigurd Munn, vilket han ska ha fått veta först i vuxen ålder av sin mor. Han reste till Norge under det uppror mot kung Magnus Erlingsson som Birkebeinarna startat 1174 och började arbeta för att överta tronen. Sverre sökte stöd i Sverige hos Birger Brosa, som dock uppges ha misstänkt att han var en bedragare och avvisade honom. Birger, som tidigare aktivt stött upprorsledaren Eystein Meyla. accepterade dock senare Sverre som den nye birkebeinarledaren. Redan 1177 utsågs Sverre till Norges kung av sina anhängare, även om han i praktiken endast blev kung över Tröndelag. Efter ett antal mindre strider vann Sverres styrkor mycket överraskande en stor seger över kung Magnus Erlingssons betydligt större här på Kalvskinnet vid Nidaros 1179. Norges verklige härskare vid denna tid, jarlen Erling Skakke som var kung Magnus far, stupade i slaget och Magnus själv flydde. Inbördeskriget fortsatte i flera år med osäker utgång tills kung Magnus stupade i slaget vid Fimreite 1184. Först från och med 1184 var Sverres ställning någorlunda stabiliserad och han kunde då ingå äktenskap med sveakungens dotter, vilket blev en formell bekräftelse på att grannriket i öster accepterat färingen som Norges kung trots hans oklara ursprung. Sverres regeringstid blev i princip en enda lång period av inbördeskrig avbruten av vapenvila endast åren 1189-92 och 1194-96. Det starka motståndet från kyrkans sida resulterade i att Sverre blev bannlyst. Den sedan 1190 landsflyktige ärkebiskopen Eirik anslöt sig 1196 till motståndarpartiet, de s.k. Baglerna och lyckades få påven Innocentius III att utfärda en bulla i vilken grannländernas kungar uppmanades att ingripa och störta Sverre. Dessa gjorde dock i praktiken tvärtom. Sverige fortsatte att aktivt stödja Birkebeinarna och den engelske kungen Johan utan land skickade trupper till Sverres hjälp. I ett avgörande slag vid Strindsjøen lyckades Sverre 1199 än en gång besegra baglerhären och dessutom så grundligt att krigszonen kunde flyttas in i baglernas kärnområde runt Viken. Vid sin död 1202 hade Sverre lyckats uppnå en obestridd position som hela Norges kung och han dog förmodligen i övertygelsen att freden i birkebeinarkungadömet skulle komma att vara något längre än de två år som blev fallet. Sverres liv är i sina huvuddrag känt genom politiska propagandaskrifter, framför allt de starkt tendentiösa Baglersagorna. Neutrala historiska fakta är mycket svåra att vaska fram. Man vet inte ens om Sverre verkligen var son till Sigurd Munn eller inte. Det har vi endast hans eget ord på. Att kung Sigurds dotter Cecilia erkände Sverre som sin halvbror saknar bevisvärde. Hans uppdykande gav henne en välkommen möjlighet att komma ifrån det äktenskap med Folkvid lagman som hon enligt egen utsago tvingats in i av Erling Skakke. Stödet från Birger Brosa betyder inte heller mycket i sammanhanget. Sverre var inte sveajarlens förstahandsval och den senkomna hjälpen var nog snarare ett utslag av pragmatism. Man valde att ge sitt stöd till Sverre först efter att han visat sig vara en vinnare. Sverres hustru Margareta Eriksdotter var dotter till Erik den helige. De fick en dotter, Kristin (1190-1215), som gifte sig med baglerkungen Filippus Simonsson. Med sina frillor hade han två söner, Håkon Sverresson och Sigurd Lavard.