Örjan Karlsson Skanke, till Hov

public profile

Örjan Karlsson Skanke, till Hov's Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Örjan Karlsson Skanke, till Hov

Birthdate:
Birthplace: Hov, Hackås, Jämtland, Sweden
Death: after 1474
Hov, Hackås, Jämtland, Sweden
Immediate Family:

Son of Karl Pedersson Skanke and Rådgerd Kjetilsdotter
Husband of NN and Margit Jönsdotter Skanke
Father of Karl Örjansson Skanke
Brother of Erik Karlsson Skanke, til Västerhus; Jens Karlsson; Olof Karlsson Hov and Kristina Karlsdatter Skanke

Occupation: Riddare och länsherre i Jämtland-Härjedalen 1450-1456, Hövitsman och Riddare, Riddare Hövitsman Hackås, Hoevitsmann, Ridder, Riddare Skanke i tjänst hos kung Karl Knutson Bonde, Jordeier, Rådmann, Riddare, Ridder og jordeier, Knight, Hovitsman
Managed by: Marit Antonette Bertling
Last Updated:

About Örjan Karlsson Skanke, till Hov

http://torkil.grindstein.info/slekt/getperson.php?personID=I1655&tree=Grindstein http://vestraat.net/iea-o/p208.htm#i8404 http://www.look.no/anita/slekt/webcards/ps40/ps40_393.htm http://home.ntebb.no/hberre/

Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 30-31


Notater: Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)


Ørjan Karlsson giftet seg med Margit Jönsdatter etter 1449.1 Ørjan Karlsson døde før 1474 i Hov, Häckås, Jämtland.


Source Hugo Oiens Slektssider lists his name as Winton Karlson Skancke, and lists parents as Karl Pedersson Schancke and Ragnhild Kjetil Dotter, J Fuchs 11/9/08

Wikipedia added by J Fuchs 10/30/08 Skancke (granted, Skunk, Skunck, Skunk) is an ancient lineage from Hov in Hackås in Miami. Since Miami in 1645 was part of Norway, has branches of the dynasty moved to the neighborhood around Röros and other parts of the current Norway, and is still living in different parts of Norway and Sweden with the main area residents remain in Miami. In the 1300's dynasty were counted as belonging to knight class.

Its oldest roots are disputed, as are the several branches ingifta dynasty Blix 'origin. With security you can count the oldest Karl Persson (about 1394 - 1423), master of Hov in Hackås as a renowned ancestor. [1] Among the more famous is his son Knight Örjan Karlson Donate (about 1400 - 1474) noted, knights and County man in Miami - Härjedalen 1450 to 1456 [2].

There were / are, primarily in Norway, also a number of different families Skancke (with similar spellings and weapons) which are not related. [3]

Skancke The name comes from the word SHANK which means the bones and is aimed at the armored and sporrförsedda bones found in relation escutcheon. There have been attempts by mainly GENEALOGIST Young [4] [5] to derive dynasty Skancke from, among others, the last kings of the Isle of Man and Charles the Great. The theory is based on heraldic similarities between his arms with an electrical lion and Skancke legs, and now lacks the support of other research.

A branch of the family adlades in Sweden in the 1600s, which Skunck (no. 660 nobility calendar). However, it is extinct.

The Kalmar Union was an unstable creation, often shook by struggles between the Danish and Swedish factions within the Kalmar Union. These conditions would lead the family into battle, with relatives ending up on opposing sides in a war of succession.

In 1452, knight Ørian Karlson Skanke from Jemtland is mentioned as agent of Charles VIII of Sweden. Orjan was sent to conquer Trondheim, the ancient centre of Norway's kings. Control of this vital city would have greatly strengthened Charles' claim to the throne.

The answer from the Danish side came quickly with knight Ørian's own relatives, Olav Nilsson Skanke and his brother Peder, marching up from the south and pushing Ørian out of Trondheim. The same thing happened all over again in 1453 with Ørian seizing Trondheim and Olav and Peder driving him out once more. This second battle finally concluded the conflict over succession and ended the battles between knights of the Skanke family.

The pro-Danish side, led by the knight Olav Nilsson and his brother and fellow knight, Peder, came out on top in this struggle. The two brothers belonged to pro-Danish Norwegian forces which repeatedly defeated the Swedish forces of Charles VIII in the area around Trondheim in Mid-Norway. After their participation in the fighting the brothers got high ranking positions in the administration of Norway, Olav becoming the head man in Bergen.


http://vestraat.net/iea-o/p207.htm#i8404


Biografi - Biography

Örjan ble født omkring 1400, levde 11.08.1471 (DN XIV 109), men var død i 1474 i henhold til Helga lekamensgillets i Stockholm gillesbok, som dette år omtaler «fru Margareta relicta Örian Carlsson militis».

Han er kjent 1435 - 1470, kalles beskedlig man i 1438, men «wælbornan man oc höffdhinge i Jæmpthaland» i 1450, høvedsmann over Jämtland og Härjedalen 1449 - 1457. I denne egenskap dømte han i rågang om skogsgrensen mellom Tunvågen og Flatnor ifølge en ny rågang der i 1467.

Ifølge kanselirådet friherre Johan Gabriel Sack var han i henhold til ett originaldokument nevnt som riksråd samtidig med Magnus Bonde Philipsson hos «konung Carolus VIII Knutson» i 1458. Opplysningen om at hr Örjan ble medlem av kong Karls svenske råd gjentas av Kolsrud i 1909 og kan henføres til Stiernman i 1756: «JÖRAN CARLSSON, Riddare, konung Carl Knutssons Råd och Förlåfware på Stockholm år 1457. Omfattende forskning vedrørende Sveriges riksråd har heller ikke kunnet bekrefte dette, selv om dette ikke uteslutter at han har vært riksråd.

I alle fall avanserte Herr Örjan til den svensk-norske høyadelen. Han ble slått til ridder i forbindelse med kroningen 1449 i Trondheims domkirke av kong Karl VIII Knutsson [Bonde]. Herr Örjan var kong Karls hærfører over en hær av jämter ved ett angrep mot Trøndelag i slutten av 1452, der han inntok konge- og biskopsgården i Trondheim. I brist på understøttelse og med underrettelser om at herr Olof Nilsson [Skanke] var på vei med en norsk styrke, dro han seg tilbake med de fanger han hadde tatt over fjellet til Jämtland. I april 1453 førte han ett nytt felttog til Trøndelag, men ble også denne gang fordrevet av herr Olof Nilsson [Skanke]. Örjan ble fra norsk side anklaget for svek.

Det ble strid om den norske tronen mellom kongene Karl VIII Knutsson [Bonde] og Kristian I av Danmark som ble kronet til norsk konge i Trondheim i 1450. Herr Örjan tok parti for Sverige og flyktet til Stockholm der han sammen med to andre ble utsett til slottsloven på Stockholm slott. Ved kong Kristian I:s beleiring av Stockholm midtsommerdagen i 1457 ble herr Örjan og andre av kong Karls tilhengere tatt til fange og mishandlet av danskene. Han ble nevnt i kong Karls første forsvarsskrift datert i Danzig 13.04.1457. Senere, ved en sammensvergelse i 1463, utpekes bl.a. herr Örjan, og han blir satt i fangetornet «Herr Örjan Karlsson, den sköna man, förty ärkebiskopen räddes han».

Hr. Örjan er tilbake i Jämtland i 1469 der han beseglet Michel og Mattis Olafssønners salg av Våle. De benevnes «välborne män herr Jöran Karlsson, riddare, Jens Kalsson og Peder Olofsson, lagman.»

Hans setesgåd var Hov, Hackås, hvis ene halvdel han overlot til sin eneste sønn, Karl Örjansson, den 11.08.1470 (DN XIV 109). Ifølge Jöran Persson Skunck i Hov eide han også Billsta og Gillsta i Hackås, samt Vësterhus på Frösöen.

Våpen: Etter ett segl fra 1449 en blå(?) (naturfarget) bepansret skanke med sporre vendt mot høyre i ett felt av sølv(?).

Han fikk sønnen Karl i sitt første ekteskap, navnet til hans hustru er ukjent.

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.

Fru Margit levde som enke da hun i 1477 solgte gårdene til stesønnen Karl for 50 mark (DN III 917). 1


--------------------------------------------------------------------------------

Leonard Bygdén: Härnösands Stifts Herdaminne Bind I, 1923, side 165. Roger de Robelin: Skanke ätten, side 14, 30-31.


Født omkring 1400. Levde 11.08.1471. Død før 1478.

Örjan ble født omkring 1400, levde 11.08.1471 (DN XIV 109), men var død i 1474 i henhold til Helga lekamensgillets i Stockholm gillesbok, som dette år omtaler «fru Margareta relicta Örian Carlsson militis».

Han er kjent 1435 - 1470, kalles beskedlig man i 1438, men «wælbornan man oc höffdhinge i Jæmpthaland» i 1450, høvedsmann over Jämtland og Härjedalen 1449 - 1457. I denne egenskap dømte han i rågang om skogsgrensen mellom Tunvågen og Flatnor ifølge en ny rågang der i 1467.

Ifølge kanselirådet friherre Johan Gabriel Sack var han i henhold til ett originaldokument nevnt som riksråd samtidig med Magnus Bonde Philipsson hos «konung Carolus VIII Knutson» i 1458. Opplysningen om at hr Örjan ble medlem av kong Karls svenske råd gjentas av Kolsrud i 1909 og kan henføres til Stiernman i 1756: «JÖRAN CARLSSON, Riddare, konung Carl Knutssons Råd och Förlåfware på Stockholm år 1457. Omfattende forskning vedrørende Sveriges riksråd har heller ikke kunnet bekrefte dette, selv om dette ikke uteslutter at han har vært riksråd.

I alle fall avanserte Herr Örjan til den svensk-norske høyadelen. Han ble slått til ridder i forbindelse med kroningen 1449 i Trondheims domkirke av kong Karl VIII Knutsson [Bonde]. Herr Örjan var kong Karls hærfører over en hær av jämter ved ett angrep mot Trøndelag i slutten av 1452, der han inntok konge- og biskopsgården i Trondheim. I brist på understøttelse og med underrettelser om at herr Olof Nilsson [Skanke] var på vei med en norsk styrke, dro han seg tilbake med de fanger han hadde tatt over fjellet til Jämtland. I april 1453 førte han ett nytt felttog til Trøndelag, men ble også denne gang fordrevet av herr Olof Nilsson [Skanke]. Örjan ble fra norsk side anklaget for svek.

Det ble strid om den norske tronen mellom kongene Karl VIII Knutsson [Bonde] og Kristian I av Danmark som ble kronet til norsk konge i Trondheim i 1450. Herr Örjan tok parti for Sverige og flyktet til Stockholm der han sammen med to andre ble utsett til slottsloven på Stockholm slott. Ved kong Kristian I:s beleiring av Stockholm midtsommerdagen i 1457 ble herr Örjan og andre av kong Karls tilhengere tatt til fange og mishandlet av danskene. Han ble nevnt i kong Karls første forsvarsskrift datert i Danzig 13.04.1457. Senere, ved en sammensvergelse i 1463, utpekes bl.a. herr Örjan, og han blir satt i fangetornet «Herr Örjan Karlsson, den sköna man, förty ärkebiskopen räddes han».

Hr. Örjan er tilbake i Jämtland i 1469 der han beseglet Michel og Mattis Olafssønners salg av Våle. De benevnes «välborne män herr Jöran Karlsson, riddare, Jens Kalsson og Peder Olofsson, lagman.»

Hans setesgåd var Hov, Hackås, hvis ene halvdel han overlot til sin eneste sønn, Karl Örjansson, den 11.08.1470 (DN XIV 109). Ifølge Jöran Persson Skunck i Hov eide han også Billsta og Gillsta i Hackås, samt Vësterhus på Frösöen.

Våpen: Etter ett segl fra 1449 en blå(?) (naturfarget) bepansret skanke med sporre vendt mot høyre i ett felt av sølv(?).

Han fikk sønnen Karl i sitt første ekteskap, navnet til hans hustru er ukjent.

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.

Fru Margit levde som enke da hun i 1477 solgte gårdene til stesønnen Karl for 50 mark (DN III 917). 1

http://www.tore-nygaard.com/trondelag/1093.htm


Legend has it that the Skanke family (of Norwegian origin) descends from deposed kings of the Island of Man and the Sudroys. A son or nephew of one of the last kings of Man and Sudroy fled to Norway after unsuccessful attempts to regain the throne in the 1270s-1280s, and that from him the Skanke family descends. This would explain the striking similarities in the crests between the Skanke and that of the Isle of Man, as the Skanke crest emerged only in the early 1300s.


After the death of king Christopher in 1448 the Kalmar Union experienced a period of crisis, due to the late king having had no direct heir with Sweden choosing Charles VIII as king while Denmark supported Christian I. Charles VIII was the first, in November 1449 to proclaim himself king of Norway, as Charles I of Norway, but only a few months later, in early 1450, he was deposed by the Dane Christian I who took over the Norwegian throne. At this point war within the union seemed certain, and in response the Swedish national council asked king Charles to withdraw his claim to the Norwegian throne. Charles would however have nothing of the sort and in 1452 sent his knight Ørian Karlson Skanke from Jemtland to conquer Trondheim, the ancient centre of Norway's kings. Control of this vital city would have greatly strengthened Charles' claim to the throne. The answer from the Danish side came quickly with knight Ørian's own relatives, Olav Nilsson Skanke and his brother Peder, marching up from the south and pushing Ørian out of Trondheim. The same thing happened all over again in 1453 with Ørian seizing Trondheim and Olav and Peder driving him out once more. This second battle finally concluded the conflict over succession and ended the battles between knights of the Skanke family.


Källa: Roger de Robelins "Skanke ättlingar" sidan 30-31.
Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448 ), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.


Ørjan Karlsson til Hov giftet seg med NN.1 Ørjan Karlsson til Hov ble født circa 1400.2 Han var sønn av Karl Pedersson og Radgerd Kettilsdatter. Ørjan Karlsson til Hov giftet seg med Margit Jönsdatter etter 1449.1 Ørjan Karlsson til Hov døde før 1474 i Hov, Häckås, Jämtland. Barn av Ørjan Karlsson til Hov og NN ◦Karl Ørjansson+ f. c 1440, d. 1484 Kilder: 1.[S18] Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 31. 2.[S18] Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 30.


Noteringar Herr Örjan Karlsson, den sköna man från en av Sveriges äldsta släktgårdar, Hov i Hackås, Jämtland. Den förste kände herren till Hov i Hackås var fadern Karl Pedersson, död år 1430. Örjan, Jöns och Olof Karlsson utlöste år 1435 sin syster Kristin ur Hov i Hackås med 300 mark i pengar och lös egendom till ett värde av 50 mark. Andra gårdar blev vid samma tid värderade till mellan 12 och 40 mark, varför gården i Hof mer är att betrakta som ett gods. Det är ändå inte riktigt att tänka sig denna adelsätt som typiska godsägare utan mer som handelmän. De har fått sina inkomster genom att omsätta skinn och andra varor från jakt och fiske såväl i Trondheim som i Sverige. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Hegled i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgerd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som sin hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutssons (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta; de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl Knutsson med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen Kristian med en massa stormän - (härförare var den nitiske hövitsmannen på Bergenshus i Bergen, Norge, riddaren Olav Nilsson Skanke, (Örjans nära släkting) - närmade sig så flydde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson, den sköna man som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. Kung Kristian var på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blev så småningom fri och gifte sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. År 1469 överlät Örjan halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blev en så kallad sytningsman, han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. Sonen Karl Örjansson, död år 1485, var en utomäktenskaplig son, som senare adopterades av Örjan. Två män vid tinget i Berg intygade att Karl Örjansson icke varit någon horeson. I årsboken Jämten av år 1993 finns bilder av de så kallade skanckevapnen i Hackås kyrka; vapenskölden, en sporre, en balja för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja. I boken finns också en bild av en ljuskrona i Hackås kyrka, som bär Skanckarnas vapen, ett sporrklätt ben som hänger ned från den övre ringen. Ljuskronan antas vara skänkt till kyrkan av Örjan Karlsson. Allt detta kan man beskåda vid ett besök i Hackås kyrka. Örjan Karlsson var död 1474; fru Margareta, hans änka, skänkte då en stor kopparkruka till Helga lekamens gille i Stockholm, vars medlem hon blev. (JHH:I:312,325 Ahnlund) och (Jemtland og Norge:106, professor Edv. Bull) och (Suppl. JHD, Holm).

Källa: http://www.espell.se/saga/p533a1a28.html


Sir Ørjan Karlsson was knighted during the coronation of King Karl Knutsson Bonde at a tournament in Trondheim in the year 1449. He was the leader of his kings army during the war in 1452. Today his descendants belong to the eldest nobility from medieval Norway, known since 1394. His kin can be traced back to one of Norway´s greatest viking kings (Harold Fairhair - year 945), and the royal house on the Isle of Man and the great kings from old Ireland.

Ridder Ørjan Det mest kjente slektsmedlem til Jämtland-skankene er ridderen Ørjan Karlsson (1400 - ca 1472) til Hov. På den tiden var Jämtland norsk. Ørjan Karlsson ble "slått" til ridder i Nidaros under kroningen av Kong Karl Knutsson Bonde i 1449. Han var kong Karl Knutsson Bonde sin hærfører ved et innfall i Trøndelag i 1452 der han inntar konge- og biskopsgården i Trondheim. I den kronstrid som oppsto mellom Kong Karl Knutsson (sverige) og Kong Kristian I (danmark), tok han parti for den svenske kongen. Ved kong Kristian I sin beleiring av Stokholm i 1457 ble han tatt til fange og mishandlet.

I begynnelsen var Skanke ett ættenavn, dvs en benevning eller distinksjon for en persons slekttilhørighet til ætten Skanke (av de Skanker). Men ble i likhet med mange andre våpenførende ætter opptatt som et fast slektsnavn innen Jämtlandsætten, på en oppfordring fra Kong Fredrik I av Danmark i 1526 om at den danske og norske adelen måtte ha faste slektsnavn. Slekten stammer fra Jämtland og fremtreder med stamfaren Peder NN som levde på midten av 1300 tallet. Man er usikker på hvem denne Peder NN var. Historikeren Barney Young på Isle of Man antar at Peder var sønn av Nils Halstensson (væpner) som igjen var sønn av Halsten Torleifsson. Denne Halsten var sønn av Torleif Haraldsson, konge over Sudrøyene og han førte et våpen som stammet fra kongehuset på Isle of Man (3 bøyde avhugne skanker forenet i trepass og ordnet motsols).

Skankeætten er en av de eldste nålevende adelige slekter fra middelalderen i Norge, kjent siden 1394. Ætten er av uradel, dvs at medlemmer av slekten har før 1536 hatt betegnelsen ridder (miles), væpner eller av våpen (knape, armiger, famulus, frie mænd, stormænd, gode mænd), og har av samtiden hatt "frihet og frelse".

(Kilder: DN bind I-XI, "Skankeætten" av Roger de Robelin (1995), "Fra skankeslektens historie" av Young G.V.C (Isle of Man 1985), Store Norske Leksikon).


◦Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)


Örjan ble født omkring 1400, levde 11.08.1471 (DN XIV 109), men var død i 1474 i henhold til Helga lekamensgillets i Stockholm gillesbok, som dette år omtaler «fru Margareta relicta Örian Carlsson militis».

Han er kjent 1435 - 1470, kalles beskedlig man i 1438, men «wælbornan man oc höffdhinge i Jæmpthaland» i 1450, høvedsmann over Jämtland og Härjedalen 1449 - 1457. I denne egenskap dømte han i rågang om skogsgrensen mellom Tunvågen og Flatnor ifølge en ny rågang der i 1467.

Ifølge kanselirådet friherre Johan Gabriel Sack var han i henhold til ett originaldokument nevnt som riksråd samtidig med Magnus Bonde Philipsson hos «konung Carolus VIII Knutson» i 1458. Opplysningen om at hr Örjan ble medlem av kong Karls svenske råd gjentas av Kolsrud i 1909 og kan henføres til Stiernman i 1756: «JÖRAN CARLSSON, Riddare, konung Carl Knutssons Råd och Förlåfware på Stockholm år 1457. Omfattende forskning vedrørende Sveriges riksråd har heller ikke kunnet bekrefte dette, selv om dette ikke uteslutter at han har vært riksråd.

I alle fall avanserte Herr Örjan til den svensk-norske høyadelen. Han ble slått til ridder i forbindelse med kroningen 1449 i Trondheims domkirke av kong Karl VIII Knutsson [Bonde]. Herr Örjan var kong Karls hærfører over en hær av jämter ved ett angrep mot Trøndelag i slutten av 1452, der han inntok konge- og biskopsgården i Trondheim. I brist på understøttelse og med underrettelser om at herr Olof Nilsson [Skanke] var på vei med en norsk styrke, dro han seg tilbake med de fanger han hadde tatt over fjellet til Jämtland. I april 1453 førte han ett nytt felttog til Trøndelag, men ble også denne gang fordrevet av herr Olof Nilsson [Skanke]. Örjan ble fra norsk side anklaget for svek.

Det ble strid om den norske tronen mellom kongene Karl VIII Knutsson [Bonde] og Kristian I av Danmark som ble kronet til norsk konge i Trondheim i 1450. Herr Örjan tok parti for Sverige og flyktet til Stockholm der han sammen med to andre ble utsett til slottsloven på Stockholm slott. Ved kong Kristian I:s beleiring av Stockholm midtsommerdagen i 1457 ble herr Örjan og andre av kong Karls tilhengere tatt til fange og mishandlet av danskene. Han ble nevnt i kong Karls første forsvarsskrift datert i Danzig 13.04.1457. Senere, ved en sammensvergelse i 1463, utpekes bl.a. herr Örjan, og han blir satt i fangetornet «Herr Örjan Karlsson, den sköna man, förty ärkebiskopen räddes han».

Hr. Örjan er tilbake i Jämtland i 1469 der han beseglet Michel og Mattis Olafssønners salg av Våle. De benevnes «välborne män herr Jöran Karlsson, riddare, Jens Kalsson og Peder Olofsson, lagman.»

Hans setesgåd var Hov, Hackås, hvis ene halvdel han overlot til sin eneste sønn, Karl Örjansson, den 11.08.1470 (DN XIV 109). Ifølge Jöran Persson Skunck i Hov eide han også Billsta og Gillsta i Hackås, samt Vësterhus på Frösöen.

Våpen: Etter ett segl fra 1449 en blå(?) (naturfarget) bepansret skanke med sporre vendt mot høyre i ett felt av sølv(?).

Han fikk sønnen Karl i sitt første ekteskap, navnet til hans hustru er ukjent.

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.

Fru Margit levde som enke da hun i 1477 solgte gårdene til stesønnen Karl for 50 mark (DN III 917). 1

http://torkil.grindstein.info/slekt/getperson.php?personID=I1655&tree=Grindstein http://vestraat.net/iea-o/p208.htm#i8404 http://www.look.no/anita/slekt/webcards/ps40/ps40_393.htm http://home.ntebb.no/hberre/

Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 30-31 ---------------------- Notater: Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg) --------------------


Ørjan Karlsson giftet seg med Margit Jönsdatter etter 1449.1 Ørjan Karlsson døde før 1474 i Hov, Häckås, Jämtland. -------------------- Source Hugo Oiens Slektssider lists his name as Winton Karlson Skancke, and lists parents as Karl Pedersson Schancke and Ragnhild Kjetil Dotter, J Fuchs 11/9/08

Wikipedia added by J Fuchs 10/30/08 Skancke (granted, Skunk, Skunck, Skunk) is an ancient lineage from Hov in Hackås in Miami. Since Miami in 1645 was part of Norway, has branches of the dynasty moved to the neighborhood around Röros and other parts of the current Norway, and is still living in different parts of Norway and Sweden with the main area residents remain in Miami. In the 1300's dynasty were counted as belonging to knight class.

Its oldest roots are disputed, as are the several branches ingifta dynasty Blix 'origin. With security you can count the oldest Karl Persson (about 1394 - 1423), master of Hov in Hackås as a renowned ancestor. [1] Among the more famous is his son Knight Örjan Karlson Donate (about 1400 - 1474) noted, knights and County man in Miami - Härjedalen 1450 to 1456 [2].

There were / are, primarily in Norway, also a number of different families Skancke (with similar spellings and weapons) which are not related. [3]

Skancke The name comes from the word SHANK which means the bones and is aimed at the armored and sporrförsedda bones found in relation escutcheon. There have been attempts by mainly GENEALOGIST Young [4] [5] to derive dynasty Skancke from, among others, the last kings of the Isle of Man and Charles the Great. The theory is based on heraldic similarities between his arms with an electrical lion and Skancke legs, and now lacks the support of other research.

A branch of the family adlades in Sweden in the 1600s, which Skunck (no. 660 nobility calendar). However, it is extinct.

The Kalmar Union was an unstable creation, often shook by struggles between the Danish and Swedish factions within the Kalmar Union. These conditions would lead the family into battle, with relatives ending up on opposing sides in a war of succession.

In 1452, knight Ørian Karlson Skanke from Jemtland is mentioned as agent of Charles VIII of Sweden. Orjan was sent to conquer Trondheim, the ancient centre of Norway's kings. Control of this vital city would have greatly strengthened Charles' claim to the throne.

The answer from the Danish side came quickly with knight Ørian's own relatives, Olav Nilsson Skanke and his brother Peder, marching up from the south and pushing Ørian out of Trondheim. The same thing happened all over again in 1453 with Ørian seizing Trondheim and Olav and Peder driving him out once more. This second battle finally concluded the conflict over succession and ended the battles between knights of the Skanke family.

The pro-Danish side, led by the knight Olav Nilsson and his brother and fellow knight, Peder, came out on top in this struggle. The two brothers belonged to pro-Danish Norwegian forces which repeatedly defeated the Swedish forces of Charles VIII in the area around Trondheim in Mid-Norway. After their participation in the fighting the brothers got high ranking positions in the administration of Norway, Olav becoming the head man in Bergen.


http://vestraat.net/iea-o/p207.htm#i8404 -------------------- Biografi - Biography

Örjan ble født omkring 1400, levde 11.08.1471 (DN XIV 109), men var død i 1474 i henhold til Helga lekamensgillets i Stockholm gillesbok, som dette år omtaler «fru Margareta relicta Örian Carlsson militis».

Han er kjent 1435 - 1470, kalles beskedlig man i 1438, men «wælbornan man oc höffdhinge i Jæmpthaland» i 1450, høvedsmann over Jämtland og Härjedalen 1449 - 1457. I denne egenskap dømte han i rågang om skogsgrensen mellom Tunvågen og Flatnor ifølge en ny rågang der i 1467.

Ifølge kanselirådet friherre Johan Gabriel Sack var han i henhold til ett originaldokument nevnt som riksråd samtidig med Magnus Bonde Philipsson hos «konung Carolus VIII Knutson» i 1458. Opplysningen om at hr Örjan ble medlem av kong Karls svenske råd gjentas av Kolsrud i 1909 og kan henføres til Stiernman i 1756: «JÖRAN CARLSSON, Riddare, konung Carl Knutssons Råd och Förlåfware på Stockholm år 1457. Omfattende forskning vedrørende Sveriges riksråd har heller ikke kunnet bekrefte dette, selv om dette ikke uteslutter at han har vært riksråd.

I alle fall avanserte Herr Örjan til den svensk-norske høyadelen. Han ble slått til ridder i forbindelse med kroningen 1449 i Trondheims domkirke av kong Karl VIII Knutsson [Bonde]. Herr Örjan var kong Karls hærfører over en hær av jämter ved ett angrep mot Trøndelag i slutten av 1452, der han inntok konge- og biskopsgården i Trondheim. I brist på understøttelse og med underrettelser om at herr Olof Nilsson [Skanke] var på vei med en norsk styrke, dro han seg tilbake med de fanger han hadde tatt over fjellet til Jämtland. I april 1453 førte han ett nytt felttog til Trøndelag, men ble også denne gang fordrevet av herr Olof Nilsson [Skanke]. Örjan ble fra norsk side anklaget for svek.

Det ble strid om den norske tronen mellom kongene Karl VIII Knutsson [Bonde] og Kristian I av Danmark som ble kronet til norsk konge i Trondheim i 1450. Herr Örjan tok parti for Sverige og flyktet til Stockholm der han sammen med to andre ble utsett til slottsloven på Stockholm slott. Ved kong Kristian I:s beleiring av Stockholm midtsommerdagen i 1457 ble herr Örjan og andre av kong Karls tilhengere tatt til fange og mishandlet av danskene. Han ble nevnt i kong Karls første forsvarsskrift datert i Danzig 13.04.1457. Senere, ved en sammensvergelse i 1463, utpekes bl.a. herr Örjan, og han blir satt i fangetornet «Herr Örjan Karlsson, den sköna man, förty ärkebiskopen räddes han».

Hr. Örjan er tilbake i Jämtland i 1469 der han beseglet Michel og Mattis Olafssønners salg av Våle. De benevnes «välborne män herr Jöran Karlsson, riddare, Jens Kalsson og Peder Olofsson, lagman.»

Hans setesgåd var Hov, Hackås, hvis ene halvdel han overlot til sin eneste sønn, Karl Örjansson, den 11.08.1470 (DN XIV 109). Ifølge Jöran Persson Skunck i Hov eide han også Billsta og Gillsta i Hackås, samt Vësterhus på Frösöen.

Våpen: Etter ett segl fra 1449 en blå(?) (naturfarget) bepansret skanke med sporre vendt mot høyre i ett felt av sølv(?).

Han fikk sønnen Karl i sitt første ekteskap, navnet til hans hustru er ukjent.

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.

Fru Margit levde som enke da hun i 1477 solgte gårdene til stesønnen Karl for 50 mark (DN III 917). 1

--------------------------------------------------------------------------------

Leonard Bygdén: Härnösands Stifts Herdaminne Bind I, 1923, side 165. Roger de Robelin: Skanke ätten, side 14, 30-31.


Født omkring 1400. Levde 11.08.1471. Død før 1478.

Örjan ble født omkring 1400, levde 11.08.1471 (DN XIV 109), men var død i 1474 i henhold til Helga lekamensgillets i Stockholm gillesbok, som dette år omtaler «fru Margareta relicta Örian Carlsson militis».

Han er kjent 1435 - 1470, kalles beskedlig man i 1438, men «wælbornan man oc höffdhinge i Jæmpthaland» i 1450, høvedsmann over Jämtland og Härjedalen 1449 - 1457. I denne egenskap dømte han i rågang om skogsgrensen mellom Tunvågen og Flatnor ifølge en ny rågang der i 1467.

Ifølge kanselirådet friherre Johan Gabriel Sack var han i henhold til ett originaldokument nevnt som riksråd samtidig med Magnus Bonde Philipsson hos «konung Carolus VIII Knutson» i 1458. Opplysningen om at hr Örjan ble medlem av kong Karls svenske råd gjentas av Kolsrud i 1909 og kan henføres til Stiernman i 1756: «JÖRAN CARLSSON, Riddare, konung Carl Knutssons Råd och Förlåfware på Stockholm år 1457. Omfattende forskning vedrørende Sveriges riksråd har heller ikke kunnet bekrefte dette, selv om dette ikke uteslutter at han har vært riksråd.

I alle fall avanserte Herr Örjan til den svensk-norske høyadelen. Han ble slått til ridder i forbindelse med kroningen 1449 i Trondheims domkirke av kong Karl VIII Knutsson [Bonde]. Herr Örjan var kong Karls hærfører over en hær av jämter ved ett angrep mot Trøndelag i slutten av 1452, der han inntok konge- og biskopsgården i Trondheim. I brist på understøttelse og med underrettelser om at herr Olof Nilsson [Skanke] var på vei med en norsk styrke, dro han seg tilbake med de fanger han hadde tatt over fjellet til Jämtland. I april 1453 førte han ett nytt felttog til Trøndelag, men ble også denne gang fordrevet av herr Olof Nilsson [Skanke]. Örjan ble fra norsk side anklaget for svek.

Det ble strid om den norske tronen mellom kongene Karl VIII Knutsson [Bonde] og Kristian I av Danmark som ble kronet til norsk konge i Trondheim i 1450. Herr Örjan tok parti for Sverige og flyktet til Stockholm der han sammen med to andre ble utsett til slottsloven på Stockholm slott. Ved kong Kristian I:s beleiring av Stockholm midtsommerdagen i 1457 ble herr Örjan og andre av kong Karls tilhengere tatt til fange og mishandlet av danskene. Han ble nevnt i kong Karls første forsvarsskrift datert i Danzig 13.04.1457. Senere, ved en sammensvergelse i 1463, utpekes bl.a. herr Örjan, og han blir satt i fangetornet «Herr Örjan Karlsson, den sköna man, förty ärkebiskopen räddes han».

Hr. Örjan er tilbake i Jämtland i 1469 der han beseglet Michel og Mattis Olafssønners salg av Våle. De benevnes «välborne män herr Jöran Karlsson, riddare, Jens Kalsson og Peder Olofsson, lagman.»

Hans setesgåd var Hov, Hackås, hvis ene halvdel han overlot til sin eneste sønn, Karl Örjansson, den 11.08.1470 (DN XIV 109). Ifølge Jöran Persson Skunck i Hov eide han også Billsta og Gillsta i Hackås, samt Vësterhus på Frösöen.

Våpen: Etter ett segl fra 1449 en blå(?) (naturfarget) bepansret skanke med sporre vendt mot høyre i ett felt av sølv(?).

Han fikk sønnen Karl i sitt første ekteskap, navnet til hans hustru er ukjent.

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.

Fru Margit levde som enke da hun i 1477 solgte gårdene til stesønnen Karl for 50 mark (DN III 917). 1

http://www.tore-nygaard.com/trondelag/1093.htm -------------------- Legend has it that the Skanke family (of Norwegian origin) descends from deposed kings of the Island of Man and the Sudroys. A son or nephew of one of the last kings of Man and Sudroy fled to Norway after unsuccessful attempts to regain the throne in the 1270s-1280s, and that from him the Skanke family descends. This would explain the striking similarities in the crests between the Skanke and that of the Isle of Man, as the Skanke crest emerged only in the early 1300s.


After the death of king Christopher in 1448 the Kalmar Union experienced a period of crisis, due to the late king having had no direct heir with Sweden choosing Charles VIII as king while Denmark supported Christian I. Charles VIII was the first, in November 1449 to proclaim himself king of Norway, as Charles I of Norway, but only a few months later, in early 1450, he was deposed by the Dane Christian I who took over the Norwegian throne. At this point war within the union seemed certain, and in response the Swedish national council asked king Charles to withdraw his claim to the Norwegian throne. Charles would however have nothing of the sort and in 1452 sent his knight Ørian Karlson Skanke from Jemtland to conquer Trondheim, the ancient centre of Norway's kings. Control of this vital city would have greatly strengthened Charles' claim to the throne. The answer from the Danish side came quickly with knight Ørian's own relatives, Olav Nilsson Skanke and his brother Peder, marching up from the south and pushing Ørian out of Trondheim. The same thing happened all over again in 1453 with Ørian seizing Trondheim and Olav and Peder driving him out once more. This second battle finally concluded the conflict over succession and ended the battles between knights of the Skanke family. -------------------- Källa: Roger de Robelins "Skanke ättlingar" sidan 30-31. -------------------- Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448 ), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)

Örjan giftet seg annen gang etter 1449 med fru Margit (Margareta) Jönsdatter i hennes andre ekteskap. Hun var 1. gang gift med vepneren Peder Johansson [Schack av Skylvalla] til Sätuna i Uppland. I morgengave fikk hun Gillsta og Lövdeberg i Hackås av Herr Örjan.

Ifølge Hirtzholms «Vaabenbok» ble Hr. Yrjan Karlsson slått ihjel av svenskene og begravd i Norge.


Ørjan Karlsson til Hov giftet seg med NN.1 Ørjan Karlsson til Hov ble født circa 1400.2 Han var sønn av Karl Pedersson og Radgerd Kettilsdatter. Ørjan Karlsson til Hov giftet seg med Margit Jönsdatter etter 1449.1 Ørjan Karlsson til Hov døde før 1474 i Hov, Häckås, Jämtland. Barn av Ørjan Karlsson til Hov og NN ◦Karl Ørjansson+ f. c 1440, d. 1484 Kilder: 1.[S18] Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 31. 2.[S18] Roger de Robelin, Skanke ätten, s. 30.


Noteringar Herr Örjan Karlsson, den sköna man från en av Sveriges äldsta släktgårdar, Hov i Hackås, Jämtland. Den förste kände herren till Hov i Hackås var fadern Karl Pedersson, död år 1430. Örjan, Jöns och Olof Karlsson utlöste år 1435 sin syster Kristin ur Hov i Hackås med 300 mark i pengar och lös egendom till ett värde av 50 mark. Andra gårdar blev vid samma tid värderade till mellan 12 och 40 mark, varför gården i Hof mer är att betrakta som ett gods. Det är ändå inte riktigt att tänka sig denna adelsätt som typiska godsägare utan mer som handelmän. De har fått sina inkomster genom att omsätta skinn och andra varor från jakt och fiske såväl i Trondheim som i Sverige. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Hegled i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgerd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som sin hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutssons (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta; de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl Knutsson med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen Kristian med en massa stormän - (härförare var den nitiske hövitsmannen på Bergenshus i Bergen, Norge, riddaren Olav Nilsson Skanke, (Örjans nära släkting) - närmade sig så flydde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson, den sköna man som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. Kung Kristian var på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blev så småningom fri och gifte sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. År 1469 överlät Örjan halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blev en så kallad sytningsman, han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. Sonen Karl Örjansson, död år 1485, var en utomäktenskaplig son, som senare adopterades av Örjan. Två män vid tinget i Berg intygade att Karl Örjansson icke varit någon horeson. I årsboken Jämten av år 1993 finns bilder av de så kallade skanckevapnen i Hackås kyrka; vapenskölden, en sporre, en balja för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja. I boken finns också en bild av en ljuskrona i Hackås kyrka, som bär Skanckarnas vapen, ett sporrklätt ben som hänger ned från den övre ringen. Ljuskronan antas vara skänkt till kyrkan av Örjan Karlsson. Allt detta kan man beskåda vid ett besök i Hackås kyrka. Örjan Karlsson var död 1474; fru Margareta, hans änka, skänkte då en stor kopparkruka till Helga lekamens gille i Stockholm, vars medlem hon blev. (JHH:I:312,325 Ahnlund) och (Jemtland og Norge:106, professor Edv. Bull) och (Suppl. JHD, Holm).

Källa: http://www.espell.se/saga/p533a1a28.html -------------------- Sir Ørjan Karlsson was knighted during the coronation of King Karl Knutsson Bonde at a tournament in Trondheim in the year 1449. He was the leader of his kings army during the war in 1452. Today his descendants belong to the eldest nobility from medieval Norway, known since 1394. His kin can be traced back to one of Norway´s greatest viking kings (Harold Fairhair - year 945), and the royal house on the Isle of Man and the great kings from old Ireland.

Ridder Ørjan Det mest kjente slektsmedlem til Jämtland-skankene er ridderen Ørjan Karlsson (1400 - ca 1472) til Hov. På den tiden var Jämtland norsk. Ørjan Karlsson ble "slått" til ridder i Nidaros under kroningen av Kong Karl Knutsson Bonde i 1449. Han var kong Karl Knutsson Bonde sin hærfører ved et innfall i Trøndelag i 1452 der han inntar konge- og biskopsgården i Trondheim. I den kronstrid som oppsto mellom Kong Karl Knutsson (sverige) og Kong Kristian I (danmark), tok han parti for den svenske kongen. Ved kong Kristian I sin beleiring av Stokholm i 1457 ble han tatt til fange og mishandlet.

I begynnelsen var Skanke ett ættenavn, dvs en benevning eller distinksjon for en persons slekttilhørighet til ætten Skanke (av de Skanker). Men ble i likhet med mange andre våpenførende ætter opptatt som et fast slektsnavn innen Jämtlandsætten, på en oppfordring fra Kong Fredrik I av Danmark i 1526 om at den danske og norske adelen måtte ha faste slektsnavn. Slekten stammer fra Jämtland og fremtreder med stamfaren Peder NN som levde på midten av 1300 tallet. Man er usikker på hvem denne Peder NN var. Historikeren Barney Young på Isle of Man antar at Peder var sønn av Nils Halstensson (væpner) som igjen var sønn av Halsten Torleifsson. Denne Halsten var sønn av Torleif Haraldsson, konge over Sudrøyene og han førte et våpen som stammet fra kongehuset på Isle of Man (3 bøyde avhugne skanker forenet i trepass og ordnet motsols).

Skankeætten er en av de eldste nålevende adelige slekter fra middelalderen i Norge, kjent siden 1394. Ætten er av uradel, dvs at medlemmer av slekten har før 1536 hatt betegnelsen ridder (miles), væpner eller av våpen (knape, armiger, famulus, frie mænd, stormænd, gode mænd), og har av samtiden hatt "frihet og frelse".

(Kilder: DN bind I-XI, "Skankeætten" av Roger de Robelin (1995), "Fra skankeslektens historie" av Young G.V.C (Isle of Man 1985), Store Norske Leksikon).


◦Förste kände herre till Hov i Hackås var Karl Pedersson, död år 1430. I ett köpebrev av 1438-04-30 från änkan Rådgerd Kettilsdotter nämns första gången den man som blivit mest känd av ätten Skancke, nämligen Örjan Karlsson. I brevet överlåter Rådgerd gården Heglid i Sunne till herr Ylian (kyrkoherde Örjan). Brevet uppräknar fem söner och mågar till Rådgärd, alla närvarande vid tillfället, nämligen Peder, Örjan, Erik, Jens och Olav. Örjan Karlsson är den förste infödde jämtske riddaren som vi känner. Han vapensköld bestod av ett sporrklätt ben, en 'skånk' på jämtska. Denne Örjan var en typisk jämte på det viset, att han precis som hemprovins slets mellan olika regenter. Än var han den svenske kung Karl Knutsson Bondes (1408-1470) närmaste man och hövitsman i Jämtland. Än kastades han i fängelse och torterades av den Kristian av Oldenburg (1426-1481), kung i Danmark 1449-1481 och i Sverige 1457-1464. Detta är förhistorien: I ett morgongåvebrev av 1445-09-15 gav kung Kristoffer III av Bayern (1416-1448), svensk kung 1441-1448, åt sin unga drottning Dorotea bl. a. vårt land Jämtland med allt vad därtill hör. Änkedrottning Dorotea (1430-1495) gifte sig sedan år 1449 enligt tidens sed med nye kungen på Danmarks tron, Kristian av Oldenburg. Men nu blandade sig den svenske kungen Karl Knutsson i leken. Det visade sig då, att stormännen i sydnorge ville ha Kristian till kung, medan folket i Tröndelagen föredrog Karl Knutsson. Nu gällde det att handla snabbt. Med 500 man drog Karl Knutsson Bonde genom Värmland till Trondheim, där han lät ärkebiskopen kröna sig 1449-11-20. Samtidigt dubbades femton nya riddare och en av dessa var Örjan Karlsson från Hov i Hackås. På återvägen till Sverige stannade kung Karl minst en vecka i Jämtland, troligen som gäst hos den nydubbade riddaren Örjan Karlsson. Men slaget var ingalunda vunnet med detta, de ledande i Norge höll på den danske kungen. Emellertid hade kung Karl med Örjans hjälp 1452-08-13 lagt Jämtland under svenskarna. Örjan nämns i brev som riddare och hövitsman i Jämtland och Härjedalen. Med eller utan kungens närvaro drog Örjan tre gånger mot Tröndelagen med väpnad här. Varje gång blev han tillbakaslagen, tredje gången dessutom nesligt. När danske kungen med en massa stormän närmade sig 'då flydde förenämnde Örjan försmädligen till skog och mark med sitt sällskap'. Det verkar nästan som om kung Karl utnyttjade den godtrogne och säkert hederlige och rättskaffens jämten, som han bundit upp med sin riddartitel. Nästa gång vi hör om Örjan Karlsson 'den sköna man', som krönikan säger, befann han sig i Stockholm, utsedd till befälhavare på slottet, medan kung Karl skuddade stoftet av sina fötter och flydde till Danzig. För nu var kung Kristian på krigsstråt och tågade in i Stockholm midsommardagen år 1457 som svensk kung. Örjan kastades i fängelse, men blir så småningom fri och gifter sig med en frälseänka från Uppland. Den halsstarrigt envise kung Karl gör ett nytt misslyckat kuppförsök och Örjan, som tydligen var inblandad också denna gång, kastas ånyo i fängelse och torteras nesligt. Efter frigivningen vände Örjan tillbaka till hemgården i Hackås. Han överlät år 1469 halva sin gård till sonen Karl Örjansson och blir 'sytningsman', d.v.s. han bodde kvar på gården enligt den tidens visa åldringsvård. (Källa: Sällsamheter i Jämtland, Daga Nyberg, 1981) Fotot till höger föreställer de så kallade skanckevapnen från 1500-1600-talet i Hackås kyrka; vapenskölden (upptill), en sporre (till vänster), en balja (nederst till höger) för en så kallad landsknektsdolk samt ett slagsvärd med balja (i mitten). (Källa: Jämten 1993 och eget foto) De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Riddarväsendets anda var chevaleresk. Trohet, heder och ära framställdes som höga ideal. Till riddarnas plikter hörde att skydda de svaga. I första hand kom detta gälla kvinnorna, och de hyllades tillsammans med kampen och äventyret i sånger och romaner. En ringa del av denna kontinentala riddardiktning nådde i sent och stympat skick fram till vårt land. Genom sina väl behärskade rörelser ville riddarna framstå som ett föredöme i värdighet och sinnesjämvikt inför mängden. Den nya stormansklassen var väl medveten om sitt värde och sin plats i samhällshierarkin och fann ett sätt att uttrycka sin exklusivitet i bild. Det skedde genom heraldiken, genom vapensköldar och andra tecken. (Källa: Alf Åberg)

view all

Örjan Karlsson Skanke, till Hov's Timeline

1400
1400
Hackås, Jämtland, Sweden
1440
1440
Age 40
Hackås, Jämtland, Sweden
1474
1474
Age 74
Hackås, Jämtland, Sweden
1474
Age 74
????
????
????
????