Erik "den helige" Jedvardsson

Is your surname Jedvardsson?

Research the Jedvardsson family

Erik "den helige" Jedvardsson's Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Share

Jarl Erik IX Jedvardsson, King of Sweden

Swedish: Jarl Erik IX Jedvardsson, Kung av Sverige, Danish: Jarl Erik IX Jedvardsson, af Falster
Also Known As: "Erik the Holy", "Saint Erik", "Erik the Saint", "Erik the Lawgiver"
Birthdate: (36)
Birthplace: Skara, Västra Götaland County, Sweden
Death: May 18, 1160 (36)
Uppsala / Östra Aros, Uppsala, Uppsala County, Sweden
Place of Burial: Uppsala domkyrka, Uppland, Sweden
Immediate Family:

Son of Jedvard Bonde and Cecelia Edla Svensdotter
Husband of Prinsesse Cecilie Blanka Knudsdatter af Danmark; Cecilia Blanka and drottning Christina Björnsdotter, Drottning av Sverige
Father of Inger Eriksdatter; Karl Eriksson; Katarina Eriksdotter; Knut Eriksson; Knut Ericsson, King of Sweden and 3 others
Brother of Joar Jedvardsson Bonde

Occupation: Kung av Sverige, jarl, hertig, konge av Sverige, Konge av Sverige, Jarl af Falster.
Managed by: Private User
Last Updated:

About Erik "den helige" Jedvardsson

An examination of his bones from his reliquary indicate that the legend of his death is true, see

Erik Jedvardsson var kung i Sverige i slutet på 1150-talet. Efter hans död sades det att mirakel hände, bland annat blev människor som bad vid graven friska. Han blev Erik den helige och Sveriges nationalhelgon. För stockholmare är han kanske mer känd som Sankt Erik, den skönlockige man med krona som har prytt stadens sigill sedan 1300-talet. Men hans typiska krona med upprättstående utsmyckningar som syns på det stiliserade stadsvapnet liknar inte den krona som finns i relikskrinet. Den har inga upprättstående dekorationer utan består av ett brett band av förgylld koppar, dekorerad med färgade glasstenar. Kronan är unik i sitt slag.

Erik var kung i Sverige 1156-60. Han blev redan under sin levnad populär som kung. Han var generös mot kyrkan. Tillsammans med Henrik deltog han i korståg till Finland (se målning i S:t Sebastians kor). Det berättas också att han var känd för att inte låta sig mutas.

Erik den helige dödades av danskarna den 18 maj 1160 på den plats där Uppsala domkyrka står i dag.

Inte så mycket är känt om Eriks den helige. Han nämns inte i några samtida källor, den närmaste är att han nämns i en berättelse från 1200-talet om Varnhems kloster i Västergötland.

Dagens relikskrin är det tredje i ordningen. Det första blev förmodligen utnött av att bäras runt i årliga processioner. Det andra skrinet, liknande en gotisk kyrka i miniatyr och utfördes av stockholmsguldsmeden Lambrecht till kyrkans invigning 1435 i guld och ädla stenar. Johan III lät frakta bort och smälta ned skrinet 1573 av ekonomiska skäl. Som en försoningsgest lät dock Johan göra ett nytt skrin. Stockholmsguldsmeden Hans Rosenfäldt och holländaren Gillis Coyet skapade det nuvarande skrinet av 34 kg förgyllt silver.

Skrinet innehåller stora delar av ett mansskelett från omkring 1100-talets mitt, som bär spår av svärdshugg. I skrinet finns också S:t Eriks krona som är Sveriges äldsta bevarade kungakrona. Den är utförd i förgylld koppar och besatt med halvädla stenar i rött, grönt och blått. Sedan den senaste restaureringen 1976 är skrinet placerat i Finstakoret. (Källa: Bo S Säfström, Uppsala Domkyrka - en vägledning, 1979)

Kristi himmelsfärds dag, den 18 maj 1160, mördades Erik Jedvardsson efter att ha deltagit i gudstjänsten i Östra Aros, nuvarande Uppsala. Han begravdes i domkyrkan i Gamla Uppsala. Hans son och efterträdare Knut Eriksson lyckades lansera honom som helgon även om påven ansåg honom vara en rumlare som omkommit i dryckenskap. Men på den tiden fordrades inte påvens godkännande för att förvandla honom till Erik den helige och Sveriges nationalhelgon. Relikskrinet med hans ben överfördes 1273 till den nya domkyrkan, där det fortfarande finns att beskåda.

I brist på säkra uppgifter har mytbildningen varit stor kring Eriks släkt. Hans far sägs ha varit såväl korsriddare som byggmästare av den gamla domkyrkan samt ättling till en engelsk missionär. I likhet med många andra av den tidens stormän tycks han ha haft anknytning till Västergötland. Minnet av honom vårdas ännu i den lilla socknen Eriksberg, som ligger 2 mil sydväst om Falköping, där man anser att Erik härstammade från gården Gate. Sonen Knut avled där 1196.

ref:

Erik, jarl i Västergötland.

Erik jarl är en av historiens doldisar. Saxo omtalar Erik som Gothorum præfectus, alltså jarl av Götaland och att han ägde en gård i Haraldsted, men han är ensam om det. Övriga källor säger att han var jarl av Falster. Eftersom han var svåger med Folke jarl så hade han en svag koppling, och kan under tiden efter Inge den yngres död ha satts som jarl när vissa områden kan ha stått under danskt inflytande. Möjligen var han också jarl av Slesvig eftersom Lundaannalene omtalar en Ericus dux Sleswicensis.

Han var också morfar till Absalon Hvide, Köpenhamns grundare.

Gift med Cecilia Knutsdotter av Danmark


Om E:s börd saknas säkra underrättelser. I en del isländska källor, bl. a. Sverresagan, kallas han Jedvardsson. I en svensk annal från omkr. 1300 säges hans mor vara en viss Cecilia, dotter till Sven — säkert menas Blot-Sven — samt syster till Ulf jarl »galla» och Kol (säkert avses den föga kände svenske tronpretendenten med detta namn). Denna notis vilar på konstruktion över isländskt och inhemskt genealogiskt stoff och rymmer uppenbara orimligheter; fakta, som till äventyrs ligga därbakom, kunna inte framdeduceras. Däremot veta vi, att E. genom sitt gifte blev befryndad med de danska och norska konungahusen och den Stenkilska ätten; enligt av varandra oberoende källor hette hans hustru Kristina (Vitskolkrönikan, Knytlingasagan), och hon härstammade från Inge d. ä. och drottning Helena (Abbot Wilhelms danska kungagenealogi, Knytlingasagan). Uppgifterna om den närmare släktskapen synes däremot ej gå att bringa i överensstämmelse. En uppgift i en sen svensk kungalängd, som influerats av isländsk genealogisk forskning (Kungalängden intill 1333), att E:s gemål var dotter till Inge d. y., kan lämnas åt sidan. läs mer på länken nedan:

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/15396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sture Bolin med bidrag (om E. i kulten och liturgien) av Bengt Hildebrand.), hämtad 2013-07-30.


Erik var jarl i Östergötland i 1131 og 1145, og deltog som sådan i den svenske strid om kronen. Sverige var på denne tid ikke et samlet rige som Danmark, og der var en langvarig strid mellem flere slægter, hvor Skjalm Hvides slægt ivrigt deltog, fordi de lod sig indgifte i de forskellige svenske linier.

Erik & Cecilie fik børnene: Karl Eriksen; Knud Eriksen; Inge Eriksdatter.

Hertug Erik blev konge af Sverige, man ved ikke helt hvornår, men han skal have været konge i 1156. Til venstre ses en afbildning af sankt Eric på en seglstampe fra 1430rne, hvor han er iklædt 1400-tals rustning, og hvor han holder 1400-tallets svenske rigsvåben med de 3 kroner.

Cecilie Knudsdatter døde, men vi ved ikke hvornår, og Erik giftede sig igen i hvert fald før 1158 med Christine, datter af Bjørn Jernside af Danmark.

Kong Erik blev som sin svigerfader kong Knud, og som sin svoger hertug Karl "den danske" af Flandern, dræbt foran alteret i en kirke, hvorfor han siden er blevet Sveriges nationalhelgen. Det skete formodentlig d. 18. maj 1159.

http://www.123hjemmeside.dk/mahlerdam/12801975


This might be the same person as Saint Eric IX, King of Sweden. However there's not general agreement about that. Little is known about the family Saint Eric the king, and Swedish sources don't seem to mention a Danish connection.


Født før 1090, død efter 1145


Erik Jedvardsson den hellige, også kalt for Sankt Erik (ca 1120–1160), var i henhold til historiske kilder fra 1200-tallet konge i Sverige 1150-1160. Han styrte trolig bare deler av Sverige.

Innhold [skjul] 1 Usikre kilder 2 Ekspedisjon til Finland 3 Familie 4 Mordet på kong Erik 5 Helgenforklart 6 Ettermæle


[rediger] Usikre kilder


Stockholms bysvåpen med bilde av Erik den helligeErik stammet muligens fra Vestergøtland og om faren, Jedvard eller Edvard, er det ingenting som er kjent. Farsnavnet Jedvardsson er bare indirekte bekreftet i en samtidskilde ved at hans bror nevnes som Joar Jedvardsson. I henhold til en litterær konstruksjon het faren Jedvard Bonde, men det kan ikke bekreftes av historiske kilder. Det har på meget løst grunnlag også blitt hevdet at faren kunne ha vært engelsk, men det bygger antagelig på at fornavnet var relativt uvanlig i Sverige på 1100-tallet.

Erik var fra 1150 en rivaliserende konge til kong Sverker den eldre som besteg kronen ca 1130 og ble myrdet i 1156. Etter hans død ble Erik anerkjent ved de fleste eller alle de svenske tingene. Eriks styre endte da han selv ble myrdet i Uppsala i 1160.

[rediger] Ekspedisjon til Finland Rundt 1155 ble det sagt at kong Erik gjorde en ekspedisjon til sydvestlige Finland med den engelskfødte prest Henry som siden skulle komme til bli en finsk regional helgen som Den hellige biskop Henrik. Denne lille og sannsynligvis resultatløse ekspedisjonen har senere blitt kalt for et korstog og som begynnelsen på den svenske herredømmet over Finland, skjønt historisk forskning har frambrakt bevis på at det ikke eksisterte noen form for permanent svensk herredømme eller administrasjon i Finland på denne tiden.

[rediger] Familie For å styrke sin posisjon som konge klarte Erik å gifte seg med Kristina Bjørnsdatter, en dansk adelskvinne og en ætling av kong Inge Stenkilsson den eldre. Kristinas far var den danske kongssønnen Bjørn Haraldsson, også kalt for Jernside, og hennes mor var Katarina Ingesdatter, yngste datter av kong Inge.

Barn:

Knut Eriksson av Sverige, konge av Sverige 1167-1196. Filip. Katarina Eriksdatter, gift med Nils Blaka. Margareta Eriksdatter, gift med Sverre Sigurdsson av Norge.

[rediger] Mordet på kong Erik


Stockholms tredje byvåpen, kjent fra 1376, med bilde av den kronede Erik den hellige.Kongen døde den 18. mai 1160. Sankt Erikslegenden fra slutten av 1200-tallet forteller:

Den dagen var Kristi himmelfartsfest, da han (kong Erik) etter vår Herre skulle vinne martyrpalmen og fare til himmelen. Den dagen bevitnet han messen i Hellige trefoldighetskirken på berget som kalles Vår Herres Berg og der nå domkirken står. Da bærer det bud til ham av en av hans menn at utenfor byen finnes fiender og at det var best å møte dem med våpen. Det sies at han da skal ha svart: «La meg i fred å lytte til denne høytidens store hendelse; jeg setter min håp til Herren at det som må gjenstå av gudstjenesten det skal vi høytidelig få høre et annet sted.» Da han hadde sagt dette overlot han seg til Gud, gjorde korstegnet, forlot kirken, væpnet seg og sine menn, og gikk med dem – skjønt de var få – mandig mot fienden. Disse begynte striden og sende sine stridsfolk mest mot kongen. Når Herrens Smorde lå slått på marken tilføyde de ham sår på sår, de pinte og drev spott med den allerede halvdøde, og hogde æreløst av hans hode. Slik gikk han seirende fra krig til fred og byttet salig det jordiske riket mot det himmelske. Erik ble myrdet i Uppsala etter sigende ved Emund Ulvbane, en attentatmann som var leid av folk som arbeidet for at Sverkerætten igjen skulle få kontroll over kongedømmet. En annen teori er at det var Magnus Henriksson som sto bak, en annen som krevde tronen, og som det i noen kilder påstår at han etterfulgte Erik kortvarig som konge.

[rediger] Helgenforklart I henhold til legenden sprang en kilde mirakuløst opp på det sted hvor hans blod først hadde utgjøts. Siden 1500-tallet ble Sankt Eriks kilde pekt ut på domkirkens nordlige side, mellom kirken og Fyrisån, og den markert med en stor støpjernspumpe. Middelalderens Sankt Erikskilde synes dog å ha vært den nåværende Slottskjelleren, 500 meter sør for domskirken. Henrettelsen skjedde på den åpne plassen sør for domkirken. Der sto det fram til 1700-tallet Sankt Eriks kapell.

Den døde kongen ble begravd i Gamle Uppsala kirke. Lanseringen av Erik som helgen skjedde under sønnen Knut Erikssons lange regjeringstid 1167-1196. Relikvieskrinet ble i 1273 ført fra den daværende domkirken i Gamla Uppsala til domskirkebygget i Östra Aros, den nåværende domkirken. 18. mai hvert eneste år føres skrinet i prosesjon mellom den nye og den gamle domskirken, og skrinet kunne bæres rundt i eller utenfor domkirken selv ved andre tilfeller.

Det skrinet Erik lå i ble på 1700-tallet røvet av kong Johan den tredje. Johan tok ut Eriks ben og brant skrinet for å selge gullet. Det svenske folket protesterte såpass heftig at kongen måtte motvillig lage et nytt skrin som ble flyttet tilbake til Uppsala der det fortsatt ligger. På skrinet står det skrevet på latin Sangticus Ericus rex et martyr (Sankt Erik konge og martyr).

Kong Erik fikk aldri noen offisiell helgenstatus av Den hellige stol, men av en rekke dokumenter, det eldste fra 1256, framgår det at Roma kjente til helgenkulten og støttet den med løfter om avlat. En mengde miraklerberettninger som ble nedtegnet på slutten av 1200-tallet er bevart.

Erik hadde en nasjonalistisk kirkepolitikk. Sverige æret ham som nasjonalhelgen, men pave Alexander III forbød hans kult i 1172 mens hans sønn Knut Eriksson kranglet med både den svenske kirke og Roma. Det var meget betydningsfullt å ha en helgen i familien. Paven på sin side forholdt seg til kong Erik som drukkenbolt som døde som et resultat av en slåsskamp med andre fylliker.

[rediger] Ettermæle Sankt Erik er avbildet på Stockholms byvåpen og er byens skytshelgen. Han finnes også avbildet på Stockholms Patentbyrås logo hvor han til alle oppfinneres ære betraktes som «Sankt Idérik». I juni 2002 ble Sankt Erik utpekt til månedens stockholmere.

Forgjenger:

Sverker den eldre  Konge av Sverige

(1120–1160) Etterfølger:

Magnus Henriksson  

Hentet fra «http://no.wikipedia.org/wiki/Erik_den_hellige»


Erik Jedvardsson den hellige, ogsÃ? kalt for Sankt Erik (ca 1120â??1160), var i henhold til historiske kilder fra 1200-tallet konge i Sverige 1150-1160. Han styrte trolig bare deler av Sverige.

Innhold [skjul] 1 Usikre kilder 2 Ekspedisjon til Finland 3 Familie 4 Mordet pÃ? kong Erik 5 Helgenforklart 6 EttermÃ?le

[rediger] Usikre kilder

Stockholms bysvÃ?pen med bilde av Erik den helligeErik stammet muligens fra VestergÃ?tland og om faren, Jedvard eller Edvard, er det ingenting som er kjent. Farsnavnet Jedvardsson er bare indirekte bekreftet i en samtidskilde ved at hans bror nevnes som Joar Jedvardsson. I henhold til en litterÃ?r konstruksjon het faren Jedvard Bonde, men det kan ikke bekreftes av historiske kilder. Det har pÃ? meget lÃ?st grunnlag ogsÃ? blitt hevdet at faren kunne ha vÃ?rt engel sk, men det bygger antagelig pÃ? at fornavnet var relativt uvanlig i Sverige pÃ? 1100-tallet.

Erik var fra 1150 en rivaliserende konge til kong Sverker den eldre som besteg kronen ca 1130 og ble myrdet i 1156. Etter hans dÃ?d ble Erik anerkjent ved de fleste eller alle de svenske tingene. Eriks styre endte da han selv ble m yrdet i Uppsala i 1160.

[rediger] Ekspedisjon til Finland Rundt 1155 ble det sagt at kong Erik gjorde en ekspedisjon til sydvestlige Finland med den engelskfÃ?dte prest Henry som siden skulle komme til bli en finsk regional helgen som Den hellige biskop Henrik. Denne lille og sannsynligvi s resultatlÃ?se ekspedisjonen har senere blitt kalt for et korstog og som begynnelsen pÃ? den svenske herredÃ?mmet over Finland, skjÃ?nt historisk forskning har frambrakt bevis pÃ? at det ikke eksisterte noen form for permanent svensk herredÃ?mme eller administrasjon i Finland pÃ? denne tiden.

[rediger] Familie For Ã? styrke sin posisjon som konge klarte Erik Ã? gifte seg med Kristina BjÃ?rnsdatter, en dansk adelskvinne og en Ã?tling av kong Inge Stenkilsson den eldre. Kristinas far var den danske kongssÃ?nnen BjÃ?rn Haraldsson, ogsÃ? kalt for Jernside, og hennes mor var Katarina Ingesdatter, yngste datter av kong Inge.

Barn:

Knut Eriksson av Sverige, konge av Sverige 1167-1196. Filip. Katarina Eriksdatter, gift med Nils Blaka. Margareta Eriksdatter, gift med Sverre Sigurdsson av Norge.

[rediger] Mordet pÃ? kong Erik

Stockholms tredje byvÃ?pen, kjent fra 1376, med bilde av den kronede Erik den hellige.Kongen dÃ?de den 18. mai 1160. Sankt Erikslegenden fra slutten av 1200-tallet forteller:

Den dagen var Kristi himmelfartsfest, da han (kong Erik) etter vÃ?r Herre skulle vinne martyrpalmen og fare til himmelen. Den dagen bevitnet han messen i Hellige trefoldighetskirken pÃ? berget som kalles VÃ?r Herres Berg og der nÃ? do mkirken stÃ?r. Da bÃ?rer det bud til ham av en av hans menn at utenfor byen finnes fiender og at det var best Ã? mÃ?te dem med vÃ?pen. Det sies at han da skal ha svart: Â?La meg i fred Ã? lytte til denne hÃ?ytidens store hendelse; jeg setter min hÃ?p til Herren at det som mÃ? gjenstÃ? av gudstjenesten det skal vi hÃ?ytidelig fÃ? hÃ?re et annet sted.Â? Da han hadde sagt det te overlot han seg til Gud, gjorde korstegnet, forlot kirken, vÃ?pnet seg og sine menn, og gikk med dem â?? skjÃ?nt de var fÃ? â?? mandig mot fienden. Disse begynte striden og sende sine stridsfolk mest mot kongen. NÃ?r Herrens Smorde lÃ? slÃ?tt pÃ? marken tilfÃ?yde de ham sÃ?r pÃ? sÃ?r, de pinte og drev spott med den allerede halvdÃ?de, og hogde Ã?relÃ?st av hans hode. Slik gikk han seirende fra krig til fred og byttet salig det jordiske riket mot det himmelske. Erik ble myrdet i Uppsala etter sigende ved Emund Ulvbane, en attentatmann som var leid av folk som arbeidet for at SverkerÃ?tten igjen skulle fÃ? kontroll over kongedÃ?mmet. En annen teori er at det var Magnus Henriksson som sto bak , en annen som krevde tronen, og som det i noen kilder pÃ?stÃ?r at han etterfulgte Erik kortvarig som konge.

[rediger] Helgenforklart I henhold til legenden sprang en kilde mirakulÃ?st opp pÃ? det sted hvor hans blod fÃ?rst hadde utgjÃ?ts. Siden 1500-tallet ble Sankt Eriks kilde pekt ut pÃ? domkirkens nordlige side, mellom kirken og FyrisÃ?n, og den markert med en sto r stÃ?pjernspumpe. Middelalderens Sankt Erikskilde synes dog Ã? ha vÃ?rt den nÃ?vÃ?rende Slottskjelleren, 500 meter sÃ?r for domskirken. Henrettelsen skjedde pÃ? den Ã?pne plassen sÃ?r for domkirken. Der sto det fram til 1700-tallet Sankt Eriks kapell.

Den dÃ?de kongen ble begravd i Gamle Uppsala kirke. Lanseringen av Erik som helgen skjedde under sÃ?nnen Knut Erikssons lange regjeringstid 1167-1196. Relikvieskrinet ble i 1273 fÃ?rt fra den davÃ?rende domkirken i Gamla Uppsala til d omskirkebygget i Ã?stra Aros, den nÃ?vÃ?rende domkirken. 18. mai hvert eneste Ã?r fÃ?res skrinet i prosesjon mellom den nye og den gamle domskirken, og skrinet kunne bÃ?res rundt i eller utenfor domkirken selv ved andre tilfeller.

Det skrinet Erik lÃ? i ble pÃ? 1700-tallet rÃ?vet av kong Johan den tredje. Johan tok ut Eriks ben og brant skrinet for Ã? selge gullet. Det svenske folket protesterte sÃ?pass heftig at kongen mÃ?tte motvillig lage et nytt skrin som ble flyttet tilbake til Uppsala der det fortsatt ligger. PÃ? skrinet stÃ?r det skrevet pÃ? latin Sangticus Ericus rex et martyr (Sankt Erik konge og martyr).

Kong Erik fikk aldri noen offisiell helgenstatus av Den hellige stol, men av en rekke dokumenter, det eldste fra 1256, framgÃ?r det at Roma kjente til helgenkulten og stÃ?ttet den med lÃ?fter om avlat. En mengde miraklerberettninger som ble nedtegnet pÃ? slutten av 1200-tallet er bevart.

Erik hadde en nasjonalistisk kirkepolitikk. Sverige Ã?ret ham som nasjonalhelgen, men pave Alexander III forbÃ?d hans kult i 1172 mens hans sÃ?nn Knut Eriksson kranglet med bÃ?de den svenske kirke og Roma. Det var meget betydningsfull t Ã? ha en helgen i familien. Paven pÃ? sin side forholdt seg til kong Erik som drukkenbolt som dÃ?de som et resultat av en slÃ?sskamp med andre fylliker.

[rediger] Etterm�le Sankt Erik er avbildet p� Stockholms byv�pen og er byens skytshelgen. Han finnes ogs� avbildet p� Stockholms Patentbyr�s logo hvor han til alle oppfinneres �re betraktes som �Sankt Idérik�. I juni 2002 ble Sankt Erik utpekt til m� nedens stockholmere.

Forgjenger:

Sverker den eldre  Konge av Sverige

(1120â??1160) EtterfÃ?lger:

Magnus Henriksson  

Hentet fra Â?http://no.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helligeÂ?


Erik den helige (Sankt Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung, Sveriges nationalhelgon, far till Knut Eriksson.

Erik var född c:a 1120, son till en rik uppländsk storman Jedvard, vars farfar torde ha kristnats genom den engelska mälardalsmissionen kring 1050 och kanske bekostat bygget av domkyrkan i Gamla Uppsala. Ätten kan ha härstammat från Erik Segersälls släktträd.

Erik var 167 cm lång, och gifte sig med dottern till en dansk kungaättling. Erik den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta emot skatter av folket. Han var varm anhängare av den kristna tron och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom- han hjälpte alla lika och följde sin kristna tro i allt han företog sig.

1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes han av svearna som kung och 1156 tordes han ha erkänts också av götarna.

Ca 1157 skall han ha företagit en härfärd, korståg, med svärdmission till Finland, till vars apostel han satte biskopen i Gamla Uppsala: S:t Henrik.

Erik fick ett våldsamt slut. Han blev på Kristi Himmelfärdsdag, den 18 maj 1160, anfallen på domberget utanför Heliga Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske tronkrävarenMagnus Henriksson, som dök upp med hela sin armé. Han överraskades mitt i mässan och blev ihjälslagen och halshuggen utanför kyrkan.

Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under "Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades. Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 -talet knäsattes han av sin son kung Erik som Sveriges nationalhelgon.

Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den äldsta bevarade kungakronan.

Erikslegenden upptecknades först långt efter hans död, och Erikskulten blev fullt utbildad först vid 1200-talets slut. I folkminnet var han den store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag). Erik blev aldrig helgonförklarad av påven.

Sankt Erik var sannerligen ingen särskilt helig man, Påven kallade honom en rumlare som omkommit i dryckenskap. Han drev en nationalkyrkopolitik i Emund Gamles anda, syftande till svenska kyrkans frigörelse från Rom.


Erik 'den helige'

Yrke: Kung av Sverige ca 1156-1160 Far: Jedvard

 

Död: 1159-05-18 1)

-------------------------------------------------------------------------------- Familj med Kristina Björnsdotter av Danmark Barn: Knut Eriksson (1150 - 1196)

-------------------------------------------------------------------------------- Källor

1)  Directory of Royal Genealogical Data, Hull, England 
 

Kung. Född omkring 1120. Död 1160-05-18 i vid Trefaldighetskyrkan, Östra Aros. Begravd i Uppsala domkyrkoförs (C). Erik IX Jedvardsson (kallad S:t Erik och Erik den helige) var enligt 1200-talskällor kung av Sverige 1150-1160. Han behärskade troligen bara delar av riket. Erik härstammade möjligen från Västergötland. Om fadern, Jedvard eller Edvard, är ingenting känt, men namnet tyder på engelsk härkomst. Enligt en litterär konstruktion hette han Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Gift med Kristina, ättling till kung Inge den äldre. Barn: Knut Eriksson av Sverige. Kung av Sverige 1167-1196. Filip. Katarina. Gm Nils Blaka. Margareta. Gm Sverre Sigurdsson av Norge. Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. En mängd mirakelberättelser, nedtecknade i slutet av 1200-talet, finns bevarade. [redigera] Erik den heliges död Erik den helige dog den 18 maj 1160. S:t Erikslegenden från slutet av 1200-talet berättar: "Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen. Stockholms tredje sigill, känt från 1376, med bild på Erik den helige En sentida föreställning av hur Erik den helige kan ha sett utHan säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska. Enligt legenden rann en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Sedan 1500-talet utpekas S:t Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och den är markerad med en stor gjutjärnspump. Medeltidens S:t Eriks källa tycks dock ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 m söder om domkyrkan. Avrättningen skedde på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet S:t Eriks kapell. Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen. S:t Erik syns på Stockholm stads vapen. Han ses även i Stockholms Patentbyrås logotyp, där han dock till alla uppfinningars ära betraktas som "S:t Idérik". I juni 2002 blev S:t Erik utsedd till månadens stockholmare.

Enligt hävderna genomför Erik tillsammans med biskop Henrik det första korståget till Finland. Detta korståg brukar dateras till 1156 eller 1157, en del vill t.o.m. datera det till år 1155. Det är inte oomtvistat att detta korståg genomfördes, men vi vet med säkerhet att Sverige har ett fast fotfäste i Finland vid denna tid. Svenskarnas tid i Finland kan dateras till minst hundra år före det första korståget och denna närvaro baseras sannolikt på fredlig immigration. Erik får regera fram till omkring år 1160 då han mördas.

Foto 2 : Erik den heliges och biskops Henriks korståg till Finland på 1150-talet, såsom det gestaltas i en gravering på den sistnämndes sarkofag, utförd på 1400-talet.

Foto 3: Biskop Henrik landstiger i Finland. Frimärket utgavs 1955 till 800-årsjubiléet av kristendomens införande i Finland. (Förlaga: Kopparstick från 1400-talet.)




Erik den helige Från Wikipedia

Regeringstid ca 1155-1160 Ätt Erikska ätten

Gemål(er) Kristina, ättling till Inge den äldre Barn 1. Knut (senare kung av Sverige) 2. ?Filip 3. Katarina (gift med Nils Blaka) 4. Margareta (gift med Sverre, kung av Norge)

Företrädare Sverker den äldre EfterträdareMagnus Henriksson eller Karl Sverkersson Född ca 1120 Död ca 1160


Begravningsplats Gamla Uppsala kyrka, flyttad till Uppsala domkyrka

Erik den helige, Erik Jedvardsson, Erik IX, S:t Erik, var möjligen erkänd kung av Sverige i slutet av 1150-talet. Någorlunda säkert vet man endast att han utövade kungamakten i Västergötland 1158, att han dog omkring 1160-62, och att han i ett äktenskap med Kristina, ättling till Inge den äldre, blev far till kung Knut Eriksson. Erik gravsattes i Gamla Uppsala och hans kvarlevor överfördes senare därifrån till Uppsala domkyrka, troligen i juli 1273. En osteologisk undersökning har bekräftat att han dog av yttre våld.

Innehåll 1 Den historiska personen 2 Helgonlegenden 2.1 S:t Eriks källa 3 Helgonkulten 4 Äktenskap och barn 4.1 Barn 5 Källor 6 Se även


Den historiska personen  

Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverres saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efteträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. Enligt en påvebulla från 1172 blev Erik ihjälslagen under ”dryckeslag och rus” (’’in potacione et ebrietate”), alltså under ett så kallat fylleslag, och påven som till sin fasa erfarit att denne man dyrkas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra.

Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster.

Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett ”negativt resultat”, d v s att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.

Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats. Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen.

Helgonlegenden  

Utgångspunkten för de legendhistoriska studierna är alltså den legend som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, ett för hans samtida källor helt okänt företag.


En sentida framställning av kung Erik.I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning (’’vita’’) och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.

Erik den helige dog enligt Erikslegenden den 18 maj 1160. Legenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar i en version följande om dödssätt och -plats:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."

S:t Eriks källa  

S:t Eriks källa med pumphuset från 1850-talet tillverkat vid Hälleforsnäs bruk.Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Källan var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan tros tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och vissa källor tyder på att medeltidens Sankt Eriks källa tycks ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen. [1]. År 2007 kopplades källan samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan [2].

Helgonkulten  

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.


Relikskrinet Efter de märkliga händelserna kring Eriks död, tog man tillvara hans kvarlevor. Relikskrinet fördes år 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. Den 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.

Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.

Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig. Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.

Erik dök senare upp även i Stockholms stadsdigill och stadsvapen. Han har fortsatt att figurera i en mängd andra sammanhang ända in i modern tid. I fallet med kung Erik Jedvardsson kan man nog sammanfattningsvis säga att myten med tiden blev något större än mannen.

Äktenskap och barn  

Erik var gift med Kristina Björnsdotter, ättling till kung Inge den äldre.

Barn  

1.Knut, kung av Sverige 1167-1196. 2.möjligen en son vid namn Filip 3.Katarina gift med Nils Blaka. 4.Margareta gift med Sverre Sigurdsson av Norge.

Källor 

1.^ Uppsalamuseet 2.^ http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=789719,00.html Carl M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och tronpretendenter bland dem, Historisk tidskrift 1923. Christian Lovén, Erikskulten i Uppsala - dubbelhelgonet och den långa stationsvägen, Årsboken Uppland 2004. Svenskt biografiskt lexikon, band 14. Bengt Thordeman (red), Erik den helige - historia, kult, reliker (Stockholm 1954). Lauritz Weibull, ”Erik den Helige”, i Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar (Stockholm 1965).


Konge (King) Erik Edvardsen den hellige was born at England. He was Konge av Sverige. He married Dronning Kristina Bjørnsdtr, daughter of Bjørn Haraldsen Jernside and Katrin Ingesdtr Sweden. He died in 1160 at Sweden.

Dronning (Queen) Kristina Bjørnsdtr was Dronning. She married Konge Erik Edvardsen den hellige, son of Edvard Edgardsen. She died at Sweden.


Bild: Stockholms stads tredje sigill som visar Erik den helige. Känd från 1376.

Erik den helige, Erik IX Jedvardsson, S:t Erik, var enligt 1200-talskällor kung av Sverige 1150-1160, och ska också ha varit far till kung Knut Eriksson av Sverige. Erik härstammade möjligen från Västergötland. och han behärskade troligen bara delar av riket. Han var gift med Kristina, som var ättling till kung Inge den äldre. Om fadern, Jedvard eller Edvard, är ingenting känt. Erik ska ha dyrkats som helgon, men aldrig fått officiell helgonstatus, Regeringstid 1150-1160 Kröning Valspråk ' Ätt Erikska ätten Föräldrar Gemål(er) Kristina, ättling till Inge d.ä. Barn 1. Knut (senare kung av Sverige) 2. Filip 3. Katarina (gift med Nils Blaka) 4. Margareta (gift med Sverre, kung av Norge) Företrädare Sverker d.ä. EfterträdareMagnus Henriksen Född ca 1120


Död 18 maj 1160


Begravningsplats Gamla Uppsala kyrka, flyttad till Uppsala domkyrka Biografi [redigera] Eriks patronymikon Jedvardsson är endast indirekt och svagt styrkt i samtida källor genom omnämnandet av en Joar Jedvardsson i kretsen kring kungen. Denne har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödersnas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Enligt Nordisk familjebok, som inte alltid är särskilt tillförlitlig i historiska frågor, valdes Erik av uppsvearna i Sveariket till kung 1150[1]. Med tanke på att Eriks regeringsperiod omnämns som 1150-1160, och hans föregångare Sverker den äldre ska ha regerat fram till 1156, är det möjligt att Erik de första åren regerade som motkung till Sverker. Han kan då haft stöd i vissa områden eller grupper i det som idag utgör Sverige, samtidigt som andra fortsatt att betrakta Sverker som legitim kung. Sverker ska ha varit kung av Östergötland (och Sveariket), och enligt Nordisk familjebok ska åtminstone Östergötland just haft andra kungar samtidigt med Erik[1]. Efter Sverkers död 1156 ska Erik ha erkänts som kung i de flesta områdena. [2]

Enligt legenden ska Erik ha gjort mycket för att sprida kristendomen i riket, och 1157 ska han ha anordnat ett korståg till Finland (första korståget till Finland), och där lämnat kvar den engelske uppsalabiskopen Henrik som missionär.[1][2]

Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. En mängd mirakelberättelser, nedtecknade i slutet av 1200-talet, finns bevarade.

Erik den heliges död  [redigera]

En sentida framställning av hur kung Erik kan ha sett ut.Erik den helige dog den 18 maj 1160. S:t Erikslegenden från slutet av 1200-talet berättar:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska."

Enligt legenden rann en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och den är markerad med en stor gjutjärnspump. Medeltidens Sankt Eriks källa tycks dock ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. Avrättningen skedde på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell.

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen.

Äktenskap och barn  [redigera]

Erik var gift med Kristina, ättling till kung Inge den äldre.

Barn:  [redigera]

Knut, kung av Sverige 1167-1196. Filip. Katarina gift med Nils Blaka. Margareta gift med Sverre Sigurdsson av Norge.

Kuriosa  [redigera]

Stockholms stadsvapen.Sankt Eriks ansikte utgör Stockholm stads vapen. Han ses även i Stockholms Patentbyrås logotyp, där han dock till alla uppfinningars ära betraktas som "Sankt Idérik". I juni 2002 blev Sankt Erik utsedd till månadens stockholmare. Ätten Jägerhorn af Spurila har en fantasifull släktsägen enligt vilken ättens stamfader var Erik den heliges vapendragare.

Källor  [redigera]

Referenser:

^ [a b c] Nordisk familjebok (Uggleupplagan), 7. Egyptologi - Feinschmecker, s. 779-780. ^ [a b] Artikel i engelska Wikipedia: Erik IX of Sweden, från 18 november 2006

Se även  [redigera]

Sveriges regenter Företrädare: Sverker d.ä. Svenska regenter 1150-1160 (parallellt med Sverker till 1156) Efterträdare: Magnus Henriksen

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige Kategorier: Personer som blivit mördade | Sveriges regenter | Avlidna 1160 | Personligheter inom romersk-katolska kyrkan i Sverige

Krigshistoria 1050-1222, del 2 Sverkerska och erikska ätterna

Omkring år 1130 lyckas Sverker den äldre, en storman från Östergötland, få ett fast grepp om den svenska kronan. Han är den förste av den sverkerska ätten och regerar till mitten av 1150-talet då han blir mördad. Denna epok kommer att präglas av en brutal kamp om den svenska kronan mellan de sverkerska och erikska ätterna. Under Sverkers tid görs år 1145 ett svenskt försök att erövra Bohuslän. Försöket misslyckas och de svenska styrkorna blir besegrade av norrmän i Krokaskogen i Bohuslän. År 1153 anfaller venderna Kungahälla och år 1154 drabbas sydvästra Småland av ett danskt fälttåg.

Sverker avlöses på tronen av Erik Jedvardsson den helige. Enligt hävderna genomför Erik tillsammans med biskop Henrik det första korståget till Finland. Detta korståg brukar dateras till 1156 eller 1157, en del vill t.o.m. datera det till år 1155. Det är inte oomtvistat att detta korståg genomfördes, men vi vet med säkerhet att Sverige har ett fast fotfäste i Finland vid denna tid. Svenskarnas tid i Finland kan dateras till minst hundra år före det första korståget och denna närvaro baseras sannolikt på fredlig immigration. Erik får regera fram till omkring år 1160 då han mördas.

Ovan: Erik den heliges och biskops Henriks korståg till Finland på 1150-talet, såsom det gestaltas i en gravering på den sistnämndes sarkofag, utförd på 1400-talet.

Till vänster: Biskop Henrik landstiger i Finland. Frimärket utgavs 1955 till 800-årsjubiléet av kristendomens införande i Finland. (Förlaga: Kopparstick från 1400-talet.)


Det är sannolikt den danske prinsen Magnus Henriksen som ligger bakom mordet på Erik den helige, och det är också sannolikt att Magnus regerar ett år innan han i sin tur mördas av Karl Sverkersson, son till Sverker den äldre.

Kung. Född omkring 1120. Död 1160-05-18 i vid Trefaldighetskyrkan, Östra Aros. Begravd i Uppsala domkyrkoförs (C). Erik IX Jedvardsson (kallad S:t Erik och Erik den helige) var enligt 1200-talskällor kung av Sverige 1150-1160. Han behärskade troligen bara delar av riket. Erik härstammade möjligen från Västergötland. Om fadern, Jedvard eller Edvard, är ingenting känt, men namnet tyder på engelsk härkomst. Enligt en litterär konstruktion hette han Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Gift med Kristina, ättling till kung Inge den äldre. Barn: Knut Eriksson av Sverige. Kung av Sverige 1167-1196. Filip. Katarina. Gm Nils Blaka. Margareta. Gm Sverre Sigurdsson av Norge. Erik fick aldrig officiell helgonstatus av påvekyrkan, men av en rad dokument, det tidigaste från 1256, framgår att man i Rom kände till helgonkulten och understödde den med löften om avlat. En mängd mirakelberättelser, nedtecknade i slutet av 1200-talet, finns bevarade. [redigera] Erik den heliges död Erik den helige dog den 18 maj 1160. S:t Erikslegenden från slutet av 1200-talet berättar: "Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen. Stockholms tredje sigill, känt från 1376, med bild på Erik den helige En sentida föreställning av hur Erik den helige kan ha sett utHan säges då ha svarat: 'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de voro få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drevo spe med den redan halvdöde, och avhöggo vanvördigt hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska. Enligt legenden rann en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Sedan 1500-talet utpekas S:t Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån, och den är markerad med en stor gjutjärnspump. Medeltidens S:t Eriks källa tycks dock ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 m söder om domkyrkan. Avrättningen skedde på den öppna platsen söder om domkyrkan. Där stod fram till 1700-talet S:t Eriks kapell. Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1196. Relikskrinet fördes 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen. S:t Erik syns på Stockholm stads vapen. Han ses även i Stockholms Patentbyrås logotyp, där han dock till alla uppfinningars ära betraktas som "S:t Idérik". I juni 2002 blev S:t Erik utsedd till månadens stockholmare.


Erik Jedvardsson den hellige, også kalt for Sankt Erik (ca 1120–1160), var i henhold til historiske kilder fra 1200-tallet konge i Sverige 1150-1160. Han styrte trolig bare deler av Sverige.

Erik stammet muligens fra Vestergøtland og om faren, Jedvard eller Edvard, er det ingenting som er kjent. Farsnavnet Jedvardsson er bare indirekte bekreftet i en samtidskilde ved at hans bror nevnes som Joar Jedvardsson. I henhold til en litterær konstruksjon het faren Jedvard Bonde, men det kan ikke bekreftes av historiske kilder. Det har på meget løst grunnlag også blitt hevdet at faren kunne ha vært engelsk, men det bygger antagelig på at fornavnet var relativt uvanlig i Sverige på 1100-tallet.

Erik var fra 1150 en rivaliserende konge til kong Sverker den eldre som besteg kronen ca 1130 og ble myrdet i 1156. Etter hans død ble Erik anerkjent ved de fleste eller alle de svenske tingene. Eriks styre endte da han selv ble myrdet i Uppsala i 1160.

Rundt 1155 ble det sagt at kong Erik gjorde en ekspedisjon til sydvestlige Finland med den engelskfødte prest Henry som siden skulle komme til bli en finsk regional helgen som Den hellige biskop Henrik. Denne lille og sannsynligvis resultatløse ekspedisjonen har senere blitt kalt for et korstog og som begynnelsen på den svenske herredømmet over Finland, skjønt historisk forskning har frambrakt bevis på at det ikke eksisterte noen form for permanent svensk herredømme eller administrasjon i Finland på denne tiden.

For å styrke sin posisjon som konge klarte Erik å gifte seg med Kristina Bjørnsdatter, en dansk adelskvinne og en ætling av kong Inge Stenkilsson den eldre. Kristinas far var den danske kongssønnen Bjørn Haraldsson, også kalt for Jernside, og hennes mor var Katarina Ingesdatter, yngste datter av kong Inge.

Barn:

   * Knut Eriksson av Sverige, konge av Sverige 1167-1196.
   * Filip.
   * Katarina Eriksdatter, gift med Nils Blaka.
   * Margareta Eriksdatter, gift med Sverre Sigurdsson av Norge.

Kongen døde den 18. mai 1160. Sankt Erikslegenden fra slutten av 1200-tallet forteller:

   Den dagen var Kristi himmelfartsfest, da han (kong Erik) etter vår Herre skulle vinne martyrpalmen og fare til himmelen. Den dagen bevitnet han messen i Hellige trefoldighetskirken på berget som kalles Vår Herres Berg og der nå domkirken står. Da bærer det bud til ham av en av hans menn at utenfor byen finnes fiender og at det var best å møte dem med våpen.
   Det sies at han da skal ha svart: «La meg i fred å lytte til denne høytidens store hendelse; jeg setter min håp til Herren at det som må gjenstå av gudstjenesten det skal vi høytidelig få høre et annet sted.» Da han hadde sagt dette overlot han seg til Gud, gjorde korstegnet, forlot kirken, væpnet seg og sine menn, og gikk med dem – skjønt de var få – mandig mot fienden. Disse begynte striden og sende sine stridsfolk mest mot kongen. Når Herrens Smorde lå slått på marken tilføyde de ham sår på sår, de pinte og drev spott med den allerede halvdøde, og hogde æreløst av hans hode. Slik gikk han seirende fra krig til fred og byttet salig det jordiske riket mot det himmelske.

Erik ble myrdet i Uppsala etter sigende ved Emund Ulvbane, en attentatmann som var leid av folk som arbeidet for at Sverkerætten igjen skulle få kontroll over kongedømmet. En annen teori er at det var Magnus Henriksson som sto bak, en annen som krevde tronen, og som det i noen kilder påstår at han etterfulgte Erik kortvarig som konge.

I henhold til legenden sprang en kilde mirakuløst opp på det sted hvor hans blod først hadde utgjøts. Siden 1500-tallet ble Sankt Eriks kilde pekt ut på domkirkens nordlige side, mellom kirken og Fyrisån, og den markert med en stor støpjernspumpe. Middelalderens Sankt Erikskilde synes dog å ha vært den nåværende Slottskjelleren, 500 meter sør for domskirken. Henrettelsen skjedde på den åpne plassen sør for domkirken. Der sto det fram til 1700-tallet Sankt Eriks kapell.

Den døde kongen ble begravd i Gamle Uppsala kirke. Lanseringen av Erik som helgen skjedde under sønnen Knut Erikssons lange regjeringstid 1167-1196. Relikvieskrinet ble i 1273 ført fra den daværende domkirken i Gamla Uppsala til domskirkebygget i Östra Aros, den nåværende domkirken. 18. mai hvert eneste år føres skrinet i prosesjon mellom den nye og den gamle domskirken, og skrinet kunne bæres rundt i eller utenfor domkirken selv ved andre tilfeller.

Det skrinet Erik lå i ble på 1700-tallet røvet av kong Johan den tredje. Johan tok ut Eriks ben og brant skrinet for å selge gullet. Det svenske folket protesterte såpass heftig at kongen måtte motvillig lage et nytt skrin som ble flyttet tilbake til Uppsala der det fortsatt ligger. På skrinet står det skrevet på latin Sangticus Ericus rex et martyr (Sankt Erik konge og martyr).

Kong Erik fikk aldri noen offisiell helgenstatus av Den hellige stol, men av en rekke dokumenter, det eldste fra 1256, framgår det at Roma kjente til helgenkulten og støttet den med løfter om avlat. En mengde miraklerberettninger som ble nedtegnet på slutten av 1200-tallet er bevart.

Erik hadde en nasjonalistisk kirkepolitikk. Sverige æret ham som nasjonalhelgen, men pave Alexander III forbød hans kult i 1172 mens hans sønn Knut Eriksson kranglet med både den svenske kirke og Roma. Det var meget betydningsfullt å ha en helgen i familien. Paven på sin side forholdt seg til kong Erik som drukkenbolt som døde som et resultat av en slåsskamp med andre fylliker.

Sankt Erik er avbildet på Stockholms byvåpen og er byens skytshelgen. Han finnes også avbildet på Stockholms Patentbyrås logo hvor han til alle oppfinneres ære betraktes som «Sankt Idérik». I juni 2002 ble Sankt Erik utpekt til månedens stockholmere.


Wiklopedia: Erik den helige, Erik Jedvardsson, Erik IX, S:t Erik, var möjligen erkänd kung av Sverige i slutet av 1150-talet. Någorlunda säkert vet man endast att han utövade kungamakten i Västergötland 1158, att han dog omkring 1160-62, och att han i ett äktenskap med Kristina, ättling till Inge den äldre, blev far till kung Knut Eriksson. Erik gravsattes i Gamla Uppsala och hans kvarlevor överfördes senare därifrån till Uppsala domkyrka, troligen i juli 1273. En osteologisk undersökning har bekräftat att han dog av yttre våld. Innehåll [visa]

   * 1 Den historiska personen
   * 2 Helgonlegenden
         o 2.1 S:t Eriks källa
   * 3 Helgonkulten
   * 4 Äktenskap och barn
         o 4.1 Barn
   * 5 Källor
   * 6 Se även

Den historiska personen [redigera]

Utöver det som står ovan finns inte mycket att säga om Erik som historisk person. Uppgiften om hans patronymikon Jedvardsson härrör från västnordiska berättande källor, bland annat Sverres saga, och är endast indirekt och svagt styrkt i samtida svenska källor genom omnämnandet av Joar Jedvardsson i kretsen kring sonen Knut. Denne Joar har antagits vara identisk med en bror till Erik om vilken man dock med säkerhet vet endast att hans namn började med bokstaven J. Enligt en litterär konstruktion hette brödernas far Jedvard Bonde. Någon sådan person kan dock inte återfinnas i historiska källor. Det har också på mycket lösa grunder antagits att fadern kan ha varit engelsman, men det antagandet bygger i sin tur på ett helt obevisbart antagande om namnets ovanlighet i 1100-talets Sverige.

Uppgifterna om hustrun Kristina och hennes härstamning från Inge Stenkilsson kommer från två olika av varandra oberoende källor, Vitskølkrönikan och Knytlingasagan, och kan därför betraktas som relativt säkra. Exaktare än så kan släktskapen inte fastställas. Beroende på vilken kungalängd man väljer att lita på efterträddes Erik av Magnus Henriksson eller Karl Sverkersson. Den sistnämnda uppgiften finns i Västgötalagens kungalängd som också uppger att Erik dog en våldsam död. Enligt en påvebulla från 1172 blev Erik ihjälslagen under "dryckeslag och rus" ("in potacione et ebrietate"), alltså under ett så kallat fylleslag, och påven som till sin fasa erfarit att denne man dyrkas som ett helgon påbjuder därför att denna osed ovillkorligen måste upphöra.

Enligt legender skulle han även ha lett det första korståget till Finland 1155. Notisen i Vitskølkrönikan som styrker att Erik 1158 var kung åtminstone över Västergötland handlar om Varnhems kloster. Enligt krönikan ville Eriks hustru Kristina komma åt en del av den egendom som hennes släkting Fru Sigrid skänkt till Varnhem, och trakasserade därför på olika sätt munkarna där. En del av dem flyttade då till Jylland där de grundade Vitskøls kloster.

Eftersom ytterst få säkra fakta är kända om Erik har forskare med tiden kommit att betrakta honom som en del av ett legendhistoriskt problemkomplex snarare än ett personhistoriskt. Den mest extrema ståndpunkten intogs av Lauritz Weibull som ansåg att Erik var ett fall där historievetenskapen måste acceptera ett "negativt resultat", det vill säga att källmaterialet är så fragmentariskt att det inte ens i grova huvuddrag går att rekonstruera Erik den heliges liv och regeringstid. Någon historieskrivning om Erik den helige är överhuvudtaget inte möjlig. Weibulls elev Sture Bolin intog en något mildare ståndpunkt och det är i huvudsak hans 1951 publicerade resultat som senare uppslagsverk bygger på. Men redan Bolins artikel handlar mycket mer om helgonkulten och tidigare forskares uppfattningar än om kung Erik och Nationalencyklopedin har lyckats komprimera alla säkert kända fakta om kung Erik till en enda mening.

Det källkritiska huvudproblemet med en helgonlegend är att dess syfte inte är att återge fakta om personen utan att legitimera dennes helgonstatus. Man kan därför inte lita på en enda sakuppgift i en helgonlegend och man kan vara helt säker på att för personen ofördelaktiga uppgifter har utelämnats. Erik verkar ha varit en närmast betydelselös parentes som kung, möjligen inte ens formellt erkänd i hela riket. Att han kom att spela en stor roll som postum symbol för den erikska ätten och som lokalt helgon återspeglar snarare efterträdarnas (ättlingarnas) makt än hans egen. Helgonlegenden [redigera] En medeltida träskulptur som har ansetts vara ett av underlagen till Eriksbilden i Stockholms stadsvapen. Träskulpturen står i Roslags-Bro kyrka, men anses idag föreställa Sankt Olof.

Utgångspunkten för de legendhistoriska studierna är alltså den legend som författades tidigast omkring 1270 i syfte att få till stånd en kanonisering av Erik. Den äldsta bevarade handskriften med legendens standardversion, Registrum Upsalense, är från 1344 och förvaras i Riksarkivet. I den finns bland annat det tidigaste kända omnämnandet av Eriks påstådda korståg till Finland, ett för hans samtida källor helt okänt företag.

I British Museum finns en äldre och betydligt kortare version i ett breviarium skrivet i slutet av 1200-talet för Linköpings stift. Standardlegenden har levnadsbeskrivning ("vita") och beskrivning av 50 mirakel. Den är ursprungligen författad av priorn i Sigtuna dominikankonvent, sedermera biskopen i Västerås Israel Erlandsson och måste alltså ha varit färdig senast 1311 då han dog. Kort därefter, 1314, nämns för första gången ett S:t Eriks kapell i Uppsala.

Erik den helige dog enligt Erikslegenden den 18 maj 1160. Legenden, som utpekar Magnus Henriksson som Eriks baneman eller som anstiftare till mordet, berättar i en version följande om dödssätt och -plats:

"Den dagen var Kristi Himmelsfärds fest, då han (kung Erik) efter vår Herre skulle vinna martyrpalmen och fara till himmelen. Den dagen bevistade han mässan i heliga trefaldighetskyrkan på berget som kallas Vår Herres Berg och där nu domkyrkan står. Då bars bud till honom av en av hans män att utanför staden funnos fiender och att det vore rådligt att möta dem med vapen."

Han sägs då ha svarat: "'Låt mig i lugn åhöra denna högtids stora begängelse; jag hoppas till Herren att det som må återstå av gudstjänsten det skola vi högtidligen få höra annorstädes.' När han sagt detta överlämnade han sig åt Gud, gjorde korstecknet, lämnade kyrkan, väpnade sig och sina män, och gick med dem - fastän de var få - manligen mot fienderna. Dessa började striden och sände sitt stridsfolk mest mot konungen. När Herrens Smorde låg slagen på marken tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde, och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud. Så gick han segrande från krig till fred och utbytte saligen det jordiska riket mot det himmelska." S:t Eriks källa [redigera] S:t Eriks källa med pumphuset från 1850-talet tillverkat vid Hälleforsnäs bruk.

Efter Eriks död rann enligt legenden en källa mirakulöst upp på den plats där hans blod först utgjöts. Avrättningen skall ha skett på den öppna platsen söder om domkyrkan och här stod fram till 1700-talet Sankt Eriks kapell. Sedan 1500-talet utpekas Sankt Eriks källa på domkyrkans norra sida, mellan kyrkan och Fyrisån. Källan var en viktig vattentillgång för människor och djur i flera århundraden. Från mitten av 1600-talet var den ihopkopplad med olika tekniska vattensystem. Källan tros tidigare varit inbyggd i en enkel träbyggnad och vissa källor tyder på att medeltidens Sankt Eriks källa tycks ha varit den nuvarande Slottskällan, 500 meter söder om domkyrkan. I samband med att den höga stenmuren byggdes på 1850-talet tillkom i stället den nuvarande gjutjärnspumpen tillverkad vid Hälleforsnäs bruk i Södermanland. I slutet av 1800-talet anslöts källan till pumphuset vid Islandsfallet för att Uppsalaborna via vattenledningar skulle kunna få sitt vatten direkt hem till hushållen. [1]. År 2007 kopplades källan samman med det kommunala vattenledningsnätet och genom moderna system rinner det nu åter dricksvatten ur källan [2]. Helgonkulten [redigera]

Den döde kungen begravdes i Gamla Uppsala kyrka. Lanseringen av Erik som helgon skedde under sonen Knut Erikssons långa regeringstid 1167-1195/96. I Vallentunakalendariet finns S:t Eriks dag upptagen bland helgonfesterna omkring 1198. Av ett påvligt indulgensbrev från 1256 framgår att vallfärder till graven i Gamla Uppsala förekommit under en tid och även järtecken omtalas.

Efter de märkliga händelserna kring Eriks död, tog man tillvara hans kvarlevor. Relikskrinet fördes år 1273 från dåvarande domkyrkan i Gamla Uppsala till domkyrkobygget i Östra Aros, nuvarande Domkyrkan. Den 18 maj varje år fördes skrinet i procession mellan den nya och den gamla domkyrkan, och skrinet kunde bäras runt i eller utanför domkyrkan även vid andra tillfällen. Relikskrinet

Ungefär vid den tid (1298) som Israel Erlandsson arbetade med legendframställningen började ärkebiskopen i sin titulatur ta upp martyrerna Laurentius och Erik som förstärkning till apostlarna Petrus och Paulus. Byggandet av det ovannämnda S:t Erikskapellet har förmodligen också påbörjats vid denna tid.

Den heliga Birgitta bidrog till Erikskultens fortlevnad liksom måltavlan för hennes bistra kritik Magnus Eriksson. Kung Magnus föreskrev att en årlig Eriksfest skulle firas även i Oslo. Vid mitten av 1300-talet hade kulten fått enhetliga former i hela riket med ett Officium proprium, bestående av hymner och läsestycken på rimvers. Rimofficiet blev senare kompletterat av Nicolaus Hermanni med antifoner och responsorier.

Från 1376 finns Erik dokumenterad i Stockholms stadssigill och har sedan dess återfunnits i stadens stadsvapen, och även gett namn åt bland annat Sankt Eriksgatan, Samfundet S:t Erik och S:t Eriksmedaljen.

Birgittinerna exporterade på 1400-talet Erikskulten även till Tyskland och England. Kort Rogge den äldre, far till strängnäsbiskopen Kort Rogge, instiftade ett S:t Eriksaltare i Danzig. Eriksofficiet finns bevarat även i breviarier från Nidaros, Lund, Roskilde och Odense.

Han har fortsatt att figurera i en mängd andra sammanhang ända in i modern tid. I fallet med kung Erik Jedvardsson kan man nog sammanfattningsvis säga att myten med tiden blev något större än mannen. Äktenskap och barn [redigera]

Erik var gift med Kristina Björnsdotter, ättling till kung Inge den äldre. Barn [redigera]

  1. Knut, kung av Sverige 1167-1196.
  2. Filip[3].
  3. Katarina, gift med Nils Blaka.
  4. Margareta, gift med kung Sverre av Norge.

Källor [redigera]

  1. ^ Uppsalamuseet
  2. ^ http://www2.unt.se/avd/1,1826,MC=77-AV_ID=789719,00.html
  3. ^ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN: 91-87064-43-X s. 14
   * Carl M. Kjellberg, Erik den heliges ättlingar och tronpretendenter bland dem, Historisk tidskrift 1923.
   * Christian Lovén, Erikskulten i Uppsala - dubbelhelgonet och den långa stationsvägen, Årsboken Uppland 2004.
   * Svenskt biografiskt lexikon, band 14.
   * Bengt Thordeman (red), Erik den helige - historia, kult, reliker (Stockholm 1954).
   * Lauritz Weibull, "Erik den Helige", i Stockholms blodbad och andra kritiska undersökningar (Stockholm 1965).

Se även [redigera]

   * Stockholms stadsvapen

Företrädare: Sverker den äldre Kung av Sverige 1150-1160 (parallellt med Sverker till 1156) Efterträdare: Magnus Henriksson

[Dölj] v • d • r Sveriges regenter Lista över Sveriges regenter — Grafisk tidsaxel — Svenska sagokungar — Sveriges tron Munsöätten • Stenkilska ätten • Sverkerska ätten och Erikska ätten • Folkungaätten • Mecklenburgska ätten • Kalmarunionens monarker och riksföreståndare • Vasaätten • Pfalziska ätten • Hessiska ätten • Holstein-Gottorpska ätten • Bernadotteska ätten Sveriges stora riksvapen Erikska ätten (1156–1160, 1167–1196, 1208–1216, 1222–1229 & 1234–1250) ◄ • Erik den helige • Magnus Henriksson • ► ◄ ◄ • Knut Eriksson • ►◄ • Erik Knutsson • ►◄ • Erik Eriksson den läspe och halte • ►◄ • Erik Eriksson den läspe och halte • ►


Eric "IX"[1] of Sweden, (Swedish: Erik Jedvardsson; Erik den helige), also called Eric the Lawgiver, Erik the Saint, Eric the Holy and in Sweden Sankt Erik meaning Saint Eric (d. May 18, 1160) was a Swedish king c.1155 – 1160. No historical records of Eric have survived, and all information about him is based on later legends that were aimed at having him established as a saint.
Eric IX of Sweden

From Wikipedia, the free encyclopedia

Eric (IX)[1] of Sweden (or Erik the Lawgiver or Erik the Saint. In Swedish he is simply known as Erik den helige or Sankt Erik which translates as Erik the Holy and Saint Erik respectively) (c. 1120 – May 18, 1160) was a Swedish king c.1150 – 1160. No historical records of Eric have survived, and all information about him is based on later legends that were aimed at having him established as a saint.

As later kings from the House of Eric were consistently buried to Varnhem Abbey near Skara in Västergötland, the family is considered to have Geatish roots like other medieval ruling houses in Sweden. Based on the information that his possible brother Joar was a son of Jedvard (Edward), modern sources call him also Eric Jedvardson, but this remains speculative. He was a rival king, from 1150, to Sverker the Elder who had ascended the throne c.1130 and was murdered 1156, after which Eric was recognized in most or all provinces. Eric's reign ended when he was murdered in Uppsala. He's said to have been murdered by Emund Ulvbane, an assassin who was hired by people working for the Sverker dynasty, in order for them to regain the control of the kingdom, or alternatively by Magnus Henriksson, another claimant, who is said in some sources to have succeeded him briefly as king. People from Sweden recognized a miracle after Eric's death, since a fountain was told to have sprung from the earth where the king's head fell after being chopped off.

He would later be made a saint whose feast day in the Roman Catholic Church and Evangelical Lutheran Church in America is 18 May, although he was never formally canonized by the Catholic Church. The relic casket of Eric is on display in Uppsala cathedral (Uppsala domkyrka). The casket contains bones of a male, with traces of injury to the neck. Eric is the patron saint of Stockholm and depicted in the city's coat of arms.

According to legends, Eric did much to consolidate Christianity in his realm and spread the faith into Finland. In an effort to conquer and convert them, he allegedly led the First Swedish Crusade against the native Finns and persuaded an English Bishop Henry of Uppsala to remain in Finland to evangelize the natives, later becoming a martyr there.

Eric was responsible for codifying the laws of his kingdom, which became known as King Eric's Law (also the Code of Uppland). Additionally, he established a monastic chapter in Old Uppsala, which had come from the Danish abbey of Odense.

In reaction to Eric's insistence that tithes be paid to support the Church as they were elsewhere in Europe, some Swedish nobles joined forces with Magnus Henrikson, great great grand son of the at that time late king Sweyn Estridson of Denmark. Magnus the Strong son of the danish king Niels of Denmark (c. 1064 - 1134) has been confused with Magnus Henrikson but he did not outlive his father. Eric was accosted near Uppsala at Ostra Aros as he was leaving church after hearing Mass on Ascension Day by the rebelling Swedish nobles. He was thrown to the ground from his horse, tortured, ridiculed, then beheaded.

The king was buried in the church of Old Uppsala, which he had rebuilt around the burial mounds of his pagan predecessors. In 1167, his body was enshrined; and his relics and regalia were translated to the present cathedral of Uppsala, built on the site of Eric's martyrdom, in 1273.

In an effort to consolidate his position, Eric's son Knud encouraged the worship of his father as a martyr. Facts and fiction about his life were inseparably mixed together. The translation of Eric's relics extended the depth of his religious following. On his feast there were processions from the cathedral to Old Uppsala to petition for a good harvest.

Saint Eric is portrayed in art as a young king being murdered during Mass with the bishop Henry of Uppsala. In Uppsala cathedral there is a series of late medieval paintings depicting Eric and Henry of Uppsala.

[edit]Archaeological evidence

According to the legend, King Erik the Saint was slain while he attended the mass at the ecclesia Sancte trinitatis – Trinity church - at Mons Domini. Since the now existing Trinity church in Uppsala was founded in the late 13th century, scholars have discussed different locations of this older Trinity church, but the presence of pre-cathedral graves in the vicinity of the cathedral might suggest that the original Trinity church was located at the same spot as the cathedral. In an effort to elucidate this early history of the cathedral and Mons Domini, archaeologist Magnus Alkarp and geophysicist Jaana Gustafsson examined vast part of the cathedral with ground-penetrating radar (GPR). The results from this investigation confirmed the existence of an older building beneath the cathedral, in all the details corresponding with the outline of a 12th century Romanesque church.

Family

Married to Kristina from the House of Stenkil.

Children

Canute I of Sweden, King of Sweden 1167-1196.

Filip

Katarina Eriksdotter, married to Nils Blake.

Margareta Eriksdotter, married in 1185 Sverre I of Norway, died in 1202.

[edit]Footnotes

^ Referring to Eric as Eric IX is a later invention. The Swedish kings Erik XIV (1560-68) and Charles IX (1604-1611) took their numbers after studying a highly fictitious History of Sweden.


Erik "den helige" Jedvardsson


Kung i Sverige c:a 1156 - 1160. Blev ca 40 år.

Far:

Jedvard

Mor:

Cecilia Svensdotter

Född:

omkring 1120 1)

Död:

1160-05-18 Uppsala, vid Trefaldighetskyrkan i Östra Aros, Uppland 2)

Begravd:

Uppsala, Uppsala domkyrka, Uppland 2)

Familj med Kristina Järnsida av >> Danmark (Björnsdotter) (~1120 - ~1170)


Vigsel:

1149

Barn:

Knut >> Eriksson (~1150 - 1196)

Katarina "den heliga" Eriksdotter

Margareta "den heliga" Eriksdotter (- 1209)

Filip "den helige" Eriksson


Noteringar


Erik den helige (Sankt Erik, egentligen hette han Erik Jedvardsson) svensk kung, Sveriges nationalhelgon, far till Knut Eriksson.

Erik var född c:a 1120, son till en rik uppländsk storman Jedvard, vars farfar torde ha kristnats genom den engelska mälardalsmissionen kring 1050 och kanske bekostat bygget av domkyrkan i Gamla Uppsala. Ätten kan ha härstammat från Erik Segersälls släktträd.

Erik var 167 cm lång, och gifte sig med dottern till en dansk kungaättling. Erik den helige var ovanlig kung såtillvida att han vägrade ta emot skatter av folket. Han var varm anhängare av den kristna tron och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom- han hjälpte alla lika och följde sin kristna tro i allt han företog sig.

1141 tog han kunganamn, enligt helgonlegenden. 1150 erkändes han av svearna som kung och 1156 tordes han ha erkänts också av götarna.

Ca 1155-1160 skall Erik ha företagit en härfärd, korståg, med svärdmission till Finland, till vars apostel han satte biskopen i Gamla Uppsala: S:t Henrik. Han erövrade och kristnade landet. Berättelsen om detta finns i Vita Sancti Erici, som tillskrivs biskop Israel Erlandsson i Västerås (död 1328 eller 1329), en man med intresse för mission och korståg.

Erik fick ett våldsamt slut. Han blev på Kristi Himmelfärdsdag, den 18 maj 1160, anfallen på domberget utanför Heliga Trefaldighets kyrka i nuvarande Uppsala av den danske tronkrävaren Magnus Henriksson, som dök upp med hela sin armé. Han överraskades mitt i mässan och blev ihjälslagen och halshuggen utanför kyrkan.

Erik begravdes nära altaret i Gamla Uppsala domkyrka under "Vita stenen"; mirakel påstods ske vid graven, en undergörande källa rann upp på den plats, där han mördades. Röster höjdes för att helgonförklara honom och på 1170 -talet knäsattes han av sin son kung Erik som Sveriges nationalhelgon.

Hans ben flyttades i slutet av 1200-talet till ett skrin i nya Uppsala domkyrka. Ett kranium och 23 skelettdelar finns där och dessa har undersökts noggrant. I skrinet finns också kung Eriks begravningskrona av förgylld koppar, f. ö. den äldsta bevarade kungakronan.

Erikslegenden upptecknades först långt efter hans död, och Erikskulten blev fullt utbildad först vid 1200-talets slut. I folkminnet var han den store lagstiftaren (S:t Erik konungs lag). Erik blev aldrig helgonförklarad av påven.

Sankt Erik var sannerligen ingen särskilt helig man, Påven kallade honom en rumlare som omkommit i dryckenskap. Han drev en nationalkyrkopolitik i Emund Gamles anda, syftande till svenska kyrkans frigörelse från Rom.


Källor 1) Gunnar Hedin - Sveriges kungar och drottningar under 1000 år 2) Maja Hagerman - Spåren av kungens män

http://historiska-personer.nu/min-s/default.html


Död mellan 1160 och 1162

http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_den_helige


Han var konung under åren 1150-1160 talet. Han blev dödad den 18 maj 1160 av den danske kungasonen Magnus Henriksens här vid Uppsala. Han var 40 år vid sin död och 167 cm lång. Erik blev Helgonförklarad den 18 maj. I hela Sverige var Eriksmässan en märkesdag för sådden, Erik den Helige var Sveriges skyddshelgon. Det finns inga uppgifter från hans egen livstid. Vi möter hans namn första gången i ett brev utfärdat av hans son Knut Eriksson under hans regeringstid. I detta kallas han Svearnas konung. I västgötalagens kungalängd sägs det att Erik efterträdde Sverker "Han blev i en olycklig stund så brått av dagen tagen,Han gav alltid ett gott föredöme, medan han levde och Gud gav han god lön härför" Att kung Erik lidit en våldsam död bekräftas också av en påvebulla som ställts till Knut Eriksson. Redan före 1200 hyllades han som Helgon, och sannolikt blev hans ben skrinlagda i Gamla Uppsala, folk vallfärdades till hans grav och det spreds rykten om hans helighet och om de under som skedde vid graven. År 1273 flyttades Eriks ben från Gamla Uppsala till Östra Aros i staden Uppsala, där hans relikskrin insattes i den påbörjade domkyrkan.Erikslegenden tillkom på 1270-talet, den berättar att: "Erik var av kunglig börd och att han enhälligt valdes till kung av landets hövdingar och av folket. Han ivrade för den kristna tron och lade ner mycket arbete att fullborda kyrkobygget i Uppsala. Han var också en rättvis lagstiftare. Då han drog genom sitt rike och besökte sitt folk, vek han inte från sin kungsväg för gunst och gåvors skull utan gjorde fred mellan de oeniga och befriade de betryckta ur de mäktigas våld. Till legendens bild av den Helige Erik hörde också hans sexuella återhållsamhet. Sin kropp späkte han ständigt med en raggig skjorta, som genomdränkt av hans blod förvarades i kyrkan i Uppsala. När folket av kärlek till honom ville ge honom den tredjedel av sakörerna(dvs. böterna, som enligt landets lag tillkom staten) vägrade han och sa "mitt är mig nog, behållen i edert. Kanhända skola i en framtid edra efterkommande behöva det". Erik vände också enligt legenden sina vapen mot trons och sitt rikes fiender. Han samlade en här och drog med biskop mHenrik av Uppsala i krig mot finnarna, han besegrade dem och lät döpa de överlevande. Under Eriks tionde regeringsår upptäckte hans fiende djävulen en motståndare till honom i den danska kungasonen Magnus Henriksen. Denne som på mödernet härstammade från den gamla svenska kungaätten, gjorde anspråk på riket och vann på sin sida en svensk hövding och flera drabanter. De sammansvor sig mot kungens liv och drog i hemlighet samman en här och angrep honom på Kristi Himmelfärdsdagen den 18 maj 1160 vid Uppsala. Då gudstjänsten just pågick ville Erik inte avbryta denna utan åhörde mässan till slut. Därefter gjorde han korstecknet, gick ut ur kyrkan och mötte med några få män fienden, sedan han försvarat sig manligen blev han sårad till döds och halshuggs av fienden. År 1946 undersöktes Eriks relikerna i Uppsala domkyrka och denna undersökning gjorde berättelsen om hans våldsamma död sannolik. Lår och skenbenen visar huggskador som har tillkommit i samband med hans död, och halskotan är genomhuggen.


Ny forskning ger nytt ljus på Erik den heliges liv 2016-03-16

De nya undersökningarna av Erik den heliges skeletala lämningar ger stor information om hans hälsa, släktskap , konsumtion och död. Foto/bild: Anders Tukler Legenden berättar om en helgonkung som dog en dramatisk död i strid utanför kyrkan där han firat mässa. Men vad kan modern forskning berätta om de ben som tillskrivs honom? Ett forskningssamarbete som letts från Uppsala universitet kan nu berätta mer om Erik den heliges hälsa, hur han såg ut, var han bodde och hur det gick till när han slutligen dödades.

Inga samtida källor nämnde Erik Jedvardsson, Sveriges konung och senare helgon. Den enda berättelsen om hans liv finns i helgonlegenden vars bevarade form är skriven på 1290-talet. Det är känt att sådana legender ofta är otillförlitliga. Erikslegenden är dock baserad på en längre legend som har försvunnit och denna längre legend kan ha varit mycket äldre.

Den bevarade legenden berättar att Erik valdes till kung och regerade rättvist, var en hängiven kristen, ledde ett korståg till Finland och stöttade kyrkan. Han dödades år 1160, under sitt tionde regeringsår, av en dansk tronpretendent. Hans kvarlevor har vilat i ett relikskrin sedan 1257.

En grundlig undersökning av benen i relikskrinet gjordes 1946 men utvecklingen av nya undersökningsmetoder motiverade en ny undersökning 2014. Den 23 april 2014 öppnades relikskrinet vid en ceremoni i domkyrkan. Därefter påbörjade forskare från flera olika fält undersökningar av benen i jakt på ny kunskap om den medeltida kungen. Nu presenteras de första resultaten från undersökningarna.

- Det tvärvetenskapliga samarbetet mellan olika discipliner i arbetet med Erik den heliges skeletala lämningar ger stor information om hans hälsa (ortopeder och röntgenläkare), släktskap (aDNA analys), konsumtion (isotopanalys) och hans död (rättsmedicin), säger projektledare Sabine Sten, professor i osteoarkeologi, institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet Campus Gotland.

I relikskrinet finns 23 ben som till synes tillhör samma individ. I skrinet ligger också ett skenben som inte hör dit. Kol-14-värdena som uppmätts för benen är förenliga med ett dödsfall omkring år 1160. Den osteologiska analysen visar att benen tillhör en man som var 35-40 år gammal och 171 cm lång. När han dog hade han alla tänder i överkäken kvar.

Undersökningar av benen med hjälp av datortomografi på Akademiska sjukhuset i Uppsala visade inga skönjbara medicinska åkommor. DXA- och pQCT-mätningar på samma sjukhus visade att Erik inte led av benskörhet. Tvärt om hade han en bentäthet som låg 25 procent över dagens unga vuxna. Erik den helige var välnärd, var kraftigt bygd och fick rikligt med motion.

Den genomförda isotopanalysen visar på en diet som var rik på insjöfisk, vilket indikerar att kungen hörsammade kyrkans regler kring fasta, det vill säga dagar då det var förbjudet att äta kött. Analysen visar också att han under sina sista tio år inte levde i Uppsalaregionen, som förväntat, utan troligare i Västergötland. Dessa slutsatser ska dock betraktas som mycket preliminära eftersom det ännu finns få andra undersökningar att jämföra värdena med.

I samband med att relikskrinet öppnades togs även prover för DNA-analys. Förhoppningen är att få resultat som ger ny kunskap om frågor om släktskap. Denna analys är ännu inte klar och förväntas dröja ytterligare ett år. Forskarna kan dock berätta att de har lyckats få fram DNA-information ur proverna.

Skallen i relikskrinet bär spår efter en eller två läkta skador som kan ha uppkommit efter våld med vapen. Legenden säger att Erik ledde ett korståg till Finland och skadorna skulle kunna ha uppkommit då.

Legenden berättar att kungen under sitt sista slag blev omringad av fiender och när han föll till marken sårades han om och om igen tills han var nästintill död. Därefter hånades han och fick slutligen huvudet avhugget. De bevarade benen har minst nio märken efter hugg som uppkommit i samband med döden. Sju av dessa sitter på benen. Inga skador har hittats på revbenen eller det bevarade armbenet, vilket förmodligen betyder att kungen bar ringbrynja men hade mindre skyddade ben. Båda skenbenen har skador som tillfogats från fötterna och uppåt, vilket tyder på att kungen låg på magen.

En av halskotorna har huggits av, vilket inte kunde ha gjorts utan att ta av ringbrynjan. Alltså kunde detta inte ha gjorts i strid. Detta bekräftar att det var ett mellanspel, beskrivet som hånandet i legenden, mellan slaget och halshuggningen. De dokumenterade skadorna motsäger inte på någon punkt förloppet av striden så som den nedtecknats i den mycket senare legenden.

Forskningsresultaten presenteras i en kommande artikel i tidskriften Fornvännen.

Lyssna på forskarna som berättar om forskningsresultaten

Linda Koffmar



Erik, Jarl av Vestgotland og Falster

  • f, ca 1090 på Gotland Erik var sønn av Jedvard Jarl av Gotland
  • Erik Jarl er en av historiens stormenn Saxso omtaler som Gothorum præfectus, altså jarl av Götaland og at han eide en gård i Haraldsted på Sjælland. Andre kilder sier at Erik var jarl av Falster Etter som han var svoger til Folke den tykke så finnes det en svak kobling til Gotland og han kan, etter den svenske kongen Inge den yngre døde, ha sittet som jarl på noen områder som var under dansk innflytelse Muligens var han også jarl av Slesvig ettersom Lund annalene omtaler en Ericus dux Sleswicensis.
  • Erik jarl var gift med Cecelia Knudsdatter av Danmark De hadde barna Karl, Knut, Inger og Katrina.

Cecelia var datter av Knut den hellige Lavard. Knut ble myrdet den 7.januar 1131 i skogene utenfor Haraldsted etter å ha vært på julebesøk hos sin kusine Cecelia og Erik Jarl Erik jarl var morfar tar til Absalon Hvide, Kjøpenhavns grunnlegger .

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_jarl

http://www.toveogflemming.dk/tove/per04993.htm

view all 31

Erik "den helige" Jedvardsson's Timeline

1100
1100
Falster, Guldborgsund , Sjælland, Denmark
1120
1120
1124
1124
Skara, Västra Götaland County, Sweden
1145
1145
Age 21
Uppsala, Sverige

http://www.knutsson.nl/slekt/p9b7edb01.html
-------------------------

Knut Eriksson (ERIKSÄTTEN)
Kung. Blev Högst 51 år.

Far: Erik Den Helige JEDVARDSSON (- 1160)
Mor: Kristina Björnsdotter

Född: 1145
Död: 1196

--------------------------------------------------------------------------------
Familj med Cecilia Johansdotter
Barn:
Knut Knutsson (ERIKSÄTTEN) (1172 till 1205)
Erik Knutsson (1180 -)

--------------------------------------------------------------------------------
Familj med Cecilia SVERKERSDOTTER
Barn:
Sigrid Knutsdotter

--------------------------------------------------------------------------------
Personhistoria

Årtal Ålder Händelse
1145 Födelse 1145.
1160 Fadern Erik Den Helige JEDVARDSSON dör 1160/05/18.
1172 Sonen Knut Knutsson (ERIKSÄTTEN) föds 1172 Stockholm.
1180 Sonen Erik Knutsson föds 1180.
1196 Död 1196.

<<Startsida
--------------------------------------------------------------------------------

Skapad av MinSläkt 3,6, Programmet Tillhör: Roland Knutsson

1145
Age 21
Varnhem, Västra Götaland County, Sweden
1155
1155
Age 31
Uppsala, Sverige
1155
Age 31
Uppsala, Uppland, Sverige
1160
May 18, 1160
Age 36
Uppsala / Östra Aros, Uppsala, Uppsala County, Sweden