John Harringer

GEDCOM Note

1913 21/5 föds John Jonsson i Flodhult, där modern Ellen Andersson bor med sina föräldrar. Fadern Harry Jonsson och Ellen är då ännu inte gifta. Harry bor fortfarande hemma i Målen. I kyrkboken, när John föddes, står Ellen som piga från Skäfshult och Harry som hemmansägarson från Målen. 1913 12/6 döps han till John Gunnar. Fadder: Emma Margaretha Jonsson i Målen. "Föräldrarna hafva erkänt barnet som sitt. Modern kyrkotagen som hustru." (Södra Vi C:13 sid 17) </line><line /><line>1913 11/9 Gifter sig Ellen Andersson och Harry Johnsson. 1913 Harry, Ellen och John flyttar till Skäfshult.</line><line /><line>1913 Den första trådlösa förbindelsen mellan Berlin och New York upprättas. - Ingenjör Ivar Kreuger grundar den svenska tändstickstrusten, Förenade svenska tändsticksfabriker AB. - Folkpensionslagen antas av Sveriges riksdag. Alla över 67 år får 45-195 kronor per år. - Skandalpremiär för Igor Stravinskijs balett Våroffer i Paris. Publiken är delad i två läger, och börjar slåss. - Löpande band införs på Henry Fords bilfabriker iUSA. - Skulpturen Den lille havfrue sätts upp i Köpenhamns hamninlopp. - Världens första korsord publiceras i tidningen New York World.</line><line /><line>1915 tar Johns far Harry över arrendet på Herrestorp, Pelarne. Ägare är Kapten Alvar Drangel. Samma arrende hade hans far Karl Jonsson haft tidigare. Även Harrys farfar Jonas Göransson hade bott på Herrestorp och arbetat där som rättare. Johns bäste barndomskamrat är kapten Drangels son Bo Drangel. John går i skola i Pelarne. "Det var ingen som var så bra som John" sade kantorn till Ingrid Harringer när de förlovats. (enl Ingrid Harringer)</line><line /><line>Värnplikt: 219 22/1933. Värnplikt på I12.</line><line /><line>1934 rycker John in i det militära. Han blir signalist på I 12 i Eksjö. På sommaren övar de tillsammans med I 4 i Lindköping. John springer då sin första orienteringstävling. Den vinner han. När befälet, sergeant Lood, frågar om John tävlat tidigare, svarar han att det var första gången han orienterade och första gången han använt en kompass. Han hade nämligen varit kommenderad som städare på kompaniet den dag man haft instruktion i kampassens användande.“ Det var som fan”, sade sergeant Lood. “Då ska Johnsson fortsätta och orientera.” Och så blev det.1935 blir John volontär och snart chef för en jägarpluton.</line><line /><line>1938 tar John efternamnet Harringer. Det var antagligen för många bassar som hette Johnsson.1938 började John på försvarets läroverk i Uppsala. Går ArmensUnderofficers Skola, AUS.Översten ville skicka honom till officersskolan för att ta studenten. Men John ville inte bli student, för han trodde att de skulle tvinga honom att bli officer. Det ville han inte. Det var ju krig. Tog realexamen i Uppsala. Kom till I 12 som underofficer. Plutonchef spaningspluton. Utbildade signalister. Idrottsunderofficer. Tygunderofficer. "Jag är hellre en bra underofficer än en oengagerad officer" (enl Björn Harringer)</line><line /><line>1938 den 2 oktober vinner John sin första orienteringstävling. Det sker i en samorientering mellan Eksjö och Nässjö, och John tävlar för EGIK. Tävlingen hålls i Norra Solberga. 1939 blir John Eksjömästare i orientering för första gången. Genomåren kommer han sen att bli Eksjömästare 18 gånger, Kretsmästare i Jönköpings län 4 gånger och Småländsk mästare 2 gånger. Dessutom 12:a i SM 1940, som dittills bäste Smålänning.</line><line /><line>Andra världskriget har brutit ut och 1940 skickas John till Roneo älvdal i Norrbotten. Han förläggs i skolhuset i Prästholmen, fältpostnummer 22210. I Finland pågår Finska vinterkriget. John som är underofficer är ställföreträdande plutonchef för 1:a bataljonens jägarpluton. Chef är en reservofficer, så i praktiken är John chef, enligt major Sture Ahlstedt, som själv är chef för jägarplutonen i 2:a bataljonen. </line><line /><line>1942 Nazityskland ockuperar Norge. 1943 skickas Johns förband till Töcksfors i Värmland och 1944 till Dalarna.”Underkriget låg John, först vid finska gränsen uppe i Norrbotten och senare vid norska gränsen i Värmland. På andra sidan gränsen lågtyska trupper. Vid ett tillfälle blev det myteri på ett kompani. Permissionen hade dragits in flera gånger och mannarna ville kommahem. De vägrade gå ut ur tälten. Under krig kan myteri bestraffas med döden. Då skickades John dit för att kväsa myteriet. Istället för att befalla och ge order så gick han in i ett tält och frågade om han kunde få en kopp kaffe. Sedan satt han och pratade med karlarna. Efter långa samtal beslutade de att avbryta myteriet.” (berättat av John Harringer för Bo Harringer)</line><line /><line>1944 blir John medlem i det nystartade Smålands Skogskarlars klubb. Han blir så småningom talman, vilket han är i över 20 år.</line><line /><line>1944 gifter sig John med Ingrid Ericsson. De flyttade till Eksjö på hösten, till Ingenjörsgatan.</line><line /><line>1946 får Ingrid en dotter som dör vid förlossningen (hade vattenskalle). Ingrid får förlossningspsykos. Men Ingrid vill inte visa det, är rädd att hon skulle bli inspärrad. John var i Jämtland på skidtävling, Ebersteinska mästerskapen. Ingrid hörde på radio att John vunnit tävlingen.</line><line /><line>1947 föds Bo. Kunde inte andas, hade navelsträngen runt halsen. Syster tog Bo och sprang ut med honom. När hon kom tillbaka kunde han andas.Familjen flyttar till en HSB-lägenhet på Repslagargatan 4a.</line><line /><line>1948 föds Björn. Han kom snabbt. Allt tog en halvtimme. När Björn föddes åskade det. Hade en hemhjälp som såg till Bo. Hon var bara 13 år, hade just slutat skolan.</line><line /><line>1956 30/7 avlider fadern Harry Jonsson i Mariannelund.</line><line /><line>1963 går John i pension. 1964 reser John till USA med Svenska Amerikalinjen, tar buss till Las Vegas och träffar systern Britt.</line><line /><line>1968 flyttar Bo och Björn hemifrån.</line><line /><line>1970 köper John och Ingrid en villa på Röningsgatan i Eksjö.</line><line /><line>1970 3/9 dör modern Ellen Jonsson i Mariannelund.</line><line /><line>På 70-talet, efter att släktgården i Målen sålts till Svenska kyrkan, behöll John torpet Petersborg, intill Flodhult, där John var född. Även bostadshuset i Målen behölls. John, Rut och Bengt köpte ut de övriga syskonen, men hela släkten träffades där på somrarna. Petersborg bestod av en torpruin och en lada samt några ängar och ett skogsparti intill sjön Vimmern. John inredde ladan med ett rum med spis och ett litet pentry. Hit åkte John och Ingrid ofta. De plockade blåbär och lingon och drack sitt kaffe intill stugan. De lät borra en brunn med en handpump. Det fanns ingen el så det var fotogenlampor som gällde när det blev mörkt. </line><line /><line>Efter pensioneringen från I 12 arbetar John som kamrer på Hjältevadshus. Han vantrivs med kontorsarbete och slutar ganska snart. John jobbar som kartritare. Ritade bl.a. karta på Vålådalen och kartor runt Eksjö.Han arbetar också för Domänverket. Stämplade skog med vännen Einar Blanch. John ordnade så att även Bo fick jobb med att stämpla skog. Han fick sköta registreringen av de träd som stämplades och mättes av John och Einar, och även några andra skogsarbetare.</line><line /><line>1981 den 29/3 avled John av cancer i bukspottkörteln. Gravsatt på Skogskyrkogården i Eksjö den 29/6 1981, samma skogskyrkogård som han själv varit med om att göra i ordning, tillsammans med bäste vännen Einar Blanch. Einar Blanch dog strax efter och vilar i en grav alldeles intill John.</line><line /><line>Vetlanda-Posten, lördagen den 19 maj 1973: ”Pojkårens marker bäst för "Smålands meste skogskarl". I sällskap med kunniga och meddelssamma skogskarlar kan man lära sig många goda och nyttiga ting. Främst då förstås hur man umgås med naturens små och stora ting.Ibland brukar det med någon överdrift heta att den eller den människan är ett med naturen. Det stämmer ganska bra in på kaptenJohn Harringer i Eksjö, en av Smålands främsta orienterare genomtiderna. Epitetet "Smålands meste skogskarl" torde inte vara någon överdrift. John fyller 60 år på måndag. Som gammalvän fick jag härom dagen följa med honom till hans friluftseldorado, ett gammalt torpställe i födelsesocknen Södra Vi utanför Vimmerby. Man märker rätt snart att John Harringer känner sig verkligt till freds här ut i smålandsskogen, upplever den trivsel, hemvandhet, som man ju enligt erfaret folks mening hittar allenast hos den typ av landskap, som omgärdat ens uppväxtår. Farfarsgård: Vi har väl alla våra smultronställen i livet, förJohns del är det dels det här torpstället Peterborg vid sjön Vimmern med "lillsjön" och "storsjön" helt nära gränsen till Rumskulla och närmaste grannställe till födelsegården Flodhult, dels farfarsgården i den nu pastoratsägda byn Målen inte så lång därifrån. Flodhult var för övrigt förr ett ställe under just Målen. John och två av hans syskon har på grund av släktskapet lyckats förvärva en del av farfarsgårdens mark med Petersborg som idylliskt centrum. Sjön här hör till de renaste av smålands sjöar. Rustar upp: Så fort tillfälle ges brukar John Harringer bege sig till Peterborg för att röja i skogen mot sjön eller syssla med upprustningen av torpets gamla ladugård, som håller på att förvandlas till en mycket trivsam fritidsstuga. Den är knuttimmrad och uppförd någon gång på 1700-talet, och det är i denna stuga och ute på torpängen och i dess grannskap som John Harringer trivs bäst i sällskap med fåglar och djur. Älgar och rådjur är det gott om, det här är en biotop som passar dem. Sambandet med det förflutna finns lite varstans i denna miljö,det är måhända här som John Harringer hämtar inspiration till sina berömda *skogstal* vid skogskarlsbloten, alltid innehållande det bästa av levnadsvisdom. Torphistoria: John har i 20 år varit talman i Smålands Skogskarlars Klubb och för ödetorpet känner han särskilt starkt både i det och i övriga sammanhang. Torpruinerna i våra smålandsskogar representerar mycket av kultur och historia är hans åsikt. *Petersborg* kan man läsa på en skylt som hembygdsföreningen i socknen satte upp 1964. Varje torp i socknen har fått sitt namn bevarat till eftervärlden. Petersborgs torpängär en plats för meditation och filosofisk funderingar, hur fängslande och nyttigt är det inte att höra om människor som levat och verkat på en sådan här plats. Slit och släp var det väl mest, hårda öden likaså. John berättar om torparhustrun som dog i barnsäng. Om det dagliga livet förr i tiden. Pekar ut små intressanta detaljer: kulhålet i timmerväggen, kroken där hästen bands, bryggan där han metade som pojke. Meningen: Den här artikeln har kommit till efter lite övertalning. John tyckte först då vi stötte på att det kunde räcka med ett par rader om att *60 år fyller på måndag kapten John Harringer, Röningsgatan 14, Eksjö*.Inget om yrkesgång, meriter, utmärkelser, uppdrag. Men vad som lockar till en något annorlunda födelsedagsruna är John Harringers skogskarlsegenskaper, hans djupa och fina känsla för naturen och de världen den har att ge oss människor. Han hör till dem som upptäckt att det finns något i livet som står över oss själva,som vi inte behärskar, som vi inte kan styra och dirigera, bara ödmjukt rätta oss efter och finna en bärande mening i. 40 aktiva år: John Harringer har tagit hem många orienteringsmästerskap i större och mindre sammanhang under en 40 år lång aktiv tid, såväl militärt som civilt har han varit oerhört aktiv både som idrottsman, ledare, utbildare. Resonemanget kommer in på uppväxtårens betydelse för att hitta till *mästarvägen* inom skogssporten, man funderar ju på om t ex Geijers kolargosse med sin skogsskräck, sin mörkerrädsla kunnat bli en bra nattorienterare om något sådant funnits på hans tid. Mystik: John växte upp på herrgården i Pelarne och det var ofta han som liten pojke ensamvandrade genom skogarna till släkten i Södra Vi. Men rädd var han aldrig, inte ens i mörker. Och mörker handlade det mer om då ännu, det var ju före elströmmens tid ute på gårdarna. Han minns hur han måste se upp mot trädtopparna för att hitta en stig. Och om gastar och troll och allsköns mystiska väsen talades det mycket.Släkt med AE: Och lite av den mystiken finns väl kvar i skogskarlordens nattliga blot i småländsk vildmark då John håller sina suggestiva tal inför andäktigt lyssnande orienteringsveteraner. Då kan man spåra en litterär ådra, kanske inte så konstigt med tanke på att släktskapen finns både medAlbert Engström och Astrid Lindgren. Hans farmors mor och AE:s mor var syskon. Med Astrid Lindgren är han syssling, hustru Ingrid är kusin med henne. Mästarglädje: John tycker att han alltid haft utbyte av sitt skogsintresse, både som orienterare och vanlig strövare. årstidernas ständigt lika fängslande växling gör att man ständigt kan se den med nya friska ögon. Roligast? Ja, kanske att som ung militär bli tolva i SM uppe i värmlandsskogarna, den bästa placering en smålänning dittills nått. Men också distriktsmästerskapet för Småland något år senare var särskilt stimulerande. Att bli militärmästare gav också stor tillfredställelse tycker han, att vara bäst på detta område ger soldaten befälet inte så lite av råg i ryggen. Kartritare: Karta när nyckeln till naturen och den som ritar den blir förstås extra skicklig i den konsten. John Harringer har ritat tre kartor på egenhand, fyra har han haft del i. En bl a uppe i Vålådalen hos legendariske Gösta Olander. Det fina med John Harringer är kanske att han är så balanserad i sin levnadskonst. Skogen älskar han,men också kontakten med människor, med kultur och allmänna uppgifter. Därför finner man denne skogskarl som ledamot av Eksjö fritidsnämnd, ledamot av Eksjö kyrkofullmäktige och som suppleant i Eksjö kyrkoråd. Och som talman i Smålands Skogskarlars klubb har han nu verkat i 20 år, redan 1944 blev han invald där. Som filatelist har han också varit flitigt verksam, samlarintresset har främst gällt sportfrimärken. Och åtskilliga rarieteter finns av den sorten. Geografi: Det stora naturintresset hos John Harringer är kombinerat med ett nästan lika stort intresse för geografi. Sedan flera år tillbaka är han medlem av National Geographic Society, vars påkostade tidskrift *National Geographic Magazine* upptar en stor plats i hans bokhyllor. Sitt världsomspännande intresse för geografi fick han stor glädje av då han för några år sedan besökte de flesta stora nationalparkerna i Amerika. Han kom välförberedd. * Inget skapat av människohand går upp mot storheten i naturen, slår John Harringer fast.Han planerar nu en ny resa ut i världen. Det finns inte så lite av upptäcktsresande i skogskarlenJohn Harringer.”</line><line /><line>Dödsruna i Smålandstidningen den 31 mars 1981: ”Kapten John Harringer, Eksjö, avled på söndagen efter en tids sjukdom i en ålder av 68 år. Han föddes i Flodhult, Södra Vi, och växte som äldst av åtta syskon upp på herrgården i Perlane. 1934 tog han värvning vid I 12 i Eksjö. Han studerade vid armens underofficersskola (AUS) i Uppsala och blev sergeant vid regementet 1940 och fanjunkare 1955. 1964 gick han i pension. Under tre år på 40-talet tjänstgjorde han som lärare på armens signalskola i Stockholm. Efter sin pensionering var han en tid anställd vid Hjältevads-Hus. Med John Harringer haren känd och av många varmt avhållen smålänning gått ur tiden. Både militärt och civilt utmärkte han sig särskilt inom idrotten och orienteringslöpningen som det stora intresset. Han hemförde många orienteringsmästerskap i större och mindre sammanhang under en 40 år lång aktiv. I SM i Värmland 1940 blev han tolfte man, den bästa placering en smålänning dittills nått. Han var Smålandsmästare och militärmästare och en toppman också i fälttävlan. I de stora militärstafetterna under krigsåren var han en given patrullman. Många av de priser och förtjänsttecken han hemförde under årens lopp, skänkande glans inte minst åt regementet och dess idrottsförening. Som ledare och utbildare gjorde John Harringer stora insatser. Han ritade flera kartor på egen hand och hade del i ännu fler, bl.a. uppe i Vålådalen. Inom Eksjö SOKv ar han en verklig stöttepelare i kartarbetet och när 5-dagars gick i Eksjö 1972 basade han för PR-kommittén. Det John Harringer inte visste var knappast värt att veta. På 40-talet var han en föregångsman i sporten, särskilt när det gällde nattorientering. John Harringer namn kom emellertid inte bara att förknippas med lysande aktiva insatser inom den tjusiga skogssporten, sedan starten1944 var han medlem i Smålsands Skogskarlars Klubb och talman därunder mer än 25 år. Han brukade med rätta kallas "Smålands mesta skogskarl". När det gällde att förverkliga iden med ett skogstorn i Gränna var Harringer en av eldssjälarna. Han representerade också vid de stora nordiska skogskarlsträffarna. Men hans intressen var många och vida, man fann honom efterhand som ledamot av Eksjö fritidsnämnd ledamot av Elsjö kyrkofullmäktige och som supleant i Eksjö kyrkoråd. Han var en samlare av stora mått, främst då det gällde sportfrimärken. Geografi var ett annat av hans älsklingsområden, han var medlem av National Geographic Society och besökte bl.a. de flesta stora nationalparker i Amerika. Närmast sörjande är hustrun Ingrid, lärare i Eksjö, sönerna Bo, fotograf i Göteborg, och Björn, förste byråsekreterare vid länstyrelsen i Jönköping, två barnbarn, fem syskon varav en syster i Amerika. Smärtsamt är budet om skogskarlskollegan John Harringers bortgång. Han var en så fin och försynt medmänniska. Om John kunde man utan större överdrift säga att han var ett med naturen. Bäst kommer man att minnas hans finstämda och djupa känsla för naturmiljön och de värden den har att ge oss människor. Han hörde till dem som upptäckt att det finns något i livet som står över oss själva, som vi inte behärskar, som vi inte kan styra och dirigera, bara ödmjukt rätta oss efter och finna en bärande mening i. Inget av människohands skapat kan mäta sig med storheten i naturen brukade han säga. I pojkårens marker med fritidsstället Petersborg i centrum var John Harringer särskilt tillfreds, kanske var det här han hämtade inspiration till sina berömda "skogstal" vid skogskarlsbloten, alltid innehållande det bästa av levnadsvisdom och underfundig humor. Då kunde man spåra en fin litterär ådra, inte särskilt överaskande med tanke på släktskapen fanns både med Albert Engström och Astrid Lindgren. En gång berättade John hur han som liten pojke ensam vandrade i mörker genom den småländska skogen. Han måste se upp mot trädtopparna för att hitta en stig. Så var hans liv en vandring med tillit lika mycket till ljuset ovan trädtopparna som den mjuka mossan över fast mark i skogens dunkel.” (AX, Smålandstidningen)</line><line /><line>"John Harringer är den hårdaste människa jag träffat. Hade man inte spett och slägga så kunde man ta John Harringer." Sagt av Major Sture Ahlstedt 2015.</line><line /><line />