Karl Westin

Kalle into Lia>>

The son >>Kalle in Lia>>, b. 1834, d. 1912, built a small benefit cottage for his parents and continued with smaller crops on the croft called >>Kalletorpet>>. When the wife died early, the family had several children. However, Kalle managed to get the widow Stina Charlotta Ersdotter, b. 1835, d. 1917, called >>Lotta in i Lia>>, as a housekeeper. Lotta lived in a cottage on the so-called >>Lottabacken>> in Ryssjön together with her three sons. It is said that Kalle made many trips to Lotta, and as it was, he managed to get Lotta over to him permanently. Persistence wins! Kalle also had good help with new crops from Lotta's sons.

Kalle also got a horse and hauled timber in the forest, thereby bringing cash to the family, and the finances improved significantly, especially as the then forest inspector Berggren at Gideå & Husum AB liked Kalle and therefore gave him certain favors. Kalle was certainly not a great lumberjack, but as he was a happy and quick-witted person, he became something of a favorite with the forest inspector.

About this, the now deceased 85-year-old Jonas Eriksson in Björnsjö told me that his father Erik Ersson was driving timber for the company one winter, around 1895. At the same time, Kalle and Lotta were cutting dry pine by Aspsjön, and Kalle was driving the timber to the raft trail. At the final count in the spring, Kalle had earned as much as Erik Ersson. He pointed out to Inspector Berggren that he thought it was unreasonable that Kalle would have earned as much with his old horse-crake as what Ersson did, to which Berggren retorted: >>It's fair!>>. Another asset was that the Själevadsborna sent SEK 10-15 for summer grazing to Kalles. The return from these so-called >>village cows>>, many of which >>died>>, the family got to keep as compensation for the trouble. It was both butter and cheese to stock up on the farm's own for the coming winter, yes, even to exchange other goods for the trader. The housekeeper Lotta was an asset to the family, not least Kalle's children benefited from her. It can be said of her that she has gone through the so-called >>eklut>> from the time when, as a 10-year-old girl, she herded (herded) cows for the Russian lake farmers and there were bears in the forest. About that matter, she could e.g. tell me that on one occasion when she was herding the cows by the Näversund marsh, she came across three bears. Two set off but the third intended to hit a cow. By blowing the muzzle and hitting a >>dry>> with the ax, that bear was also scared away.

The fact is that these areas used to have plenty of bear, and the bear nest is close to the Triangle, as are trapping pits. Gideå & Husum AB, which in the 1880s and 1890s purchased most of the homestead forests in the church village, sold the croft to Kalle in 1905 for SEK 500. In 1908, Erik Söderlind bought the croft, whereby the old people received benefits, and when their son Gunnar Söderlind sold the croft to Mo and Domsjö AB, four generations of settlement ended, where life often did not directly offer >>sweetbread days>>.

Kalle and Lotta were two well-liked and original people, and those who remember him say that in the glow of the fire in front of the fireplace he liked to draw his stories about both >>related and unrelated>>.

Kalle was thus a popular person, yes, there was even a hymn about him, which was sung in the 1890s around the parish, and now the first verse can form the end of the chapter about >>Kalle in Lia>>.

No one has as much fun as n´Kalle into Lia,

funny hen, funny hen,

The white he bought and the Black he sold,

funny hen, funny hen,

n´Kalle into Lia.

Source: Björna through the ages pp. 77-79

1834-02-13

Westin, Karl

Björna

Dead 1/1/1912.

Registered in Björna (Västernorrlands län, Ångermanland).

Born 2/13/1834 in Björna (Västernorrlands län, Ångermanland).

Widower (4/3/1883).

Comments:
f 18340413 enl FS

Source records:
DB FS FB, FB, FS (sida: 82)

Record ID:
SDB7_06966823

GEDCOM Note

≤p>Kalle in i Lia>>≤/p>ingar på torpet kallat >>Kalletorpet>>. Vid hustruns tidiga frånfälle hade familjen flera barn. Det lyckades dock för Kalle att få änkan Stina Charlotta Ersdotter, f. 1835, d. 1917, kallad >>Lotta in i Lia>>, till hushållerska. Lotta bodde i en stuga på den s. k. >>Lottabacken>> i Ryssjön tillsammans med sina tresöner. Det berättas, att Kalle gjorde många turer till Lotta, och hur det var, så lyckades han att få Lotta över till sig för beständigt. Trägen vinner! God hjälp vid nyodlingar hade Kalle även av Lottas söner.≤/p>ch ekonomin förbättrades väsentligt, särskilt som dåvarande skogsinspektor Berggren vid Gideå & Husum AB tyckte bra om Kalle och därför gav honom vissa favörer. Kalle var väl ingen stor timmerkörare, men som han var en glad och snarfyndig person, blev han något av en gunstling hos skogsinspektoren.≤/p>en nu avlidne 85-årige Jonas Eriksson i Björnsjö, att hans far Erik Ersson en vinter körde timmer åt bolaget, omkring 1895. Samtidigt högg Kalle och Lotta torrtall vid Aspsjön, och Kalle körde fram virket till flottleden. Vid sluträkningen på våren hade Kalle tjänat lika mycket som Erik Ersson. Denne påpekade för inspektor Berggren, att han tyckte det var orimligt, att Kalle skulle ha tjänat lika mycket med sin gamla hästkrake som vad Ersson gjorde, varpå Berggren genmälde: >>Det är väl rättvist!>>. En annan tillgång var, att Själevadsborna sände 10-15 kr på sommarbete till Kalles. Avkastningen från dessa s. k. >>bygdekor>>, varav många >>gick i sin>>, fick familjen behålla som ersättning för besväret. Det blev både smör och ost att dryga ut gårdens eget för den kommande vintern, ja, rentav att byta till sig andra varor os handlaren. Hushållerskan Lotta var en tillgång för familjen, icke minst Kalles barn hade gott av henne. Om henne kan sägas, att hon gått igenom den s. k. >>ekluten>> alltifrån den tid, då hon som 10-årig flicka vallade (getade) kor åt ryssjöbönderna och det var björn på skogen. Om den saken kunde hon t. ex. berätta, att vid ett tillfälle när hon vallade korna vid Näversundsmyren, så stötte hon på tre björnar. Två gav sig iväg men den tredje ämnade slå en ko. Genom att blåsa i näverluren och slå med yxan på en >>torraka>>, så skrämdes även den björnen iväg.≤/p>aring;ngstgropar. Gideå & Husum AB, som på 1880- och 1890-talen inköpt de flesta hemmansskogarna i kyrkbyn, sålde år 1905 torpet till Kalle på evärdelig tidför 500 kronor. År 1908 köpte Erik Söderlind torpet, varvid de gamla erhöll förmåner, och när deras son Gunnar Söderlind sålde torpet till Mo och Domsjö AB upphörde fyra generationers bosättning, där tillvaron många gånger inte direkt bjudit på >>sötebrödsdagar>>.≤/p>ta var två omtyckta och orginella människor, och de som minns honom säger, att i eldskenet framför öppenspisen drog han gärna sina historier om både >>knytt och oknytt>>.≤/p>ta versen bilda avslutning på kapitlet om >>Kalle in i Lia>>.≤/p>n han köpt och Svarten han sålt,≤/p>

Kalle in i Lia>>

Sonen >>Kalle in i Lia>>, f. 1834, d. 1912, uppförden en liten förmånsstuga åt sina föräldrar och fortsatte med mindre odlingar på torpet kallat >>Kalletorpet>>. Vid hustruns tidiga frånfälle hade familjen flera barn. Det lyckades dock för Kalle att få änkan Stina Charlotta Ersdotter, f. 1835, d. 1917, kallad >>Lotta in i Lia>>, till hushållerska. Lotta bodde i en stuga på den s. k. >>Lottabacken>> i Ryssjön tillsammans med sina tre söner. Det berättas, att Kalle gjorde många turer till Lotta, och hur det var, så lyckades han att få Lotta över till sig för beständigt. Trägen vinner! God hjälp vid nyodlingar hade Kalle även av Lottas söner.

Kalle skaffade sig även häst och körde timmer i skogen, därmed kom det kontanter till familjen, och ekonomin förbättrades väsentligt, särskilt som dåvarande skogsinspektor Berggren vid Gideå & Husum AB tyckte bra om Kalle och därför gav honom vissa favörer. Kalle var väl ingen stor timmerkörare, men som han var en glad och snarfyndig person, blev han något av en gunstling hos skogsinspektoren.

Om detta berättade den nu avlidne 85-årige Jonas Eriksson i Björnsjö, att hans far Erik Ersson en vinter körde timmer åt bolaget, omkring 1895. Samtidigt högg Kalle och Lotta torrtall vid Aspsjön, och Kalle körde fram virket till flottleden. Vid sluträkningen på våren hade Kalle tjänat lika mycket som Erik Ersson. Denne påpekade för inspektor Berggren, att han tyckte det var orimligt, att Kalle skulle ha tjänat lika mycket med sin gamla hästkrake som vad Ersson gjorde, varpå Berggren genmälde: >>Det är väl rättvist!>>. En annan tillgång var, att Själevadsborna sände 10-15 kr på sommarbete till Kalles. Avkastningen från dessa s. k. >>bygdekor>>, varav många >>gick i sin>>, fick familjen behålla som ersättning för besväret. Det blev både smör och ost att dryga ut gårdens eget för den kommande vintern, ja, rentav att byta till sig andra varor os handlaren. Hushållerskan Lotta var en tillgång för familjen, icke minst Kalles barn hade gott av henne. Om henne kan sägas, att hon gått igenom den s. k. >>ekluten>> alltifrån den tid, då hon som 10-årig flicka vallade (getade) kor åt ryssjöbönderna och det var björn på skogen. Om den saken kunde hon t. ex. berätta, att vid ett tillfälle när hon vallade korna vid Näversundsmyren, så stötte hon på tre björnar. Två gav sig iväg men den tredje ämnade slå en ko. Genom att blåsa i näverluren och slå med yxan på en >>torraka>>, så skrämdes även den björnen iväg.

Till saken hör att dessa trakter förr hade gott om björn, och björniden finns på nära håll till Trehörningen liksom fångstgropar. Gideå & Husum AB, som på 1880- och 1890-talen inköpt de flesta hemmansskogarna i kyrkbyn, sålde år 1905 torpet till Kalle på evärdelig tid för 500 kronor. År 1908 köpte Erik Söderlind torpet, varvid de gamla erhöll förmåner, och när deras son Gunnar Söderlind sålde torpet till Mo och Domsjö AB upphörde fyra generationers bosättning, där tillvaron många gånger inte direkt bjudit på >>sötebrödsdagar>>.

Kalle och Lotta var två omtyckta och orginella människor, och de som minns honom säger, att i eldskenet framför öppenspisen drog han gärna sina historier om både >>knytt och oknytt>>.

Kalle var alltså en populär person, ja, det fanns t. o. m. en visa om honom, vilken sjöngs på 1890-talet runt om i socknen, och nu får första versen bilda avslutning på kapitlet om >>Kalle in i Lia>>.

Ingen har så roligt som n´Kalle in i Lia,

roligt ha´n, roligt ha´n,

Viten han köpt och Svarten han sålt,

roligt ha´n, roligt ha´n,

n´Kalle in i Lia.

Källa: Björna genom tiderna s. 77-79

1834-02-13

Westin, Karl

Björna

Död 1/1 1912.

Kyrkobokförd i Björna (Västernorrlands län, Ångermanland).

Född 13/2 1834 i Björna (Västernorrlands län, Ångermanland).

Änkling (3/4 1883).

Anm:
f 18340413 enl FS

Källor:
DB FS FB, FB, FS (sida: 82)

Post-ID:
SDB7_06966823