Knut Håkansson (Hand)

Is your surname Håkansson (Hand)?

Research the Håkansson (Hand) family

Knut Håkansson (Hand)'s Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Knut Håkansson (Hand)

Birthdate:
Birthplace: Axtorna, Falkenberg, Halland County, Sweden
Death: October 20, 1565 (40)
Axtorna hed, Falkenberg, Halland County, Sweden (Omkom i slaget vid Axtorna i Halland)
Place of Burial: Gällstad, Ulricehamn, Västra Götaland County, Sweden
Immediate Family:

Son of Håkan Pedersson Hand and Christina Håkansdotter Tun
Husband of Märta Arvidsdotter (Västbo-Drake)
Father of Håkan Knutsson (Hand); Anna Knutsdotter Hand; Karin Knutsdotter Hand; Bengt Knutsson Hand, af Attorp; Lars Knutson Hand and 5 others
Brother of Lars Hson Hand (avrättad f. mord); Barbro Håkansdotter Hand and Brita Håkansdotter Hand
Half brother of Gertrud Håkansdotter Hand

Occupation: Fältöverste-var en av de mest framstående fältöverstarna under nordiska sjuårskriget., ätt 59, Fältöverste
Managed by: Andreas Norman
Last Updated:

About Knut Håkansson (Hand)

Knut Håkansson (Hand)

  • Knut Håkansson (Son of Håkan Peder's son, Tab. 2. Died 1565-10-20 (Killed in the Battle of Axtorna). Commander in Chief (Field Marshal) for all riders banners in Småland and field colonel for the occupying army in Blekinge. Became the commandment in 1554 over Östbo, Yästbo and Sunnerbo and 1564-65 held several important officers in the war against Denmark. He led in January 1564 a rampage train to Halland, fought in July against Daniel Kantzau in Småland and became in Septtember Fältöfverste in Blekinge. Served 1565 first as "Field Marshal" (Rytteribefälhafvare) in Småland and undertook in the summer as Fältöfverste a fall in Halland, where he (on 16 August) burned Falkenberg. After the rest of the Swedish army, the conquest of Varberg (15 September) took place, and a division of the people of the Axtorna in the Battle of the Swedes who were killed during the re-train.

Spouse

  • Married about 1550 With Märta Arvid'S daughter (Drake), Daughter Of gallowglass Arvid Olofsson Drake and Brita Persdotter (hard af City of Victory).

Children:

  • Carin Knut's daughter. Married before 1580 with Captain Peder Månsson Stierna.
  • The Hand of Håkan Knutsson. Governor. Died 1633.
  • Arvid Knutsson Drake. Governor. Occupied his mödernenamn, but kept his ancestral weapon. See the nobility of the family Drake Af Hail's room.
  • Brita Knut's daughter. Died 1608. Married 1590-09-13 at the Royal Palace with Privy Council Nils Andersson Lilliehöök.
  • Anonymous Governor.
  • Lars Knutsson. Died 1590.
  • Beata Knut's daughter, dead unmarried.
  • Anna Knut's daughter.
  • Christina, deceased in 1591-02-16. Married 1584 at Hail's room with Castle holidays at Stockholm Erik Mattsson driving.

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Hand_nr_59#TAB_3

http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12580

Knut Håkansson Hand, stupade 1565 20/10 i slaget vid Axtorna

.var det största fältslaget under Nordiska Sjuårskriget (1563-70) och ett av de största i Nordens historia. Bakgrunden till kriget var i första hand handelspolitiska motsättningar mellan östersjöländerna. Det kom sig av att de två förutvarande stabilisatorerna i området, Tyska Orden och Hansan, gradvis hade förlorat i makt och inflytande. När de föll tillbaka inleddes en kamp om makten över östersjöhandeln och handelsvägarna västerut mellan i första hand Sverige, Danmark, Polen och Ryssland. I både Danmark och Sverige satt nya, unga kungar på tronen, i Sverige Erik XIV och i Danmark Fredrik II. Båda två var fast beslutna att krossa sin motståndare.

 

Nordiska Sjuårskriget var inledningen på en flera hundra år lång maktkamp mellan Danmark och Sverige och var det första krig som på allvar gick ut över civilbefolkningen. Det var också det första riktigt storskaliga kriget i området. Kriget ledde inte till några uppseendeväckande resultat för någondera sidan och freden slöts i utmattningens tecken i Stettin 1570. Däremot satte kriget normen för hur de framtida krigen mellan staterna skulle komma att utformas.

 

På grund av sitt geografiska läge som danskt gränslandskap mot Sverige och på grund av sina många hamnar kom Halland att plågas särskilt svårt av kriget. Huvuddelen av kriget till land utkämpades i Halland. Städerna utsattes för upprepade belägringar av båda sidorna och landsbygden skövlades gång på gång. Skövlingarna var en del av tidens strategiska tänkande. Genom att föröda landsbygd kunde man hindra fiendens födoslukande arméer att röra sig.

 

1565 var den danska armén i dåligt skick. Statskassan sinade och sjukdomar och hunger härjade i leden. Erik XIV ville därför få till ett avgörande slag och slå den danska armén i grunden. Efter några misslyckade försök lyckades också den svenska armén fånga den danska vid vadställena vid Axtorna by ca två mil öster om Falkenberg.

 

Den danska armén, under befäl av den holsteinske adelsmannen och yrkeskrigaren Daniel Rantzau, visade sig dock vara en farligare motståndare än svenskarna tänkt sig. Även om den svenska armén var numerärt överlägsen hade danskarna ett övertag i form av ett effektivt tungt rytteri och bättre ledarskap. I slagets första fas utkämpade rytteri och fotfolk två isolerade strider. Efter att ha besegrat det svenska rytteriet kunde dock det danska rytteriet på ett avgörande sätt understödja det egna fotfolket.

Slaget varade från morgon till kväll den 20 oktober 1565 och utmynnade med liten marginal i dansk seger. Ungefär 4000 människor dog.

 

Till dags dato har inte mycket förändrats på platsen. Slagfältet är i allt väsentligt intakt.


Knut Håkansson Hand stupade i slaget vid Axtorna 1565 10 20

hövitsman


År 1560 tog den unge Erik XIV över tronen från Gustav Vasa. Året innan hade Fredrik II efterträtt Kristian III i Danmark. Gustavs och Kristians dagar hade präglats av ett relativt lugn i Norden. De båda hade varit övertygade om fredens välsignelser, men nu väntade en period av krig och oro. Det fanns gott om tvisteämnen. Ett av de allvarligaste var att svenska och danska intressen hade börjat kollidera i Baltikum.

År 1561 hade stora delar av dagens Estland frivilligt ställt sig under Sverige, samtidigt som danskarna hade stora ambitioner i området. I botten låg ett gammalt problem: vem skulle regera i Sverige? Erik XIV var son till en upprorsman mot en dansk kung, och uppfattningen att Gustav Vasa hade stulit den svenska kronan från Kristian II var inte helt ovanlig i Danmark.

Erik ansåg att ett krig med Danmark inte kunde uteslutas och lade ned stora resurser på att bygga upp den svenska armén. Gustav Vasa hade varit en sparsam man. Flottan hade fått pengar under hans tid, men landstridskrafterna hade blivit lidande och hans armé lämnade mycket att önska. Erik satsade på att utveckla såväl kavalleri som infanteri och utbilda dem på ett tidsenligt sätt. Hans insatser fick ett blandat resultat.

I april 1563 löpte två danska flottor ut. Nordiska sjuårskriget hade inletts. Staden Lübeck hade allierat sig med Danmark och Fredriks strategi gick ut på att skära av Sveriges utrikeshandel. Saltimporten var kritisk för Sverige och om den kunde stoppas hoppades den danske kungen att svenskarna skulle göra uppror mot Erik. De första skotten växlades till sjöss i slutet av maj.

Det dröjde dock till den 9 augusti innan danskar och lübeckare avlämnade sin formella krigsförklaring i Stockholm. Konsekvenserna av ett nederlag kunde för svenskt vidkommande bli allvarliga. Om kriget gick dåligt kunde en förlust av Estland förutses. Och om det utvecklades till en katastrof skulle Vasaättens tid på Sveriges tron vara över. I händelse av stora svenska framgångar hägrade bland annat en återerövring av Gotland.

Kriget blev inte den rena framgång som Fredrik hade tänkt sig. Den danska flottan misslyckades med att stänga Östersjön för svensk handel och därmed havererade huvudplanen. Fredriks armé skördade dock en viktig framgång – erövringen av Älvsborgs fästning. Eftersom Bohuslän och Halland vid denna tid var danska landskap hade Sverige förlorat sin enda hamn på västkusten. Kriget fortsatte utan att några avgöranden kunde fällas. I september 1565 lyckades svenska styrkor inta Varberg och därmed skapa ett andningshål mot väst. Efter att ha lagt in en besättning i Varberg drog sig den svenska huvudarmén in i Västergötland.

Danskarna försökte omedelbart att ta tillbaka staden men misslyckades. Det hårdnackade svenska försvaret av Varberg försatte dem i en farlig situation. Anfallen hade kostat många soldater livet och de som överlevt var slitna, hungriga och demoraliserade av utebliven sold. Kriget hade stått Danmark dyrt och det rådde brist på pengar.

Det faktum att den svenska huvudarmén samlade sig till ett anfall gjorde läget etter värre. Daniel Rantzau, den danske befälhavaren, löpte nu inte bara risken att förlora sin armé; om den gick under kunde hela kriget vara förlorat. Han hade bara ett alternativ, reträtt, och denna måste verkställas snabbt. Rantzau beslöt sig för att snarast anträda återtåget.

Från svensk sida sändes den djärve Knut Håkansson Hand med en styrka för att förstöra bron över Ätran vid Falkenberg, som Rantzau var beroende av för en snabb marsch söderut. Knut Håkansson hade snart satt denna bro i lågor och Rantzaus situation var ytterligare förvärrad. Han var nu tvungen att använda de vadställen som fanns. Det första låg vid Axtorna och möjliggjorde en passage över Ätrans biflod Högvadsån, det första hindret i Rantzaus väg. Den danska arméns överlevnad byggde på att den kom före svenskarna till vadet.

Lördagen den 20 oktober stod Rantzau vid Axtorna. Han hade vunnit kapplöpningen, men med ringa marginal. Svenskarna var i antågande och om de anföll medan han gick över ån skulle den danska armén lätt kunna lida ett allvarligt nederlag. Rantzau förberedde sig för den strid som måste komma. Han lät sitt infanteri besätta en lättförsvarad höjdsträckning och lät också ta bort gärdsgårdar och annat som hindrade kavalleriets rörelser. Artilleriet grupperades i en vagnborg av hopsamlade trossvagnar. Rantzau räknade cirka åttatusen man, 8 fanor ryttare och 20 fänikor infanteri. En fana bestod av ungefär 300 ryttare och en fänika av cirka 500 infanterister.

Vid tiotiden marscherade svenskarna upp och även de intog fördelaktiga försvarsställningar. Marschvägen hade placerat dem på samma sida om vadstället som danskarna. Det högsta befälet fördes av Jakob Henriksson Hästesko. Han var känd som en tapper man, men knappast som en stor fältherre. Han disponerade 15 eller 16 fanor kavalleri och 25 fänikor infanteri. Jakob Henriksson var alltså numerärt överlägsen och hans uppgift var relativt tacksam. Om han kunde hindra danskarna från att gå över vadet skulle Rantzaus armé lösas upp av brist på livsmedel och sviktande stridsmoral. Danskarna skulle inte kunna gå över vadet under ögonen på den svenska armén och Henriksson behövde egentligen bara vänta. Under de följande timmarna besköt de båda styrkorna varandra med en förmodligen inte särskilt effektiv artillerield. Vädret var regnigt och blåsigt.

Det egentliga slaget inleddes runt klockan tolv. Enligt en version gick Hogenskild Bielke, chef för en av de svenska infanteriavdelningarna, till anfall utan Jakob Henrikssons godkännande. Enligt en annan version blev Henriksson utmanad av Rantzau till strid på det öppna fält som skiljde styrkorna åt. Henriksson ska enligt denna version inte ha kunnat motstå utmaningen. Oberoende av vilken version som är sann var Rantzau sannolikt lättad över att striden hade inletts. Han var en av sin tids största fältherrar och förmodligen fullt medveten om att tidsfaktorn inte var på hans sida.

Kavalleriets och infanteriets strid inleddes ungefär samtidigt. Det svenska infanteriet visade snart att Eriks ansträngningar inte hade varit förgäves. De anföll med fällda pikar över det leriga fältet och kraften i anfallet blev för mycket för Rantzaus fotfolk. Vagnborgen erövrades snabbt och det danska infanteriets öde såg ut att vara beseglat. Det gick betydligt sämre för det svenska kavalleriet. De danska ryttarna var ordnade i två avdelningar där en leddes av Rantazau själv. De gick omedelbart till anfall mot övermakten och en intensiv strid inleddes. Svenskarnas läge försämrades avsevärt när en tysk fana i svensk tjänst tog till flykten. Ett våldsamt danskt anfall följde och de svenska ryttarna tvingades att retirera.

Rytteriets nederlag var en svår motgång för Jakob Henriksson. Det allvarligaste var att Rantzau snart kunde sända två ryttarfanor för att undsätta sitt infanteri, som var på väg att bli utplånat. Även det svenska infanteriet tvingades nu att dra sig tillbaka. Vid denna tid hade infanteriet fortfarande stora problem med att försvara sig mot kavalleri. Redan på det här stadiet i striden kan Erik XIV:s reformarbete utvärderas. Infanteriet hade blivit effektivt. Det hävdade sig väl mot det danska, som i huvudsak bestod av värvade tyska legoknektar. Kavalleriet däremot, var mindre bra. Efter utländsk förebild hade de svenska ryttarna börjat strida med pistoler. Danskarna slogs med lans och värja, vilket var gammalmodigt men effektivt. Krutvapen var ännu så länge otympliga, opålitliga och saknade precision. (Sextio år senare hade det svenska kavalleriet slutat att anfalla med pistoler och återgått till värjan.)

Efter den första motgången samlade sig de svenska styrkorna till ett nytt anfall. Infanteriet kunde återigen ta den danska vagnborgen, och danskarna pressades tillbaka i en förvivlad kamp. Den svenska ”Gårdsfänikan”, kungens livgarde till fots, tillhörde ett av de förband som kämpade hårdast. I slutet av dagen hade 200 av dess 500 man stupat och bland de överlevande var det få som klarat sig helskinnade.

Även danskarna, som i alla avseenden slogs för överlevnad, gjorde sitt yttersta. Tre danska fanor förlorade över hälften av sina ryttare i striden, men lyckades vända dagen till dansk fördel igen. När det svenska kavalleriet började vika hade infanteriet inte mycket annat val än slå till reträtt. Svenskarna drog sig tillbaka i tämligen god ordning, men var tvungna att lämna sitt artilleri, 47 pjäser. Över tusen döda svenskar låg på slagfältet; bland dem var den duglige Knut Håkansson Hand som stupat under återtåget. Det finns inga riktigt tillförlitliga uppgifter rörande de danska förlusterna, men de bör ha varit avsevärda med tanke på stridens intensitet och längd. Rantzaus överlägsna fältherrekonst och det danska kavalleriets förmåga att besegra det svenska, trots numerärt underläge, räddade den danska armén från undergång. Det skulle dröja till Gustav II Adolfs dagar innan det svenska rytteriet kunde mäta sig med motståndarens.

Rantzau kunde efter sin seger dra sig ned till Skåne och bygga upp sin slitna armé. Den skulle dock inte utkämpa några fler fältslag under nordiska sjuårskriget.

Kampen slutade i utmattningens tecken år 1570, då fred slöts i Stettin. Sverige fick erlägga 150 000 riksdaler för att få tillbaka Älvsborgs fästning. Dessutom måste man från svensk sida avstå från alla anspråk på bland annat Gotland. En klar svensk framgång var att den danske kungen formellt avsade sig alla anspråk på Sveriges krona. Den union som ingicks mellan de nordiska rikena i Kalmar år 1397 kan därmed sägas ha fått sin slutliga upplösning.

När freden slöts var Erik XIV inte längre kung; han blev avsatt år 1568. Rantzau stupade utanför Varberg år 1569 och Jacob Henriksson Hästesko dog i dansk fångenskap år 1567. Ingen av dem fick alltså uppleva freden.

Danskar och svenskar gör upp på nytt

l Axtorna historiesällskap bildades 2005, med syftet att göra slaget känt för allmänheten. Målsättningen är att bygga upp ett besökscentrum på platsen. Förutom de arkeologiska undersökningarna 2005 har föreningen stöttat forskning i historiska källor. Bland annat har man hittat två visor om slaget, som diktades av den tyske legoknekten Baltzar von Giehte 1565.

Den 22–23 september hålls ett så kallat event i Axtorna, där delar av slaget återskapas. Bland de över hundra deltagarna finns folk från historieföreningar som Malmöhusgardet, Calmar renässansgille och det danska Laurentiusgildet. Här ingår trumslagare, knektar med blankvapen, artillerister och trossfolk. Förhoppningsvis ska det även finnas kavallerister på plats, enligt Minna Rosendahl från Axtorna historiesällskap, som är projektledare för Axtornadagarna. I samband med eventet uppför även renässanskören Amici Cantantes Baltzar von Giehtes visor om de danska legoknektarnas vedermödor.

Ulf Sundberg

Fynden visar var slaget stod

Länge var det osäkert exakt var sammandrabbningen i Axtorna 1565 utspelade sig.

Det har inte heller till fullo utretts varför svenskarna förlorade, trots att man var numerärt överlägsna. I äldre tiders historieskrivning skylls nederlaget slentrianmässigt på de tyska legoknektar som vid en kritisk tidpunkt helt sonika gav sig av och lämnade svenskarna åt sitt öde.

Teorin har inte ifrågasatts förrän för ett par år sedan, då man utförde de första slagfältsarkeologiska undersökningarna på platsen. Då förstod man att förloppet inte varit fullt så enkelt som det beskrivits tidigare, och att nederlaget snarare hade med bristande ledarskap än flyende tyskar att göra.

Undersökningarna visade att ryttarstriden, som man tidigare trott skedde på ett mycket smalt område, istället utspelade sig på en större öppen plats. När svenskarna mötte de bättre rustade och tränade danskarna tvingades de, trots att de var dubbelt så många, ge vika. De flyende anstormades nu av nya fanor, som inte insett vad som hände framme vid fronten.

Utpekandet av de tyska legoknektarna kan ha varit ett lättvindigt sätt för kungen och befälet att frånsäga sig ansvaret, menar Daniel Borgman, historiker som var projektledare vid utgrävningarna 2005 och som just nu arbetar på en bok om slaget vid Axtorna.

– Denna historieskrivning levde kvar och växte sig än starkare med Generalstabens Axtornastudie, som kom ut 1926.

Undersökningarna gjordes av Riksantikva­rie­ämbetet på uppdrag av Falkenbergs kommun. Grävledare var slagfältsarkeologen Bo Knarrström. Det var första gången ett så gammalt slagfält grävdes ut, och resultatet blev annorlunda än när man tidigare arbetat till exempel vid Landskrona, där ett stort slag stod 1677.

– Vi kunde konstatera att infanteriet hade väldigt få krutvapen, men att kavalleriets resurser var desto större, säger Daniel Borgman.

Arkeologerna gjorde omkring nittio fynd, de flesta kulor från ryttarpistoler. Dessa användes vid slaget troligen enligt en helt ny taktik, så kallad karakoll, där ryttarna på led red fram mot fienden, avfyrade sina vapen och därefter vände tillbaka. Daniel Borgmans teori är att även danskarna anammat denna metod – och dessutom använde den så mycket mer effektivt än svenskarna.

– Mycket talar för att svenskarna fortfarande använde de svårladdade hakebössorna, säger han.

I det stora hela var de svenska fanorna betydligt mindre professionella än de danska. De bestod av utskrivna bondpojkar och män utan större stridsrutin som dragits samman, utrustats och marscherat under stor brådska. Deras befälhavare höll sig undan striderna, medan danskarnas, Daniel Rantzau, själv var med under hela förloppet. Dessutom bar danskarna, som i hög grad utgjordes av adelsfanor eller värvad tysk trupp, heltäckande rustningar. Av svenskarna hade endast en och annan hjälm eller harnesk.

Anna Larsdotter

_____________________________

English

Knut Håkansson (Hand), dead 1565 , was a Swedish military.

Knut Håkansson participated in the Nordic Seven Years War in 1564-65 as a crossover and led several pilgrimage to Halland and Blekinge, where he burned Falkenberg in August 1565 . In the Battle of the Axtor , he commanded a department of footmen and died during the retreat.

Håkan Persson , died 1565 Gift 1: o before 1514 with Kerstin Håkansdotter (TUN) , daughter of väpnaren Håkan Karlsson Tun and Ingrid Knutsdotter ( Chevron of star ).

Children :

Gertrud Håkansdotter, died in 1585. Married 1544-12-29 at Stockholm Castle, with the Knight and Herman Fleming Council .

Knut Håkansson. Field Colonel. Death 1565.

Brita Håkansdotter. Married around 1540 with Jöns Bosson ( Oxehufvud ).

Barbro Håkansdotter. Married 1: o with the chief executive Olof Mattsson Kafle . Married 2: o with the merchant of Nya Lödöse Harald Larsson.

Sources

view all 18

Knut Håkansson (Hand)'s Timeline

1525
1525
Axtorna, Falkenberg, Halland County, Sweden
1560
1560
Age 35
Odensjö, Jönköpings län, Sweden
1565
October 20, 1565
Age 40
Axtorna hed, Falkenberg, Halland County, Sweden
1565
Age 40
1565
Age 40
Sweden
1565
Age 40
Gällstad, Ulricehamn, Västra Götaland County, Sweden
1570
1570
Age 40
Gällstad, Ulricehamn, Västra Götaland County, Sweden
????
????