Lars Stigzelius

Lars Matsson Stigzelius was Archbishop of Uppsala in the Church of Sweden from 1670 to his death.

Biography

He was the son of a priest and was a student at the Uppsala University until his Master of Arts in 1625. After undertaking a travel through Europe in 1630, he in 1640 became professor of theology in Uppsala. During his time as professor he was under pressure since both Johan Skytte, the chancellor of the university, and Laurentius Paulinus Gothus, the vice chancellor and a learnt professor who would later become archbishop, were supporters of the philosophy of Ramism (deriving from Petrus Ramus), while Stigzelius was an aristotelian.

This problem he had from 1630, when he became professor of logic, until, as said, 1640, when he became professor of theology. When in the 1660s Cartesian thoughts spread to the university, Stigzelius was working against it. He had a reputation at the University as being highly knowledgeable. His views usually counted. For instance he was working to remove exorcism as one of the Church dogmas (which still was in use in Sweden).

See http://en.wikipedia.org/wiki/Lars_Stigzelius and http://sv.wikipedia.org/wiki/Laurentius_Stigzelius .

Laurentius Matthiæ Stigzelius Angermannus, född 27 oktober 1598 i Stigsjö, Ångermanland, död 31 augusti 1676 i Uppsala, var en svensk professor, rektor för Uppsala universitet, ärkebiskop, teolog. (Wikipedia) Noteringar UR SVEA RIKES ÄRKEBISKOPAR Finns bl.a. att läsa: LARZ STIGZELIUS.(1670-76)född den 27 OKT. 1598 i Stigsjö socken, Ångermanland som son till kaplanen därstädes Matthias Laurentii och Katarina Eriksdotter, blev Lars Stigzelius Student i Uppsala 1617 och fil.magister1625. Efter att en tid varit informator hos riksrådet Johan Skytte, vilken säges ha uppmärksammat honom på grund av hans kunskaper och angenäma sällskapsgåvor, blev han 1626 adjunkt i filosofi och den 9 jan.1630 professor i logik i Uppsala. ----- Med Understöd av Axel Oxenstierna och Johan Banér företog han därefter (1633)en studieresa till Tyskland,Frankrike,England, Holland och Danmark.Den 12 okt. 1640 utnämndes han till tredje teologie professor och kyrkoherde i Danmarks församling samt den 17 dec.1647 till domprost och förste teologie professor i Uppsala efter Lenaeus som blivit ärkebiskop.Den 26 jan. 1648 blev han teol.doktor vid den då av Lenaeus förrättade doktorspromotionen.--------- Vid akademien åtnjöt Stigzelius stort anseende och stod högt i gunst hos drottning Kristina, som under sin vistelse i Uppsala ofta åhörde hans föreläsningar och disputationer samt kallade honom till sitt bord,en ära,som icke vederfors någon av hans kolleger. När han som rektor bevistade drottningens kröning 1650, lät hon honom gå i processionen före superintendenterna och närmast efter biskoparna, vilket djupt harmade kyrkans prelater.----------------- Stigzelius utnämndes den 22 febr.1670 till ärkebiskop efter Lenaeus och invigdes till ämbetet av biskop Enander i Linköping. Någon ärkebiskopsvigning förekom därefter icke förrän Söderblom invigdes av Gottfrid Billing 1914.----- Vid KarXI kröning kunde ärkebiskop Stigzelus till följd av ålder och sjuklighet endast med svårighet och stödd på en annan biskops arm deltaga i ceremonien.---------------- sid.284 Som filosof var Stigzeliius ansedd för lärdom och skarpsinnighet och som den främste inom den teologiska fakulteten. Som ärkebiskop kunde han dock inte uträtta mycket på grund av sin höga ålder. En minnestecknare beskriver honom som en liten gubbe, "skarper i ansiktet", vilket pryddes av ett vackert grått skägg. Han avled den 31 aug.1676 och begrovs i domkyrkans högkor. Två gravstenar och ett epitafium erinra om honom. Gift med Kristina Burea, dotter av biskopen i Strängnäs De hade 10 barn av vilka sex avledo i ungdomen och de övriga, två döttrar, adlades Liljemark den 29 sept. 1675

Läs överhoppade stycken i Svea rikes ärkebiskkopar av Åsbrink och Vestman.

Laurentius Matthiæ Stigzelius Angermannus, född 27 oktober 1598 i Stigsjö, Ångermanland, död 31 augusti 1676 i Uppsala, var en svensk professor, rektor för Uppsala universitet, ärkebiskop, teolog. Laurentius Stigzelius var son till Matthias Helgonis, och Katarina Eriksdotter. Han föddes i Stigsjö där fadern vid tidpunkten var kaplan, men fadern utnämndes sedan till kyrkoherde i Ljustorp, och familjen flyttade då dit. Sedan han fått sin första undervisning av sin far började han vid Gävle skola, och inskrevs 18 år gammal vid Uppsala universitet. Liksom flera av syskonen antog han namnet Stigzelius efter födelseorten. I Uppsala blev Stigzelius snart uppmärksammad för sitt snabba intellekt, och fick tjänst som informator till universitetskanslern Johan Skyttes söner. Sedan han disputerat för Martinus Stenius med De rerum duratione in commvni,[1] promoverades han till filosofie magister 1625 och var därefter verksam vid filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet. 1630 utsågs han till professor där i logik, och orerade samma år med De præstantia et utilitate logicæ.[2] Genom ekonomiskt stöd av Johan Banér och Axel Oxenstierna företog Stigzelius utrikes resor i Tyskland, Frankrike, England och Holland 1633-1635. Han orerade än en gång efter hemkomsten, 1637, De recta studiorum philosophicorum ratione,[3] och kallades till teologie professor 1640. Sju år senare fick han den första professuren i teologi (professurerna var rangordnade) och till professuren hörde att han var domprost i Uppsala. Han promoverades till teologie doktor 1648. Han var rektor för universitetet 1640, 1645, 1649, 1650, 1659 och 1668. Drottning Kristina brukade åhöra Stigzelius disputationer och föreläsningar, och höll honom tillräckligt nära för att låta honom äta vid sitt bord. När Stigzelius var 72 år gammal, 1670, utnämndes han till ärkebiskop. Han biskopsvigdes därefter av biskopen i Linköpings stift, Samuel Enander. I egenskap av ärkebiskop krönte Stigzelius kung Karl XI, och under kröningsfesten adlades Stigzelius barn med namnet Lilljemarck. Ärkebiskopen var också universitetets prokansler. Från att ha i den tidigaste ungdomen ha varit starkt influerad av ramismen, blev Stigzelius, i likhet med katolicismen, alltmera påverkad av artistotelismen, dock med reservationer mot skolastiken. Stigzelius förändring i sin filosofiska och teologiska uppfattning inträffade under hans år i Skyttes hem. Skytte hade varit en häftig försvarade av ramismen, och när Stigzelius utnämndes till professor i logik kände inte Skytte till hans nya uppfattning. Stigzelius kom att bryta med de rådande strömningarna i kyrkan i flera avseenden, inte bara teologiskt. Han var motståndare till tanken på en självständig statskyrka, och ansåg att den världsliga makten borde ha översyn över kyrkans praktiska, övergripande frågor. Därtill främjade han den teologiska disciplinen vid universitetet genom att införa fler ämnen. Skolordningen 1649 var ett verk av honom, vilken var början på att kyrkan förlorade makten över universitetet. Stigzelius avled efter sex år på ärkebiskopsstolen, och begravdes i Uppsala domkyrkas högkor med sin hustru. I domkyrkan finns både en gravsten och ett epitafium. Stigzelius gifte sig 1638 med Christina Buraea, som var dotter till biskop Jacobus Johannis Zebrozynthius och Katarina Stiernman, dotter till ärkebiskop Nicolaus Olai Bothniensis, och tillhörde Bureätten. Deras barn adlades 1675, och sönerna introducerades på nummer 886. Maria Stigzelia Lilljemarck, gift 1. med professor Georgius Berelius, 2. med domprost professor Henricus Schütz Katarina Stigzelia Lilljemarck, gift med professor och hovkansler Johan Bergenhielm Elisabeth Stigzelia Lilljemarck, gift 1. med professor Uno Terserus, 2. med legationssekreteraren Mattias Edenberg Enok Stigzelius Lilljemarck, protokollsekreterare och rysk translator Johan Stigzelius Lilljemarck, hovrättsråd Lars Stigzelius Lilljemarck, assessor i Svea hovrätt, ogift