Nikolas Hallsteinsson

Is your surname Hallsteinsson?

Research the Hallsteinsson family

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Nikolas Hallsteinsson

Norwegian: Nils Hallsteinsson Hallsteinsson, Swedish: Nils Hallsteinsson, Danish: Niels Hallsteinsen
Also Known As: "Nicolaus", "Nikolas", "Nikolaus", "Niels"
Birthdate:
Birthplace: Egge, Steinkjer, Nord-Trøndelag, Norway
Death: 1360 (60)
Våle, Hackås, Berg, Jämtland, Sverige
Immediate Family:

Son of Hallstein Torleivsson and Sigrid Haakonsdatter
Husband of Kristina Halvardsdotter Halvardsdotter
Father of Peder Nilsson schanche ?; Ture Nilsson Skancke; Gudbrand Nilsson Skancke; Marcus Skancke; Mikkel Nielsen Barfod and 3 others
Brother of Thord Hallsteinsson and Johan Hallsteinsson

Occupation: Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland, Riddare, Væpner, jordeier i Mjälle, Jordeier, væpner, Ridder og Jordeier, Riddare på Frösön, Riddare och storman i Mjälle, Squire and storman in Mjälle; Knight and notable
Managed by: Jahn Edgar Michelsen
Last Updated:

About Nikolas Hallsteinsson

DNA-studier ger stöd för att flera av Nils angivna söner var bröder, eftersom nu levande personer i flera manliga llinjer har visat sig ha haplogrupp R-Z18.

Det er lite trolig at Nils Hallsteinsson brukte Skanke-navnet. Navnet viser til våpenskjold/segl og er trolig tatt opp av senere slektsledd. "Skanke" betyr bein i ubestemt form flertall på dansk, som var skriftspråket i Norge/Jämtland fra 1400 til 1800.

Substantivet bøyes slik på dansk : en skank - skanken - flere skanke - alle skankene. http://www.ordbogen.com/opslag.php?word=skanke&dict=auto&wcl=7&wci=837bac6d-f01f-4080-bb78-4fca5ca8ebad#ddgr

Den tradisjonelle oppfatning er at Torlack Skenck var den første i slekten som brukte navnet. Det er uenighet her på Geni om dette, se : Torlack Skenck (Stein Aage Sørvig 28/6 2016)

Nils Halstiensson var känd 1345-1348 väpnare, hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt dråp dom 1345, han ägde jord i Östnår och Våle ,Hackåssom han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde även Firi Berghi på Frösön ,som han tvingas 1345 att inköpa andra halvan Olof Håkansson,vi möter Nils och hans hustru Kristina 1348 ,hade Nils Halstiensson var bortrest i byggden , Kristina hade fullmakt och att vara vid denna stäma ,Gift senast 1345 med Kristina Halvarsdotter känd 1345 -1348 sanolikt dotter till lagmanen Halvar Ogmundsson.känd 1303 -1347,

Källa:

  • Roger de Robelin sid.384 och sidan 385

Div. Kilder:

Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756, 757, 1020. ROGER DE ROBELIN: Skanke ätten

Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland.

Mjälle på Frösön: Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i

Egge, Stenkjer: Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte.

Mjälle bestd av; År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön.

De ägde också: Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland.

Tingplatsen: På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen.

Kungsgård: Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Stig över Mjälle: Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Mjälle by mycket viktig plats: Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia.

Maktens kontinuitet under 1000 år. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats.

Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt:

En allvarlig rätttssak: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak.

Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo.

Ett blodigt gammalt hemfridsbrott: Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50).

Ett erkännande: I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad.

Domen: Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning.

Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra.

Nils och Kristina fick avstå: Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt.

Kronan: Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers

. Sigill och släktvapen: Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet.

Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son.

Fick dyrt plikta: Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för.

Kristina Halvarsdotter, Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard.

Hackås: Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år.

Klagar över grannar:

År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Vapen liknar Ilse of Man´s Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)


Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle
Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet,
Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte.

Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)


Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)

http://www.espell.se/saga/p716a5261.html


Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff) -------------------- Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle -------------------- Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet, -------------------- Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker) -------------------- Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)

http://www.espell.se/saga/p716a5261.html

---

Fra Hallstein Berre: Han skrev navnet også Niculas. Bodde på Frösön og Hov i Häckås. På tinget på Frösön 18.03.1345 var Nils anklaget for å ha slått ihjel en Tore med sin øks på Tores gård. Denne ugjerningen skjedde på Kolnäs som antaglig er gården Kalnes på Namdalseid. Nils ble ført i slede til Egge etter udåden av sin fars menn. Nils måtte avstå halve Mjälle på Frösön og en eiendom som kona Kristina hadde arvet på Frösön til kronen (kongen) for denne ugjerningen.


Nils og Kristina hadde 6 sønner.
Även kallad Niculas. Född c 1300 I Norge, Var riddare och jordägare. G med Kristina Hallvarsdotter. Kristina hade ärvt Mjälle på Fröson, men måste avstå den till kronan då hennes man anklagades för att ha slait ihjäl en man med en yxa.
Generelle notater: Gift med Kristin Hallvardsdtr. Nils er nevnt i en rekke dokumenter, og det refereres her fra noen av dem. Berghi på Frøsø 18. mars 1345. Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756. Brev om prov og forlik fra Arne Gjavaldsson og Lavrans Gunnasson, lagmann i Jemtland: De var samme dag i setstua firir Berghi, da Nikolas Hallsteinsson vedgikk at han hjemme hos Tove i Kolnese hadde slått denne i hodet med en øks så han døde av det. Før sin død hadde Tove for sin hustru Ronny angitt Nikolas som drapsmann. Nikolas ble hentet av herr Hallsteins sveiner og ført i slede til Eggen. Arne og Lavrans dømte ham i kongens vold med liv og gods. Siden inngikk Nikolas forlik med (sysselmannen) Nikolas Petersson, slik at han betalte til kongen halve Mjelle og laksefisket i Ragunda; Kristin (Hallvardsdtr.), hans kone, la til av sitt eget gods halve ytregården firir Berghi, samtidig som hun kjøpte den andre halvparten av Olav Vestanåker, og overlot det hele til kronen. Til gjengjeld borget Nikolas Petersson ham grid. Beseglet av utstederne, Botolv Agmundsson, Gumme (Gudmund Vilhjalmsson) i Åsen, Jon Vigleiksson og Nikolas Askjellsson. (Kommentar fra Bjørn Markhus: Herr Hallstein er antagelig Hallstein Torleivsson, tidligere sysselmann. Våpenskjoldene viser at Nikolas var hans sønn. Ahnlund/Jemtland s. 223 tenker seg at det ikke er tale om Eggen i Jemtland, men at Hallstein residerte på Egge i Sparbu, og at Nikolas ble ført dit. Hans tolkning divergerer litt fra den ovenstående versjon). 18. mars 1345. Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 757. Avhendelsesbrev fra Nikolas Hallsteinsson: For drapet på Tove i Kolnese har han betalt til sysselmannen i Jemtland Nikolas Petersson, kongen til hånde, den jorden firir Berghi som hans kone eide, og like mye til, som han har kjøt av Olav Vestanåker, foruten halve jorden i Mjelle, opptil den jorden som kongen eide der fra før, og det laksefisket han hadde i Ragunda. Beseglet av utstederen, Olav Håkonsson og Nikolas Eskillsson. firir berghi på Frøsø, 1. mars 1348. Regesta Norvegica 1337-1350, nr. 1020.. Provsbrev fra Lavrans Gunnason, lagmann i Jemtland, og Svein på Østnår: 24. februar var de i setstua firir berghi på Frøsø, da Nikolas Hallsteinsson og Olav Jonsson håndtokes på å møte på stevne for Nikolas Petersson, angående de klagene som Nikolas hadde på Olav. Lørdagen etter møtte Olav på stevnet, men ikke Nikolas, og heller ikke noen ombudsmann for ham. Beseglet av utstederne. De er med stor sikkerhet antatt at det er Nils Hallsteinsson som har bygget en stue/bod, datert gjennom dendrokronologi til omkring 1353. Døren på denne boden er prydet med smidd jerndekorasjon som meget sterkt minner om skankevåpnet. Boden synes å ha gått i arv til Elisabeth Jensdtr. Skanke fra Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal, og har ført den til prestegården i Sveg. Deres datter Mette Mogensdtr. Herdal, gift med Måns Pedersson, arvet den i sin tur, og førte den med seg i hjemmegifte til gården Eggen i Sveg, Herjedalen, der den er bevart som et kulturminnesmerke Barn etter Nils Hallsteinsson og Kristin Hallvardsdtr. var: o Peder Nilsson, født 1325.

Yrke: Väpnare och jordägare i Mjälle, Frösön Far: Hallsten TORLEIFSSON (1272 - 1345) Mor: Sigrid HÅKONSDOTTER (1281 - 1363)

Händelse Datum Plats Källa Födelse omkr 1300 Norge, Steinkjer, Egge Egen beräkning Död efter 1353 Hackås, Våle, Z Egen beräkning

Familj med Kristina HALVARDSDOTTER (1300 - 1348) Barn: Peder NILSSON (1325 - 1360)

Noteringar Bilden ovan visar Nils Hallstensson sigill från 1345. (Källa: Jämten 1969)

Nils Hallstensson och hans gårdar i Mjälle, Frösön cirka 1345 samt hustrun Kristinas ärvda mark (Yttergården) och kungens mark. (Källa: Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff)

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön !

Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identiskt med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil; (om jag har hittat rätt Kalnes). I boken 'Namdalseid - Bygd, gard ett' utgiven av Beistadens historielag 1974, finns refererat en hörsägen från dessa trakter, som fritt översatt lyder; I Buvarp, som ligger i närheten av Kalnes, bodde i gamla dagar en man som hette Tord Buvarp-svein. Han hade varit ute och rest och hade rövat bort dottern till en småkung. Det gick inte så bra för fadern kom och ville ha hämnd. Han fann Tord som blev dräpt och lagt i hög på gården. Detta är en sägen, men det som är säkert är att man grävt ut en grav på gården och där fann man bland annat ett kort svärd.

Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde (se mitt eget foto till höger). Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skankeboken av Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)


http://hem.passagen.se/arkis/vendelkraka.htm

Nickolaus (Nils) Hallstensson Skancke*. född omkring 1300 i Norge, död 1355 i Mjälle, Frösön (Z); son till Hallsten Torleifsson -70); gift med Kristina Halvardsdotter Smör, född i Östnår, Hackås (Z), död i Mjälle, Frösön (Z). Hon var dotter till Halvard Ogmundsson Smör, född före 1347, död i Östnår, Hackås (Z) och N.N. Ölversdotter född i Hackås (Z), död i Östnår, Hackås (Z); barn: Peder Nilsson Skancke -78)

  • När norske kungen återlämnade Isle of Man återvände familjen som regerat på öarna. Som ersättning fick de en ställning som adelsmän i Jämtland, som då var norskt. Skanckes adelsvapen har tre ben, som även återfinns i vapnet för Isle of Man.

Yrke

Væpner, Jordeier Mjälle, Frösön, Sverige Biografi

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)


Nils Halstiensson var känd 1345-1348 väpnare, hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt dråp dom 1345, han ägde jord i Östnår och Våle ,Hackåssom han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde även Firi Berghi på Frösön ,som han tvingas 1345 att inköpa andra halvan Olof Håkansson,vi möter Nils och hans hustru Kristina 1348 ,hade Nils Halstiensson var bortrest i byggden , Kristina hade fullmakt och att vara vid denna stäma ,Gift senast 1345 med Kristina Halvarsdotter känd 1345 -1348 sanolikt dotter till lagmanen Halvar Ogmundsson.känd 1303 -1347,

Källa:

Roger de Robelin sid.384 och sidan 385 Div. Kilder:

Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756, 757, 1020. ROGER DE ROBELIN: Skanke ätten

C.R. CARLSSON: Jämten år 1969. OVE HEMMENDORFF: Frösökrönikan nr 1. http://www.espell.se/saga/pe8040b86.html http://www.look.no/anita/slekt/webcards/ps14/ps14_422.htm


Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland.

Mjälle på Frösön: Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i

Egge, Stenkjer: Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte.

Mjälle bestd av; År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön.

De ägde också: Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland.

Tingplatsen: På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen.

Kungsgård: Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Stig över Mjälle: Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Mjälle by mycket viktig plats: Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia.

Maktens kontinuitet under 1000 år. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats.

Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt:

En allvarlig rätttssak: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak.

Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo.

Ett blodigt gammalt hemfridsbrott: Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50).

Ett erkännande: I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad.

Domen: Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning.

Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra.

Nils och Kristina fick avstå: Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt.

Kronan: Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers

. Sigill och släktvapen: Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet.

Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son.

Fick dyrt plikta: Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för.

Kristina Halvarsdotter, Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard.

Hackås: Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år.

Klagar över grannar:

År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Vapen liknar Ilse of Man´s Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff) -------------------- Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle -------------------- Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet, -------------------- Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte.

Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker) -------------------- Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)

http://www.espell.se/saga/p716a5261.html -------------------- Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksa

Om Nils Hallsteinsson Hallsteinsson (Norsk)

Nils Hallstensson var væpner og godseier

  • ca 1301 Nils var muligens født på Egge i Nord-Trøndelag
  • 1324 Hans setegård var Mjälle på Frösön med tilhørende Laksefiske i Ragundaca
  • ca 1324 Nils Hallstenssen var gift med Kristina Hallvardsdatter 8 barn er nevnt . Nils eide jord i Östnår i Hackås og Våle i Hackås som han fikk da han giftet seg. Hans kone hadde arvet halve yttergården Firir Berghi på Frösön
  • 1345 På tinget på Frösön 18 mars var Nils anklaget for å ha slått Tove Kolnese med sin øks til han døde dette hente hjemme på Toves gård. Før han døde hadde Tove angitt Nils Hallstensen som drapsmann til sin kone Ronny. Nils vedgikk drapet og han ble dømt i kongens vold med liv og gods. Nils ble hentet av faren Hallsteins svenner og ført i slede til Egge (Trøndelag) Senere inngikk han forlik med sysselmannen slik at han betalte halve gården Mjälle og laksefiske i Ragunda til kronen. Dessuten la hans kone Kristin Hallvardsdatter,til av sitt eget gods, halve yttergården Firir Berghi. Samtidig kjøpte hun kjøpte den andre halvparten av Olav Västanåker og overlot det hele til kronen. Til gjengjeld ga sysselmannen Nikolas Petersen ham gird (beskyttelse)
  • 1348 Nils og Kristina klager over at Jon Parter i Fäste har hugget tømmer og trevirke i Östnårs og Våles hager, lagt en krøttersti over hennes mark og slått hennes myrenger tre år på rad. Jon som var død 1348 hadde erkjent disse forholdene senere fra sin sykeseng og sagt at han skulle dra hjem til Nils og forlikes med han når han ble frisk. Når denne saken opp om høsten 1348 var Nils bortreist fra bygden, men Kristina hadde fullmakt og vant saken.
  • ca 1353 Det er med stor sikkerhet antatt at det er Nils Hallsteinsson som har bygget en stue/bod, datert gjennom dendrokronologi til omkring 1353. Døren på denne boden er prydet med smidd jerndekorasjon som meget sterkt minner om skankevåpnet. Boden synes å ha gått i arv til Elisabeth Jensdatter Skanke fra Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal, og har ført den til prestegården i Sveg. Deres datter Mette Mogensdatter Herdal, gift med Måns Pedersson, arvet den i sin tur, og førte den med seg i hjemmegifte til gården Eggen i Sveg, Herjedalen, der den er bevart som et kulturminnesmerke

Div. Kilder:Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756, 757, 1020, 1095 http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5381&s=n&str= http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5382&s=n&str= http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5720&s=n&str= http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5645&s=n&str= http://www.skankeforeningen.no/index.php/artikler/41-skanker-og-barfo-e-der-forbindelsen-mellom-dem https://hernelind.wordpress.com/skanke-atten/ Boken om "Skanckeätten 1995 av Roger de Robelin".

-------------------------------

Nikulas var son till riddaren och sysslomannen över Jämtland, Halstein Thorleifsson, 1272-1345, och Nikulas hustru Kristina var dotter till lagmannen över Jämtland Halvard Ogmundsson.

DNA-studier ger stöd för att flera av Nils angivna söner var bröder, eftersom nu levande personer i flera manliga llinjer har visat sig ha haplogrupp R-Z18. (Feil!: Det er Peder Jensson Skanke 1570-1647 sine sønner Mårten, Jens og Göran som deler Y-DNA, altså ikke Nils sine sønner..)

Det er lite trolig at Nils Hallsteinsson brukte Skanke-navnet. Navnet viser til våpenskjold/segl og er trolig tatt opp av senere slektsledd. "Skanke" betyr bein i ubestemt form flertall på dansk, som var skriftspråket i Norge/Jämtland fra 1400 til 1800.

Substantivet bøyes slik på dansk : en skank - skanken - flere skanke - alle skankene. http://www.ordbogen.com/opslag.php?word=skanke&dict=auto&wcl=7&wci=837bac6d-f01f-4080-bb78-4fca5ca8ebad#ddgr

Den tradisjonelle oppfatning er at Torlack Skenck var den første i slekten som brukte navnet. Det er uenighet her på Geni om dette, se : Torlack Skenck (Stein Aage Sørvig 28/6 2016)

Nils Halstiensson var känd 1345-1348 väpnare, hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt dråp dom 1345, han ägde jord i Östnår och Våle ,Hackåssom han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde även Firi Berghi på Frösön ,som han tvingas 1345 att inköpa andra halvan Olof Håkansson,vi möter Nils och hans hustru Kristina 1348 ,hade Nils Halstiensson var bortrest i byggden , Kristina hade fullmakt och att vara vid denna stäma ,Gift senast 1345 med Kristina Halvarsdotter känd 1345 -1348 sanolikt dotter till lagmanen Halvar Ogmundsson.känd 1303 -1347,

Källa:

  • Roger de Robelin sid.384 och sidan 385

Div. Kilder:

Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756, 757, 1020, 1095 http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5381&s=n&str=

Nr: 756 Dato: 1345 mars 18 Sted: firir Berghi på Frösö Regest: Brev om prov og forlik fra Arne Gjavaldsson og Lavrans Gunnason, lagmann i Jemtland: De var samme dag i setstua firir Berghi, da Nikolas Hallsteinsson vedgikk at han hjemme hos Tove i Kolnese hadde slått denne i hodet med en øks så han døde av det. Før sin død hadde Tove for sin hustru Ronny angitt Nikolas som drapsmann. Nikolas ble hentet av herr Hallsteins sveiner og ført i slede til Äggen1. Arne og Lavrans dømte ham i kongens vold med liv og gods. Siden inngikk Nikolas forlik med [sysselmannen] Nikolas Petersson, slik at han betalte til kongen halve Mjälle og laksefisket i Ragunda; Kristin [Hallvardsdatter]2, hans kone, la til av sitt eget gods halve ytregården firir Berghi, samtidig som hun kjøpte den andre halvparten av Olav Västanåker, og overlot det hele til kronen. Til gjengjeld borget Nikolas Petersson ham grid. Beseglet av utstederne, Botolv Agmundsson, Gumme [Gudmund Viljalmsson]3 i Åsen, Jon Vigleiksson og Nikolas Askjellsson. Orig (perg): SRA. Trykt: DN X nr 50 ; DS V 2 nr 3919 ; JHD I nr 49. 1 Antagelig Hallstein Torleivsson, tidligere sysselmann. Våpenskjoldene viser at Nikolas var hans sønn, og AhnlundJämtland s 223 tenker seg at det ikke er tale om Äggen i Jemtland, men at Hallstein residerte på Egge i Sparbu, og at Nikolas ble ført dit. Hans tolkning av hendelsene divergerer litt fra den ovenstående versjon. http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5382&s=n&str= Regesta Norvegica Nr: 757 Dato: 1345 mars 18 Sted: Uten sted Regest: Avhendelsesbrev fra Nikolas Hallsteinsson: For drapet på Tove i Kolnese har han betalt til sysselmannen i Jemtland Nikolas Petersson, kongen til hånde, den jorden firir Berghi som hans kone eide, og like mye til, som han har kjøpt av Olav Västanåker, foruten halve jorden i Mjälle, opptil den jorden som kongen eide der fra før, og det laksefisket han hadde i Ragunda. Beseglet av utstederen, Olav Håkonsson og Nikolas Eskillsson1. Orig (perg): SRA. Trykt: DN X nr 51 ; DS V 2 nr 3920 ; JHD I nr 50. 1Seglet forskjellig fra den foregående Nikolas Askjellssons (NSig I nr 481 og 484). http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5645&s=n&str= Regesta Norvegica Nr: 1020 Dato: 1348 mars 1 Sted: firir berghi på Frösö Regest: Provsbrev fra Lavrans Gunnason, lagmann i Jemtland, og Svein Östnår: 24 febr var de i setstua firir berghi på Frösö, da Nikolas Hallsteinsson og Olav Jonsson håndtokes på å møte på stevne for Nikolas Petersson, angående de klagene som Nikolas hadde på Olav. Lørdagen etter møtte Olav på stevnet, men ikke Nikolas, og heller ikke noen ombudsmann for ham. Beseglet av utstederne. b.5, s.360 Orig (perg): SRA. Trykt: DN III nr 254 ; DS VI 1 nr 4291 ; JHD I nr 72. http://www.dokpro.uio.no/perl/middelalder/regest_vise_tekst.prl?b=5720&s=n&str= Regesta Norvegica Nr: 1095 Dato: 1348 nov 12 Sted: Häggen i Oviken Regest: Domsbrev fra Jørund Haversson, lagmann i Jemtland: På stevne på Häggen i Oviken sogn samme dag kom for ham og sysselmannen Nikolas Petersson partene Kristin Hallvardsdatter, i ombud for sin mann Nikolas Hallsteinsson, og Olav Jonsson. Kristin klaget over at Olavs far hadde voldt henne forskjellig urett, bl a ved å hugge tømmer på hennes eiendommer Östnårs-hagen og Vålehagen, og legge veier over hennes grunn. Olav hevdet at Nikolas hadde gitt hans far lov til dette. Kristins vitner Nikolas Ragnfridsson og Torkjell Tiud svor på at de var på fridzstadum1, da Jon Parter lå syk, og hørte ham vedgå at han hadde gjort dette, og erklære at han ville søke forlik med Nikolas når han ble frisk. Dom: Kristin tilkjennes seksmannsdom, og kongen skal ha 40 mark i sakøre, i samsvar med den gamle jemtske lov som gjaldt da dette foregikk. Beseglet av utstederen. Avskr : SRA - Peringskölds Miscellanea Diplomata (E 72). Trykt: DS VI 1 nr 4378 ; JHD I nr 74 ; BullJemtland s 33 n 2 (m/overs s 33-34). 1Ant Fäste i Hackås sogn (1450 skrevet Feetstadhæ).

ROGER DE ROBELIN: Skanke ätten

Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland.

Mjälle på Frösön: Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i

Egge, Stenkjer: Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte.

Mjälle bestd av; År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön.

De ägde också: Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland.

Tingplatsen: På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen.

Kungsgård: Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Stig över Mjälle: Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Mjälle by mycket viktig plats: Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia.

Maktens kontinuitet under 1000 år. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats.

Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt:

En allvarlig rätttssak: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak.

Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo.

Ett blodigt gammalt hemfridsbrott: Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50).

Ett erkännande: I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad.

Domen: Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning.

Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra.

Nils och Kristina fick avstå: Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt.

Kronan: Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers

. Sigill och släktvapen: Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet.

Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son.

Fick dyrt plikta: Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för.

Kristina Halvarsdotter, Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard.

Hackås: Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år.

Klagar över grannar:

År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Vapen liknar Ilse of Man´s Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)


Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle
Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet,
Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte.

Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)


Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)

http://www.espell.se/saga/p716a5261.html


Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff) -------------------- Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle -------------------- Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet, -------------------- Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker) -------------------- Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)

http://www.espell.se/saga/p716a5261.html

---

Fra Hallstein Berre: Han skrev navnet også Niculas. Bodde på Frösön og Hov i Häckås. På tinget på Frösön 18.03.1345 var Nils anklaget for å ha slått ihjel en Tore med sin øks på Tores gård. Denne ugjerningen skjedde på Kolnäs som antaglig er gården Kalnes på Namdalseid. Nils ble ført i slede til Egge etter udåden av sin fars menn. Nils måtte avstå halve Mjälle på Frösön og en eiendom som kona Kristina hadde arvet på Frösön til kronen (kongen) for denne ugjerningen.


Nils og Kristina hadde 6 sønner.
Även kallad Niculas. Född c 1300 I Norge, Var riddare och jordägare. G med Kristina Hallvarsdotter. Kristina hade ärvt Mjälle på Fröson, men måste avstå den till kronan då hennes man anklagades för att ha slait ihjäl en man med en yxa.
Generelle notater: Gift med Kristin Hallvardsdtr. Nils er nevnt i en rekke dokumenter, og det refereres her fra noen av dem. Berghi på Frøsø 18. mars 1345. Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756. Brev om prov og forlik fra Arne Gjavaldsson og Lavrans Gunnasson, lagmann i Jemtland: De var samme dag i setstua firir Berghi, da Nikolas Hallsteinsson vedgikk at han hjemme hos Tove i Kolnese hadde slått denne i hodet med en øks så han døde av det. Før sin død hadde Tove for sin hustru Ronny angitt Nikolas som drapsmann. Nikolas ble hentet av herr Hallsteins sveiner og ført i slede til Eggen. Arne og Lavrans dømte ham i kongens vold med liv og gods. Siden inngikk Nikolas forlik med (sysselmannen) Nikolas Petersson, slik at han betalte til kongen halve Mjelle og laksefisket i Ragunda; Kristin (Hallvardsdtr.), hans kone, la til av sitt eget gods halve ytregården firir Berghi, samtidig som hun kjøpte den andre halvparten av Olav Vestanåker, og overlot det hele til kronen. Til gjengjeld borget Nikolas Petersson ham grid. Beseglet av utstederne, Botolv Agmundsson, Gumme (Gudmund Vilhjalmsson) i Åsen, Jon Vigleiksson og Nikolas Askjellsson. (Kommentar fra Bjørn Markhus: Herr Hallstein er antagelig Hallstein Torleivsson, tidligere sysselmann. Våpenskjoldene viser at Nikolas var hans sønn. Ahnlund/Jemtland s. 223 tenker seg at det ikke er tale om Eggen i Jemtland, men at Hallstein residerte på Egge i Sparbu, og at Nikolas ble ført dit. Hans tolkning divergerer litt fra den ovenstående versjon). 18. mars 1345. Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 757. Avhendelsesbrev fra Nikolas Hallsteinsson: For drapet på Tove i Kolnese har han betalt til sysselmannen i Jemtland Nikolas Petersson, kongen til hånde, den jorden firir Berghi som hans kone eide, og like mye til, som han har kjøt av Olav Vestanåker, foruten halve jorden i Mjelle, opptil den jorden som kongen eide der fra før, og det laksefisket han hadde i Ragunda. Beseglet av utstederen, Olav Håkonsson og Nikolas Eskillsson. firir berghi på Frøsø, 1. mars 1348. Regesta Norvegica 1337-1350, nr. 1020.. Provsbrev fra Lavrans Gunnason, lagmann i Jemtland, og Svein på Østnår: 24. februar var de i setstua firir berghi på Frøsø, da Nikolas Hallsteinsson og Olav Jonsson håndtokes på å møte på stevne for Nikolas Petersson, angående de klagene som Nikolas hadde på Olav. Lørdagen etter møtte Olav på stevnet, men ikke Nikolas, og heller ikke noen ombudsmann for ham. Beseglet av utstederne. De er med stor sikkerhet antatt at det er Nils Hallsteinsson som har bygget en stue/bod, datert gjennom dendrokronologi til omkring 1353. Døren på denne boden er prydet med smidd jerndekorasjon som meget sterkt minner om skankevåpnet. Boden synes å ha gått i arv til Elisabeth Jensdtr. Skanke fra Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal, og har ført den til prestegården i Sveg. Deres datter Mette Mogensdtr. Herdal, gift med Måns Pedersson, arvet den i sin tur, og førte den med seg i hjemmegifte til gården Eggen i Sveg, Herjedalen, der den er bevart som et kulturminnesmerke Barn etter Nils Hallsteinsson og Kristin Hallvardsdtr. var: o Peder Nilsson, født 1325.

Yrke: Väpnare och jordägare i Mjälle, Frösön Far: Hallsten TORLEIFSSON (1272 - 1345) Mor: Sigrid HÅKONSDOTTER (1281 - 1363)

Händelse Datum Plats Källa Födelse omkr 1300 Norge, Steinkjer, Egge Egen beräkning Död efter 1353 Hackås, Våle, Z Egen beräkning

Familj med Kristina HALVARDSDOTTER (1300 - 1348) Barn: Peder NILSSON (1325 - 1360)

Noteringar Bilden ovan visar Nils Hallstensson sigill från 1345. (Källa: Jämten 1969)

Nils Hallstensson och hans gårdar i Mjälle, Frösön cirka 1345 samt hustrun Kristinas ärvda mark (Yttergården) och kungens mark. (Källa: Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff)

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön !

Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identiskt med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil; (om jag har hittat rätt Kalnes). I boken 'Namdalseid - Bygd, gard ett' utgiven av Beistadens historielag 1974, finns refererat en hörsägen från dessa trakter, som fritt översatt lyder; I Buvarp, som ligger i närheten av Kalnes, bodde i gamla dagar en man som hette Tord Buvarp-svein. Han hade varit ute och rest och hade rövat bort dottern till en småkung. Det gick inte så bra för fadern kom och ville ha hämnd. Han fann Tord som blev dräpt och lagt i hög på gården. Detta är en sägen, men det som är säkert är att man grävt ut en grav på gården och där fann man bland annat ett kort svärd.

Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde (se mitt eget foto till höger). Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skankeboken av Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker)


http://hem.passagen.se/arkis/vendelkraka.htm

Nickolaus (Nils) Hallstensson Skancke*. född omkring 1300 i Norge, död 1355 i Mjälle, Frösön (Z); son till Hallsten Torleifsson -70); gift med Kristina Halvardsdotter Smör, född i Östnår, Hackås (Z), död i Mjälle, Frösön (Z). Hon var dotter till Halvard Ogmundsson Smör, född före 1347, död i Östnår, Hackås (Z) och N.N. Ölversdotter född i Hackås (Z), död i Östnår, Hackås (Z); barn: Peder Nilsson Skancke -78)

  • När norske kungen återlämnade Isle of Man återvände familjen som regerat på öarna. Som ersättning fick de en ställning som adelsmän i Jämtland, som då var norskt. Skanckes adelsvapen har tre ben, som även återfinns i vapnet för Isle of Man.

Yrke

Væpner, Jordeier Mjälle, Frösön, Sverige Biografi

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad. Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning. Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra. Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt. Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers. Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet. Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son. Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för. Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard. Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år. År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter. Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn. Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff)


Nils Halstiensson var känd 1345-1348 väpnare, hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt dråp dom 1345, han ägde jord i Östnår och Våle ,Hackåssom han sannolikt förvärvat genom sitt gifte. Hans hustru Kristina ägde även Firi Berghi på Frösön ,som han tvingas 1345 att inköpa andra halvan Olof Håkansson,vi möter Nils och hans hustru Kristina 1348 ,hade Nils Halstiensson var bortrest i byggden , Kristina hade fullmakt och att vara vid denna stäma ,Gift senast 1345 med Kristina Halvarsdotter känd 1345 -1348 sanolikt dotter till lagmanen Halvar Ogmundsson.känd 1303 -1347,

Källa:

Roger de Robelin sid.384 och sidan 385 Div. Kilder:

Regesta Norvegica V, 1337-1350, nr. 756, 757, 1020. ROGER DE ROBELIN: Skanke ätten

C.R. CARLSSON: Jämten år 1969. OVE HEMMENDORFF: Frösökrönikan nr 1. http://www.espell.se/saga/pe8040b86.html http://www.look.no/anita/slekt/webcards/ps14/ps14_422.htm


Väpnare och storman i Mjälle, Frösön och i Hackås, Jämtland.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland.

Mjälle på Frösön: Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i

Egge, Stenkjer: Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte.

Mjälle bestd av; År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön.

De ägde också: Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland.

Tingplatsen: På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen.

Kungsgård: Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Stig över Mjälle: Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Mjälle by mycket viktig plats: Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia.

Maktens kontinuitet under 1000 år. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats.

Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt:

En allvarlig rätttssak: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak.

Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo.

Ett blodigt gammalt hemfridsbrott: Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50).

Ett erkännande: I tingsstugan framför berget erkände Nils Hallstensson, att han hemma hos Tove i Kolnäs slagit denne i huvudet med sin stridsyxa. Sedan greps Tove, kastades i en släde och bortfördes till Egge av herr Hallstens svenner och andra flera, som voro med om denna hemgång; (Kolnäs är okänd som plats i Jämtland; sannolikt avses Kalnes i Beitstad, Tröndelagen, som ligger cirka 15 km nordväst om Steinkjer, på vägen mot Namsos), se karta. På tillfrågan av hustru Ronny, säkerligen Toves maka, hade Nils Hallstensson vidgått och beklagat sitt dåd. Han pålyste det för vittnen, som buret och svuret var för alla. Detta var de förmildrande omständigheterna i en sak, som länge nog fått ligga obeivrad.

Domen: Eftersom nu ingen hade bestritt hans viglysning, säger brevet, och han var förlikt med prosten, som först upptog saken, och han hade bjudit lag för sig, då dömde vi i vår herre kungens våld både liv och gods. De som tala äro Arne Gevaldsson och lagmannen Lavrans Gunnesson. Sedan denna dom avkunnats, uppgjorde Nils Petersson å kungens vägnar villkoren för benådning.

Dessa villkor, som voro dryga nog, inhämtar man dels i dombrevet och dels i Nils Hallstenssons åtföljande brev; de utfylla härvid i viss mån varandra.

Nils och Kristina fick avstå: Nils Hallstensson avstod till kronan halva Mjälle på Frösön, uppsides med den jord som min herre ägde där förut, och sitt laxfiske i Ragunda. Detta var dock icke nog. Hans hustru Kristina fick härtill av sitt eget lägga halva yttergården framför berget och dessutom andra halvan av samma gård, som hon nu inköpte av Olav i Västanåker. Priset uppges icke; det har belysande nog ansetts likgiltigt.

Kronan: Allt skulle för framtiden vara kronans mot den lejd och förlikning Nils Petersson som kungens ombud kunde tillförsäkra Nils Hallstensson. Denne har själv beseglat sin revers

. Sigill och släktvapen: Nämnde Olav Håkonssons sigill är identiskt lika med det som sysslomannen och fogden Nils Petersson använde på Frösön år 1345. Det måste ju innebära att dom också var släkt på något sätt. Det sällsamma vapnet i hans dess bättre bevarade sigillavtryck, tre människoben med tåspetsarna vända mot sköldens olika hörn, visar sig helt stämma med det som i livstiden fördes av riddaren Hallsten Torleifsson, syssloman i Jämtland på 1320-talet.

Hallsten Torleifsson är utan allt tvivel just den herr Hallsten som skymtar i domarnas brev, företrädd av sina våldgästande svenner, och lika säkert äro dessa far och son.

Fick dyrt plikta: Att saken förut icke blivit rättsligt avklarad var en svaghet i Nils Hallstensson hela ställning, som han nu fick dyrt plikta för.

Kristina Halvarsdotter, Hans hustru och hjälparinna Kristina Halvarsdotter, måste ha varit av rik och förnäm släkt från Jämtland; det är kanske tillåtet att gissa, att hennes far var den 1303 verksamme lagman Halvard.

Hackås: Med Kristina hade Nils Halstensson fått en del jordegods i Hackås, som man lät makarna behålla. Det framgår av senare urkunder, att de varit gifta i en hel del år.

Klagar över grannar:

År 1348 möter vi Nils och Kristina då de klagar över att Jon Parter i Fäste (Hackås) tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, båda i Hackås, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon Parter, som var död 1348, hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp 1348-11-12 i Häggen, Oviken, var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgift till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Vapen liknar Ilse of Man´s Nils förde enligt ett bevarat sigill från år 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Isle of Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt. (JHH:I:221-224, Ahnlund; Suppl. JHD:93, Holm; Frösökrönikan 1, O. Hemmendorff) -------------------- Var till yrket "Väpnare". Jordägare i Mjälle -------------------- Dette slektsleddet er ikke 100% bekreftet, -------------------- Jordägare, Riddare på Frösön. Född omkring 1300 i Norge. Död omkring 1350 i Mjälle, Frösö (Z). Vid ting på Frösön 1345 18/3 var Nils anklagad för att ha slagit ihjäl en Tore med sin yxa på dennes gård. Nils fick till kronan avstå halva Mjälle samt hustrun Kristina egendom som hon ärvt på Frösön, se " Blad ur Frösö historia " sid 80. Ur Robelin 1995-Skanckeboken. Hans sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörnde laxfiske i Ragunda som han avstod till kronan enligt domen ovan 1345. Han ägde jord i Östnår, Hackås och Våle, Hackås, som han sannolikt förvärvat genom sitt gifte.

Hans hustru Kristina ägde halva yttergården Firir Berghi på Frösön och tvingades enligt domen 1345 att inköpa andra halvan av Olof Håkansson i Vestanåkern och leverera gården i sin helhet till kronan. Levde sannolikt periodvis i Jämtland. Vi möter Nils och Kristina 1348 där de klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över hennes mark och slagit tre av hennes myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig när väl kom till hälsa igen fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Med stor sannolikhet är det Nils som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om skankevapnet. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skancke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg.

Nils sätesgård synes ha varit Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Gården omfattade ett stort område mellan Mjällebäcken och Mjälle kulle, och vid det område, där det ännu idag finns flera äldre gravhögar. Hemmanet gränsade norrut till det hemman som kronan ägde, och som i sin tur avgränsades mot Yttergården nedom Öneberget (nuvarande Frösö strand, gamla sjukhusområdet) av Mjällebäcken. Nils hustru Kristina ägde halva den nämnda Yttergården. Stamfastigheten kom, genom hans giftermål med Kristina Halvardsdotter, att omfatta en betydande areal, vartill kom det på öns fastlandsdel belägna Torrfinn (nuvarande Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås. På Yttergården fanns tingsplatsen vid denna tid och det är på detta hemman, som en kungsgård byggdes efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345.

De främsta bland de adliga krigarna var riddarna som dubbades av kungen. Riddarna betjänades av adliga väpnare och småsvenner. Nils kallas väpnare, och det är sannolikt att han aldrig blev riddare. Kallas bara Nils och hans hustru kallas 'Kristin kona hans'. Fadern kallades däremot 'herra Hallstein', och han var fogde i Jämtland 1326-1333. Kanske han haft del i att Nils kom att ha sin sätesgård på Frösön ! Inget är känt om Nils förrän han år 1345 begår ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Nils hade under en färd med faderns svenner gjort sig skyldig till hemfridsbrott och dräpt en Tove i Kolnäs (kanske identisk med gården Kalnes i Namdalseid kommun, Nord-Tröndelag). Efter dråpet fördes Nils i släde från Kalnes till Egge i Steinkjer, en sträcka om cirka 5 mil om jag har hittat rätt Kalnes. Dråpmål låg formellt under kungens dom och handlades vanligen så att kungen uppdrog åt några sina handgångna män på orten att undersöka och se till att målet avdömdes. Målet mot Nils handlades dock på ett annat sätt. Magnus Eriksson, som då var unionskung över Sverige och Norge, for själv via Norge upp till frösötinget. Från trondheimstrakten anslöts till kungens ressällskap den högt respekterade och i officiella sammanhang ofta anlitade norske riddaren Arne Gevaldsson, tidigare styresman för Jämtland. Vid framkomsten till frösötinget utsåg Magnus Eriksson en särskild domstol bestående av lagmannen, Arne Gevaldsson och den småländske riddaren Nils Pettersson, nytillträdd styresman för landskapet. Under sin sysslomannatid bodde Arne Gevaldsson åtminstone tidvis på Frösön och personkännedom kan inte ha saknats. När nu Nils skulle ställas inför tinget såg tydligen Magnus Eriksson en chans att utnyttja situationen. En vecka före tinget reste kungen genom Jämtland och man kan förmoda att han då stannade på sin gård i Mjälle, Frösön. Kungen tycks sedan ha lämnat landskapet och ridit vidare för han är inte närvarande vid tinget när domen fälls och breven skrivs. I det ena brevet beskrivs dådet och föreslås hur benådningen ska ske i utbyte mot att Nils skänker bort till kungen allt vad han och hans hustru äger av mark i Mjälle och mer härtill. Makarna tvingades också att inköpa andra halvan av Yttergården av hustruns broder Olaf i Vestanåker och leverera Yttergården i sin helhet till kronan. Det andra brevet är en slags skuldförbindelse där Nils själv går med på att göra dessa transaktioner i utbyte mot att han får behålla livet.

Tre år senare möter vi Nils och Kristina då de år 1348 klagar över att Jon Parter i Fäste tagit för sig att hugga timmer och husvirke i Östnårs och Våle hagar, samt lagt en boskapstig över deras mark och slagit tre av deras myrängar sju år i rad. Jon som var död 1348 hade enligt vittne erkänt på sin sotesäng dessa övergrepp och sagt sig, när väl han kom till hälsa igen, fara hem till Nils och förlikas med honom. När saken kom upp på hösten 1348 var Nils bortrest från bygden, men Kristina hade fullmakt och vann vid denna stämma. Våle i Hackås ägdes år 1348 av Kristina Halvardsdotter.

Sedan är inget känt om familjen, men man tror att det är Nils, som har byggt det härbre eller bod, daterad till omkring 1353, och vars dörr är prydd med ett järnsmide som mycket starkt påminner om det vapen, som Nils använde. Boden synes ha gått i arv eller som hemgifte till Elisabet Jensdotter Skanke från Hov i Hackås, gift med kyrkoherden Mogens Pedersson Herdal och medfört den till prästgården i Sveg. Boden finns nu bevarad som kulturminnesmärke i Äggen, Sveg. Jag fotograferade byggnaden sommaren 1999. Boden står centralt vid en vacker gård i den lilla byn.

Nils förde enligt ett bevarat sigill från 1345 ett vapen, som uppvisar stora likheter med det statsvapen som fortfarande används av öriket Isle of Man; ligger i Engelska sjön mellan England och Irland. Faderns vapen var lika med undantag av att de tre så kallade skankarna (benen) var ordnade motsols. Öriket Mans vapen har i det norska medeltidsriket endast återfunnits hos Hallsten Torleifsson och hans son Nils Hallstensson. Detta har föranlett H. Hildebrand och N. Ahnlund att från mer allmänna utgångspunkter hålla någon form av samband mellan ön Man och de jämtländska vapeninnehavarna för troligt.

(Källor: 1. Skanke ätten, Roger de Robelin. 2. Jämten år 1969, C.R. Carlsson. 3. Frösökrönikan nr 1, Ove Hemmendorff. 4. May Teistevoll, Norge 5. Diplomatarium Norvegicum)

Väpnaren var en högättad yngling som under medeltiden gjorde vapentjänst för att uppnå riddarvärdighet. I Norden räknades väpnare (eller svenner) till samma sociala klass som riddarna. (Källa: Bra Böcker) -------------------- Till yrket "Väpner". Döpt till Nicoulais men blev kallad Nils. Egen Vapensköld med 3 ben. Hade egendomar på Frösön och i Hov Häckås.

Nils Hallstensson levde beräknat mellan 1300 och 1354. Fadern var riddare medan Nils själv har påträffats som väpnare och stor jord- och fiskeägare i Jämtland. Hans sätesgård var Mjälle på Frösön med tillhörande laxfiske i Ragunda. Nils med familj har nog inte bott på Frösön förrän sent i livet. Troligen bodde dom innan dess i Egge, Steinkjer, Tröndelagen, Norge, där fadern hade sitt säte. År 1345 ägde Nils halva Mjälle, som vid den tiden bestod av fyra gårdar. Nils ägde de två västligaste gårdarna vid Mjälle kulle, och kronan ägde gården mellan Nils gårdar och Mjällebäcken samt ägde Nils hustru Kristina Halvardsdotter gården nedanför Öneberget tillsammans med kungens hirdman Olav Håkonsson i Västanåker, Frösön. Nils med sin hustru ägde också det på Frösöns fastlandsdel belägna Torrfinn (Sandviksområdet), Skorpestad, Torråsen och delar av Nifsåsen, Nordbyn och Kvitsleböle i Alsen samt Våle och Östnår i Hackås, Jämtland. På hustru Kristinas och hirdman Olavs gård, som kallades Yttergård, fanns vid denna tid tingsplatsen. Det är på detta hemman, som det år 1347 hade byggts en kungsgård efter kung Magnus Erikssons (1316-1374) lyckade markförvärv enligt domen nedan från år 1345. Tingsplatsen kallades år 1347 för Förberg, som betyder gården framför berget, som är Öneberget.

Jämtlands läns Museum har märkt upp skyltar efter en stig över Mjälle kulle och Öneberget på Frösön, där områdets koppling till Isle of Man finns noterad.

Enligt Hemmendorf har från 400-talet till 1400-talet Mjälle by på Frösön varit en mycket viktig plats i Jämtlands historia. Man kan tala om maktens kontinuitet under 1000 år i Mjälle - något som börjar med fornborgen på Öneberget och de vapenförsedda järnåldersbönderna, som då var markägare och som slutar med medeltidens mäktiga markägare samt kungsgård, tingsplats och marknadsplats. Inget är egentligen känt om Nils förrän han år 1345 döms för ett brott, som får stora konsekvenser för honom och familjen. Detta har professor Ahnlund ägnat speciell uppmärksamhet i Jämtlands och Härjedalens historia. Han uttrycker skandalen på följande sätt: Arne Gevaldsson, förutvarande sysslomannen, fanns på Frösön år 1345 efter kung Magnus Erikssons avfärd därifrån. Jämte lagmannen och den nya fogden Nils Petersson skulle dom bringa till avgörande en uppkommen allvarlig rättssak. Då denna fick vissa ej obetydliga konsekvenser för kronans jordbesittning i Jämtland, kan man tryggt förutsätta, att den också varit föremål för kungens uppmärksamhet och att han före sitt uppbrott icke endast förvissat sig om den blivande utgången utan själv godkänt den. Formellt låg målet enkelt och klart under kungens dom, men det sätt varpå straffet utmättes bar vittne om en beslutsam avsikt hos vederbörande att sätta regeringsmakten i respekt och samtidigt, med utnyttjande av tillfället, se dess intressen i Jämtland handgripligt till godo. Vad som manade till en dylik exemplarisk efterräkning var att saken rörde sig om ett för länge sedan timat blodigt hemfridsbrott, aldrig slutbehandlat i lagens stränga form av hänsyn till den inflytelserike gärningsmannen. Två särskilda urkunder röra denna sak. Båda äro av den 18 mars 1345, den ena avseende målet som sådant och utfärdad av domarna, den andra avseende den erlagda boten och utfärdad av den dömde (JHD:49 och 50). I tingsstugan framför b

view all 16

Nikolas Hallsteinsson's Timeline

1300
1300
Steinkjer, Nord-Trøndelag, Norway
1325
1325
Age 25
Frösö, Östersund, Jämtland, Norway
1330
1330
Age 30
1330
Age 30
Ôstersund, Jämtland, Norge
1330
Age 30
Östersund, Jämtland, Norge
1330
Age 30
Frösö, Östersund, Jämtland, Sverige
1330
Age 30
Östersund, Jämtland, Norge
1344
1344
Age 44
1360
1360
Age 60
Hackås, Berg, Jämtland, Sverige