Olof Rudbeck d.ä.

public profile

Is your surname Rudbeck d.ä.?

Research the Rudbeck d.ä. family

Olof Rudbeck d.ä.'s Geni Profile

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Share

Olof Rudbeck d.ä. (Rudbeckius), d.ä.

Swedish: Olof Rudbeck, d.ä.
Birthdate:
Birthplace: Västerås, Västmanlands län, Sverige
Death: Died in Uppsala, Uppsala, Uppsala County, Sweden
Immediate Family:

Son of Johannes Rudbeckius dä and Magdalena Malin Carlsdotter Hising
Husband of Vendela Lohrman
Father of Olof Rudbeck, d.y.; Johanna Christina Rudbeck; Vendela Rudbeck; Johannes Ceasar Rudbeck; Magdalena Rudbeck and 2 others
Brother of Kristina Rudbeckia; Nicolaus Johannis Rudbeckius, Biskop; Johannes Rudbeckius d.y.; Carl Rudbeckius; Petrus Rudbeckius and 6 others

Occupation: Professor. Botaniker och naturvetare., Professor
Managed by: Private User
Last Updated:

About Olof Rudbeck d.ä.

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Rudbeckius

Olof Rudbeck gav Sverige världsrykte i anatomi. Redan som 20-åring upptäckte han de fina kärl som innehåller lymfa och som senare fått namnet lymfkärl, detta anses som den första betydande vetenskapliga upptäckten i Sverige. Han anlade också en botanisk trädgård vid Svartbäcken i Uppsala, gav ut en katalog över dess växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen. Han var en föregångare till Carl von Linné.

Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket Atland eller Manheim som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Denna historierevisionism, som kallas göticism, var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av dem som drev det längst. Rudbeck utförde även ändringar/förfalskningar i den berömda Codex Argenteus - den sk Silverbibeln. Genom att ändra i originaltexten framstod det plötsligt som att Jesus besökt templet i Uppsala. Syftet var att göra Uppsala till den västerländska civilisationens vagga.

Olof Rudbeck genomgick Västerås stads skola och gymnasium, innan han 1648 blev student i Uppsala. Där valde han medicin till sitt huvudämne, och åhörde Franks och Stenius föreläsningar. Han forskade om de finare detaljerna i kroppens strukturer och upptäckte bland annat lymfsystemet, ett viktigt framsteg för fysiologin. Han kallade lymfkärlen för vasa serosa. Det är möjligt att han tidigare hade läst Asellius skrift om samma ämne, "de lactibus", mjölkvenerna, 1627.

Ryktet om upptäckten spred sig till hovet, och vid drottning Kristinas besök i Uppsala i april 1652 utförde Rudbeck en dissektion där han demonstrerade lymfkärlen för drottningen och flera av rikets förnämsta män. Strax därpå besökte han henne i Stockholm och gav henne två planscher som han ritat och som visade lymfkärlen.

22 maj 1652 disputerade han med avhandlingen De circulatione sanguinis, där han han på grundval av egna experiment utvecklade den Harveyska då ännu föga kända teorin om blodomloppet. Vid början av sommaren 1653 utgav han Nova exercitatio anatomica exhibens ductus hepaticos aquosos et väsa glandulorum serosa, där han publicerade sina på dissektion av mer än 400 djurkroppar vilande, rön om lymfkärlssystemet.

Hans önskan att få fortsätta sina studier i Nederländerna fann öra på högre ort. Drottningen förärade honom 800 riksdaler, Axel Oxenstierna 200, varjämte den förra lovade honom en professur vid hemkomsten. I juni 1653 företog han resan och vistades därunder huvudsakligen i Leiden, där han hörde van Hoorne och Hemsterhuis.

Under vistelsen försvarade han sin upptäckt om lymfkärlen mot dansken Thomas Bartholin, som gjorde anspråk på att ha förekommit honom med upptäckten. Denna strid, i vilken Rudbeck deltog med två skrifter, fortgick länge, och löstes till slut till Rudbecks förmån.[1] Bland andra Albrecht von Haller, Kurt Sprengel, Israel Hwasser, Olof Hammarsten, Robert Tigerstedt och Edward Clason hävdade att Rudbeck och Bartholin gjorde upptäckten samtidigt eller att Rudbeck möjligen var något tidigare. De hävdade också att dessa resultat innebar betydande självständiga bidrag jämfört med föregående forskning.

Botaniska trädgården grundas

Rudbecks rykte var redan så befäst, att han gavs flera förmånliga erbjudanden, men en lärostol i Uppsala hägrade som det högsta målet, och han återvände hem i juli 1654, rikt försedd med modeller och ritningar, men i synnerhet med frön och plantor. I Nederländerna hade nämligen det anatomiska studiet, hans första kärlek, fått en farlig medtävlare i botaniken, åt vilken han allt framgent ägnade sig med lidelsefull kärlek.

Närmaste frukten av hans resa blev anläggningen av en botanisk trädgård i Uppsala, ett önskemål för universitetet som Rubeck redan före utlandsresan inlämnat förslag om till Axel Oxenstierna. I dennes efterträdare som universitetskansler, Magnus Gabriel De la Gardie, fann han ett kraftfullt stöd; denne gjorde honom till adjunkt i medicin 1655 och ombesörjde, att i nya staten samma år upptogs ett årligt anslag för trädgården. Genom stora personliga uppoffringar bragte Rudbeck denna snart i det skick, att han redan 1658 kunde utge sin första Catalogus plantarum; fyra år senare skänkte han frikostigt hela sin anläggning till universitetet.

Nya växtkataloger utkom sedan 1666 och 1685; i den sista var inte mindre än 1873 växtformer upptagna. För trädgården, som Rubeck kallade "sin förstfödde son" och som han med stolthet förklarade inte stå efter någon annan än den i Paris, underkastade han sig även sedan dryga uppoffringar, tills Karl XI kraftfullt tog honom under armarna.

Anatomiska teatern


Gustavianum med anatomiska teatern och dess kupol.Samtidigt med sina föreläsningar i botanik försummade han till en början ingalunda undervisningen i anatomi, i synnerhet sedan han 1658 blivit e. o. och 1660 ord. professor i medicin. För att lyfta denna uppförde han 1662- 63 Theatrum anatomicum, en tornlik kupolbyggnad ovanpå Gustavianum, själv var han både dess arkitekt och byggmästare; salen rymde 200 åskådare och ansågs vara den präktigaste på sin tid i hela Europa.

Rudbecks anatomiska intresse visade sig också däri, att han en tid var sysselsatt med ett större arbete, De nova animalium fabrica, som dock aldrig utkom, och att han förfärdigade ett konstrikt "sceleton", på vilket artärer och vener var inlagda. Detta intresse avsvalnade dock småningom; härtill bidrog nog prästerskapets upprepade angrepp på fysiken; än mer verkade kanske, att otaliga värv tog honom i anspråk och att Atlantican på 1670-talet började fängsla hans själ.

Andra gärningar och uppfinningar

Naturhistoriens och medicinens studium hade dock i början tagit ett oerhört uppsving under hans ledning. Lärjungeantalet växte från 2 i företrädarnas tid till 15 år 1659 och ända till 87 år 1660. Och om även andra uppgifter sedan väl mycket inkräktade på hans lärarverksamhet, har hans inflytande på studiernas utveckling i följande tid ingalunda varit obetydligt.

För övrigt undervisade han i de mest skilda områden, såsom i kemi och fysik, vilka låg medicinen nära, i matematik, astronomi, byggnadskonst, fortifikation, artilleriväsen med pyroteknik (en hel arsenal fanns ju i hans museum) med mera. Han hade tekniska anlag och hade begagnat vistelsen i Nederländerna, tidens största industricentrum, för att utveckla dessa; med alla yrken, från gravörens och målarens till svarvarens och smedens, hade han gjort sig förtrogen.

Kännedomen om detta förde till, att Sveriges regering 1665 förordnade honom till "commissarius i landsculturen" med uppdrag att sprida kunskap om Sveriges naturalster, deras förädling och förmånligaste användande. För att lösa uppgiftens praktiska krav uppförde Rudbeck vid Uppsala kvarnfall ett manufakturhus, i vilket ett vattenhjul drev 20 olika maskiner, varibland en papperskvarn, en kopparhammare, en stampkvarn med mera. Här undervisades och utbildades flera ritare, instrumentmakare, lantmätare, bergsmän, ingenjörer, fortifikationsofficerare och så vidare, allt med offentligt understöd. Däremot gick man inte till mötes Rudbecks önskan om anslag för upprättande av ett tekniskt läroverk i Uppsala.

Själv var Rudbeck framstående tecknare, mekaniker, ingenjör och arkitekt och skulle under andra förhållanden säkerligen ha intagit ett rum bland Europas mest framstående mekaniska snillen. När skeppsgården i Stockholm uppbrann på 1670-talet och flottans kompasser förstördes, förfärdigade han på kort tid de 50 dylika, som flottan måste ha före sitt utlöpande. 1668 fick han i uppdrag att undersöka och utpricka alla från Stockholm utgående farleder inåt Mälaren. Tjugo år senare lät han på kunglig befallning sin skicklige lärjunge kapten Ingebret Otto verkställa avmätningar och utföra kartor för anläggning av en kanal mellan Hjälmaren och Göteborg samt utarbetade själv nödiga kostnadsförslag (Göta kanal anlades senare med ett annat läge).

I Uppsala begagnade han sig av den pumpledning, som en Griesbach 1649 anlagt från S:t Eriks källa till Uppsala slott, för att 1662 skapa en ledning, som försåg botaniska trädgården och staden med vatten; nere vid ån anlade han en skeppsdocka för sina postjakter, med vilka han drev regelbunden sjöfart på huvudstaden. En modellsluss av trä byggdes i S:t Olofs dike nära Eklundshov. Hans museum inrymde en rik samling av modeller till hans märkliga uppfinningar, varibland en jakt med hjul och vingar, som gick emot vädret.

Som astronom ådagalade han betydande insikter genom den avhandling om 1664-65 års komet, som han insände till Lubieniecky och som, jämte 8 av Rudbeck tecknade planscher, infördes i dennes "Theatrum cometicum", och även om de beräkningar, som förekommer flerstädes i Atlantican (se nedan).

Botaniska gärningar

Om botaniken inlade Rudbeck odödlig förtjänst. Det är redan nämnt, att han skaffade universitetet dess botaniska trädgård; efter den stora Uppsalabranden (1702) utverkade han av kanslern medel till dess iståndsättande. Hans nit och insikter togs i anspråk även för andra liknande anläggningar: till exempel för den nya kungsträdgården (nuvarande botaniska trädgården) i Uppsala, som grundlades 1664 i samband med den reparation han verkställde på slottet, och i synnerhet för trädgårdarna på universitetskanslern Magnus Gabriel De la Gardies många stora gods.

Om en av dessa, den vid Jakobsdal (nuvarande Ulriksdal), utgav Rudbeck 1666 Delicice Vallis Jacobece sive Jacobs-Daal, vari han beskriver över 800 där odlade växtformer. Alltifrån 1658 till sin avgång från professuren (1691) föreläste Rudbeck offentligen olika delar av botaniken, "demonstrerade flitigt botaniska trädgårdens alster, gav där särskild undervisning åt de studerande om medicinalväxternas egenskaper samt uppmanade dem att till apoteket insamla dylika, som växte vilda inom fäderneslandet". Han företog även exkursioner och undervisade sina lärjungar i den svenska floran, fastän hans nit inte alltid motsvarades av deras läraktighet eller kunskapsbegär.

Med anledning av att professor J. Bursers berömda herbarium på 25 volymer 1658 tagits som krigsbyte på Själland och, genom Rudbecks bedrivande, 1666 skänkts till Uppsala universitet (där det ännu nästan fullständigt finnes kvar), beslöt Rudbeck att utge denna växtsamling. Men under sysslande därmed växte planen, och Rudbeck utvidgade den till att omfatta avbildningar av alla då kända växter, ett företag, lika storartat som tilltalande för hans fosterländska tänkesätt. Med biträde av sin son, Olof Rudbeck d.y., samt understödd av åtskilliga tecknare, bland dem hans båda döttrar, fortskred han i sitt verk, till vilket greve K. Oxenstierna, M. G. De la Gardie med flera lämnade understöd.

Växterna tecknades efter levande eller torkade original, i naturlig storlek och med sina färger. Så uppstod från omkring 1670 det stora planschverk, som under namnet Campi elysii (svenska Glysiswald) förvarats åt eftervärlden i original. Det påträffades av Linné-forskaren Ährling 1878 i biblioteket på Löfsta. Det innefattas i 11 folianter (den första av de ursprungliga tolv har gått förlorad), avbildande, ofta mästerligt, nästan alltid noggrant, något över 6200 växtformer (Rudbecks avsikt hade varit att uppbringa antalet till 11000), många i flera detaljer. "Såväl genom mängden av växtformer som genom det naturtrogna och mästerliga i utförandet står detta verk vida över vad samtiden i detta avseende, även under lyckligare förhållanden, mäktade åstadkomma" (B. Swederus). Ungefär samtidigt med av tecknandet graverades dessa avbildningar i trä av J. P. Thelott och två bröder Holtzbom, och 1701 kunde Rudbeck utsända andra delen av sitt stora verk, vilken 1702 följdes av den första. Hela arbetet hade då dragit en kostnad av 40,000 dal. kmt, motsvarande ett belopp av tjugu gånger en professors lön på denna tid.

Men kort därefter samma år inträffade eldsvådan i Uppsala, då nästan hela upplagan av första delen samt över 7000 stockar med graverade figurer förstördes. Omkring 130 stockar undgick förstörelsen och kom i Linnés ego. Vad som återstod av dessa, 90 st., såldes med hans samlingar till England, där den nye ägaren, J. E. Smith, 1789 utgav avtryck av dem under titel "Reliquiae rudbeckianae". De flesta av dessa tillhöra första delen. (Ett fotolitografiskt avtryck av denna ytterligt sällsynta del utgavs på föranstaltande av G. E. Klemming, 1863.) Av samtiden erkändes de utgivna delarna som särdeles framstående och till utförandet i trä mycket goda arbeten. Linné särskilt har med stora lovord vitsordat deras värde och Rudbecks förtjänster som botanist.

Atlantican

Själv har Rudbeck genom det ofantliga rykte han vann som fornforskare bringat de övriga sidorna av sin väldiga livsgärning i glömska. Hälsad av samtiden som den snillrike upphovsmannen till de åsikter, vilka framlades i Atlantica, har han även hos eftervärlden företrädesvis ihågkommits för detta verk, fastän det totalt omvärderats. Och så skedde, att när detta fantastiska system sammanstörtade för en sen, men dess obevekligare granskning, det under sina spillror begravde det mannens alla vetenskapliga förtjänster, utan att lämna kvar mer än minnet av ett lika djärvt som outförbart vågstycke.

I grunden bildar Olof Rudbecks Atland eller Manheim dedan Japhetz ajkomne .... slechter ut till hela werlden . . . utgångne äro .... (Olavi Rudbeckii Atlantica sive Manheim . . . .) det sista, mest storvulna uttrycket för den stormaktsera, som genomgick 1600-talets Sverige, och för den uppfattning av landets fornhistoria, som redan tar sig uttryck hos Johannes Magnus.

Rudbecks avsikt är, åtminstone skenbart, att visa att allt vad de gamle skriftställarna berättar om sagolandet Atlantis från vilket, enligt dem, världens hela andliga och lekamliga odling utgått, fullkomligt träffar in på Sverige, dess natur och folk, dess sägner och sagor, dess fornhistoria och uråldriga tillstånd. Antikens och Eddans myter, berättelserna om forntida folkslag, folkvandringstidens öden, gammal tidräkning - allt finner sin förklaring ur de fornskandinaviska förhållandena, enligt detta verk. Att Rudbeck vid utförandet av denna fantastiska "arkeologiska roman" ådagalagt kolossal bildning i alla möjliga ämnen, den fyndigaste sammanställning av namn och data, den livligaste inbillningskraft och de mest förvånande aningar om förhållanden, som först vår tid upptäckt och bevisat, är numera känt som ren historieförfalskning.

Vad dettas tillkomst angår, omtalar Rudbeck själv i sin tillägnan av dess första del, att sysselsättningen (1672) med en av Verelius begärd karta över Sverige, ämnad för hans upplaga av "Hervara saga", gav honom på tanken att skriva verket. Redan början av handskriften, som 1673 meddelades Olof Verelius, Johannes Loccenius och De la Gardie, hälsades med bifall och understöd. 1677 började tryckningen, och 1679 i mars var första delen färdig, innehållande jämväl en ypperlig, av Andreas Nordenhielm verkställd latinsk översättning av den svenska texten. Av denna del finns varianter med de falska årtalen 1675 och 1679 i stället för 1681. Andra upplagan, endast på latin, började tryckas 1696; Tredje upplagan, på svenska och latin, var sannolikt inte färdigtryckt vid Uppsalabranden 1702.

Båda dessa upplagor gick i det närmaste förlorade vid branden, varigenom exemplar av dem är ytterst sällsynta. Samtidigt med första delen utkom ett stort atlasband till hela verket. Andra delen, likaledes på både svenska och latin (den latinska översättningen sannolikt av Nordenhielm), började tryckas 1685 och utkom 1689, tillägnad Karl XI, som med bifall och understöd uppmuntrat författaren. Tredje delen lämnade pressen 1698. Fjärde delen var under tryckning 1702, då den stora branden avbröt denna och förstörde så gott som alla exemplaren. Av 8 kända exemplar gå 3 till och med sid. 210; de övriga var ännu mindre fullständiga. En fotolitografisk upplaga av fjärde delen utgavs 1863. Den latinska översättningen av de båda sistnämnda delarna härrör från P. Salan, författarens systerson.

Redan första delen innehåller arbetets kärna, de följande bara utläggningar, genmälen, utförligare bevisningar rättelser o.d. "I alla fall tröttar jätteboken mindre genom vidden i och för sig själv än genom det myckna, som i denna vidd röjer sig vara en följd av den tumultuariska brådskan vid både författandet och tryckningen" (Atterbom). Framställningen är, trots dessa fel, gladlynt, ofta kvick, naiv och ärlig.

Det har spekulerats omkring orsakerna till Atlanticans tillkomst. I många fall är felläsningarna mycket uppenbara och etymologierna långsökta; Rudbecks egna humor och satir är påtaglig verket igenom. Det har därför antagits att verket tillkommit för att roa en adlig publik, och att arbetet inte huvudsakligen är att betrakta som seriöst menad vetenskap.[2] När Atlantican skrevs var göticismen redan en spridd historietradition i Sverige.[3]

Arbetet mottogs av det samtida Sverige som ett mästerverk, av utlandet med förvåning, beundran och erkännande, såsom framgår av de "Testimonia" från lärda män Rudbeck själv i tre av delningar utgav och jämväl av andra intyg. Blott en och annan drog Atlanticans djärva satser i tvivelsmål; bland dessa vedersakare nämnas den lärde tysken Morhof och holsteinaren Möller. Inom landet bildade Rudbecks åsikter skola; till denna kunna räknas hans son, Johan Peringskiöld och hans son Johan Fredrik Peringskiöld, Biörner, Göransson och Gustaf Bonde. Länge vågade man inte opponera sig mot de nya dogmerna. Olof Celsius d.ä. var dock inte hågad att godkänna den; men det var egentligen Olof von Dalin, som först vågade öppet träda upp och genom den vetenskapliga metod han använde i sin historia kasta de Rudbeckska satserna över ända.

Rudbeck försökte sig också på svensk verskonst. Hans dikter, huvudsakligen författade för vissa tillfällen, finnas omtryckta i Hansellis samling, del 12 (1869). Han deltog mycket aktivt vid Harald Vallerius' arbete inför utgivningen av en Koralbok 1697 till 1695 års psalmbok. Bland annat lär han, enligt Allmänt Musik-Lexikon (1916 Norlind, Tobias) ha sjungit igenom hela psalmboken för att pröva melodierna ingånde innan de gick i tryck.

Universitetets rektor

Det är dock inte blott som vetenskapsman och mångslöjdare Rudbeck lagt sitt snille i dagen. Hans gåvor fann även ett fält inom universitetets styrelse och förvaltning. Med rastlöst nit, otrolig arbetsförmåga och hänsynslös kraft grep han där in överallt, fastän hans sangviniska sinne och starka självkänsla dessvärre inte alltid tog tillräcklig hänsyn till verkligheten. Hans namn är emellertid oupplösligt knutet till universitetets historia på 1660-talet, och han möter överallt under de följande 30 åren. Tack vare den aldrig rubbade gunst, som han tidigt förvärvade hos kanslern M. G. De la Gardie, kom han att för en tid nästan enväldigt regera universitetet. Hans rektorat 1662 och de år, som närmast följde, präglades av en sjudande verksamhet, som i synnerhet tog sig form i stora byggnadsföretag.

Gustavianum undergick en genomgripande inre omgestaltning samtidigt med den nyssnämnda kupolens uppförande. På den plats, där de katolske ärkebiskoparnas medeltidsborg en gång varit belägen, på vilken Kristina ämnat uppföra ett universitetspalats (och där nuvarande universitetshuset ligger), uppförde han en stor exercitiebyggnad. Ursprungligen hade han tänkt uppföra ett fullständigt universitetshus där, vartill han själv uppgjort ritning, som finns avbildad i tredje delen av Atlantica. Över ån byggdes en hängbro (på samma plats som den nuvarande S:t Olofsbron). Det var också hans förtjänst, att De la Gardie 1669 till universitetet donerade sin handskriftssamling, i vilken den oskattbara handskriften av Wulfilas gotiska evangelieöversättning (Silverbibeln) och Snorre Sturlassons Edda intog första rummen.

Konflikter

Detta storslagna våldsregemente, som syntes hota att bli permanent, sedan Sveriges regering 1663 utnämnt Rudbeck och två andra till universitetets kuratorer, skapade dock en djup klyfta mellan honom och de undanträngde kollegerna, och när så den genom de stora företagen (inte minst det av Rudbeck skapade kostsamma kommunitetet för fattiga studenter) överansträngda ekonomin hotade med ruin, brast stormen lös. Förgäves infann sig De la Gardie själv i Uppsala i juli 1670, han kunde inte rädda sin gunstling, och denne måste träda tillbaka, efter att dock först ha upprullat den lysande tävlan av allt vad han gjort för universitetet.

Därefter rådde i flera år ett verkligt krigstillstånd mellan Rudbeck och hans kolleger, som kom till ett våldsamt utbrott 1675 i den så kallade Curionska processen, i vilken Rudbeck dels för släktskapens skull (boktryckare Henrik Curio (1630-1691) var gift med hans kusin) dels emedan utgivandet av Atlantican, som trycktes på Curios tryckeri, tycktes bero av utgången, förde Curios talan med ytterlig våldsamhet, som rent av förbittrade livet för många. Processen utföll dock inte till hans förmån. Några år därefter, då Rudbecks starkaste antagonister gått ur tiden, närmade han sig till de övriga, ty de hotades nu alla av hårda efterräkningar, sedan enväldets män börjat anställa räfst med den aristokratiska tidens missbruk. I Uppsala leddes angreppet av en inkvisitionskommission, bestående av den stränge räntmästaren Jakob Arrhenius och den ilskne teologen H. Schutz. Med överlägsen talang slog dock Rudbeck alla angreppen tillbaka (1685). Lika oförfärat förde han strax därefter (1687) den fria forskningens talan, då prästerskapet, vars häftigaste representant i Uppsala just var samme Schutz, slog ned på de förmenta cartesianska tendenser, som framträtt vid universitetet.

Märkvärdigt nog ledde varken Rudbecks djupa tillgivenhet för den i onåd fallne De la Gardie eller hans modiga trots mot enväldets ombud i Uppsala till, att han förlorade Karl XI:s välvilja. Den rättrådige och djupt svenske konungen uppskattade till fullo det storvulna och originella i Rudbecks personlighet och satte högt hans snille och stolta tankar om Sveriges höga ålder, varför också Rudbeck åtnjöt hans frikostiga understöd för sina arbeten. Å sin sida tog konungen inte sällan hans förmåga i anspråk. Så gav han Rudbeck i uppdrag att utföra (1688-91) den påbyggnad av Gustavianum, som han kostade på för att skaffa utrymme och en väldig lokal för biblioteket, som han ökat genom donation av de rika De la Gardieska och Rålambska biblioteken.

De sista åren: musik och forskning

De sista 11 åren av Rudbecks liv, sedan han 1691 fått överlämna professuren åt sonen Olof, förflöt jämförelsevis lugnt, och ägnades huvudsakligen åt fullföljandet av hans båda jätteverk Atlantican och Campi elysii. Arbetet med den förra hade fört honom in i de isländska sagorna och väckt hans intresse för runstenarna. Ett stort antal av de senare citeras i hans Atlantica, och de isländska sagorna är där flitigt begagnade. Själv utgav han några dylika, varjämte han, för att hedra vännen Verelius' minne, efter dennes död tryckte hans Index linguse veteris Schyto-Scandicsæ.

Stora förtjänster inom Uppsalas musikliv ska också tillskrivas Rudbeck. Han skapade ett akademiskt kapell, anskaffade nödiga instrument, lät även inköpa ett stort antal musikalier och musikteoretiska verk samt ombyggde domkyrkoorgeln. Själv hade han en stark basröst, med vilken han bidrog vid festligheter i Uppsala. Ännu vid 67 års ålder provsjöng han alla koraler för den nya psalmboken, till vilken han och (huvudsakligen) Harald Vallerius satte musiken. Rudbeck hade under vistelsen i Nederländerna 1653-54 tagit undervisning i sång, instrumentalmusik och komposition. Han komponerade bland annat en sorgesång till Axel Oxenstiernas begravning (bevarad i biblioteket på Edsberg) samt musik vid Karl XII:s kröning, vid M. G. De la Gardies begravning och vid jubelfesten 1693.

Stadsbranden 1702

Branden som 16 maj 1702 lade nästan hela Uppsala stad i aska, blev ett hårt slag för Rudbeck. Enligt sägen skall han själv från taket på Gustavianum ha lett det släckningsarbete, som räddade biblioteket som bevarades där och Fjärdingen. Hans eget hus förtärdes av lågorna, och med detta träsnitten till Campus Elysii, nästan hela upplagan av detta verks första del och av Atlanticans båda senare delar, åtskilliga otryckta arbeten, hans stora samlingar av modeller, ritningar, fornsaker med mera. Dock kunde hela 6 200 växtavbildningar räddas undan branden. Se även Branden i Olof Rudbecks bibliotek.

Hans sista bedrift efter denna förlust blev en plan till stadens återuppbyggande, vilken också blivit följd. Men hans kraft var tömd, och kort därefter slöt han sin ärorika, verksamma och rörliga levnad.

Eftermäle

Den historieskrivning som föregick och följde av Atlantican, brukar gå under namnet göticism, vilken kom att utöva ett stort inflytande på den svenska självbilden. Atlantican nämns även i inskriften på Rudbecks gravsten i Uppsala domkyrka: Imortalem Atlantica, mortalem hic cippus monstratur, "Atlantica visade att han var odödlig, att han var dödlig visar denna sten".[4]

Hans av M. Mytens d.ä. målade bild finns i det nya universitetshuset i Uppsala. N. Keder lät gjuta en minnespenning över honom ; Carl Reinhold Berch lät gravera en dylik 1753, och en tredje slogs 1847 av Svenska akademien. 31 maj 1910 avtäcktes framför anatomiska institutionen i Uppsala en av Carl Eldh modellerad bröstbild i brons av Rudbeck, bekostad av professor E. Clason. En av Carl Snoilskys "Svenska bilder" är ägnad Rudbeck.

Med anledning av 300-årsminnet av hans död instiftade Uppsala universitet sin Rudbecksmedalj. Den utdelas "för utomordentligt framstående insatser inom vetenskapen och förlänas i första hand för sådana förtjänster eller resultat vunna vid Uppsala universitet".


Författare av det märkliga verket "Atlantica"


"Olaus" Olof Rudbeck dä. (skrev sig oftast Olaus)

Läkare, naturforskare,polyhistor,

döpt 1630 12 12 Västerås

död 1702 09 17 Uppsala domkyrkoförsamling

Genomgick trivialskolan och gymnasiet i Västerås, redan då visade han starkt intresse för mekaniska och musikaliska sysselsättningar. År 1648 inskrevs han vid Uppsala universitet, studerade även i Holland.

1660 - 1691 professor i teoretisk medicin

(omfattande fysik, botanik, anatomi och kemi.)

Med okuvlig kraft kom han att verka för Uppsala univ. nydaning, så att han satte sin prägel på hela tidevarvets akademiska liv.

Åren 1662 - 1663 uppförde han efter egna ritningar, och som byggmästare, en ståtlig kupolvälvd anatomisk teater ovanpå GUSTAVIANUM, rymmande 200 åskådare och med anatomicum i Padua som förebild. --

// Gustavianum i praktfullt skick, finns kvar i dag vid universitetet //

Som naturforskare ägnade sig Rudbeck med åren helt åt botaniken.

Redan 1655 grundade han i Svartbäcken på egen bekostnad en BOTANISK TRÄDGÅRD, som han fyllde med företrädesvis från Holland införda växter. Den innehöll efter få år över ettusen arter, förtecknade i den "CATALOGUS PLANTARUM", Rudbeck år 1658 utgav.

Trädgården utvecklades snart till en av Europas, i sitt slag, förnämsta anläggningar. En botanisk tradition, som med tiden bildade utgångspunkten för Linnés gärning. ------------------

// Trädgården finns kvar ännu i dag, mitt inne i Uppsala på Svartbäcksgatan  //

ATLANTICAN också ett verk av Olof Rudbeck dä.


http://en.wikipedia.org/wiki/Olaus_Rudbeck


Professor. Botaniker och naturvetare

Olof Rudbeck d.ä. är en av Uppsala universitets mest betydande personligheter genom seklerna. Han var biskopsson från Västerås och kom tidigt till universitetet. Den medicinska utbildningen var då inte särskilt betydande i Uppsala, men den unge Rudbeck gjorde det som har betecknats som ”den första vetenskapliga upptäckt som gjorts av någon svensk”. Den gällde lymfan och dess vägar i människokroppen. En dansk forskare hade samtidigt gjort ungefär samma iakttagelser och de båda herrarna råkade naturligtvis i strid om vem som kommit först. Hur som helst, Rudbeck hade utfört en vetenskaplig bragd och blev redan som ung känd i Europas lärda värld.

Efter en utlandsvistelse kom Rudbeck tillbaka till Uppsala och fick 1660 den ena professuren inom medicinska fakulteten; man hade på den tiden bara två sådana tjänster där. Han innehade ämbetet till 1692, då han efterträddes av sin son, Olof Rudbeck d.y. Vid flera tillfällen var han rector magnificus.

Som ett uttryck för sina medicinska ambitioner lät han i början av 1660-talet inrätta Theatrum anatomicum för dissektioner av människokroppen. Man kan tänka sig vilket djärvt grepp detta var, nämligen att bygga något stort ovanpå själva universitetshuset, dvs. Gustavianum. Denna kupol med solurskulan ger ännu i dag huset dess särpräglade karaktär.

Rudbeck har i övrigt mest blivit känd för sin bok Atlantica, en mycket patriotisk fornhistoria, som man i nutiden väl mest betraktar som lärda fantasterier. Men mycket annat av Rudbecks verk har blivit bestående. Tillsammans med kanslern Magnus Gabriel De la Gardie inrättade han de s.k. exercitierna. De innebar att unga adliga studenter fick utbildning i för dem nyttiga ting, nämligen ridning, dans, fäktning, kunskaper i moderna språk m.m. Det ridhus som Rudbeck byggde stod på den plats där universitetshuset nu ligger och akademisk ridutbildning förekommer än i denna dag. Han lät också inrätta en botanisk trädgård (nuvarande Linnéträdgården), ordnade med båtförbindelser till Stockholm, broar och vattenledningar mm. Kompositör var han också och hade en fantastisk sångröst, som han ibland lät ljuda i domkyrkan.

www.uu.se/om-uu/upptack-uppsala/historia/rudbeck/

Wikipedia Biographical Summary:

"...Olaus Rudbeck (also known as Olof Rudbeck the Elder, to distinguish him from his son, and occasionally with the surname Latinized as Olaus Rudbeckius) (September 13, 1630 – December 12, 1702) was a Swedish scientist and writer, professor of medicine at Uppsala University and for several periods rector magnificus of the same university. He was born in Västerås, the son of Bishop Johannes Rudbeckius, who was personal chaplain to King Gustavus Adolphus, and the father of botanist Olof Rudbeck the Younger. Rudbeck is primarily known for his contributions in two fields: human anatomy and linguistics, but he was also accomplished in many other fields including music and botany. (He established the first botanical garden in Sweden at Uppsala, called Rudbeck's Garden, but which was renamed a hundred years later for his son's student, the botanist Carolus Linnaeus.)..."

SOURCE: http://en.wikipedia.org/wiki/Olof_Rudbeck

About Olof Rudbeck (svenska)

Botaniker och naturvetare.

Bild: historiesajten.se

https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6973

view all 14

Olof Rudbeck d.ä.'s Timeline

1630
December 11, 1630
Västerås, Västmanlands län, Sverige
December 12, 1630
Västerås
December 12, 1630
1656
1656
Age 25
Uppsala, Uppsala län, Sverige
1660
March 15, 1660
Age 29
Uppsala, Uppsala län, Sverige
1664
1664
Age 33
Uppsala, Uppsala län, Sverige
1665
1665
Age 34
1667
1667
Age 36
Uppsala, Uppsala län, Sverige
1668
1668
Age 37
Uppsala, Uppsala Län (C)