Is your surname Olofsson?

Research the Olofsson family

Ramund Olofsson's Geni Profile

Records for Ramund Olofsson

4,757,018 Records

Share your family tree and photos with the people you know and love

  • Build your family tree online
  • Share photos and videos
  • Smart Matching™ technology
  • Free!

Share

Ramund Olofsson

Birthdate:
Death: January 7, 1681
Tuddetorp, Tunaberg
Place of Burial: Tunaberg, Tuddetorp, D, Sweden
Immediate Family:

Husband of Anna Ericsdotter
Father of Kerstin Ramundsdotter; Nils Ramundsson; Per Ramundsson; Olof Ramundsson and NN NN

Occupation: Bonde i Tuddetorp
Managed by: Private User
Last Updated:

About Ramund Olofsson

Var bonde på Tuddetorp i Tunaberg från 1644. Blev ihjälslagen vid Svärdsbro Gästgivaregård i Sättersta.

"Dråpet på Ramund Olofsson" av Ulf Berggren

http://www.stacken.kth.se/~ulfb/Ramundartikel

Dråpet på Ramund Olofsson

Min förfader Ramund Olofsson bodde i Tuddetorp 1644-1681 (se min bok

"Tunabergare 1600-1800", tabell 138:2"). Jag hittade hans dödsnotis för

ganska länge sedan, men som så ofta alldeles i början av Tunabergs

kyrkbokföring står där inte mycket. Där står bara en kort notis om att

Ramund i Tuddetorp dött. Föga anade jag de dramatiska händelser som föregick

dödsfallet.

I dödboken stod alltså inte ens hans efternamn, utan det hittade jag i en

roterings- och utskrivningslängd. Fram tills ifjol var det också enda gången

jag sett hans efternamn. Men av en tillfällighet hittade jag i höstas

utredningen av hans dödsfall, där också efternamnet nämns flera gånger. Det

visade sig att han blivit ihjälslagen vid gästgiveriet i Svärdbro, Sättersta

socken, och därför fanns hela historien med i Rönö härads dombok (i det

renoverade exemplaret på Riksarkivet, originalet saknas). I Jönåkers härads

dombok och i Tunabergs kyrkböcker hittar man ingen som helst antydan om vad

som hänt. Men i Rönö härad blev det extra ting pga händelsen.

För några år sedan konstaterade jag att det inte var så konstigt att jag

härstammar från Ramund. Jag undersökte nämligen vilka personer i Tunaberg

som hade flest ättlingar, fram till år 1800. Och Ramund var en av de

"starkaste anorna". Speciellt många ättlingar kommer in via dottern Kerstin

som var gift med Per Nilsson i Syrtorp. Men själv härstammar jag bara från

Ramund en gång, genom sonen Olof Ramundsson.

Eftersom många sålunda har intresse av vad som hände Ramund och hans öde

tidigare var okänt följer här en moderniserad avskrift av utredningen och

domen:

"Anno 1681 den 2 mars blev extraordinarie ting hållet uti Svärdbro och Rönö

härad. Närvarande med mig vanliga häradsnämnden:

Samma dag kom för rätten hustru Anna från Tuddetorp och Tuna bergslag,

sorgeligen klagandes sin sal. man Ramund Olofssons oförmodliga död, som

förorsakad är den sistlidna 7 januari utan något hans brott, av gästgivarens

här i Svärdbro Lars Classons son Carl Larsson, med begäran att han därför

sitt vederbörliga straff undfå måtte. Vilket slagsmål hennes sal. man på

sitt yttersta, och stadigt i sin sjukdom på 3 veckors tid bekänt, och

således som följer tilldragit och hänt haver:

När torsdagen tillförende en resande man som kallat sig överstelöjtnant Berg

kom ifrån Östergötland till Tuddetorp, havandes med sig till skjutsbonde

Sven i Fälingsta. Begärde få leja häst, men eftersom redan var något sent,

dröjde kvar över natten. Om morgonen tideligt fick han häst, då även hennes

man följde att hämta hästen tillbaka, reste Nyköping förbi till Svärdbro. Om

aftonen som var en fredag de kommo fram, var varken gästgivaren el. hans

hustru hemma, utan till Nyköpings marknad förresta. Straxt fordrade

överstelöjtnanten häst fort, och eftersom något dröjdes, blev han förivrad.

Kom därmed Carl Larsson in, vilken han tillsporde vad han var för en. Carl

svarat, vad ära I för en? Överstelöjtnanten sagt sig tjäna kung Carl. Carl

där emot svarat sig tjäna hr. Christopher Gyllenstierna, därmed gångandes ut

ifrån honom i köket. Då överstelöjtnanten stampat med fötterna i golvet. När

sådant i köket hördes, går hustru Kerstin Andersdotter grannhustrun in med de

flera i köket. Straxt tillsporde överstelöjtnanten henne vad hon var för en,

och eftersom hon då spotskeligen svarat, stötte henne med sin käpp i bröstet,

och över huvudet gav ett slag. Hustru Kerstin sedan sprang honom i halsen,

stötte omkull, tog käppen av honom och slog det mesta hon förmådde. Till

överflöd kom drängarna med gästgivarens son, slåendes denne överstelöjtnanten

med påkar. När det skett var, sammaledes Carl hennes man både stött och

slagit, och om icke en av drängarna honom hindrat, blivit än mera slagen.

Medsamma kom överstelöjtnanten ur stugan illa medfaren med sin pinnek? i

handen, bedjandes bonden Ramund ville följa sig vidare sin kos, eljest bliva

de här ihjälslagna, som skedde. Följde 1/4 mil till Nunsberg, där han dröjde

över natten, men överstelöjtnanten 4 dygn av undfångna slag där kvar bliva.

Lördag morgon reste hennes man dädan, och om aftonen sjuk hemkom, lade sig

till sängs och aldrig sedan uppstod. Hade ett stort hål i huvudet så att

huvudskålen syntes helt vit, men på sistone svartnat, item ett hål vid ögat

varav det igensvullnat vart, förutom på kroppen av hugg öm och illa slagen.

Därefter han sedan 3 1/2 vecka till sängs legat och död bliven.

Carl Larsson gästgivarens son över sina 15 år gammal, bekände sig slagit

Ramund ett slag eller tu med en bössepipa han hade i handen, av orsak att han

uppstyrkte överstelöjtnanten till orolighet i sin faders hus, som med hugg

överföll hustru Kerstin. Ehuruväl hon på sistone var honom övermäktig, ville

likväl Ramund hjälpa överstelöjtnanten. Fördenskull honom hindrade, och som

bäst han i stugan inkom, slog först över huvudet, och sedan ett slag över

axeln, därmed de sedan bägge avreste. En stund efter kom tillbaka gåendes att

avhämta de penningar som överstelöjtnanten sig efterlämnade, för en karolin

han bytte, vilka han fick. Därmed går åter sin väg, icke ens klagandes sig

ont. Reste vidare fast 1/4 väg till Nunsberg, förbidade där över natten, och

andra dagen allena över 3 1/2 mil hemreste. Gick sedan nio dagar förrän han

sig till sängs lade, tvivelsutan av annat tillslagen sjukdom, eller av

vanskötsel, eftersom han ingen barberare sökt eller brukat, och icke av

slagen död.

Drängen Olof Joensson som tjänar gästgivaren framkallades att vittna, som han

också efter avlagd ed vittnade:

Ehuruväl sade han, jag i begynnelsen av denna träta inte var inne uti huset,

utan på sädeslogen och tröskade, kom sonen Carl och hans kamrat drängen Per

Gustafsson ropandes, kära kom in, här är en skälm som vill överfalla oss,

varför följde dem. När de inkommo, var redan grannhustrun hustru Kerstin med

överstelöjtnanten i aktion till ord. Han stötte henne först i bröstet med sin

käpp och sedan slog ett slag över huvudet. Därmed sprang honom i halsen,

förde omkull, fick käppen ur hans händer, och slog det mesta hon kunde. Han

drängen fick till en yxa, och sammaledes gav överstelöjtnanten ett slag över

ryggen. Kastandes yxan ifrån sig och fick ett järnstekspett, med vilket han

några slängar gav. Detsamma gjorde Carl som hade en bössepipa i handen, slog

överstelöjtnanten ett slag över ryggen, och sedan bonden Ramund med samma

bössepipa över huvudet, varav han föll neder till marken.

Den andra gårdsdrängen Per Gustafsson blev sedan framkallad att vittna,

vilken svarade gjorde sägandes:

Rätt som bäst han stod ute på gården och talte med sonen Carl hördes en träta

emellan den främmande överstelöjtnanten i stugan var och hustru Kerstin. Då

hon ropat till drängarna, Kom och slå denne skälmen. Därför löpte till ladan

och bad sin kamrat den andra gårdsdrängen Olof Joensson som stod och tröskade,

komma fort in. När de bägge i stugan inkommo, stötte överstelöjtnanten först 

hustru Kerstin i bröstet med sin käpp, där i änden en pik satt, och sedan slog

ett slag över huvudet. När drängen Olof det såg, sprang han till en yxa, och 

förr än han med yxan kom, hade hustru Kerstin överstelöjtnanten kullstött,

tagit käppen av honom och slog så mycket hon kunde. Icke desto mindre gav

drängen Olof sammaledes honom av yxan ett slag, den han sedan kastade straxt

ifrån sig, och tog till ett stekspett, slog det sönder på hans rygg. Sonen

Carl sammaledes ett slag med bössepipan över ryggen givit. Han tänkte fullt

slå honom, men överstelöjtnanten ropat hjälp, och såg honom allaredan nog

vara slagen. Fördenskull innehöll och de flera med vidare slag jämväl hindrat.

Carl icke mindre gått till bonden Ramund, sägandes du skall också få. Slog 

första slaget med bössepipan i huvudet, varav han föll neder till marken. När

han åter uppstod och ville gå ut på gården, stötte andra gången honom i

ansiktet under ögat, varav han åter föll neder. Fördenskull sade till Carl,

slå inte mer den gamla mannen, han haver nog fått. Dock ville än vidare

fullfölja med slag, men av honom hindrad, sägandes slå inte bonden till döds.

Därmed då detta blev stillat, och så han som överstelöjtnanten avreste.

Bonden Jöns Olofsson i Nunsberg, den överstelöjtnanten och Ramund över natten

efter slagsmålet gästa, berättade att straxt de dit kommo fingo hus och

härbärge, lade sig Ramund neder på stugubänken och inte förmådde att bestå

sin häst ifrån släden. Klagandes sig illa varit slagen i Svärdbro av

gästgivarens son och om han i natt dör, ville han väl göra, och låta hans

hustru sådant, som i Tuddetorp bor, straxt och tideligen tillkännagiva.

Vilken natt han ömkeligen sig jämrade, och sammaledes om morgonen, då hans

öga var igensvullnat, hade ett gruveligt slag i huvudet, och ett i ansiktet

under ögat. Likväl mycket fritt dädan reste.

Sammaledes klagade överstelöjtnanten sig ont, och mycket blodig var, varför

förorsakad sända efter prästen, kaplan hr. Nils i Bogsta, och meddela honom

Herrens högvördiga nattvard, som och skedde. Det hr. Nils nu närvarande

bekände sant vara, sägandes att överstelöjtnanten till den ände sina

salighetsmedel begärde och undfick, eftersom han varit i Svärdbro illa slagen.

Bevisandes både sår och blånader, tvivlandes själv om sitt liv, dock efter 4 

dagars förlopp avreste.

Anders Månsson en gammal man som i Svärdbro tröskade, avlade sin ed och

berättade:

När han kom upp i gården, såg han huru hustru Kerstin slog överstelöjtnanten

med en käpp. Sammaledes Olof drängen och Carl, så också när hustru Kerstin

kom ut på gården slagit bonden Ramund ett slag med samma käpp över armen.

Hustru Kerstin tillstod några slag givit den man som kallade sig överste Berg,

av orsak att han kallade henne först hora, och sedan stötte och slog och 

mycket ohövligt sig förhöll. Drängen Olof och sonen Carl sammaledes slogo

honom, särdeles Olof först med en yxa, och sedan med ett stekspett, men

inständigt nekade något slag givit bonden Ramund, utan Carl sådant allena

gjorde.

Gästgivaren Lars Classon klagade och sörjde över denna olyckliga händelse,

sade sig med sin hustru icke varit samma gång hemma. Förundrandes vad

överstelöjtnant det varit, som inga tjänare haft med sig eller hans namn

efter noga frågan förnummit, mera än han sig Berg kallat. Sägandes honom till

allt detta Gud bättre givit orsak, hans son som icke är fulla sina 15 år, och

av oförstånd slagit bonden, med begäran att sådant i konsideration tagas

måtte. Sedan är han av bondens sjukdom icke ens bliven notificerad, eljest

skulle vårdat sig om läkedomsskötsel och barberare. Tredje har bonden efter

undfångna slag rest 3 1/2 mil, och gått så många dagar upp, varav presumeras

kan, att han mera av vanskötsel än av slag död är. Dock hemställande saken

till överheten.

Hustru Kerstin Tynnesdotter? berättade:

Att överstelöjtnanten var största upphov till detta slagsmålet, det han

kallade hustru Kerstin hora, och några slag gav över armarna. Varav hon blev

ivrad, stötte under halsen, fick honom omkull, tog hans egen käpp slåendes

honom. När det beställt var, hotade bonden sägandes du skälm som härtill är

orsaken, varmed bonden gick ut. Då han slog efter honom med käppen, och

råkade bak på ryggen, mera inte såg vad hände.

Hustru Anna Hansdotter i granngården berättade:

Att hustru Kerstin sig själv berömt hade, huru hon både överstelöjtnanten och

bonden skall hava slagit.

Så alldenstund parterna icke mera hade att föredraga, blev saken av rätten

som nogast rannsakad, och efter enhälligt betänkande resolverat:

Att Carl Larsson så efter egen bekännelse, som bägge husdrängarnas edeliga

betygande, vilken haver Ramund Olofsson med bössepipan över huvudet slagit,

varav huvudskålen bliven bräckt. Sedan ett hål under ögat stött. Av bägge

slagen han sig så givit haver, att han är till marken nederfallen. Och allt

utan hans brott, föregivandes allenast varit den som överstelöjtnanten först

skall hava uppstudsat. Som icke bevisas kunde, varför kan rätten inte annat

se och döma, än ju Carl är orsak och baneman till Ramunds död. Därför per kap.

2 och 18 dråp. Så också Guds lag skall mista liv sitt. Dock rannsakningen och

domen till höglovliga kungl. hovrättens dom ödmjukeligast hemställt.

Men den övriga aktion angående slagsmålet emellan överstelöjtnanten, hustru

Kerstin och drängen Olof Joensson beror till hans ankomst.

Således vara passerat och dömt, bekräftar jag med mitt namn och härads vanliga

Signette Actum ut Superus.

Efter avsagd resolution, begav sig änkan hustru Anna, och sade sig för

föräldrarnas bön och sonens ungdom vilja förlikas, som skedde i rättens

närvaro och räckte händer ihop. Överhetens rätt förbehålles."

Carl Larssons dödsdom överklagades alltså till hovrätten, vilket alltid skedde

på den tiden. Tyvärr har det inte gått att få reda på vad som hände där, 

eller om fallet gick vidare till högsta instansen, kungen.

Jag har däremot inte ens försökt ta reda på ytterligare uppgifter om

överstelöjtnant Berg. Det torde bli besvärligt, eftersom mycket tyder på att

han inte var den han utgav sig för att vara. Men nog skulle man gärna veta

vad han var för någon egentligen, eftersom det ju var hans dåliga uppträdande

som var orsaken till hela tragedin.

Ulf Berggren


  • ***************************

(Elof Ahrle)

http://www.genealogi.se/antavlor/ahrle.htm

mffmfff

200 Ramund Olofsson,

död 2 febr 1681 i Tuddetorp, Tunaberg sn. Bonde i Tuddetorp, Tunaberg sn.

Ramund blev ihjälslagen.

Se artikeln "Dråpet på Ramund Olofsson" på [http://www.nada.kth.se/~ulfb/genealogi.html].

[ Maka 201 ] [ Son 100 ]

Gift med

mffmffm

201 Anna Eriksdotter, död 16 aug 1700 i Tuddetorp, Tunaberg sn. 1700 bg.

[ Far 402 ] [ Make 200 ] [ Son 100 ]

  • ************************************************************

http://guranpersson.com/disgen/353.htm

Olofsson, Ramund

-1681

Begravd 1681-02-02 i Tuddetorp, Tunaberg (D).

Ramund Olofsson. Begravd 1681-02-02 i Tuddetorp, Tunaberg (D).

Biografi

Bonde vid Tuddetorp i Tunaberg (D).

Gift: Anna Eriksdotter. Begravd 1700-08-16 i Tuddetorp, Tunaberg (D).

Barn: Kerstin Ramundsdotter. Född 1645 i Tuddetorp, Tunaberg (D).

         Begravd 1717-12-22 i Syrtorp, Tunaberg (D).  
  • *************************

Ramund Olofsson

Död: 1681 Tuddetorp, Tunaberg (D)

Ulf Berggren: "Tunabergare 1600-1800"

Begravd: 2 feb 1681 Tunaberg (D)

Ulf Berggren: "Tunabergare 1600-1800"

Yrke: Bonde

Anteckning :

Bor i Tuddetorp 1644-1681

Barn förutom Kerstin är:

Erik f 165(5), d 1724 i Tuddetorp;

Olof; Nils f 166(2), d 1742 i Tuddetorp; Per.

Efternamn är enl igt RD (roterings- och utskrivningslängd) 1644, i KR 1653, i RD

16/6 1656,30/5 1673,21/1 och 26/5 1676 och i Domb 2/6 1679.

[ "Tunabegare 1600-1800" ]

Äktenskap: - Anna Eriksdotter

Barn: 1645? - Kerstin Ramundsdotter

--------------------------------------------------------------------------------

Ramund Olofsson - † 1681

  • ****************************

Olofsson, Ramund -1681

Bonde.

Död 1681 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1]

Ramund Olofsson. Död 1681 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1] Bonde.

Biografi:

Bonde.

Död 1681 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1]

Bodde i Tuddetorp 1644-1681. Efternamnet från RU 1644. Nämd i KR 1653, RD 1656 16/6, 1673 30/5, 1676 21/1, 26/5, Domb 1779 2/6.

Se Tunabergare 138:2

Gift före 1655. [1]

Anna Eriksdotter. Död 1700.

BARN:

Kerstin Ramundsdotter. Född omkring 1645. [1]

Död 1717 i Tunaberg (D). [1]

Erik Ramundsson. Född omkring 1655 i Tuddetorp,

Tunaberg (D). [1]

Död 1724 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1]

Olof Ramundsson. Torpare.

Död mellan 1699 och 1702.

Nils Ramundsson. Bonde. Född omkring 1662. [1]

Död 1742-06-06 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1]

Per Ramundsson. Född efter 1662 i Tuddetorp, Tunaberg (D). [1]

  • ***************************************

http://www.stacken.kth.se/~ulfb/genealogi.html

Ramund Olofsson i Tunaberg

Många med anor i Tunaberg härstammar från Ramund Olofsson i Tuddetorp. Jag upptäckte att han blev ihjälslagen och har skrivit artikeln, "Dråpet på Ramund Olofsson" i Tunabergsbygden 1996.

Den har också publicerats i Anknytningen 1/98, medlemsbladet för Nyköping Oxelösunds Släktforskarförening .

_________________________________________

Dråpet på Ramund Olofsson

Min förfader Ramund Olofsson bodde i Tuddetorp 1644-1681 (se min bok

"Tunabergare 1600-1800", tabell 138:2"). Jag hittade hans dödsnotis för

ganska länge sedan, men som så ofta alldeles i början av Tunabergs

kyrkbokföring står där inte mycket. Där står bara en kort notis om att

Ramund i Tuddetorp dött. Föga anade jag de dramatiska händelser som föregick

dödsfallet.

I dödboken stod alltså inte ens hans efternamn, utan det hittade jag i en

roterings- och utskrivningslängd. Fram tills ifjol var det också enda gången

jag sett hans efternamn. Men av en tillfällighet hittade jag i höstas

utredningen av hans dödsfall, där också efternamnet nämns flera gånger. Det

visade sig att han blivit ihjälslagen vid gästgiveriet i Svärdbro, Sättersta

socken, och därför fanns hela historien med i Rönö härads dombok (i det

renoverade exemplaret på Riksarkivet, originalet saknas). I Jönåkers härads

dombok och i Tunabergs kyrkböcker hittar man ingen som helst antydan om vad

som hänt. Men i Rönö härad blev det extra ting pga händelsen.

För några år sedan konstaterade jag att det inte var så konstigt att jag

härstammar från Ramund. Jag undersökte nämligen vilka personer i Tunaberg

som hade flest ättlingar, fram till år 1800. Och Ramund var en av de

"starkaste anorna". Speciellt många ättlingar kommer in via dottern Kerstin

som var gift med Per Nilsson i Syrtorp. Men själv härstammar jag bara från

Ramund en gång, genom sonen Olof Ramundsson.

Eftersom många sålunda har intresse av vad som hände Ramund och hans öde

tidigare var okänt följer här en moderniserad avskrift av utredningen och

domen:

"Anno 1681 den 2 mars blev extraordinarie ting hållet uti Svärdbro och Rönö

härad. Närvarande med mig vanliga häradsnämnden:

Samma dag kom för rätten hustru Anna från Tuddetorp och Tuna bergslag,

sorgeligen klagandes sin sal. man Ramund Olofssons oförmodliga död, som

förorsakad är den sistlidna 7 januari utan något hans brott, av gästgivarens

här i Svärdbro Lars Classons son Carl Larsson, med begäran att han därför

sitt vederbörliga straff undfå måtte. Vilket slagsmål hennes sal. man på

sitt yttersta, och stadigt i sin sjukdom på 3 veckors tid bekänt, och

således som följer tilldragit och hänt haver:

När torsdagen tillförende en resande man som kallat sig överstelöjtnant Berg

kom ifrån Östergötland till Tuddetorp, havandes med sig till skjutsbonde

Sven i Fälingsta. Begärde få leja häst, men eftersom redan var något sent,

dröjde kvar över natten. Om morgonen tideligt fick han häst, då även hennes

man följde att hämta hästen tillbaka, reste Nyköping förbi till Svärdbro. Om

aftonen som var en fredag de kommo fram, var varken gästgivaren el. hans

hustru hemma, utan till Nyköpings marknad förresta. Straxt fordrade

överstelöjtnanten häst fort, och eftersom något dröjdes, blev han förivrad.

Kom därmed Carl Larsson in, vilken han tillsporde vad han var för en. Carl

svarat, vad ära I för en? Överstelöjtnanten sagt sig tjäna kung Carl. Carl

där emot svarat sig tjäna hr. Christopher Gyllenstierna, därmed gångandes ut

ifrån honom i köket. Då överstelöjtnanten stampat med fötterna i golvet. När

sådant i köket hördes, går hustru Kerstin Andersdotter grannhustrun in med de

flera i köket. Straxt tillsporde överstelöjtnanten henne vad hon var för en,

och eftersom hon då spotskeligen svarat, stötte henne med sin käpp i bröstet,

och över huvudet gav ett slag. Hustru Kerstin sedan sprang honom i halsen,

stötte omkull, tog käppen av honom och slog det mesta hon förmådde. Till

överflöd kom drängarna med gästgivarens son, slåendes denne överstelöjtnanten

med påkar. När det skett var, sammaledes Carl hennes man både stött och

slagit, och om icke en av drängarna honom hindrat, blivit än mera slagen.

Medsamma kom överstelöjtnanten ur stugan illa medfaren med sin pinnek? i

handen, bedjandes bonden Ramund ville följa sig vidare sin kos, eljest bliva

de här ihjälslagna, som skedde. Följde 1/4 mil till Nunsberg, där han dröjde

över natten, men överstelöjtnanten 4 dygn av undfångna slag där kvar bliva.

Lördag morgon reste hennes man dädan, och om aftonen sjuk hemkom, lade sig

till sängs och aldrig sedan uppstod. Hade ett stort hål i huvudet så att

huvudskålen syntes helt vit, men på sistone svartnat, item ett hål vid ögat

varav det igensvullnat vart, förutom på kroppen av hugg öm och illa slagen.

Därefter han sedan 3 1/2 vecka till sängs legat och död bliven.

Carl Larsson gästgivarens son över sina 15 år gammal, bekände sig slagit

Ramund ett slag eller tu med en bössepipa han hade i handen, av orsak att han

uppstyrkte överstelöjtnanten till orolighet i sin faders hus, som med hugg

överföll hustru Kerstin. Ehuruväl hon på sistone var honom övermäktig, ville

likväl Ramund hjälpa överstelöjtnanten. Fördenskull honom hindrade, och som

bäst han i stugan inkom, slog först över huvudet, och sedan ett slag över

axeln, därmed de sedan bägge avreste. En stund efter kom tillbaka gåendes att

avhämta de penningar som överstelöjtnanten sig efterlämnade, för en karolin

han bytte, vilka han fick. Därmed går åter sin väg, icke ens klagandes sig

ont. Reste vidare fast 1/4 väg till Nunsberg, förbidade där över natten, och

andra dagen allena över 3 1/2 mil hemreste. Gick sedan nio dagar förrän han

sig till sängs lade, tvivelsutan av annat tillslagen sjukdom, eller av

vanskötsel, eftersom han ingen barberare sökt eller brukat, och icke av

slagen död.

Drängen Olof Joensson som tjänar gästgivaren framkallades att vittna, som han

också efter avlagd ed vittnade:

Ehuruväl sade han, jag i begynnelsen av denna träta inte var inne uti huset,

utan på sädeslogen och tröskade, kom sonen Carl och hans kamrat drängen Per

Gustafsson ropandes, kära kom in, här är en skälm som vill överfalla oss,

varför följde dem. När de inkommo, var redan grannhustrun hustru Kerstin med

överstelöjtnanten i aktion till ord. Han stötte henne först i bröstet med sin

käpp och sedan slog ett slag över huvudet. Därmed sprang honom i halsen,

förde omkull, fick käppen ur hans händer, och slog det mesta hon kunde. Han

drängen fick till en yxa, och sammaledes gav överstelöjtnanten ett slag över

ryggen. Kastandes yxan ifrån sig och fick ett järnstekspett, med vilket han

några slängar gav. Detsamma gjorde Carl som hade en bössepipa i handen, slog

överstelöjtnanten ett slag över ryggen, och sedan bonden Ramund med samma

bössepipa över huvudet, varav han föll neder till marken.

Den andra gårdsdrängen Per Gustafsson blev sedan framkallad att vittna,

vilken svarade gjorde sägandes:

Rätt som bäst han stod ute på gården och talte med sonen Carl hördes en träta

emellan den främmande överstelöjtnanten i stugan var och hustru Kerstin. Då

hon ropat till drängarna, Kom och slå denne skälmen. Därför löpte till ladan

och bad sin kamrat den andra gårdsdrängen Olof Joensson som stod och tröskade,

komma fort in. När de bägge i stugan inkommo, stötte överstelöjtnanten först 

hustru Kerstin i bröstet med sin käpp, där i änden en pik satt, och sedan slog

ett slag över huvudet. När drängen Olof det såg, sprang han till en yxa, och 

förr än han med yxan kom, hade hustru Kerstin överstelöjtnanten kullstött,

tagit käppen av honom och slog så mycket hon kunde. Icke desto mindre gav

drängen Olof sammaledes honom av yxan ett slag, den han sedan kastade straxt

ifrån sig, och tog till ett stekspett, slog det sönder på hans rygg. Sonen

Carl sammaledes ett slag med bössepipan över ryggen givit. Han tänkte fullt

slå honom, men överstelöjtnanten ropat hjälp, och såg honom allaredan nog

vara slagen. Fördenskull innehöll och de flera med vidare slag jämväl hindrat.

Carl icke mindre gått till bonden Ramund, sägandes du skall också få. Slog 

första slaget med bössepipan i huvudet, varav han föll neder till marken. När

han åter uppstod och ville gå ut på gården, stötte andra gången honom i

ansiktet under ögat, varav han åter föll neder. Fördenskull sade till Carl,

slå inte mer den gamla mannen, han haver nog fått. Dock ville än vidare

fullfölja med slag, men av honom hindrad, sägandes slå inte bonden till döds.

Därmed då detta blev stillat, och så han som överstelöjtnanten avreste.

Bonden Jöns Olofsson i Nunsberg, den överstelöjtnanten och Ramund över natten

efter slagsmålet gästa, berättade att straxt de dit kommo fingo hus och

härbärge, lade sig Ramund neder på stugubänken och inte förmådde att bestå

sin häst ifrån släden. Klagandes sig illa varit slagen i Svärdbro av

gästgivarens son och om han i natt dör, ville han väl göra, och låta hans

hustru sådant, som i Tuddetorp bor, straxt och tideligen tillkännagiva.

Vilken natt han ömkeligen sig jämrade, och sammaledes om morgonen, då hans

öga var igensvullnat, hade ett gruveligt slag i huvudet, och ett i ansiktet

under ögat. Likväl mycket fritt dädan reste.

Sammaledes klagade överstelöjtnanten sig ont, och mycket blodig var, varför

förorsakad sända efter prästen, kaplan hr. Nils i Bogsta, och meddela honom

Herrens högvördiga nattvard, som och skedde. Det hr. Nils nu närvarande

bekände sant vara, sägandes att överstelöjtnanten till den ände sina

salighetsmedel begärde och undfick, eftersom han varit i Svärdbro illa slagen.

Bevisandes både sår och blånader, tvivlandes själv om sitt liv, dock efter 4 

dagars förlopp avreste.

Anders Månsson en gammal man som i Svärdbro tröskade, avlade sin ed och

berättade:

När han kom upp i gården, såg han huru hustru Kerstin slog överstelöjtnanten

med en käpp. Sammaledes Olof drängen och Carl, så också när hustru Kerstin

kom ut på gården slagit bonden Ramund ett slag med samma käpp över armen.

Hustru Kerstin tillstod några slag givit den man som kallade sig överste Berg,

av orsak att han kallade henne först hora, och sedan stötte och slog och 

mycket ohövligt sig förhöll. Drängen Olof och sonen Carl sammaledes slogo

honom, särdeles Olof först med en yxa, och sedan med ett stekspett, men

inständigt nekade något slag givit bonden Ramund, utan Carl sådant allena

gjorde.

Gästgivaren Lars Classon klagade och sörjde över denna olyckliga händelse,

sade sig med sin hustru icke varit samma gång hemma. Förundrandes vad

överstelöjtnant det varit, som inga tjänare haft med sig eller hans namn

efter noga frågan förnummit, mera än han sig Berg kallat. Sägandes honom till

allt detta Gud bättre givit orsak, hans son som icke är fulla sina 15 år, och

av oförstånd slagit bonden, med begäran att sådant i konsideration tagas

måtte. Sedan är han av bondens sjukdom icke ens bliven notificerad, eljest

skulle vårdat sig om läkedomsskötsel och barberare. Tredje har bonden efter

undfångna slag rest 3 1/2 mil, och gått så många dagar upp, varav presumeras

kan, att han mera av vanskötsel än av slag död är. Dock hemställande saken

till överheten.

Hustru Kerstin Tynnesdotter? berättade:

Att överstelöjtnanten var största upphov till detta slagsmålet, det han

kallade hustru Kerstin hora, och några slag gav över armarna. Varav hon blev

ivrad, stötte under halsen, fick honom omkull, tog hans egen käpp slåendes

honom. När det beställt var, hotade bonden sägandes du skälm som härtill är

orsaken, varmed bonden gick ut. Då han slog efter honom med käppen, och

råkade bak på ryggen, mera inte såg vad hände.

Hustru Anna Hansdotter i granngården berättade:

Att hustru Kerstin sig själv berömt hade, huru hon både överstelöjtnanten och

bonden skall hava slagit.

Så alldenstund parterna icke mera hade att föredraga, blev saken av rätten

som nogast rannsakad, och efter enhälligt betänkande resolverat:

Att Carl Larsson så efter egen bekännelse, som bägge husdrängarnas edeliga

betygande, vilken haver Ramund Olofsson med bössepipan över huvudet slagit,

varav huvudskålen bliven bräckt. Sedan ett hål under ögat stött. Av bägge

slagen han sig så givit haver, att han är till marken nederfallen. Och allt

utan hans brott, föregivandes allenast varit den som överstelöjtnanten först

skall hava uppstudsat. Som icke bevisas kunde, varför kan rätten inte annat

se och döma, än ju Carl är orsak och baneman till Ramunds död. Därför per kap.

2 och 18 dråp. Så också Guds lag skall mista liv sitt. Dock rannsakningen och

domen till höglovliga kungl. hovrättens dom ödmjukeligast hemställt.

Men den övriga aktion angående slagsmålet emellan överstelöjtnanten, hustru

Kerstin och drängen Olof Joensson beror till hans ankomst.

Således vara passerat och dömt, bekräftar jag med mitt namn och härads vanliga

Signette Actum ut Superus.

Efter avsagd resolution, begav sig änkan hustru Anna, och sade sig för

föräldrarnas bön och sonens ungdom vilja förlikas, som skedde i rättens

närvaro och räckte händer ihop. Överhetens rätt förbehålles."

Carl Larssons dödsdom överklagades alltså till hovrätten, vilket alltid skedde

på den tiden. Tyvärr har det inte gått att få reda på vad som hände där, 

eller om fallet gick vidare till högsta instansen, kungen.

Jag har däremot inte ens försökt ta reda på ytterligare uppgifter om

överstelöjtnant Berg. Det torde bli besvärligt, eftersom mycket tyder på att

han inte var den han utgav sig för att vara. Men nog skulle man gärna veta

vad han var för någon egentligen, eftersom det ju var hans dåliga uppträdande

som var orsaken till hela tragedin.

Ulf Berggren

  • *************************************************
    • **************************************

Ramund Olofsson

Död: 1681 Tuddetorp, Tunaberg (D)

Ulf Berggren: "Tunabergare 1600-1800"

Begravd: 2 feb 1681 Tunaberg (D)

Ulf Berggren: "Tunabergare 1600-1800"

Yrke: Bonde

Anteckning :

Bor i Tuddetorp 1644-1681

Barn förutom Kerstin är:

Erik f 165(5), d 1724 i Tuddetorp;

Olof; Nils f 166(2), d 1742 i Tuddetorp; Per.

Efternamn är enl igt RD (roterings- och utskrivningslängd) 1644, i KR 1653, i RD

16/6 1656,30/5 1673,21/1 och 26/5 1676 och i Domb 2/6 1679.

[ "Tunabegare 1600-1800" ]

Äktenskap: - Anna Eriksdotter

Barn: 1645? - Kerstin Ramundsdotter

--------------------------------------------------------------------------------

Ramund Olofsson

-

† 1681



            
view all

Ramund Olofsson's Timeline

1645
1645
Tunaberg, (D) 1), Sweden
1662
1662
1681
January 7, 1681
Tuddetorp, Tunaberg
February 2, 1681
Tunaberg, Tuddetorp, D, Sweden
????
????
????
Sweden
????