Harald Axel Huss

Elev på apoteket i Örnsköldsvik 1892. Farm.kand.examen 1895. Apotekarexamen 1899. Studier vid universiteten i Marburg och Zürich 1902-05. Fil.dr. i Zürich 1905. Anställd på apoteket i Marstrand 1899, på apoteket i Gudmundrå 1899-1900, och på apoteket Storken i Stockholm 1900-02. Botanisk assistent vid Landwirtschaftliche Versuchsstation für Molkereiwesen i Kiel 1906-07. Stockholms stads hälsovårdsnämnds botanist från 1907. Källa: "Svenskt porträttgalleri, XVIII, apotekare", utg. 1907.

Belönades av Apotekarsociteten för sin utveckling av teknik för steril beredning av läkemedel.

För Huss fortsatta livsgärning läs vidare presentation i Svenskt biografiskt lexikon

Riksarkivet https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Mobil/Artikel/13906

Huss, Harald Axel, f 13 sept 1875 i Umeå, d 16 maj 1959 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: länsbokhållaren Magnus H o Fanny Emilia Adolfina Grape. Läroverksstudier till 92, farm studiosi-ex 95, anställd vid apoteket i Örnsköldsvik (92—) 95—97, apotekar-ex 18 maj 99, tjänstg vid olika apotek 99— 02, studier o assistenttjänster vid olika tyska institutioner 02—03, 05—07, studier vid univ i Zürich 04—05, fil doktorsex där juli 05, föreståndare för Sthlms hälsovårdsnämnds biologiska laboratorium 07—40, lär i bakteriologi vid Farmaceutiska inst 07—44, föreståndare för biologiska avd vid Sthlms vattenledn:verks laboratorium 16—32, led av komm rör livsmedelslagstiftn 16—21, led av Farmaceutiska fören :s styr 16—31, led av styr i Kemistsamfrs analytiska sektion 22— 44, v ordf i Fören för vattenhygien 44—49.

G 9 maj 17 i Kalmar m Lilian Ingrid Mossberg, f 5 okt 95 där, d 31 maj 53 i Sthlm, Engelbr, dtr till landssekr Karl Oskar M o Victoria Ehrenfrida Holmberg. Sina tidiga år tillbragte Harald H i Umeå, och i sina självbiografiska anteckningar skildrar han färgstarkt staden, dess invånare och skolor. Hans barndomshem förstördes vid stadens brand 1888 och familjen flyttade till Sthlm, där H fortsatte sin skolgång. På tillrådan av sin förmyndare, apotekare N V Ahlström, lämnade han läroverket efter sjätte nedre och blev lärling på apoteket i Örnsköldsvik. Efter tre lärlingsår och självstudier undergick H de prov som krävdes för att bli kallad farmacie studiosus och efter ett par år som laborant och två år vid Farmaceutiska institutet godkändes han i apotekarexamen.

Under studietiden hade företrädesvis den biologiska delen av utbildningen fångat hans intresse. Efter ett föredrag i Botaniska sällskapet av prof G Lagerheim om förfalskade kryddor, beslöt han — enligt egen utsago — sommaren 1902 att lämna apotekarbanan och utbilda sig vidare. Då universitetsutbildning i Sverige förutsatte studentexamen, sökte han sig först till Tyskland, där han några månader praktiserade fodermedelsanalys vid ett laboratorium i Kempen am Rhein och senare under två terminer studerade växt-anatomi och livsmedelskemi vid univ i Marburg. Efter att sommaren 1903 ha arbetat med kemiska och botaniska analyser vid ett institut för jordbruksforskning i Kiel, började han efter dispens att studera vid univ i Zürich. Under ledning av den längre fram som genetiker kände prof A Ernst ägnade sig H nu huvudsakligen åt växtembryologi och presterade efter två år en avhandling om antipoder, dvs de specialiserade celler, som utvecklas i fröämnenas embryosäckar. Han förhörde sig nu om lämpliga tjänster i Sverige men fann ingen de närmaste åren. Under dessa arbetade han som assistent vid ett lantbruksinstitut i Hildesheim och vid en försöksstation för mejeriprodukter i Kiel. Under året i Kiel publicerade han undersökningar om arombildande och fettspaltande bakterier.

Ekonomin lade hinder i vägen för H:s planer att i Sverige sätta upp en privat institution för analys av livsmedel, men 1907 erbjöds honom en arvodesbefattning som föreståndare för ett av hälsovårdsnämnden i Sthlm nyinrättat botaniskt-mikroskopiskt laboratorium. Detta hade ursprungligen sina torftiga lokaler i den gamla gästgivargården vid Hötorget, där nu Konserthuset ligger, och från 1923 var adressen Vasagatan 13. Från första stund fullgjorde H med kraft och ungdomlig entusiasm sina tjänsteåligganden. Han gick från butik till butik, köpte livsmedel och prövade deras kvalitet. Han upptäckte kvalster i mjöl och sågspån i spisbröd, han påvisade tvål i bagerihonung och hittade huvudsakligen epilobiumblad i vackra askar, som uppgavs innehålla äkta ryskt te. Han blev åtalad av en kaffegrossist och fruktad av källarmästare, när han konstaterade hög procent cikoria i deras kaffe. Han var en av de första som slog larm om de ibland hälsofarliga substanser som tillsätts livsmedel för att ge dem aptitlig färg. På 1920-talet blev han uppmärksammad i tidningar och revyer, när han påvisade de hygieniska vådor, som var förknippade med restaurangernas allmänna smörgåsbord. Han sammanfattade sina erfarenheter i den välskrivna och roande boken Livsmedelshandelns avigsidor, som han måste trycka på egen bekostnad, då någon förläggare inte fanns att uppbringa. Från 1908 ivrade H i skilda sammanhang för en sv livsmedelslag, och han satt i fem år som sakkunnig i den kommitté om livsmedelslagstiftningen som blev resultatet av hans agitation. Den lag som han önskat blev verklighet först 1951.

1916 blev H föreståndare vid Sthlms vattenledningsverks laboratorium, och i den egenskapen lät han kontinuerligt undersöka stadens och kringliggande kommuners vattendrag. Han experimenterade fram en ny metod att påvisa kolibakterier och lät konstruera apparater, som förenklade olika provtagningar. 1944 var han en av initiativtagama till Föreningen för vattenhygien. Året före sin död skrev han en tidningsartikel Avloppsvattnet en guldgruva?, där han framhöll det förnuftiga i att låta teknikerna utarbeta metoder för att ur kommunala och industriella avloppsvatten separera de för olika ändamål värdefulla produkter som dessa kan innehålla. Han ville också ersätta vattenklosetterna med ett för extraktionsmetoden lämpat system.

Under nära fyrtio år var H lärare i bakteriologi för blivande apotekare och skrev två läroböcker i sitt ämne. Han arbetade oförtrutet med förbättrandet av metoderna för framställning av sterila läkemedel och erhöll härför 1940 en belöning av Apotekarsocieteten.

(Olle Franzén)