Follow Us
Like Us
Historical records matching Adrian Wennström
view all 20
Immediate Family
-
wife -
ex-wife
-
Privatechild -
Privatechild
-
Privatechild
-
son -
-
-
mother -
father -
sister
-
brother
About Adrian Wennström
Författarskapet | Verkförteckning
©Norrbottens-Kuriren. Adrian Wennström (1914 - 1979)
Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997): ”Sågverksvisslans första signal har ljudit. Det är en gnistrande kall vinternatt, och den unge mannen lämnar arbetarbaracken bakom sig för att gå till sitt nattskift. Han är arton år, men redan trött och sliten av sina tre år vid sågverket. Det är något av resignerad gubbe över hans gestalt, där han släpar sig fram längs stigen. Den andra signalen ljuder, och nu står han liksom de andra redo vid sin maskin. På sista tiden har han allt oftare börjat tänka på hur obönhörligt och hårt den moderna tekniken far fram över människan. Ikväll tycker han sig plötsligt se sina kamrater utbytta mot rödklädda djävlar, som skickar in bundna levande människor i ramarna för att kapas: Så ska det sönderdelas, tänker han, just så, sorteras mätas och kapas av, allt det som protesterar, lever och längtar, det som är – människan!
Var det inte just det som han sett, vad som skedde med honom och med dem alla? Det var inte bara några hundra timmer, som varje skift stoppades in i ramarna och smulades sönder. Så gick de alla, dessa stackars människor in i ramen, genom kantverk och över sorteringsbänk och kapverk ut – varthän? Men en människa som bit för bit plockades sönder, som nu höll på att ske med honom, vad skulle det bli av henne? Det var ju just däri människans storhet bestod, att hon var något helt, att hon var sig själv.”
I den här stämningen börjar Adrian Wennströms debutroman Vårfloden, 1933. I en sorts stilla förtvivlan som går över i vrede. En ung mans begynnande insikt om att tillhöra de mindre värda. De utnyttjade. Han svär inom sig att han aldrig ska uppge sig själv och låta sig ”sönderdelas” för att hålla grottekvarnen igång. Huvudpersonen har lånat drag av författaren som ung. Fast hans eget första möte med grottekvarnen hade skett vid en ännu tidigare ålder än romangestaltens.
Adrian Wennström växte upp i ett frikyrkligt hem utanför Kalix. Fadern, Nils Olof Wennström, hade en gång i tiden lämnat ett välavlönat arbete som sågställare vid Axelviks sågverk i Kalix för att bli missionspastor mot en betydligt blygsammare lön. Hela nio barn skulle försörjas på det magra pastorsarvodet, och barnen fick tidigt gå ut i arbete, så Adrian, född 1905, som fick sin första anställning på sågverket redan vid tretton års ålder. Vid fjorton var han fackföreningens utsedde representant. Det sägs att disponenten ställt sig undrande till att man valt en fjortonårig pojke som sekreterare i lokalavdelningen. Han tyckte att man åtminstone kunde ha skickat en som hade skägg. Adrian ska ha svarat: - Vi kanske borde utse gubbe Korva, hans skägg når ner till bältet!
Liksom fadern, fick Adrian den religiösa kallelsen, och kom som tjugoåring till Svenska Missionsförbundets skola på Lidingö, där han fick utbildning till predikant. Efter examen tjänstgjorde han sammanlagt nio år i södra Sverige. Under denna tid tillkom den nämnda romanen Vårfloden 1933, följd av den fristående fortsättningen I tredje led 1935. Adrian Wennström tog sitt kall som pastor på stort allvar, och sägs ha varit något av en gudabenådad predikant. Men ambitionerna var många. Vid sidan av ämbetet skrev han sina romaner, och läste också på en akademisk examen. Skrivandet och läsandet fick ske på nätterna enligt mönstret: sova en timme, läsa en timme, sova en timme, skriva en timme, och så vidare. Ungefär så varje natt. Effektivt och produktivitetsbefrämjande, men också självförbrännande.
Debutromanen Vårfloden möttes med en välvilja som måste ha gett honom stark motivation att fortsätta skrivandet. Norrländska Socialdemokraten konstaterade att den norrbottniska kustbefolkningen med boken gjort sitt inträde i litteraturen. ”Med hänförd beundran tecknar han sin hembygds enkla människor, författaren höjer sig ibland till stor konst”. I Aftonbladet talade man om en ”stark och vederhäftig bok där det låg en stark och mättad stämning över både personer och naturbeskrivningar”. Kanske tänkte recensenten på en stämningsmålning som den här: "Solen stod blodröd över trädtopparna på andra sidan älven. Ljuset bröt sig och återkastades i kasernernas fönster. Luften dallrade av trevande toner. Jorden rörde på sig för att känna om livskraften från i fjol var kvar. I dess djup började maskarna söka sig upp mot ytan. Fröna sprucko och sköto ut små trevare för att söka sig fram till ljuset. Vinterdrömmen, livets och kärlekens starka dröm, trängde till förverkligande."
Det fanns mycket i debutromanen och de följande böckerna som förenade honom med proletärförfattarna, främst den starka samhällsmedvetenheten, och inte minst kritiken av den mekaniska arbetsprocessen som ”sög kraften ur människan och förvandlade henne till en själlös maskindel”. Likt proletärförfattarna berättar han också om en längtan efter studier. Han skildrar den jublande glädjen över att lära någonting nytt, de förtrollade ögonblicken då ”drömmarna tar djärva och underliga vägar”.
Men där många proletärförfattare lämnar hatet över orättvisorna öppet och frätande söker hans huvudpersoner en väg till besinning, och det sker framför allt genom bibelläsning och ett accepterande av det kristna budskapet i Jesu Bergspredikan. Det viktigaste är att lära sig älska människorna. Det räcker inte med förändringarna av de yttre villkoren. Människans inre måste reformeras och det sker genom väckelsen, frälsningen.
De var i samma belägenhet som han, även om alla inte tänkte på det. Han drogs till dem. Han kände broderskap som aldrig förr med sina kamrater, och instinktivt kände också de hans förändring. Han kom dem närmare. Som en ensam frusen själ trängde han sig till de andra, blott för att även de var människor som led och längtade på samma sätt som han.
1939 flyttade Adrian Wennström tillbaka till Kalix, där han fått tjänst som pastor i missionsförsamlingen. Nu började han ett intensivt arbete på att förverkliga en gammal dröm om att få starta en folkhögskola i sin hembygd. Hans egen fattiga bakgrund och bildningstörst hade gjort honom till en stark förkämpe för folkbildningen och folkhögskoleidén. 1939 kunde Kalix folkhögskola äntligen invigas, med honom själv som första rektor.
Folkhögskolan krävde honom helt under många år och det dröjde ända fram till 1942 innan han kunde ge ut sin nästa roman, Icke min vilja, en hyllning till föräldrarnas enkla och strävsamma liv. Här har han bland annat skildrat väckelsen som drar fram över bygden, faderns val i ungdomen att bli en fattig kringresande predikant. Adrian fick med sin bok dela förstapriset i en romanpristävling tillsammans med Harry Sjöman. Tredjepristagare var en annan, ännu okänd prosaist, vid namn Ulla Isaksson. Under åren fram till 1952 gav han ut ytterligare några romaner. Handlingen i dem kretsar kring huvudämnena arbetarkampen och den religiösa väckelsen. Den sista i raden, På ny rot, var en berättelse om två unga sågverksarbetare som inte ser någon dräglig framtid i Norrbotten och beslutar sig för att emigrera till Amerika. Oturligt nog hade samma år en annan författare vid namn Wilhelm Moberg gett ut en roman på samma tema. I skuggan av Utvandrarna var Adrian Wennströms bok chanslös…
Den som läst Adrian Wennströms romaner beklagar att han med sin ovanligt stora talang inte fortsatte att skriva. Men för honom själv var folkbildningen en lika stor sak som författandet. Han hade upplevt fattigdomen och obildningens förbannelse och såg sin chans att få göra en konkret insats ute i verkligheten. Efter 1952 var grundandet av Framnäs folkhögskola i Öjebyn hans stora livsprojekt, och han blev under många år dess entusiastiska och drivande ledare. Adrian Wennströms föreläsningar och morgonsamlingar finns fortfarande i gott minne hos lärare och elever som var med. – Det formligen bubblade ur honom av kvickheter och poesi, berättar en före detta kollega och tillägger: Om man kom in i hans trollkrets lämnade man den aldrig. Efter pensioneringen hade han hoppats kunna ta upp skrivandet igen. Så blev det inte. Han hade aldrig sparat sig och de sista åren var han en trött och sliten man, också fördystrad av familjesorger. 1976 dog han, 71 år gammal.
Adrian Wennström var en kämpande kristen humanist med en stark tro på människans egenvärde. Såväl samhällsradikalismen som den religiösa övertygelsen formade honom som författare och folkbildare. Hos honom var dessa två saker alltid lika levande – och i högsta grad förenliga: ”En dag var han klar med vad han ville. På kvällen steg han upp vid eftermötet och bekände sig vilja följa Kristus. Någon egentlig konflikt mellan sin kristendom och sitt förhållande till arbetarrörelsen hade han aldrig erfarit. En fullt naturlig föreningspunkt fann dessa två i hans eget starka rättfärdighetskrav och hans ungdoms hänförelse för förbättrade villkor åt den egna klassen, där han mött så mycken nöd och så mycket bittert, handfast elände.”
view all 14
Adrian Wennström's Timeline
| 1905 |
June 4, 1905
|
Ytterbyn 8, 1/96 mtl, Nederkalix, Norrbottens län, Sverige (Sweden)
|
 |
| 1945 |
7, 1945
|