Carl Fredrik Meinander

Professorn, fil.dr Carl Fredrik Valdemar Meinander avled i Helsingfors den 23 augusti 2004. Med honom förlorade finländsk arkeologi en av sina mest tongivande forskare under efterkrigstiden. Carl Fredrik Meinander föddes i Helsingfors den 6 oktober 1916 i en familj med antikvariska traditioner – fadern K. K. Meinander var intendent vid Nationalmuseet och en av landets ledande konsthistoriker. Efter studentexamen från Svenska Normallyceums klassiska linje 1934 inledde han sina studier i arkeologi vid Helsingfors universitet, men de avbröts av vinterkriget. Meinander tillhörde den generation som fullgjorde sin värnplikt och deltog i bägge våra krig under nästan fem års tid. Han avlade dock sin fil.kand.examen 1943; det är kännetecknande för tiden att den muntliga sluttentamen inför läraren A. M. Tallgren försiggick under en permission på Ekbergs café. Efter kriget tjänstgjorde Meinander åren 1947–1970 som amanuens och intendent vid Arkeologiska kommissionens arkeologiska avdelning. Samtidigt verkade han 1955–1971 som docent i förhistorisk arkeologi vid Helsingfors universitet och utnämndes 1971 till professor i ämnet. Han var en uppskattad föreläsare och en frejdad debattör. Meinanders vetenskapliga verksamhet behandlar vårt lands alla förhistoriska perioder med tonvikten lagd på stenåldern. Han ledde en stort antal utgrävningar av rösen i Österbotten, av stenåldersboplatser i Saimenområdet och på Åland. Sina resultat publicerade han i omfattande artiklar och han utgav även några större arbeten, om Österbottens förhistoria. Meinanders doktorsavhandling av 1954 behandlade bronsåldem i Finland. I denna, liksom i en samtidigt utgiven bok om stenålderns slutskeden betonar Meinander, i motsats till tidigare forskning, att stenålderns kulturmönster kan spåras i bronsåldern, vilken i sin tur utan större dramatik övergår i äldre järnålder. Meinander återkom till frågan i en omfattande artikel 1969. Han kunde otvetydigt visa, att Alfred Hackmans allmänt hyllade tes, enligt vilken finnarna flyttade in till landet först under århundradena efter vår tideräknings början inte mera kunde försvaras. Meinanders forskningar kring frågan om befolkningskontinuitet hör till efterkrigstidens stora vinningar inom finländsk arkeologi. Meinanders tid som forskare, docent och professor inföll under en tid, då arkeologin genomgick ett flertal förvandlingar. Den av samhällsvetenskaperna inspirerade ”nya arkeologin” gjorde sitt genombrott i den anglosaxiska världen. De förhistoriska skeendena uppfattades framförallt som lagbundna system, formade av ekonomiska och sociala faktorer och de förhistoriska samhällena utforskades och skildrades med tillhjälp av etnografiska och marxistiskt inspirerade antropologiska modeller. Meinander följde noggrant med utvecklingen in om den arkeologiska forskningen och diskuterade den med kolleger och elever, men han blev aldrig någon inbunden teoretiker. Han insåg det arkeologiska fyndmaterialets betydelse för tolkningen av de förhistoriska processerna. Meinander var sekreterare, styrelsemedlem och 1973–1977 ordförande för Finska fornminnesföreningen och kallades till dess hedersledamot 1995. Han var ledamot av Finska Vetenskaps-societeten sedan 1960, av Suomalainen tiedeakatemia från 1976 och mången nylänning minns honom med värme som äldre medlem av och inspektor för Nylands nation.

Källa: SFV 2005 kalender https://www.sfv.fi/Site/Data/2942/Files/sfv-kalender-pdf/SFV-kalend...

http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl_Fredrik_Meinander

http://runeberg.org/kuka/1978/0585.html