Caspar Jacobson Weiser

It is not often that a poet loses his head for a single couplet, but this seems to have been the fate of Caspar Weiser, Professor of Lund in Sweden. At first he showed great loyalty to his country, and wrote a panegyric on the coronation of Charles XI., King of Sweden. But a short time afterwards he appears to have changed his political opinions, for when the city was captured by the Danes in 1676, Weiser met the conqueror, and greeted him with the words:--

_Perge Triumphator reliquas submittere terras, Sic redit ad Dominum, quod fuit ante, suum_.

This verse was fatal to him. The Swedish monarch recovered his lost territory; the Danes were expelled, and the poor poet was accused of treason and beheaded. (Books Fatal to Their Authors by P. H. Ditchfield) /Weiser was pardoned/

Prost i Fjelie. Hyllade 18/8 1676 Kristian V med ett hyllningskväde. Efter slaget vid Lund ställdes W. inför rätta och dömdes till döden för högförräderi. Benådad med landsflykt. Skrev 8/12 1677 en avbön i vilken han förklarade sig ha förtjänat dödsstraff och lovade att aldrig mer stämpla mot Sverige. Fick tjänst i Norge.

Manntall for Krigshjelpen i Christiania 1683: Christiania Bye med der wed anfördte Sohn, Höllen og Huidsteen sampt Watterland och Piberwigen. [riksdaler-ort-skilling] Geistlige Lector Magist. Casper Weiser 4-0

CASPER JACOBSSON WEISER. Om Hansfödelse-år och ort samt föräldrarnes namn har man ingen underrättelse. Sedan Han vid Academien i Köpenhamn 3 ganger förut sâsom Respondens försvarat lärda afhandlingar, disputerade han derstädes 1653 under Professor Bartbold Bartholiniis för Magister - graden. Förordnad 1655 till Rector Scholae i Christianstad, flyttades han 1660 till lika beställning i Lund. Med bibehållande af denna syssla blef Han utnämnd d. 21 Januar. 1669 till Physices Professor vid der varande Académie och fick derjemte Fjelie till prebende-pastorat. Efter Professor Caseii befordran till General-Auditeur, bief Han 1671 Poëseos Professor. Året förut hade Han praesiderat for en disputation, den enda han i Lund utgifvit. Under denna tíden íorfattade och utgaf han 2:ne skrifter, begge in folio: Laurea Apollinis et Musarum Londinensium, och Musarum Tripudium in Caroli XI, Regis Sveciae, coronationem. Snart visade han likväl, huru liten mening han halt med denna sednare skriften, da Han vid Danska härarnes inbrott i Skåne 1677, med ett bâde pâ Latin och Danska författadt qväde lyckönskade Konimg Christian tili sin ankomst, kallar honom Spes jacentis terra? och yttrar bland annat denna önskan:

Perge Triumphator reliquas submittere terras;

Sic redit ad Dominum, quod fuit ante, suuin;

med denna bifogade Danska tolkning: »Saa kommer Ejermanden til sitt.» — För detta brottsliga uppförande blef han kallad inför den i Malmö nedsatta Commissionen och der dömd till döden; men bevekt af hans Hustras förbön, förvandlade Svenske Kommgen straffet i landsflyktighet, sedan han betygat anger öfver sitt grofva brott, oflentligen äterkallat skriften och lofvat att sedermera aldrig med râd eller dad stämpla emot Riket och dess inbyggare. Han begaf sig derefter till Dannemark, blef Theol. Lector vid Gymnasium i Christiania, och dog 1686. — Gift med Elisabeth Rhumand, dotter af Professorn i Köpenhamn Wolfgang Rhumand.

18c von Dübeln 1. с. Sectio 3, рас. 291; Limlfors 1. с. pars poster, png. 126; Alberti Thura Jtlea Historiae LittcrarisE Danortnn pajf. 86; Worms Lexicon 2 Del. sid. 55!), och 3 Del. sid. 842, samt Sommclii Skânska Clericiets Historia sid. 127). (Biographiske underrättelser om professorer vid Kongl. universitetet i Lund ... Av Magnus Laurentius Staahl)

WEISER, CASPER JAKOBSSON.

Om denne äfventyrares härkomst, födelseort och år vet man numera ingenting. År 1645 Student i Köpenhamn, 1653 Philos. Mag., befordrades han 1655 till Rector Scholae i Christianstad, transporterades 1660 i enahanda beställning till Lund, der han äfven erhöll "ett canonicat om 21 coloni capitulares." Med vilkor att få behålla både rectorat och canonicat mottog han 1669 K. fullmakt att vara Pbys. Prof. vid det nyligen stiftade Carolinska universitetet, en plats, hvartill han dock synes varit mindre beqväm än hugad. Att mannen dock ansågs såsom en god eröfring åt Akademien, slutar man likväl deraf, att ban utom ofvannämnde emolumenter äfven fick behålla Fjelie socken såsom praebende.

Huru ban som lärare uppfattat sin vetenskap, kan iahemtas dels af en terminus repertoire för hans föreläsningar som finnes i Stenhockska manuseript-samlingen, dels af en "dissertatio physica de corporis naturalis caussis per accidens, Fortunn scilicet et Casu; item de Monstris", som ventilerades 1670, och är tillegnad . Generalgouv. Frih. Gustaf Baner och de It. General-Commissarier, Riksråderne Frih. Johan Gyllenstjerna och Claes Rålamb, försedd med ståtliga gratulations-carmina. Disputationen innehåller 5 ark och ar en ypperlig tidsbild från vår hederliga Carolinas första dagar. Vi tillåta oss att i korthet redovisa för innehållet af detta lärda arbete. Redan dedicationen har sitt värde, särskildt såsom typisk figur. Den förebildar en mycket sednare tids akademiska rökoffer åt höga personer, som läckts bedra Lunds universitet med nådiga besök. Dedicationen förliknar de K. General-Commissariernas, Riksråden JobanGyllenstjernas och Claes Rålambs påhelsning i Lund vid det besök de gamle yEthioper, enligt Homeri berättelse, engång bade af Jupiter och andra gndar gom lemnat den glada Olympen för att fagna de dödligas blickar med tolf dagars samvaro. Carolinska Akademiens glädje vid de höge Gen.Commissariers ankomst skall vida bafva öfverträffat de Israeliters tacksamhetskänsla, dä de fingo intaga det frukthara landet Gosen. Anspelande på disputationens titel, ser författaren i sagde besök mindre en tillfällig lyckans tillskyndelse än en högre gudomlig skickelse. Det vore icke den blinda fortuna, utan försynen man hade att tillskrifva detta besök, hvilket äfven kunde förliknas vid Obed-Edoms hugncliga påhelsning af förhundsens ark, som icke utan stor frukt och mycket jubilerande blef nedsatt i Obed-Edoms ringa hus för en tid af trenne månader. Och likasom de tre englarne, hvilka gästade Abraham och Loth, kommo dessa till tröst och välsignelse, men de vanartige Sodomiter till förskräckelse och straff, så darrade nu alla ogudaktige, bakdantare, latehukar och alla andra mönstra bland menskligheten, då deremot alla gudfruktige, sannskyldige och öfverheter lydaktige menniskor voro fattade af en outgrundelig fröjd vid 00. Exc:rs annalkande m. m.

Sjelfva afbandlingen är mera linguistisk än physikalisk; vi förbigå de afdelningar, som på ett scliolasliskt systematiserande sätt visa skillnaden mellan fortuna och en sus, och begifva oss till den tredje, mera uppbyggliga, "de Monstris." Till monstra räknar förf. allt sådant i naturen, som väcker häpnad och förundran, t. ex. järtecken, skrockmärken, faseliga meteorer, cometer, aérolither, vädersolar, missfoster, till bvilka sistnämnde förf. räknar mulåsnan, leoparden, varulfTen m. fl. djurslag, som han anser tillkomna genom en *'onaturlig comroixtio animalium." Till vidundren hänför han äfven jättar, pygmaeer, hvalfiskar, slägtet Leviathan, eldsprutande drakar, centaurer och "den egyptiska Sphinx." Orsaken till alla dessa naturens aberrationer igenfinner förf. i de onda andarnes inflytelse på verldsalltet, hvilket alltifrån Lucifers fall fått en viss benägenhet att lyda satans förderfliga anvisningar. Särdeles i stjernverlden skall Demiurgen drifva sitt spel; dernäst har han mest att skaffa i Egypten och i allmänhet uti Afrika, favadan ordspråket: Quid novi ex Africa? I sin theori om ahortiva alster är förf. nog utsväfvande och här våge vi knapt följa honom längre, ne offendantur verecundiae leges. Conceptionens hemlighet tyckea isynnerhet hafva lockat hans båg. Om den prodsctira inbillningskraftens verksamhet under graviditets-tillståndet har han djerfva föreställningar. Vis naturae forroatrix sen plastica är honom den bästa förklaringsgrund till sadana vidunderliga gestalter som — Bncephalus, Hermaphroditen, Bovigenia, d. ä. "kreatur som äro till hälften oxe, till hälften menniska" m. fl. mythiska jordinvånare, hvilka den gode mannen betraktar såsom rent historiska. Angående ändamålet med alla dessa monstra kan förf. ej göra ett med Augustinus, som antager att de äro danade "propter pulchritudinem universi." Prof. W:s mening är att vidunder tillskickas oss ofvanefter 1. ut peccata nostra arguant, 2. ut futuram aliquam poenam denuncient. Afbandlingen afbrytcs plötsligen med dessa ord: "Sed manum de tahula! Det är nemligen fara värd t, att om vi dröjde ännu längre vid målningen af vidunder, sjelfva vår disputation skulle komma att synas vidunderlig." Biographen hoppas dock det hästa, hvad lärarens omdöme beträffar rörande denna afhandling. Den är emellertid ett äkta barn af vår Carolina från de menlösa tiderna. Med syster Gustaviana stod det ej mycket annorlunda till vid samma tidskifte; vi hafva åtminstone sett mer än en physico-philosophisk och — theologisk disputation utgifven i Upsala kring 1670-talet, som ej gifver W:s efter bvarken i obekantskap med samtida utrikes physikaliska insigter, ej heller i ostörd dogmatism. Som bekant är, var det först med Prof. Bilberg, som den philosophiska kritiken slog upp ögonen i Upsala. I Lund vaknade den med Christ. Papke, som med Cartesianska blickar reviderade både empiriska och metaphysiska kunskapsfält. Sedan inslumrade den åter, ända tills Andreas Ilydelius framstod som fullrustad kämpe mot scholasticismens förmöglade doctriner, hvilka derefter aldrig låtit förspörja sig i Lund. Ty man säge om Lars Laurell, Mattheus Fremling och hans närmaste efterträdare hvad man vill; icke hafva de varit förvillade af ontologiska quidditeter, qualitates occultae, vädersolar, centanrer, varulfvar, leoparder, hvalfiskar, cometer och andra "faseliga meteorer." Det är åtminstone ej under sådana gestalter som den lärda vidskepelsen gäckat Lunds professorer i en sednare tid.

Efter Prof. Weiser hafva vi i behåll ännu ett minnesmärke af hans akademiska method. Det är en repertoire för physiska disputations-collegier, hållna höstterminen år 1670, hvilken han insändt jemte sitt diarium till Cancellers-embetet och som finnes i Stenhockska manuseript-samlingen. Derur må följande utdrag lemnas:

"Dispntalio XIX, habita in collcgio Prof. tVsisrri 19 Nov.1670. Qtuestio 1. An tres siat Hominis partes essentiales, quarum prima corpus, secunda anima, tertia spiritussit? Negatur. Qu. 2. An in hotnine praeter animam rationalem etiam detur nnima sensitiva nec non vegetativa? Negatur.

Qu. 5. Anne omnes anima* rationales ejusdem sint perfectionis? Aflirmatur. ete.

. Disputatio XX, halita S6 Nov. 1670.

1. Anne ossa vivant et nutriantur? Affirmatur.

2. Anne quaedam ossa sentiant? Affirm.

3. Anne plures costas foeminae habeant quam viri? Neg.

4. Anne os Hyoides sit os peculiare? Aflirm. ete.

I nära 170 ar stod nemligen denna lärostol, väl icke Alldeles ointagen vid denna högskola, men dock beklädd af lärdomsidkare, som mäste fördela sina offentliga föreläsningar på flera vetenskapsamnen. Sä börde physiken en lång tid till en af medicinska professionerna, blef sedan sammanslagen med den s. k. Philosophia naturalis, fördelades derefter mellan Mathem. och andre Medic. Professorn, hvilka borde vexelvis med sina resp. vetenskaper hvartannat år föreläsa Physik; sammanslogs längre fram med Historia naturalis, hvilken ända till år 1812 omfattade Botanik, Zoologi, Mineralogi, Ekonomi, Chemi och Physik. Då först blefvo de tvenne sistnämnda disciplinerna uthrutna ur denna vidtomfattande profession, som And. Joh. Retzius i 25 ars tid ensam förrättat, och skulle bilda ett gemensamt läroämne för Jonas Albin Engeström. Denne måste dock året derpå eller 1813 låta physiken fara för att så mycket mer kanna fördjupa sig i chemien. Jonas Brag, Astron. Observator, måste då öfvertaga physiken tillsammans med stjernkunskapen, hvilken sednare alltintill denna tid tillhart den mathematiska professionen, hvars innehafvare var på engång "Cosmographus eller Ptolemaicus" och "Euclidaeus." Ändtligen bevärdigades physiken år 1839 med en egen Professor, densamme som ännu i dag, understödd af sin custos och suppleant, den utmärkte vetenskapsmannen och Phys. Adj. Samuel Munck af Rosenschöld, upprätthåller vetenskapens anseende vid Carolinska universitetet. Alla dessa vidtherömda physici från en sednare tid kunna väl icke sägas vara i någon närmare bildningsskuld hos sin förste företrädare, men i ett afseende äro de dock af Casp. Weiserus betin» gade och han försvarar således väl sin plats i den akademiska culturhistorien. Föröfrigt är språnget mellan Casper Weiser och Gustaf Harmens, utnämnd Professor i Experi-mental-physiken vid samma universitet under första hälften af 18:de arh. icke större än mellan Harmens och And. Johan Retzius och Carl Fredr. Fallen m. fl. Prof. af samma skola. Ty enar Harmens kunde på 17o0 talet förfäkta det J. R. Virginska försöket och ville förklara detta pheno- men, som skulle bevisa vexternas fröförvandling, t. ex. hafre- fröets metamorphos till räg, enligt samma naturlagsomför- mår att insektlarfven öfvergår till puppa och puppa till fjäril,' och dä Harmens på fullt allvar trodde att, om man plan- terade en apricoskärna, deraf genom en helt naturlig pro- cess kunde framkomma ett morellträd, är lians bildningsgrad i den organiska chemien ej sardeles upphöjd öfver vår W:s. Och huru långt hade väl den Carnlinska universitetsbild- ningen hunnit framom Harmens ståndpunkt uti en Retzii eller Fallens föreläsningar och candidatexamina, då dessa heders- män ännu efter år 1810, ja den sednare ända mot slutet af 1820-talet, voro i stånd att nitälska för läran om naturens fyra elementer och förkasta såsom en obehörig innovation Berzelii Theori om metallernas och andra odecomponerade kroppars oxidation? Var icke t. ex. Prof. Fallen i sin åsigt om enkla naturkroppar nog naiv att då han af en Phil. Can- didat vid ett offentligt examenstillfälle på begäran om upp- gift på något exempel af enkel kropp fått sig presenteradt ett stycke svafvel, Professorn blef helt misslynt och svara- de Candidaten: "hur kan han vara så enfaldig? svafvel är ja gult och gifver lukt ifrån sig — icke kan det vara en enkel kropp? Nej låt oss bli vid det gamla systemet och ej fråga efter Berzelii galenskaper." Öfvergången från Physices Prof. Retzius till den nav. representanten af tidehvarfvets högsta bildningsgrad vid Carol. Akad. inom samma vetenskap, år dock uaturligen förmedlad genom Pbys. Prof. Jonas Brag, med hvilken besagde disciplin verkligen ryckte fram i l!):de århundradets plan, på hvilken rörelsen ännu fortsättes af dess efterträdare som således i sina leetioner meddelar hvarje nytt physikaliskt rön, ända till verkningarne af den dia- magnetiska kraften, hvilken för närvarande så mycket ven- tileras i Europas tidskrifter. Men — ätervändom till vår Casper. Vid de höge general-commissionernas besök, hvarom ofvan nämndt är, blef ban af dem befunnen så litet oumhärlig för Akademiens heder och förkofran, att de satte honom på "reduetionsstaten." Deras förslag godkändes af regeringen och han blef således •fsatt från Physiska professionen. Innan frågan var fullt afgjord, besvärade han sig i ett bref till Cancelleren Gr. G. O. Stenhock af d. 31 Julii 1670, och i ett sednare bref af d. 28 Nov. s. å., sedan hans reduction förmodligen redan var beslutad, begär han af Cancelleren att blifva "promoverad till Log. et.' Metaphys. Prof. efter Canutus Habn."

Denna profession fick han väl ej, ty dermed skulle en lika grundlig philosophant, E. O. Historiarum et Eloquentiae Prof. Nicol. Wolff accommoderas för den exquisita skicklighet och nit. hvarmed han "informerat unga grefven" d. å". Carl Otto Stenhock, en son till Alsad.-Cancelleren; men i stället utnämndes Weiser på våren 1671 till Poeseos Prof. vid Lunds universitet efter den "reducerade" Cassius som nu tagit sin själ i sina hand och gått in vid arméen. Förgåfves remonstrerade Pufendorf deremot såsom Prorector inför Cancellersembetet. "Att anställa en egen professor i poesien", skrifver han i ett belänkande af den 1 Aug. 1670, "det lönar näppeligen mödan, helst när man vill menagera och reducera och alltså mindst hör införa onödiga professioner för att accommodera sadana personer som Weiserum, utan synnerliga meriter. Bäst kunde väl poesis vara appendix till en eller annan profession, isynnerhet som versmakeriet sasom en fri konst alltid varit räknadt bland de brödlösa studier." En annan auetoritet, Prof. och sedermera Akad. Curatorn Dr Christian Foss skrifver till samme G. O. Stenbock, i ett slags officielt utlåtande: "Mag. Casper Weiserus hafver hvarken ingeniura eller judicium och är nihil minus quam poeta. Kan derföre ingen frukt skaffa hvarken vid skolan eller akademien, men begår stundom sådane actioner som äro akademien och honom sjelf till stor despect. Eljest är han flitig och lahoriosus nog och skall, så vidt han förstår och kan eftertänka, icke lätteligen göra orätt. Vore att önska det Kongl. Maj:t nådigt ville förunna honom Förlöf och Ströö och i hans ställe betro skolan conrectori, den unge Prof. Baggero (den samme som några år derefter blef vid 29 års ålder utnämnd till biskop öfver Seelands Stift, dertill likväl förholpen af sin svåger, den mäktige Storcancelleren Gr. Griffenfelt), som är en flitig och qvick nng man och lärer med år och tid blifva en god och nyttig academicus, fastän han ännu hafver blott confusam scientiam" m. m.

Detta allt oakladt blef Ex professorn Weiser, som sagdt är, Poeseos Professor och titgaf kort derefter ett latinskt Carmen in folio, "Laurea Apollinis et Musarum Londinensium" kalladt, som naturligtvis skulle bevisa att han hade poetisk kallelse. Det är af en ledig versification, men föröfrigt icke en gång prosodiskt rigtigt. Innehållet är eländigt smicker, mindre åt Phoehus Apollo än åt DD. KU. Exc:rs gudamakter och andra Carol. universitetets jordiska skyddspatroner. Uti sin "Eris Scandica" anspelar Pufendorf enstädes på det oändligt löjliga i denna Cancellersförgudning, hvilken han förmenar här hafva brutit halsen af sig. Den store förf. hade val minst föreställt sig att en slik afgudadyrkan skulle kunnat utan himlens näpst fortsättas vid detta lärosäte ända in emot sednare hälften af nittonde århundradet. Vid K. Carl XF:s höga kröning uppvaktade Poésos Prof. W. med ett rökelsekärl, "Tripudium Musarum in Caroli XI:mi coronationem", som spridde lika ljuflig lukt omkring sig. Hade H. Maj:t gittat läsa denna sin apotheos, skulle han troligen funnit sig förnärmad deraf såsom af ett allt för långt drifvet gyckel med sin höga personlighet. Men lyckligtvis hade hans moder, Riks-enkedrnttningen i förening med Hrr Figrelius-Gripenbjelm och Johan Gyllenstjerna m. fl. förstått att genom en god uppfostringsmethod förekomma den unge Konungens frestelser att göra bekantskap med alla sådane det lärda kryperiets försök att skämma hort en snndare smak i hans oförderfvade själ.

Att W. ej varit utan en viss talent i romerska språkets behandling, särdeles då ban endast var hunden af detta språks yttre techniska lagar, visade han vid mer än ett tillfälle; särdeles i sina s. k. carmina gratulatoria, mot hvilka man egentligen blott kan anmärka, att de äro väl mycket couperade och desultoriska samt något öfverflödande på sökta ljudfall, ordlekar, antitheser och alliterationer. Såsom prof på hans "versmakeri" valja vi ett lofqväde till Candidat Bagger (densamme hos hvilken Akad. Curatorn Dr Foss funnit "blott confusam scientiam", men som det oaktadt innan kort blef biskop), då denne responderade pro gradu philos. för en dissertatio de Ostracismo." Början deraf lyder salunda:

Virtutis sidas splendescit; surgite cjurcso Quos Amaryllis habet: Limluite delieias tenerisque Capidinis arva Spernite, Pliocbus adest Eous, vetulas extendens lumine rimas, Surgite, surgite lo! Surgite, Pieridum chorus intrat liiuina vestra, Conglomerate pedcs. Oss tillkommer nu att betrakta W. från en mera prosaisk sida, nemligen såsom Consistorialis. I Lunds Akademic-domhöcker spelar han ock en röle, nemligen den af misshandlad oeh förtrykt. Hans cbarakter lärer varit ganska maculerad, ty de fleste af hans colleger faafva gjort "supercilier" mot honom, men sjelf yttrar baa sig ganska beskedligt till protocolls, livilket tyckes förråda en viss moralisk svaghet hos en vid andra tillfällen så skrytsam man. Tre ganger blef han af Consistorium vid Rectorsvalen förbigången, när den äran hordt tillkomma honom, nemligen i Maj 167S, Nov. s. å., samt nästföljande vårtermin, och skulle blifvit det flere gånger, om ej Akademien kort derefter blifvit upplöst i följd af Danskarnes infall.

Genom sin politik har Prof. Weiser vunnit en sorglig märkvardighet. Då danska konungen, Christian V., år 1676 förde sina till en hörjan segrande vapen mot Sverige och nalkades Lund, blef han i Aug. månad af den beställsamme ~W. emottagen med ett hyllningsqräde, författadt både pä danska och latin. Skalden önskar inkräktaren lycka till Skånes eröfring, kallar honom "Spes jacentis terrae" och har bland andra följande uttryck:

Perge Triumphator reUquas submitlere terras!

Sic redit ad Dominum, quod fuit ante, sunm.

Denna stroph, oaktadt i det danska exemplaret öfversatt med:

"Saa kommer Eiermanden til sitt igen" väckte dubbel förargelse hos alla redliga Caroliner, emedan man tog det ordet suum för genitivus pluralis och påstod' att versmakaren dymedelst "hade förliknat de svenske vid •en svinabjord." För detta högförräderi blef poeten instämd för den Kongl. General-commissionen i Malmö, hvars ordförande, Generalgouvern., Frih. Sperling, dömde vår Casper till att halshuggas, ett straff som han redan låtit öfvergå förrädaren, Frih. Krabbe och hvilket han äfven tillernat den såsom öfverlöpare anklagade Prof. Josua Schwartz. Anspelande på de begge Lunds-professorernas namn, hade den stränge bämnaren Sperling haft det bekanta uttrycket: "Er wolle etlicher Blut sehen, sie möchten Schwartz oder Weiss heissen." Den blodiga domen kom dock ej att på någondera af dem gå i verkställighet, ty Schwartz kom lyckligen undan genom flykt till Köpenhamn mot slutet af år 1677, och W. fick på sid hustrus förhön nåd af Carl XI som förvandlade dödsstraffet till ständig landsflykt och ålade W. att genom offentlig afhön återkalla den brottsliga skrifvelsen som blef bränd af hödeln på Stortorget i Malmö den 16 Dec. 1677. En handskrifven copia af Weisers afhön finnes på Lunds Akad. bibliothek och må här hörjan deraf intagas: "Jag undertecknad, Casper Weiserus, f. d. Poéseos Professor i Lund, Kector Scholae dersammanstädes samt Pa•tor i Fjelie, bekänner härmed offentligen för hela verlden, allom igemen och enhvar isynnerhet, lå närvarande som frånvarande, så födde som ofödde; att jag mera af lättfärdig ostadighet rörd än af skälig orsak dertill drifven, hafver uti förlidne är 1676 den 16 Aug. helt obetänksamt några carmina på latinska och danska tungomålen af mig sjelf sammanskrifne, af trycket låtit utgå och dermed icke allenast •visat den särdeles förnöjelse och glädje som jag öfver Sveriges rikes och dess undersåters betryck och undergång samma tid hade fattat, utan ock den ringa vördnad och helt förkolnade kärlek, jag mot min allern. Konung och Herre draga roande, alldeles upptäckt och tillkännagifvit, i det jag med samma förargeliga skrift 1. gratulerar och lyckönskar Konungen i Danemark och dess vapen, som han dock mot ingen annan hade fört än mot min allern. Konung och rätte Herre, Sveriges Krona och dess underliggande provincier";m.m. På detta sätt landsförvist från Sverige^ begaf sig W. till Köpenhamn, der han vistades under loppet af år 1678, i stort'armod och betryck. Den första uppmuntran han af danska regeringen erhöll för sitt välförhållande, bestod i ett anslag af 20 daler från det s. k. legatum Hopnerianuin. Kort derefter utnämndes han till Theol. Lector vid Gymnasiet i Christiania, der han i denna egenskap afled år 1696. Hans olyckliga hustru, märkvärdig derigenom att hennes förhön räddade mannens lif, hette Lisbeth Rhumann, dotter af den bekante Prof. i Köpenhamn, Wolfgang Rhumann. Skrifter: Se ofvan.

/Källor: Stenbockska mscriptsamlingen pa Lunda universitets bibliothek.—Stiht, om Lunds Prof. — Skånska Skolverkets Hist. af I. B. Biet». — Cons. Akad. protocoll.) P- G. A. Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige svenska män