Friherre Erik Palmstierna

https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Palmstierna

https://sok.riksarkivet.se/SBL/Presentation.aspx?id=8021

http://www.adelsvapen.com/genealogi/Palmstierna_nr_220#TAB_8

Erik Kule Palmstierna, född 10 november 1877 i Stockholm, död 22 oktober 1959 i Florens, var en svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker (till 1911 liberal, därefter socialdemokrat). Han var sjöförsvarsminister 1917-1920, utrikesminister 1920 samt envoyé i London 1920-1937. Eftersom han trots sin högadliga börd var socialdemokrat, brukade han kallas "Röde baronen" (ett epitet som annars, och av helt andra skäl, oftast har tillkommit Manfred von Richthofen). Palmstierna grundade hösten 1908 diskussionsklubben "Vi", som kom att samla en stor del av sin tids yngre radikala politiker.[1] Palmstierna tillhörde de ledande bland de svenskar, som förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland till Sverige, och på det viset lösa den så kallade Ålandsfrågan.[2] Erik Palmstierna var riksdagsledamot i andra kammaren 1909-1920, åren 1909-1911 för Stockholms stads valkrets och därefter för Stockholms stads andra valkrets. Han tillhörde liberala samlingspartiet fram till 1911 men övergick 1912 till socialdemokraterna. I riksdagen var han bland annat ordförande för andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1910-1911 och ledamot i bevillningsutskottet 1912-1917. Som riksdagspolitiker arbetade han bland annat med socialpolitiska frågor, men lämnade också in motioner om exempelvis grundlagsfästande av Sveriges permanenta neutralitet. Palmstierna var drivande för grundandet av Svenska stadsförbundet, och blev dess förste sekreterare, med andre sekreteraren och vännen Yngve Larsson vid sin sida.[3] Palmstierna var son till diplomaten Carl Fredrik Palmstierna och fick två söner, läkaren Kule Palmstierna och historikern Carl-Fredrik Palmstierna, och dottern Margareta, gift de Seynes. Palmstiernas grav återfinns på Protestantiska kyrkogården i Florens.[4]