Gunnar Hlíðarenda / Hámundarson

Gunnar was a great warrior — he is described as nearly invincible in combat. According to Njáls saga, he was a powerful, athletic man "capable of jumping his own height in full body armour, both back and front". He was a skilled archer, and in close combat his weapon of choice was the atgeir, which scholars consider to have been a halberd or glaive of some sort. He was said to have taken this famed weapon in battle from a man named Hallgrímur, while on a Viking raid to the island of Eysýsla (Saaremaa in present-day Estonia - see detailed account on that page).

Gunnar was also a skilful stone-thrower, able to hit enemies between the eyes from miles away, and an excellent swimmer. There was supposedly no game at which he had an equal. His behaviour was always polite, but firm — he gave good advice, and was kind and mild, yet he was not thought of as an intelligent man because of his way of talking. However, Gunnar's wise insights and deep understanding strongly suggested that he was as smart as he was handsome. He was loyal to his friends and kept good company. Gunnar has been called "handsome and beautiful of skin and had a straight nose, turned up at its tip. He was blue-eyed and keen-eyed and ruddy-cheeked with thick lustrous hair, blond and well-combed." He was described as the most beautiful man in the world, and as having no equal

http://en.wikipedia.org/wiki/Gunnar_H%C3%A1mundarson

Gunnar Hámundarson, även kallad Gunnar på Hlidarende och Gunnar på Lidarände, är en av hjältarna i Njáls saga.

Han har en gård som heter Hlidarende och är bäste vän med Njál. Gunnar är stark, stilig och skicklig på att slåss.

Gunnar gifter sig med Hallgerd Hoskuldsdotter. Hallgerd är stolt, hämndlysten och tjuvaktig och ställer till stora problem för Gunnar, bland annat en fejd mellan Gunnars och Njáls familjer (jämte Bergtora som hon blev osams med). Eftersom Gunnar och Njál är bästa vänner förlikas de hela tiden under fejden genom att betala varandra skadestånd fram och tillbaka istället för att hämnas.

Vid ett annat tillfälle ger Gunnar Hallgerd en örfil för att hon har stulit mat från en gård som heter Kirkjubö, och Hallgerd svär på att hämnas.

Gunnar blir inblandad i olika fejder och till slut blir han dömd till tre års landsförvisning alternativt fredlöshet på tinget. Han tänker åka men när han sitter på hästen på väg att rida från gården tittar han ut över åkrarna och slås av hur vackra de är. Berömda är hans ord "Fager är liden, aldrig har den synts mig så fager som nu", som han fäller innan han bestämmer sig för att trots allt stanna, fullt medveten om att han då är fredlös.

Gunnar blir anfallen av sina fiender på Hlidarende, och kämpar tappert. Han dödar två av sina angripare och sårar sexton. Han skulle kanske ha klarat sig om inte hans bågsträng hade gått av. Han ber Hallgerd tvinna en ny sträng av sitt hår, men hon påminner honom om örfilen hon fått och vägrar därför, trots att en ny bågsträng kunnat rädda hans liv. Nu blir han till slut dödad av sina numerärt överlägsna fiender.

»Giv mig av ditt hår två lockar och sno med moder min mig en bågsträng.»

»Står dig något på spel?» spörjer hon.

»Mitt liv», svarade han, »ty aldrig skola de komma åt mig, så länge jag kan bruka min båge.»

»Då skall jag minnas örfilen», sade hon. »Ej rör det mig, om du värjer dig längre eller kortare.»

När Gunnar har dött blir han en draug, och hans son Hogne och Njáls son Skarphedin hör honom sjunga en sång i sin gravhög och tolkar den som att han vill att de skall hämnas hans död.

Gunnars far hette Hamund. Mor till Gunnar är Rannveig, vars funktion i sagan förutom att ingå i en stamtavla är att kritisera Hallgerds onda gärningar. Via sin mor är Gunnar släkt med bland andra Mård Valgardsson, som är en skurk som intrigerar mot både Gunnar och mot Njáls söner.

Gunnar och Hallgerd fick två söner: Hogne och Grane. Hallgerd hade en dotter i ett tidigare äktenskap, och hon blev bortgift till Gunnars morbror Traen. Dessa två fick en son som hette Hoskuld och senare dog till följd av Mård Valgardssons intriger.

Ref; ”188 (Svenska folkets underbara öden / I. Forntiden och medeltiden intill 1521)”