Häradsdomare Henrik Simla

Häradsdomhavande över Dala hundare. Häradsdomare Sundborn (W) 1406 - 1420

http://runeberg.org/fkefrandal/303/0288.html

Henrik Simla. Uppräknas bland tingsrättens i Stora Kopparberget medlemmar 1406-07-00 och bevittnade 1406 ett dombrev. Köpte Karlborn i Sundborns socken, Kopparbergs län 1414-11-14. Kallar sig i ett av honom utfärdat fastebrev 1417-12-08 häradsdomhavande över Dala hundare. Levde ännu 1437 och förde då en femuddig stjärna i vapnet.

Gift 1:o med Kerstin.

2:o med Helga Olofsdotter, vilken överlevde honom.

Från Wikipedia

Ekeblad, svensk frälseläkt från Dalarna vars med säkerhet äldsta kända stamfader är häradsdomhavanden i Dala hundare Henrik Simla (nämnd 1406-1437) som i vapnet förde en femuddig stjärna. Hans sonson, Nils Jakobsson (nämnd tidigast 1485), gifte sig med Brita Andersdotter vars ätt förde ett eklöv i sin vapensköld och vars son, Anders Hansson (d 1543), upptog moderns vapensköld. Han införlivade som en av Gustav Vasas förtroendemän genom rika giften bl.a. godset Stola som blev ättens stamgods där generationer av ättens medlemmar med iver kom att bedriva samlarverksamhet inom de religiösa, litterära, historiska och genealogiska områdena, senare känt som Stolaarkivet.

Vid introduktionen på riddarhuset 1625 (under nr 35) kallades ätten först Ekelöf innan namnet 1634 ändrades till Ekeblad då en finsk adlig ätt detta år introducerats med samma namn. Av ovan nämnda Anders Hanssons sonsöner bör nämnas bröderna Christopher (1592-1664) och Jöran Ekeblad (1596-1631). Den förstnämnde deltog med utmärkelse i trettioåriga kriget men är mest känd som författare av visor och dikter influerad av tidens fromhetsliv med en tydlig religiös prägling. Brodern Jöran blev även han militär och deltog med utmärkelse i kriget i Preussen och sedan i Gustav II Adolfs tyska krig, blev slutligen överste för sedermera Skaraborgs regemente 1630, men sjuknade och dog i Schwerin blott 35 år gammal. Med Christophers sonson, den tappre krigaren, slutligen generalmajoren och landshövdingen Claes Ekeblad d.ä. (1679-1737) upphöjdes han så som den adliga ättens sista medlem i friherrligt stånd 1711 och i grevligt stånd 1719.

Ättens mest kända medlem var den sistnämndes son, statsmannen, kanslipresidenten, riksrådet m.m. greve Claes Ekeblad d.y.. Hans son, generalmajoren greve Claes Julius Ekeblad (1742-1808), stod på god fot med Gustav III och räknades till den intima kretsen kring konungen. Han var även en flitig dagboksförfattare som gav ut 7 band från åren 1760-1766 som utgjort stoff till Oskar Levertins skiss "En gustaviansk ädlings levnadshistoria" (i "Från Gustaf III:s dagar", 1896) och ligga delvis till grund för N. Erdmanns arbete "Ur rococons lif" (1901).

Med en kusinson till sistnämnda, ryttmästaren C. A. Ekeblad, utslocknade ätten Ekeblad på svärdssidan 1827.

Kända medlemmar 

Claes Julius Ekeblad

Claes Ekeblad d.y.

Johan Ekeblad

Källor

Svensk biografiskt lexikon

Adliga ätten EKEBLAD, nr 35, utdöd.

Gammal frälsesläkt. Introducerad 1625 under nr 69. Uppflyttad i riddareklassen

1689 under nr 35. Ättens sista levande medlem upphöjd i grevlig värdighet

1719-12-31.

Redan på 1300-talet förekomma bröderna Karl och Lars Ingebjömssöner, vilka

bevisligen förde ett eklöv i skölden. Lars Ingebjörnsson, som kallas väpnare

1346 och ännu 1379, var hertiginnan Ingeborgs fogde på Dåvö 1360 och erhöll

förvaltningen över Dalarne 1362. Hans änka Kristina Magnusdotter, som i

vapnet förde tvenne vingar, namnes 1383. Karl Ingebjörnsson, som 1341 var i

marsken Anund Finvedssons tjänst, kallas väpnare och fogde i Dalarne 1351,

var häradshövding i Åkers härad 1366 och levde 1370. Han var 1348 gift med

Katarina Fadersdotter. Lars dog utan att lämna manliga avkomlingar. Karl

efterlämnade sonen Folke Karlsson, väpnare 1377–1386, som 1379 skänkte jord

till Vårfruberga kloster för lägerstad åt sina avlidna systrar Kristina och

Katarina, samt 1386 – tydligen på dödsbädden – gav sin fästmö jungfru

Katarina Stefansdotter sin gård Rönöholm för hennes livstid. Han var död 1387

och efterlämnade inga bröstarvingar. Riddarhusgenealogien giver Karl

Ingebjörnsson ett andra gifte med Ingegerd Nilsdotter till Öja i Närke och ännu

en son Peder Karlsson. Detta är dock såsom framgår av arvstvisten mellan Nils

Nilssons till Traneberg och fru Ingegerds till Öja avkomlingar (Ht X.) ej

grundat på verkligheten. Fru Ingegerd till Öja, gift andra gången med riddaren

Nils Kettilsson, efter vilken hon var änka 1344, hade i ett föregående, ej vidare

känt gifte, dock ej med Karl Ingebjörnsson, en son Peder Karlsson, som förde

eklövet i vapnet. Dennes sonson Jöns Karlsson all Berg på Ön, underlagman i

Västmanland, hade sönerna Karl Jönsson till Berg och Palne Jönsson. Den

senare efterlämnade icke manliga avkomlingar, den förre, som sålde

fädernegården till Sten Sture 1483, hade i sitt gifte med Inga Jönsdotter sonen

Anders Karlsson, som 1513 kärade till fädernegården Berg, rådman i Stockholm

och halshuggen i Stockholms blodbad 1520. – Vidare uppger

riddarhusgenealogien att nämnda Jöns Karlsson hade en broder Michel Tasto.

Detta är dock en på fri hand gjord konstruktion för att genom honom förena den

på riddarhuset introducerade ätt, som förde eklövet, med Ingebjörnssönema, en

förment släktskap, varom äldre släktforskare intet känna. Förutom att av

nämnda arvstvist framgår att Jöns Karlsson varit sin faders enda arvinge, visa

urkunderna (RHKn.) att Michel Tasto, som 1463 säljer sitt mödernes arvgods

Oppeby i Helgesta socken, i Södermanland, varit son av Magnus Michelsson

Tasto till Oppeby, som 1410 gifte sig med Ingegerd Erwastdotter. Bada förde

eklövet i skölden. De bevarade urkunderna känna intet om Michel Tastos

efterkommande, men riddarhusgenealogien giver honom en son Gottschalk

Tasto och sonson Jakob i Simla, vilken senare skall hava varit stamfader för en i

Dalarne och Västmanland bosatt ätt med eklövet till sköldemärke. En son till

denne Jakob uppgives hava varit Hans Jakobsson till Krokfors och Sundby. I

tvenne uppsatser i Personhistorisk tidskrift för år 1923, h. 2–4, har Helmer

Lagergren behandlat ätten Ekeblads ursprung. Av denna utredning framgår, att

nedanstående Henrik Simla kan uppställas såsom släktens äldste kände

stamfader. Han tillhörde en frälsesläkt i Dalarne, som förde en femuddig stjärna

i vapnet. Vapenförändringen synes hava ägt rum först på 1500-talet, då Anders

Hansson till Stola upptog sitt möderne vapen, ekbladet.

---

Henrik Simla. Uppräknas bland tingsrättens i Stora Kopparberget medlemmar 1406-07-00 och bevittnade 1406 ett dombrev. Köpte Karlborn i Sundborns socken, Kopparbergs län 1414-11-14. Kallar sig i ett av honom utfärdat fastebrev 1417-12-08 häradsdomhavande över Dala hundare. Levde ännu 1437 och förde då en femuddig stjärna i vapnet. Gift 1:o med Kerstin. 2:o med Helga Olofsdotter, vilken överlevde honom.

Gammal frälsesläkt. Introducerad 1625 under nr 69. Uppflyttad i riddareklassen 1689 under nr 35. Ättens sista levande medlem upphöjd i grevlig värdighet 1719-12-31. Redan på 1300-talet förekomma bröderna Karl och Lars Ingebjömssöner, vilka bevisligen förde ett eklöv i skölden. Lars Ingebjörnsson, som kallas väpnare 1346 och ännu 1379, var hertiginnan Ingeborgs fogde på Dåvö 1360 och erhöll förvaltningen över Dalarne 1362. Hans änka Kristina Magnusdotter, som i vapnet förde tvenne vingar, namnes 1383. Karl Ingebjörnsson, som 1341 var i marsken Anund Finvedssons tjänst, kallas väpnare och fogde i Dalarne 1351, var häradshövding i Åkers härad 1366 och levde 1370. Han var 1348 gift med Katarina Fadersdotter. Lars dog utan att lämna manliga avkomlingar. Karl efterlämnade sonen Folke Karlsson, väpnare 1377–1386, som 1379 skänkte jord till Vårfruberga kloster för lägerstad åt sina avlidna systrar Kristina och Katarina, samt 1386 – tydligen på dödsbädden – gav sin fästmö jungfru Katarina Stefansdotter sin gård Rönöholm för hennes livstid. Han var död 1387 och efterlämnade inga bröstarvingar. Riddarhusgenealogien giver Karl Ingebjörnsson ett andra gifte med Ingegerd Nilsdotter till Öja i Närke och ännu en son Peder Karlsson. Detta är dock såsom framgår av arvstvisten mellan Nils Nilssons till Traneberg och fru Ingegerds till Öja avkomlingar (Ht X.) ej grundat på verkligheten. Fru Ingegerd till Öja, gift andra gången med riddaren Nils Kettilsson, efter vilken hon var änka 1344, hade i ett föregående, ej vidare känt gifte, dock ej med Karl Ingebjörnsson, en son Peder Karlsson, som förde eklövet i vapnet. Dennes sonson Jöns Karlsson all Berg på Ön, underlagman i Västmanland, hade sönerna Karl Jönsson till Berg och Palne Jönsson. Den senare efterlämnade icke manliga avkomlingar, den förre, som sålde fädernegården till Sten Sture 1483, hade i sitt gifte med Inga Jönsdotter sonen Anders Karlsson, som 1513 kärade till fädernegården Berg, rådman i Stockholm och halshuggen i Stockholms blodbad 1520. – Vidare uppger riddarhusgenealogien att nämnda Jöns Karlsson hade en broder Michel Tasto. Detta är dock en på fri hand gjord konstruktion för att genom honom förena den på riddarhuset introducerade ätt, som förde eklövet, med Ingebjörnssönema, en förment släktskap, varom äldre släktforskare intet känna. Förutom att av nämnda arvstvist framgår att Jöns Karlsson varit sin faders enda arvinge, visa urkunderna (RHKn.) att Michel Tasto, som 1463 säljer sitt mödernes arvgods Oppeby i Helgesta socken, i Södermanland, varit son av Magnus Michelsson Tasto till Oppeby, som 1410 gifte sig med Ingegerd Erwastdotter. Bada förde eklövet i skölden. De bevarade urkunderna känna intet om Michel Tastos efterkommande, men riddarhusgenealogien giver honom en son Gottschalk Tasto och sonson Jakob i Simla, vilken senare skall hava varit stamfader för en i Dalarne och Västmanland bosatt ätt med eklövet till sköldemärke. En son till denne Jakob uppgives hava varit Hans Jakobsson till Krokfors och Sundby. I tvenne uppsatser i Personhistorisk tidskrift för år 1923, h. 2–4, har Helmer Lagergren behandlat ätten Ekeblads ursprung. Av denna utredning framgår, att nedanstående Henrik Simla kan uppställas såsom släktens äldste kände stamfader. Han tillhörde en frälsesläkt i Dalarne, som förde en femuddig stjärna i vapnet. Vapenförändringen synes hava ägt rum först på 1500-talet, då Anders Hansson till Stola upptog sitt möderne vapen, ekbladet.