Helga Ingeborg Henriksson

Intervju år 1982 med Helga Henriksson, f. Wikström, f. 14/11 1897, Haparanda. Intervjuare: Gösta Wikström, Övertorneå.||Jag föddes i min mormors kammare på Aasanniemi (Aasa-hemmanet) , i Juoksengi. Mamma var då bara 17 år. Mamma och pappa flyttade så till min morbror Arvid, som var målare och hade ett hus vid landsvägen (nuv. målare Niskas; Levi Niska är Arvids fosterson). Vi fick disponera pörtet och ena kammaren. Morbror Arvid var ungkarl och bodde själv i den andra hörnkammaren i huset. Sitt målararbete utförde han i en verkstadsbyggnad, som fanns på gården. Morbror Arvid gifte sig på gamla dagar med Eva Johanna Toolanen i Juoksengi (Tiehaaran Eva).|Mamma har berättat, hur hon vid ett tillfälle lade sig på golvet i pörtet och diade Edit. Jag var då ännu inte fyllda två år. Mamma somnade där hon låg - och när hon vaknade, var allting i rummet vitt. Jag hade fått tag på ett mjölskrin (" jauho-salkkari”) och strött ut kornmjölet över hela rummet och också över henne, så att hon knappt fick upp ögonen.|Jag började skolan, medan vi bodde hos Arvids. Småskolan var hos "Kraatari-Oskari" (Skräddar-Oskar), där gick jag båda åren. Det huset brann senare upp med skolbänkar (långbänkar) och allt. Som lärare hade jag Anni Mörtberg. Hon var bra som lärare, var länge i Juoksengi. Edit hade väl henne också, kanske också Hugo. I folkskolan hade dom då en sämre lärare, Anna Wallström från Kukkola, som inte lärde barnen ett dugg. Hon satt där bara och läste romaner och lät tiden gå.|När jag skulle börja i folkskolan, var jag glad över att få så kort väg till skolan, bara över landsvägen. Skolan, det var nuvarande bönhuset. Men i den vevan flyttade vi till ett eget hus i Aasanniemi och jag fick lika lång väg till skolan som jag haft förut. I folkskolan fick jag Engström som lärare. Han visste, att jag inte tyckte om mitt namn Helga och kallade mig därför för Ingeborg, utom när han var på dåligt humör. Vi var omkring 65 elever i "Engströms skola", klas...

GEDCOM Note

<p>MINNEN</p><p>Intervju år 1982 med Helga Henriksson, f. Wikström, f. 14/11 1897, Haparanda. Intervjuare: Gösta Wikström, Övertorneå.</p><p> </p><p>Jag föddes i min mormors kammare på Aasanniemi (Aasa-hemmanet) , i Juoksengi. Mamma var då bara 17 år. Mamma och pappa flyttade så till min morbror Arvid, som var målare och hade ett hus vid landsvägen (nuv. målare Niskas; Levi Niska är Arvids fosterson). Vi fick disponera pörtet och ena kammaren. Morbror Arvid var ungkarl och bodde själv i den andra hörnkammaren i huset. Sitt målararbete utförde han i en verkstadsbyggnad,som fanns på gården. Morbror Arvid gifte sig på gamla dagar med Eva Johanna Toolanen i Juoksengi (Tiehaaran Eva).</p><p>Mamma har berättat, hur hon vid ett tillfälle lade sig på golvet i pörtet och diade Edit. Jag var då ännu inte fyllda två år. Mamma somnade där hon låg - och när hon vaknade, var allting i rummet vitt. Jag hade fått tag på ett mjölskrin (" jauho-salkkari”) ochstrött ut kornmjölet över hela rummet och också över henne, så att hon knappt fick upp ögonen.</p><p>Jag började skolan, medan vi bodde hos Arvids. Småskolan var hos "Kraatari-Oskari" (Skräddar-Oskar), där gick jag båda åren. Det huset brann senare upp med skolbänkar (långbänkar) och allt. Som lärare hade jag Anni Mörtberg. Hon var bra som lärare, var länge i Juoksengi. Edit hade väl henne också, kanske också Hugo. I folkskolan hade dom då en sämre lärare, Anna Wallström från Kukkola, som inte lärde barnen ett dugg. Hon satt där bara och läste romaner och lät tiden gå.</p><p>När jag skulle börja i folkskolan, var jag glad över att få så kort väg till skolan, bara över landsvägen. Skolan, det var nuvarande bönhuset. Men i den vevan flyttade vi tillett eget hus i Aasanniemi och jag fick lika lång väg till skolan som jag haft förut. I folkskolan fick jag Engström som lärare. Han visste, att jag inte tyckte om mitt namn Helga och kallade migdärför för Ingeborg, utom när han var på dåligt humör. Vi var omkring 65 elever i "Engströms skola", klasserna 3-6. En del av eleverna satt på långbänkar runt omkring</p><p>salen medan andra satt i bänkar på golvet. Då det blev skrivning, fick vi byta plats. Vi som gick i femman och sexan fick hjälpa till med undervisningen och Jag var duktig i skolan och fick ofta läsa med dom lägre klasserna, som då satt på långbänkarna.</p><p>:Emma Alamaa kom till Juoksengi som vikarie för Engström, som var sjukskriven. Hans nerver klickade. Vårarna var värst för honom, då var han ofta på dåligt humör. Som vikarie fick Emma ha alla fyra klasserna i två veckor. Emma gifte sig sedan med John Taavo. (Grymmin Jonne). Tidigare fick en lärarinna avgå, om hon gifte sig, men det blev ändring på detta den här tiden. Som tur var.</p><p> </p><p>Jag hade henne bara dom där tva veckorna, som hon vikarierade för Engström. Edit hade henne längre tid. Vi hade skrivning,läsning och räkning och lite annat också. Vi fick sjunga mycket, för Engström tyckte om sång. Emma däremot kunde inte sjunga. Vi fick lära oss psalmer också, fast Engström inte tyckte om kristendom. När jag skulle börja min konfirmationsundervisning, ville mamma att jag skulle få en extra timme hos Engström. Hon ville att jag skulle vara duktig. Visst fick jag det, lovade han. ”Men varför just i kristendom? Det finns viktigare ämnen att läsa." Jag fick vara med på extratimmen, som Engström brukade ha någon eftermiddag i veckan för elever, som hade svårt för sig.</p><p>I skolan kunde Engström bli fullständigt rasande och slog eleverna. Emil Warpenius misshandlade han svårt, han slog och sparkade honom. Man undrar om örfilarna gav honom hans dåliga hörsel, eller om han hörde dåligt redan då. Edit skakade han om en gång, så att ena skon flög lång vig. Edit hade remmat upp skorna. Lärarna den här tiden kunde behandla sina elever som dom ville.</p><p>Engström hade telefon i kammaren innanför skolsalen. Ingen annan i byn hade telefon. När t.ex. handlanden "Kauppa-Jussi" (Johan Suup) fick telefon, han bodde 1 km från skolan, fick man skicka budefter honom. Det hände ju då och då. Engström blev svartsjuk på honom men det var han på alla karlar, också på pappa, fast han inte vågade visa det. Han visste, att han kunde få stryk, förpappa var häftig och stark. När Engströms yngsta dotter Ragnhild föddes, fick mamma bud att komma till Engströms. På vägen mötte hon sin syster Evelina, som kom därifrån, och fick klart för sig, vad det var fråga om. När mamma väl var inne hos Engströms, tog han upp flickan och lade henne på bordet och frågade, vem hon var lik. Mamma hade svaret färdigt: "Hon är lik gumman däri köket" - Gumman, som låg i en soffa i köket och som moster Mina skötte om i många år, var Engströms mor. Moster Mina hade det svårt på många sätt.</p><p>I vårt nya hus i Aasanniemi, sompappa själv timrat, var det väldigt kallt. Det var dåligt med isoleringen. Morbror Arvid hade Eva Johanna Toolanen som hjälp, och han gifte sig med henne samma år vi flyttade till Aasanniemi, 1906. Arvid var då över 40 år. Att gifta sig med en Aasa-pojke var för Eva Johanna liksom att stiga i graderna. Hennes bror Tiehaaran Pekka var stolt över henne. Han kunde börja en mening med "Minun sisareni Eva Johanna….. " ("Min syster Eva Johanna…) Ofta hann han inte längre. Han blev avbruten av Ville: "Ja Kaja kans" ("Och Kaja också"). Kaja (Karin) var också en syster och var lite barnslig. Pekka fick alltså ofta inte prata färdigt, förrän brodern Ville skrek: "Ja Kaja kans”. Det blev sedan liksom ett talspråk i byn. Bröderna Tiehaaran (Vägskäls-) Pekka och Ville var roliga. Villes gård, nära Tinas, var "syöttöpaikka", där forkarlarna stannade och utfodrade sina hästar och själva fick mat och dryck. Allting transporterades med häst, framför allt på vintern, den här tiden. Gården ägdes senare av sonen Johan ("VilIen Jussa"), som varit i Amerika. (Huset är numera Ronny Keisus sommarstuga nära Wikströms)</p><p>Anton Ollonen fanns i Juoksengi, giftmed Maja. Släkten hade troligen haft soldatnamnet Ollon, flyttat från Sverige till Finland, där namnet förfinskat. Efter Antons död gifte Maja om sig med "Puonan Bernhardi". Puona var något slags öknamn, han hette egentligen Syväniemi. Maja hade två barn i första giftet, en pojke och en flicka. När Anton dog, blev pappa utsedd till pojken Isaks förmyndare. Mamman dugde inte till det,hon var ju kvinna. Isak var därför till oss då och då i penningärenden. Isak är död nu, men hans hustru Aurora lever och bor vägg i vägg med mig här i pensionärsbostaden. I andra giftet hade Maja dottern Taimi, som gifte sig med en Öystilä från Vuono. Paret flyttade till Juoksengi, där Maja hade gård. Puonan Bernhardi hade bra röst, man kunde höra honom sjunga på någon timmerflotte ibland. Bernhard hade något talfel, han kunde inte säga K. Därför lät det ganska lustigt då han sjöng:</p><p>Ukko ja Akka ne saunassa tappelit,</p><p>minä vaan sekkaan halkoja nakkelin, nappasnakkari, nappasnakkari</p><p>näin nätin polkan laulelen (soittelen) vaan.</p><p> </p><p>Konfirmationsläsningen ägde rum i Övertorneå. Där samlades barn från många byar i kommunen. Jag bodde hos farfar i Turovaara. En präst som hette Larsson undervisade oss på hösten. Man läste två veckor på hösten och tre på våren, gick fram till påsk. Vi hade vår undervisning i gamla folkskolan, en tvåvåningsbyggnad, som också var kommunalhus på något sätt. På nedre botten fanns tre salar, den mellersta avsedd för sammanträden och i den satt vi, ett hundratal konfirmander, byavis.</p><p>När jag kom till skolan, tittade Larsson i mina papper och fann att jag var för ung. Jag hade ännu inte fyllt 14 år, skulle göra det om några dagar. "Du får komma till prästgården i morgon, så får vi prata om det här med kyrkoherden". Kyrkoherde var gamla Wallin ("Kualapappi": "drägel-prästen"). Jag gick dit i stor spänning, tyckte det skulle vara väldigt tråkigt, om jag inte fick börja i undervisningen. Jag var ovanligt lång och skulle ju vara ännu längre, om jag var tvungen att vänta ett år. En stor elev kallades ofta för "täti" (moster) eller "äiti" (mor), och det var jag rädd för. Nåja, prästerna beslöt att jag skulle få börja läsa. "Du fyller ju 14, innan vi slutar, och du har fina betyg. Glad var jag, och ännu gladare blev jag, när jag i skolan, upptäckte, att det i vår grupp fanns två flickor, som var större än jag. En av dem var från Jänkisjärvi. Överkalix-eleverna var också stora. Jag slapp bli kallad "moster". Hos farfar hade jag det bra. Han var omgift med Maja Hietala. Innan jag for till Övertorneå, skrev pappa till farfar och frågade, om jag fick bo hos honom, men pappa fick aldrig något svar. När jagkom till Övertorneå, gick jag inte direkt till farfars, utan låg över hos postföraren, som jag åkt med. Dagen efter kom min kusin Elma Baltzare, som bodde hos farfar, och hämtade mig. Farfar var arg, han tyckte det var självklart att jag skulle bo hos honom och att det var barnsligt av pappa att skriva och fråga om en sån sak. Farfar var mycket mån om mig, och Maja var också snäll.</p><p> </p><p>Elma (g. Sjöberg) var dotter till min faster Mina i hennes första gifte med Baltzare från Tärendö. De gifte sig i Amerika. Baltzare omkom i en gruva. Mina kom till Sverige med sin dotter och lämnade henne hos sin moster Kemi i Puostijärvi, när hon återvände till Amerika. Där gifte hon om sig med Karl Torneus från Övertorneå. "Kemin täti" blev sjuk och dog, och Elmafick flytta till sin morfar i Turovaara, där hon sedan växte upp. Elma hade det bra där, även om farfar var en brummbjörn, som inte förstod sig på barn precis. Elma var liksom avundsjuk på mig, som hade ett hem med föräldrar som älskade mig. Jag tyckte synd om henne.</p><p> </p><p>Farfar hade varit mycket sträng mot sina egna barn och framför allt pappa, som var äldst, hade fått mycket stryk. Ofta fick han stryk också för det hans syskon hade gjort. Ett kvastskaft kom till flitig användning. Ännu när pappa var volontär, han var då 17 år, rök farfar på honom med kvasten. Men då högg pappa tag i honom. Hör du, gubbe, nu är det slut med att ge stryk. Nu är det en annan du har att göra med". Och så kramade han farfar ordentligt. Som vuxen mindes pappa sin far med bitterhet, sin mor med kärlek och värme. Och innan han gifte sig, tänkte han, att skulle han få barn, skulle han aldrig slå dem. Och det gjorde han inte heller.</p><p> </p><p>Pappa tog fast anställning i det militära, då han var 17 år. Jag har träffat karlar på Seskarö, som hade varit volontärer i Notviken samtidigt. "Vi hade också kunnat bli tullare, men vi tyckte det var för dåligt betalt". De tjänade bättre vid sågen. Jag minns att pappa hade 75 kr i månaden, och när lönen sedan steg till go kr tyckte vi det var bra lön. Nog var det ekonomiskt svårt hemma. Men pappa jagade och fiskade, det var gott om hare och fågel i markerna, och det betydde mycket för hushållet.</p><p>Som barn var jag med pappa till Övertorneå ibland. Det kunde då hända, att pappa och farfar hade fått sig en tår på tand, och då sjöng dom. Farfar sjöng ofta:</p><p> "Sjung, sjung fågel i lund,</p><p>sommarens dagar varar blott en stund,</p><p>snart kommer höstenkulen och grå</p><p>men han sjunger ändå"</p><p>(eg. "och han sjunger ej då")</p><p>Pappa stämde då i med sin sång:</p><p> </p><p>"Minä se olen se laulaja-poika,</p><p>ja minulla on lauluääni.</p><p>Hej, illaIla minä laulelen vaan</p><p>että minulla on lauluääni.</p><p>Kun tä:mä poika se laulelee</p><p>niin se kauniisti kajahteelee.</p><p>Hej, seitsemän tyttöä tälläkin hetkellä päälleni ajatteelee"</p><p> </p><p>Farfar såg gärna, att pappa tog mig med sig. Vi åkte häst till Övertorneå. Själva hade vi ingen häst, så pappa lånade en, ofta hos IIUuentalos" (Happaniemis). I Övertorneå köpte pappa mjöl, vanligen 1 säck rågmjöl och 1 säck vetemjöl. På vägen till och från Övertorneå stannade vi alltid hos Sirviös i Yanhaniemi. Gamla husbonden där tyckte om pappa, och där blev både människor och djur ompysslade. Sonen Isak selade av hästen och tog in den i stallet, medan pappa och jag fick mat och kaffe. Gubben Sirviö var väldigt rar och snäll och tyckte om barn.</p><p> </p><p>När jag skulle döpas, skrev pappa ett brev till farfar och bjöd honom till dopet. Detta framkom av ett brev, som Hugo hittat någonstans. Jag ville ha det, eftersom det handlade om mig, men Hugo ville behålla det för att skriva av det. Det blev då kvar hos honom. Hugo hade också hittat något Amerika-brev hos farfars.</p><p>Av pappas syskon minns jag Adolf och Viktor. Adolf arbetade i Kiruna. Han beslöt att fara till Amerika och kom därför hem till Övertorneå. Till farfars kom också en del ungdomar, bl.a. Malla Wikström, pappas kusin, och jag råkade vara där då. Det är enda gången jag sett Adolf. Viktor var då hemma hos farfar, han var bara unga pojken. senare skulle också han till Amerika, men hamnade efter en del krokvägar på Gottland. Där träffade han sin Julia och blev kvar där till sin död. Av pappas syskon for vidare Edvard, Mina, Manda och Hanna till Amerika. Hanna kom dock tillbaka till Sverige med sin man Isak Paavola. De hade gift sig i Amerika.</p><p> </p><p>Efter konfirmationen var jag hemma ett tag. Jag försökte förtjäna lite också. Jag minns att jag tvättade åt Grymmin Liinu. Hennes händer tålde inte tvätt. Det var ett grannlaga arbete, för allting var hemvävt. Jag fick inte använda tvättbräda, det var för hårt. Edit och jag arbetade också på åkrarna på hösten, t.ex. åt morbror Oskar. Vi skar med skära. Som betalning fick vi mjöl, och det var minsann välkommet, för vi hade inga åkrar hemma .</p><p> </p><p>Jag började på folkhögskolan i Övertorneå efter nyår, då jag fyllt 16 år, och där började också Elma. Jag gick vinterkursen och sedan sommarkursen. Rektorn hette Bosson och var från Skåne. Hans syster var också lärare. Efter Bosson kom Carlström, som redan var rektor för lantmannaskolan, en skola för sig. När jag slutat folkhögskolan, fick jag brev från min kusin Fanny Aasa, som hade tjänst hos dr Björnvall iGällivare. Hon skrev att Björnvalls ville ha ytterligare en flicka som hemhjälp. Fanny arbetade i köket. Hon hade talat om för frun, att hon hade en kusin, som ville ägna sig åt sjukvård och nog skulle ta platsen. "Ja, men det skulle ju passa bra med henne", tyckte fru Björnvall. Och så for jag då till Gällivare. Jag skötte om barnen, två pojkar, och fick också arbeta på mottagningen, bl.a. som tolk då det behövdes. Pojkarna slogs och bråkade våldsamt ibland, och det var ju störande för dr Björnvall, som kunde ha väntrummet fullt med folk. Det blev då mitt göra att lugna ner pojkarna. Pojkarna blev väldigt fästa vid mig. "Helga har fått bra betyg av pojkarna", sa frun en dag. Dom säger att hon är nästan som en pojke.</p><p>Jag var hos dr Björnvall över vintern. Mamma blev sjuk sommaren 1915, och jag måste resa hem. Edit tenterade in vid seminariet 1916 kom in där -fast hon hade bett till Gud, att hon inte skulle komma in. Hon ville inte stanna i Haparanda. Vanja och Gösta var ännu små, så det var arbetsamt för mig hemma den här tiden.</p><p>Emmy Granvik från Haparanda var lärarinna i Niskanpää och hälsade ofta på hos oss. Hon var mycket förtjust i Gösta och hade honom jämt i famnen. Hulda Mörtberg var jag också mycket tillsammans med och en del andra ungdomar i byn.</p><p>Jag var och hälsade på hos Granviks i Haparanda, och där träffade jag en flicka, som gav mig tips på en plats hos skohandlanden Sjöstedt. Jag var dit och fick platsen. Jag var 18 år då. Det var roligt att vara hos Granviks. Det var ett musikaliskt hem med flera instrument. Emmys syster Hanna, senare gift Ahlmark, spelade orgel.</p><p> </p><p>Medan jag var i Haparanda, bröt finska inbördeskriget ut, och jag fick höra många hemska berättelser från kriget. En massa ryssar, som fanns vid gränsen, sköts ned. När jag slutat hos Sjöstedts, var jag hemma ett slag, men fick sedan plats på lasarettet i Haparanda som sjukvårdsbiträde. Dit kom Eric Henriksson-Petäjäniemi med brutet ben, och vi träffades efter sjukhusvistelsen. "Här kommer dom med brutna ben och tar flickorna ifrån oss", sade doktorn. När jag vid ett tillfälle senare var på besök hos honom med min lill-pojke, talade han om att det kommit in en styrman från Seskarö med brutet ben. "Nå, hur gick det den här gången?" frågade jag. "Jo, han tog avdelningssköterskan från oss".</p><p> </p><p>Vi gifte oss 1920, det var bröllop hemma i Juoksengi. Vi dansade i "rekihuone" (lidret). Eric tjänstgjorde som polis i Juoksengi. Där föddes Torsten. Vi bodde hos Nikus, Ove Erikssons fars (Alfred) hemgård.</p>1922 flyttade vi till Karungi, där Eric fick landsfiskal Skärström till chef. Skärström kunde ingen bokföring och ville absolut ha med sig Eric till Seskarö. Eric var duktig i bokföring och annan pappersexercis. Vi tänkte stanna där högst ett par år men det blev fram till pensioneringen. Det var ganska hårda bud i tjänsten ibland i Seskarö, man visste inte, om han skulle komma hem levande. Efter pensioneringen fick Eric ALS, blev sämre och sämre. Det var svåra tider.