Henrik Jakob Wikar

Lasse Berg ”Skymningssång i Kalahari”, ss. 255-258: . . . Den tidigaste besökaren som fått en ordentlig inblick i deras [dvs bushfolkens] liv och som efterlämnat en nedskriven berättelse är Hendrik Jacob Wikar från Gamla Karleby i Finland som då tillhörde Sverige. Han var en av alla de äventyrare som på 1700-talet sökte sig till den holländska Kapkolonin på Afrikas sydspets. Det var ofta vinddrivna existenser, på flykt undan någon eller på jakt efter något, ibland folk som sjanghajats i någon europeisk hamnstad. Holländarna hade närmast ett sorts militärstyre därnere i Kap, och att hamna i deras tjänst var lite som att gå in i Främlingslegionen. Många stod inte ut, rymde, gick under och lämnade inga andra spår efter sig än någon rad i administrationens anteckningar. Ett undantag är Wikar som kom till Kapstaden som 21-åring 1773. Han hade universitetsstudier bakom sig. Hans liv i holländsk tjänst var inte föredömligt, det blev mest livligt festande, spelhålor och stora skulder. Efter ett tag stack han iväg och höll sig gömd under fyra och ett halv år. Mot slutet förde han den dagbok som finns bevarad. Då hade han gått norrut och nått trakter som knappt någon vit dittills besökt, in bland bergen och det öde stäpplandskap som ligger längs Oranjefloden vid gränsen till nuvarande Namibia. Han blev den förste europé som färdades längs floden, närmare 50 mil ända till trakten av Upington. Men han nådde aldrig in i Kalahari där de mest isolerade bushmännen fanns. . . . Wikars levande beskrivning grundades på kunskap och förståelse för de folk som bodde bortom Kapkolonins makt. Uppe i bergen och ödemarkerna norrut möter han boskapsskötande khoi-khoi. Där finns också enstaka svårt ansatta grupper bushmän, san, som dragit sig upp i bergen, undan konkurrensen från flera olika stridbara boskapsfolk. . . . Han förefaller inte ha haft några förutfattade meningar om dessa folk som han lever tillsammans med och är beroende av. De omnämns ofta som bröder eller fäder. Wikar får följa med bushmännen på jakt efter rötter, frukter, honung och smådjur, främst klippdassar. De lär honom hitta vatten och att utnyttja de frön termiterna samlat. Han imponeras av deras träffsäkerhet med sina pilbågar och får veta hur farligt pilgiftet är. ”På kvällen kan man på femhundra meters avstånd höra denna kör av röster och det taktfasta klappandet av händer som ändå låter musiken tydligt framträda. De anser att den största synden är att vara elak. Därför har de allt gemensamt och nekar aldrig varandra någonting.”

1769 Henrik Jakob Wikar 8871. * Kokkolassa 28.10.1752. Vht: maanmittari Pohjanmaalla Jakob Johan Wikar († 1755) ja hänen 2. puolisonsa Margareta Carlborg tämän 1. avioliitossa. Ylioppilas Turussa 1769 Wikar, Jac. Henr. Ostrob. _ 518. Pohjalaisen osakunnan jäsen 24.7.1769 [1769] Henric Jacob Wikar. D. XXIV Julii. Nat. D. XXVIII Octob. 1752. — Itä-Intian kauppakomppanian palvelukseen Hollannissa 1773, palveli kauppakomppanian sotilaana (sairaalan kirjurina) Kapkaupungissa. Pakeni pelivelkoja Etelä-Afrikan sisämaahan 1775 hankkien elantonsa metsästämällä ja keräilemällä sekä kirjasi päiväkirjaansa yksityiskohtaisia havaintoja paikallisten heimojen tavoista. Armahdettu ja otettu uudestaan kauppakomppanian palvelukseen 1779. Isäpuoli: Kemin kirkkoherra, FM Henrik Zimmerman 5887 (yo 1731, † 1771). Äidin isä: Närpiön kirkkoherra, FM Henrik Carlborg U634 († 1766). Velipuoli: sotilas Emanuel Wikar 7705 (yo 1753).

http://fi.wikipedia.org/wiki/Henrik_Jakob_Wikar