Jöns Gustafsson (sparre över pil)

Strömsnäs i Högsby socken. Född före 1556, blev minst 42 år. Död 25 september 1598 i slaget om Stångebro. (far 8092, 8093) Källor: Bo Persson och Olle Elm. Noteringar: det har diskuterats huruvida Jöns Gustafsson är far till Per Silkelocks hustru; NN Jönsdotter, och man har slutligen, genom olika dokument konstaterat att så är fallet. Jag har följt diskussionerna, som pågått under många år och funnit att skickliga släktforskare har konstaterat att Jöns är fadern. Jöns gifte sig med en ofrälse, vilket också har inneburit att det varit oklart om Jöns är sonen från Strömsnäs men även detta är utrett och konstaterat. Jöns Gustafsson och hustrun NN Jönsdotters far, Per Silkelock lär vara kusiner genom att Jöns Gustafssons bror var Per Silkelocks far. Källa: Olle Elm ”"Han köper Systertorp omkring 1590 och får fasta på gården 1592. Jöns ursprung bevisas av att han några gånger under 1570 talet anges tillhöra adeln i Handbörds härad, samt är boende på Strömsnäs gård, Högsby socken. Detta gör sannolikt att han är son till frälsemannen Gustaf Larsson på Strömsnäs, vilken nämns som levande sista gången 1575. John Axel Almquist anger utan källhänvisning i sitt frälsegodsverk att Gustav Larsson hade en son, Jöns” som 1577 var fänrik men som ”torde hava dött ung”. Källan för denna uppgift är troligen landskapshandlingarna för detta år där en uppgift finns att Jöns är ”fendrich wte”, d.v.s. ute i fält. Att han dött ung är dock felaktigt. Han kan följas i de militära rullorna från mitten av 1560-talet och ända fram till sin död, vid Stångebro år 1598. Det är ingen tvekan om att det är fråga om en och samma person. I samband med att Jöns, i strid mot gällande lag, gifte sig med en ofrälse kvinna i socknen, förlorade han, eller avsade sig möjligen frivilligt sitt frälse. Jöns bodde även under 1580-talet på Strömsnäs. Detta kan utläsas av tiondelängderna 1584, 1585, och 1589 då han redovisar tionde för gården. År 1587 beseglar han sina knektars löningslista på Strömsnäs. Från 1590 och fram till sin död bor han med familjen i Systertorp, Kristdala socken, en skattegård som han får lagfart på 1592. Därtill inlöste Jöns under 1590-talet Klo, Högsby socken, vari hans hustru hade arvsrätt. Av en tvist vid Handbörds häradsrätt framgår att hans dotterdotter Elisabeth Persdotter i Kristdala ännu 1647 anser sig ha arvsrätt i gården. Jöns militära karriär kan tidigast beläggas 1565 då han står bland officerarna i Truls skräddares fana och följande år, då han nämns med fänriks namn. Enligt en rulla över knektarna löneutbetalningar i november 1569 hade Jöns då titeln knekthövitsman. Denna befattning hade han endast under en kortare tid. Stora delar av 1570-talet har han tillbringat i Österled. Han får t.ex. den 19 oktober 1571 filbringafullmakt att uppbåda knektarna i Aspeland, Handbörds, Sevede, Tjust och Tunaläns härader. Förse dem var och en med en månads kost och därefter tåga mot Västervik där ”de båda skepp och annat gods för fodring bekomma skall”, för att därefter överskeppas till Finland. Den 1 september 1576 svarar kungen på brev från Jöns: ”om de knektar i Högsby och Fliseryds socknar som har rymt från Livland och är där nu för deras misshandel sakfälte till penningar och annat”. De skall enligt kungen inställa sig i Stockholm för ny överskeppning; böter frias ej om inte synnerliga skäl föreligger. Först hösten 1584 fick Jöns permanent befäl över fana, då hans överordnade Joen Gislesson vandrade vidare i karriären och blev fogde på Borgholms slott. Att med bestämdhet säga något om Jöns militära bravader låter sig inte göras. Helt klart är dock att den fana han tillhörde tjänstgjort åtskilligt på främmande mark. I 1575 års avkortning anges att de knektar i Joen Gislessons fana som varit brukade i Finland ska få vissa skattefriheter, 1578 sägs samma sak om knektar som brukats i Livland. Jöns anges då uttryckligen befinna sig i Finnland. Enligt kungligt brev daterat i Stockholm den 28 juni 1583, skulle Joen Gislesson uppbära ersättning för den skada han led vid belägringen av Nöteborg. Rimligtvis är den belägring som åsyftas den som ledde fram stormningen av nämnda fäste i oktober 582. Utifrån dessa ströuppgifter om Joen Gislessons fana kan man påstå att Jöns, då han 1584 blev knekthövitsman, hade åtskilliga års erfarenheter av livet i fält. Jöns fick 1579, enligt ett nu förekommit kungligt brev, som fänrik i Joen Gislassons fana, förläning på två gårdar i byn Norra Valåkra, Högsby socken. De tillhörde kungens eget arvegods och gavs på behaglig tid, vilket innebar att de kunde dras in när kungen så önskade. Det var inte gårdarna som var själva förläningen, utan skatten som utgick från dessa. Det årliga värdet uppgick till 10 pund smör, 12 dagsverken och skyldighet att hålla 12 hästar med foder. Att förläningen utgick framgår av de avkortningslängder som förvaras i landskapshandlingarna på Riksarkivet. Dessa gårdar brukades av kungens landsbönder. I takt med att tjänsteåren blev fler och befattningen högre, ökades även lönen. Från åtminstone 1587 har Jöns också halva Sevede härads kronotionde i förläning. Eventuellt ändrades denna förläning runt 1592 till att istället gälla Tunaläns tionde. Att Jöns hela tiden, i de kommande inbördesstriderna stått på kungens sida är tveklöst (lojal medarbetare, egen anmärkning). Oroligheterna kulminerade under sensommar och höst 1598. Den 4 augusti detta år tillkännager kung Sigismund att de åtta knekthövitsmän, varav Jöns är en, i Småland och Västergötland som i hans frånvaro olagligen blivit avsatta av hertig Karl, nu träder till sina forna befattningar. De skall omgående föra upp krigsfolket till Västergötland, där Per Nilsson i Sjösås och Torsten Lindormsson, tar befälet över ryttare och knektar och för dem till Östergötland. Knappa två veckor senare skriver Sigismund till Jöns att denne på sin väg norrut inte ska på mot Söderköping, som var tänkt, utan ska dra avsides åt Gryt och Ringarum, mot Stegeborg, på det att kan inte ska komma ”oförvarnat” i klander med hertigens trupper som besatt alla allmänna vägar. Kungen råder honom också att slå följe med Gustav Brahe, överst över kungens krigsfolk på tåget från Kalmar mot Linköping, för att lättare kunna försvara sig. I slutet av månaden skriver hertigen starkt, argumentiva brev till knektarna i flera av kungen fänikor, bl.a. den som Jöns för befäl över och försöker att få dessa att desertera från sina hövitsmän. Av allt att döma ger argumentationsbreven inga större resultat. Den 25 september samma år står slaget vid Stångebro i Linköping, varvid Jöns stupar på kung Sigismunds sida.”” Källa: Humlenäsboken, sid 177 - 178

Strömsnäs i Högsby socken. Född före 1556, blev minst 42 år. Död 25 september 1598 i slaget om Stångebro. (far 8092, 8093) Källor: Bo Persson och Olle Elm. Noteringar: det har diskuterats huruvida Jöns Gustafsson är far till Per Silkelocks hustru; NN Jönsdotter, och man har slutligen, genom olika dokument konstaterat att så är fallet. Jag har följt diskussionerna, som pågått under många år och funnit att skickliga släktforskare har konstaterat att Jöns är fadern. Jöns gifte sig med en ofrälse, vilket också har inneburit att det varit oklart om Jöns är sonen från Strömsnäs men även detta är utrett och konstaterat. Jöns Gustafsson och hustrun NN Jönsdotters far, Per Silkelock lär vara kusiner genom att Jöns Gustafssons bror var Per Silkelocks far. Källa: Olle Elm ”"Han köper Systertorp omkring 1590 och får fasta på gården 1592. Jöns ursprung bevisas av att han några gånger under 1570 talet anges tillhöra adeln i Handbörds härad, samt är boende på Strömsnäs gård, Högsby socken. Detta gör sannolikt att han är son till frälsemannen Gustaf Larsson på Strömsnäs, vilken nämns som levande sista gången 1575. John Axel Almquist anger utan källhänvisning i sitt frälsegodsverk att Gustav Larsson hade en son, Jöns” som 1577 var fänrik men som ”torde hava dött ung”. Källan för denna uppgift är troligen landskapshandlingarna för detta år där en uppgift finns att Jöns är ”fendrich wte”, d.v.s. ute i fält. Att han dött ung är dock felaktigt. Han kan följas i de militära rullorna från mitten av 1560-talet och ända fram till sin död, vid Stångebro år 1598. Det är ingen tvekan om att det är fråga om en och samma person. I samband med att Jöns, i strid mot gällande lag, gifte sig med en ofrälse kvinna i socknen, förlorade han, eller avsade sig möjligen frivilligt sitt frälse. Jöns bodde även under 1580-talet på Strömsnäs. Detta kan utläsas av tiondelängderna 1584, 1585, och 1589 då han redovisar tionde för gården. År 1587 beseglar han sina knektars löningslista på Strömsnäs. Från 1590 och fram till sin död bor han med familjen i Systertorp, Kristdala socken, en skattegård som han får lagfart på 1592. Därtill inlöste Jöns under 1590-talet Klo, Högsby socken, vari hans hustru hade arvsrätt. Av en tvist vid Handbörds häradsrätt framgår att hans dotterdotter Elisabeth Persdotter i Kristdala ännu 1647 anser sig ha arvsrätt i gården. Jöns militära karriär kan tidigast beläggas 1565 då han står bland officerarna i Truls skräddares fana och följande år, då han nämns med fänriks namn. Enligt en rulla över knektarna löneutbetalningar i november 1569 hade Jöns då titeln knekthövitsman. Denna befattning hade han endast under en kortare tid. Stora delar av 1570-talet har han tillbringat i Österled. Han får t.ex. den 19 oktober 1571 filbringafullmakt att uppbåda knektarna i Aspeland, Handbörds, Sevede, Tjust och Tunaläns härader. Förse dem var och en med en månads kost och därefter tåga mot Västervik där ”de båda skepp och annat gods för fodring bekomma skall”, för att därefter överskeppas till Finland. Den 1 september 1576 svarar kungen på brev från Jöns: ”om de knektar i Högsby och Fliseryds socknar som har rymt från Livland och är där nu för deras misshandel sakfälte till penningar och annat”. De skall enligt kungen inställa sig i Stockholm för ny överskeppning; böter frias ej om inte synnerliga skäl föreligger. Först hösten 1584 fick Jöns permanent befäl över fana, då hans överordnade Joen Gislesson vandrade vidare i karriären och blev fogde på Borgholms slott. Att med bestämdhet säga något om Jöns militära bravader låter sig inte göras. Helt klart är dock att den fana han tillhörde tjänstgjort åtskilligt på främmande mark. I 1575 års avkortning anges att de knektar i Joen Gislessons fana som varit brukade i Finland ska få vissa skattefriheter, 1578 sägs samma sak om knektar som brukats i Livland. Jöns anges då uttryckligen befinna sig i Finnland. Enligt kungligt brev daterat i Stockholm den 28 juni 1583, skulle Joen Gislesson uppbära ersättning för den skada han led vid belägringen av Nöteborg. Rimligtvis är den belägring som åsyftas den som ledde fram stormningen av nämnda fäste i oktober 582. Utifrån dessa ströuppgifter om Joen Gislessons fana kan man påstå att Jöns, då han 1584 blev knekthövitsman, hade åtskilliga års erfarenheter av livet i fält. Jöns fick 1579, enligt ett nu förekommit kungligt brev, som fänrik i Joen Gislassons fana, förläning på två gårdar i byn Norra Valåkra, Högsby socken. De tillhörde kungens eget arvegods och gavs på behaglig tid, vilket innebar att de kunde dras in när kungen så önskade. Det var inte gårdarna som var själva förläningen, utan skatten som utgick från dessa. Det årliga värdet uppgick till 10 pund smör, 12 dagsverken och skyldighet att hålla 12 hästar med foder. Att förläningen utgick framgår av de avkortningslängder som förvaras i landskapshandlingarna på Riksarkivet. Dessa gårdar brukades av kungens landsbönder. I takt med att tjänsteåren blev fler och befattningen högre, ökades även lönen. Från åtminstone 1587 har Jöns också halva Sevede härads kronotionde i förläning. Eventuellt ändrades denna förläning runt 1592 till att istället gälla Tunaläns tionde. Att Jöns hela tiden, i de kommande inbördesstriderna stått på kungens sida är tveklöst (lojal medarbetare, egen anmärkning). Oroligheterna kulminerade under sensommar och höst 1598. Den 4 augusti detta år tillkännager kung Sigismund att de åtta knekthövitsmän, varav Jöns är en, i Småland och Västergötland som i hans frånvaro olagligen blivit avsatta av hertig Karl, nu träder till sina forna befattningar. De skall omgående föra upp krigsfolket till Västergötland, där Per Nilsson i Sjösås och Torsten Lindormsson, tar befälet över ryttare och knektar och för dem till Östergötland. Knappa två veckor senare skriver Sigismund till Jöns att denne på sin väg norrut inte ska på mot Söderköping, som var tänkt, utan ska dra avsides åt Gryt och Ringarum, mot Stegeborg, på det att kan inte ska komma ”oförvarnat” i klander med hertigens trupper som besatt alla allmänna vägar. Kungen råder honom också att slå följe med Gustav Brahe, överst över kungens krigsfolk på tåget från Kalmar mot Linköping, för att lättare kunna försvara sig. I slutet av månaden skriver hertigen starkt, argumentiva brev till knektarna i flera av kungen fänikor, bl.a. den som Jöns för befäl över och försöker att få dessa att desertera från sina hövitsmän. Av allt att döma ger argumentationsbreven inga större resultat. Den 25 september samma år står slaget vid Stångebro i Linköping, varvid Jöns stupar på kung Sigismunds sida.

• : Humlenäsboken, sid 177 - 178
• https://dickwahlin.wordpress.com/2014/01/31/min-morfars-farfars-far...