Katarina Ulfsdotter (Ulvåsa)

• https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11394
• https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_av_Vadstena

Den heliga Birgitta hade åtta barn, ett av dem var Katarina. Hon föddes 1331 och dog 1381, och blev således 50 år gammal.

Katarina blev bortgift med riddaren Eggard van Kyren mot Birgittas vilja. Men äktenskapet fullbordades aldrig och Katarina förblev jungfru livet ut. Som nygift ska hon ha försökt att få sin man att leva samma enkla och späkande liv som hon själv blivit uppfostrad till. Katarina är således ett av de få helgon som på en och samma gång tituleras Virgo et Vidua (jungfru och änka). Hon var sin mors flicka och blev därför hånad av sin storebror Karl, livsnjutaren, för sitt fromma och uppoffrande liv.

År 1349 reste Katarina och hennes mor Birgitta till Rom för att få påvens tillstånd att grunda en ny klosterorden i Vadstena. Väntan i Rom blev lång. Katarina fick aldrig se sin man igen. Han dog när hon hade varit några år i Rom.

Det tog ungefär 20 år innan Birgitta fick sin nya klosterorden godkänd. När Birgitta fått sin klosterregel godkänd 1370 begav sig Birgitta och hennes barn Katarina och Birger på pilgrimsfärd till det heliga landet Palestina och Jerusalem.

När de kom tillbaka till Rom dog Birgitta 1373. Då tog Katarina och hennes bror Birger Birgittas kvarlevor till Vadstena.

Katarina återvände 1375 till Rom, där hon senare kunde bevittna påvens definitiva återkomst från Avignon. Katarina hade en viktig roll i moderns kanonisationsprocess.

Efter moderns död blev Katarina Vadstenaklostrets första abbedissa, men hon var varken nunna eller vald abbedissa. Efter sin död blev Katarina saligförklarad, 1475 (en källa anger 1482). Hon är inte kanoniserad men räknas ändå som helgon och har egen festdag (22 mars). Hennes attribut (kännetecken) är hinden och lampan. När man avbildar Katarina brukar hinden och/eller lampan finnas med, så att man lättare ska känna igen henne.

I augusti 1489 skrinlades hennes kvarlevor. De förvaras nu tillsammans med Birgittas i Vadstena klosterkyrka. Kistan är röd med förgyllda vapensköldar och står i munkkoret längst in i kyrkan.

Katarina av Vadstena, Katarina Ulfsdotter, född 1331, död 24 mars 1381 i Vadstena, birgittinnunna, jungfru. Dotter till Birgitta och Ulf Gudmarsson.

Katarina blev vid unga år bortgift med den förnäme Egard Lydersson von Kyren. Inspirerad av tidens jungfrulighetsideal övertalade hon sin make att respektera hennes jungfrudom, vilket han gjorde.

År 1349 anträdde Birgitta sin efterlängtade pilgrimsfärd till Rom, och Katarina följde efter året därpå. Kort därefter kom budet om maken Egards död. Birgitta och Katarina levde i Rom ett klosterliknande liv i fattigdom och gemensam bön. Efter Birgittas död 1373 förde Katarina sin mors stoft i triumf tillbaka till Sverige. 1375 återvände Katarina till Rom för att få birgittinordens regel bekräftad och för att utverka sin mors helgonförklaring.

Liksom sin mor skall Katarina ha mottagit himmelska uppenbarelser. Sista tiden i Vadstena var Katarina svårt sjuk; hon avled den 24 mars 1381. Tre biskopar förrättade hennes begravning, och många övernaturliga tecken bevittnades vid hennes grav. Påven Innocentius VIII tillät 1484 Katarinas kult för Sverige. Den högtidliga skrinläggningen, motsvarande dagens saligförklaring, ägde rum i Vadstena den 1 augusti 1489. Hon firas den 24 mars inom Romersk-katolska kyrkan, och 2 augusti i Sverige.

SDHK-nr: 11099

Utfärdat: 13771001, Anagni Innehåll: Påven Gregorius (XI) tillskriver biskopen (Nils Hermansson) i Linköping med anledning av en supplik till förmån för Katarina (Ulfsdotter) av Ulvåsa, dotter till framlidna Birgitta, änka efter framlidne riddaren Ulf (Gudmarsson) av Ulvåsa, samt till förmån för övriga systrar i Vadstena kloster av Augustinorden i (Linköpings) stift, vilket kloster Birgitta grundat och doterat. Enligt suppliken försöker flera kungar, furstar och andra världsliga personer att lägga beslag på klostrets egendom, samla folk och väpnade styrkor i klostret, utkräva skatter och pålagor samt på annat sätt åstadkomma skada för klostret och de personer som vistas där. Påven befaller därför brevmottagaren att i fortsättningen ej tillåta folksamlingar av världsliga personer i klostret samt ej heller tillåta att abbedissan och övriga systrar besväras av skatter och pålagor från världsliga personer.