Lidinvard Ödesson (Örnfot)

Birger jarl (d 1266; bd 4) blev i sitt första äktenskap med konung Erik Knutssons dotter Ingeborg fader till konungarna Valdemar och Magnus ladulås, hertigarna Erik (d 1275; se bd 14, s 305 f) och Bengt (d 1291), den senare även biskop i Linköping (se bd 3, s 186 f) samt döttrarna Rikissa (d 1288), g först med konung Håkan Håkansson d y (d 1257) av Norge och sedan med greve Henrik av Werle (d 1291) och Kristina, g m Sigge Guttormsson av Ljuna samt svärmor till drotsen Lidinvard Ödesson (Örnfot) och till riksrådet Ulf Holmgersson (Ama).

Källor;

H Gillingstam, Folkungaättens Valdemarsgren (ÄSF 1, 1957); dens, Lejon o leoparder (Heraldisk tidsskr 1962), s 251, not 4; dens, Leonard ödessons (Örnfot) hustrus härstamn från Birger jarl (PHT 1953); dens, Leonard ödessons hustrus sigill (PHT 1954); K H Karlsson, Folkunga-ätten (Sv autografsällsk:s tidskr, 1, 1879—1888);

ref: https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14301

SDHK-nr: 1503

Utfärdat: 12910121

Innehåll: N (Nils Algotsson) från ”Sandagrum” kungör att han till kyrkan i Örebro förpantat 21 örtugland i sin gård Repa (i Rinkeby), för att därigenom kunna lösa sin herre lagmannen K(nut)s skulder om 21 mark lödigt silver. Panten skall lösas ut före påsk följande år till en kurs av 1 örtugland eller 4 mark och 2 öre penningar per mark lödigt silver, annars tillfaller den kyrkan, och om så skulle vara fallet, skall lagmannens arvingar ersätta utfärdaren med lika många örtugland i ”skyberghum”, som han själv pantsatt till kyrkan i Örebro. Vittnen är bl.a. lagmannen Törner (”Thyrnero”) i Värmland, M(agnus) Gregersson, Leonard (Ödesson), Peter Styrbjörnsson, Håkan från ”thygbøle”, Johannes från ”myrom”, Lars från ”byrcom”, Henning (?; ”hnigingo”) från Örebro, Lars Ingvarsson, kaplanen Peter och Magnus Kvast. Sigillanter är utfärdaren, lagmannen Törner, Magnus Gregersson och Leonard Ödesson.

OBS !!!

Det finns ytterligare möjligen 2 bröder :

1. Nils Ödesson

SDHK-nr: 10947

Utfärdat: 13770131, På tinget i Hamneda

Innehåll: Sten, häradshövding i Sunnerbo, kungör att Peter Ulfsson och Nils Ösenberg genom skötning och skafthållning överlåtit hela sin ägodel i Hörda (i Berga socken) till Birger Nilsson. Skaftförare var Tord Inges­son, Sazer Ingesson, Jöns Ingesson, Tomas i Vännaryd, Offe i Dommaryd, Frände, Magnus Turesson, Lars i Össlöv, Bengt Eskilsson, David i Torlarp, Nils Ödesson och Gunne Basi.

Utfärdaren beseglar.

1. Lars Ödesson

SDHK-nr: 10989

Utfärdat: 13770330, Vadstena kloster Innehåll: Biskop Valdemar (Podebusk) i Odense meddelar att han i enlighet med det uppdrag han fått av påven Gregorius XI anlänt till Vadstena kloster för att där utföra en fullständig undersökning rörande den framlidna fru Birgitta, som överförts från Rom till Vadstena, hennes liv och seder och även de mirakler som skett genom hennes förtjänster. I Vadstena var högt uppsatta herrar och fruar från hela Sveriges rike församlade, vilka umgåtts med Birgitta alltsedan ungdomen. Dessa personer avlade vittnesmål i närvaro av biskop Nils (Hermans­son) i Linköping, Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, Lars Ödesson, kanik (i Lin­köping), Henrik Hennekesson, prebendat vid Linköpings domkyrka, och riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott.

Först vittnade riddaren Karl Magnussons änka fru Märta (Turesdotter Bielke) av Broby, som var 60 år och änka sedan 33 år. Hon hade känt Birgitta sedan ungdomen och vittnade att Birgitta alltid tjänat Gud och med stor lust ägnat sig åt böner, allmosor och andra fromhetsverk. Efter att Birgitta ingått äktenskap hade hon ett särskilt hus för fattiga och sjuka; varje dag besökte hon de sjuka och delade ut förnödenheter till dem och utsåg även andra till samma uppgift. Hon hade som daglig vana att alltid delta i gudstjänsten före middagsmålet och därefter arbetade hon med prydandet av altaren och prästdräkter med mera. Vid makens frånvaro låg hon på en hård och obekväm säng nattetid och på dagtid var hon iklädd en sträv klädnad. Närvarande vittnen vid fru Märtas vittnesmål var Nils Johansson (Feet), dekan i Uppsala och kanik i Linköping, samt Tord Andersson och Ragvald Anundsson, kaniker i Linköping.

Ingeborg, dotter till riddaren Bo (Nilsson), var 60 år och hade levat som änka i 27 år. Hon vittnade, i närvaro av samma vittnen som ovan, att Birgitta under sin ungdomstid fört ett jungfruligt liv och ringaktat alla utsvävningar och orena handlingar. Sedan hon ingått äktenskap ägnade hon sig åt bön, gudstjänst och fasta och gåvor åt de fattiga. Efter makens död levde hon som änka i 33 år. Riddaren Erik (Turessons) dotter Ingeborg, vilken var 50 år och hade levat som änka i 13 år, uppgav att hon lärt känna Birgitta efter att hon blivit gift. Ingeborg vittnade bland annat om att Birgitta levde enkelt och utan prydnader av guld eller silver. Hon tuktade sin kropp genom att bära sträva och hårda kläder, såväl i sängen på natten som på dagen, och hon försökte förmå sin make att leva som hon. Såväl före som efter sin makes död samlade Birgitta fattiga och lytta i ett särskilt hus, och tillsammans med andra utvalda personer gav hon dem alla förnödenheter och lät iordningställa bad och tvättade deras kroppar. Vidare lärde hon sin make, som var en olärd lekman, bland annat att läsa den heliga jungfruns tideböner. Efter att ha blivit änka lade hon omedelbart bort alla kroppsliga utsmyckningar i Sverige och iklädde sig en sträv och enkel klädnad av fårskinn; hon undvek också all lyx i sin mat. Genom sina ord förde hon kvinnor på olika platser med dåligt leverne till ett gott liv och botgöring. Ingeborg vistades hos Birgitta under fem år, då hon även besökte helgonens gravar tillsammans med henne så ofta att krafterna tröt. Birgitta längta­de efter Kristus så till den grad att hon varken ville höra talas om världens fåfängliga prakt, som förr funnits i Rom, eller vända blicken till sådant. Hon bad ständigt med tårar i kyrkor eller på privata platser, och varje dag sjöng hon själv tidebönerna med sin egen röst tillsammans med de präster som bad med henne, innan hon gick runt till helgongravarna för att få avlat. Vidare biktade hon sig dagligen och avhöll sig från alla utsvävningar.

Herr Magnus Gudmarssons dotter Ingeborg, hustru till Erengisle (Sunesson) jarl, var 50 år och vittnade, med ovanstående vittnen närvarande, att Birgitta alltid ägnade sig åt bön såväl på förmiddagen som på eftermid­dagen, och på sin lediga tid betjänade hon de fattiga. Riddaren Nils Dannes dotter Iliana, hustru till Nils Håkansson (Läma), var 48 år, umgicks med Birgitta under hennes äktenskap och vittnade om att Birgitta lät fattiga, sjuka och lytta föras till sin gård där hon gav dem husrum i en stor byggnad som var avsedd för detta ändamål. Som tjänare gav hon dem ärbara fruar vilka gav dem mat och alla förnödenheter. Varje dag tvättade Birgitta fötterna på tolv av de fattiga, i synnerhet på fredagarna men även på andra dagar. Hon levde dag och natt ett hårt liv när maken var frånvarande. När han avlidit lämnade hon denna världens prakt och levde i Alvastra kloster som tillhör cisterciensorden, där Birgitta begravde sin make och tjänade Gud iklädd en grov klädnad, tills hon begav sig till Rom. Varje dag biktade hon sig, såväl medan hon levde i sitt hus som i klostret. Om hon yttrat ett hårt ord till en tjänare eller tjänarinna biktade hon sig genast. På natten steg hon upp flera gånger för att be, men vid gryningen steg hon upp slutgiltigt och stannade kvar i kyrkan ända till första tide­bönen. För att värma sig gick hon sedan till ett rum med eldstad och medan hon vistades där läste hon ett avsnitt i psaltaren; därefter återvände hon till kyrkan för att fram till middagsmålet be och åhöra tidebönerna. Efter middagsmålet dröjde hon kvar en stund i bön och ägnade sig därefter åt utsmyckandet av altaren och prästdräkter och lät göra kalkar som hon gav åt kyrkorna. Vid tiden för vesper återvände hon till kyrkan. Efter kvällsvarden avhandlade hon ärenden med sitt husfolk; därefter läste hon kompletorium och talade sedan inte med någon förrän vid den första tidebönen följande dag. Genom fasta avhöll hon sig alltid från att äta kött på måndagar och onsdagar; på fredagar liksom på dagen före apostlarnas och den heliga Jungfruns festdagar och flera andra helgons fester fastade hon på bröd och vatten. Så tålmodig var hon att hon aldrig upprördes av smälek och oförrätter utan behöll alltid ett glatt anlete. Kung Magnus, som från sin ungdom levde ett fromt liv, hörde talas om hennes rykte och lät kalla henne till sig flera gånger. Han stödde sig gärna på hennes råd i fråga om gudstjänsten. Flera av rikets stormän och Magnus släktingar blev därför avundsjuka på Birgitta och sade att hon var en förförande trollkvinna, varför hennes söner blev upprörda och ville angripa smädarna. Birgitta föll då på knä och bad att de inte skulle göra något och åkallade Gud som vittne att hon hellre ville lida sådan oförrätt och smälek för Kristi skull än bära kungens och drottningens diadem på sitt huvud. När Birgitta var hos kungen eller drottningen ville hon aldrig delta i deras utsvävningar och förströelser utan ägnade sig alltid åt bön ensam i sin kammare.

Kristina Bosdotter var 50 år och hade levat som änka i tio år. Hon vittnade bland annat om att hon bott med Birgitta under ett år, att Birgitta ofta bad nattetid och att hon såg till de sjuka. Därefter gick hon till kapellet för bön och gudstjänst. Efter middagsmålet brukade Birgitta gå in i en sal där hennes tjänarinnor satt sysselsatta med altarutsmyckningar och annat arbete. Hon tog där fram en bok på modersmålet om helgonens liv och lidanden och läste för tjänarinnorna för att lära dem att följa helgonens liv. Hon återvände till kyrkan vid vespern för att be. Varje dag under fastan förde hon in tolv friska fattiga män till sitt bord, förutom de sjuka som hon underhöll, och gav dem förnödenheter. På skärtorsdagen försåg hon tolv män med kjortlar, skor och andra förnödenheter. Då hon satt till bords och det serverades dyrbar utsökt mat åt hon bröd och drack vatten i hemlighet. Elin Lydersdotter, dotter till en frälseman, var 50 år och hade levat som änka i 15 år. Hon vittnade bland annat om att Birgitta med sina egna händer delat ut mat till de fattiga.

Munkar från Alvastra (kloster) av cisterciensorden, där Birgitta vistats under fyra år efter makens död innan hon begav sig till Rom, vittnade under ed. Dessa var herr Lars som var 60 år, herr Daniel som var 70 år och herr Magnus som var 50 år. De uppgav att Birgitta vistats i deras kloster under fyra år och där oförtrutet ägnat sig åt vigilier, böner, allmosor och andra fromma verk under såväl dag som natt. De erbjöd sig, liksom fruarna ovan gjort, att, om utfärdaren blott kunde dröja kvar något längre, till honom föra ytterligare högt uppsatta kvinnor och män, så många som utfärdaren önskade, vilka väl kände Birgittas mycket goda vandel. Munkarnas vittnesmål skedde i närvaro av biskop Nils (Hermansson) i Linköping och övriga personer enligt ovan.

Utfärdaren meddelar vidare att han noga undersökt Birgittas mirakler i närvaro av nedanstående notarie. Flera mirakler framfördes skriftligen, till vilka vittnen inte kunde framträda på grund av tidsbrist; endast i fråga om följande mirakler, som skett nära Vadstena kloster, tog utfärdaren emot vittnen och gjorde en noggrann undersökning. Först omtalade nedanstående vittnen att en kvinna vid namn Ingeborg, hustru till Knut Finvids­son i Skrikstad i Fornåsa socken, födde ett barn som var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia från moderns bröst. Med en sked kunde man hälla mjölk i barnets mun så att det höll ut några dagar, men det avled sedan. Följande år födde kvinnan ett andra barn och under det tredje året ett tredje barn, vilka på samma sätt tynade bort och dog. Under det fjärde året födde hon ett fjärde barn som liksom de tidigare var så försvagat av sjukdom att det inte kunde dia och det fanns inget hopp om livet. Kvinnan och hennes närvarande vänner och släktingar avgav ett löfte att de skulle besöka Vadstena barfota och där offra ett barn av vax, om Gud genom den ärorika Birgittas förtjänster kunde göra barnet friskt och låta det behålla livet. Genast efter att löftet avgivits tillfrisknade barnet och det diade från moderns bröst så att det snart blev vackert och friskt, allt enligt följande vittnen: herr Helge, kyrkoherde i Fornåsa, väpnaren Knut Finvidsson, Margareta, mormor till barnet, samt Peter ”Stagnunger”.

Borgaren Peter Nilsson i Stockholm, som upplevt ett mirakel 1374, framträdde personligen inför ut­färdaren och uppgav under ed att en tyrannisk person vid namn Detlev ”Nyendank” överfallit honom vid kyrkan i Norrby i Uppsala stift, och anklagat honom, eftersom hans tjänare skulle ha sårat en bonde, och förklarade honom därför fredlös. Peter svarade att tjänaren borde svara för sitt eget handlande. Tyrannen övermannade honom genast och ville avkräva honom 600 mark i böter. Därefter begärde han 3 läster järn. Två kyrkoherdar som var närvarande rådde Peter att friköpa sig från faran så gott han kunde; han gav därför tyrannen 1 fat järn. Denne ansåg sig ringaktad och började tortera Peter under förhör. På grund av fruktan gav Peter ett löfte till Gud och saliga Birgitta, att han varje år under tio års tid skulle besöka Vadstena kloster till Birgittas ära och offra ½ pund vax, om han kunde räddas genom hennes böner. Det var en av tyrannens tjänare som uppmanade honom att avge löftet. Därefter band de fast hans ben vid kraftiga stockar, vilka hela tiden bröts sönder, hur många de än bar fram, och band fast hans huvud med en grimma så våldsamt att blod ström­made från näsbor­rarna och munnen. Men de lyckades inte avtvinga honom några pengar. Då hängde de upp honom i en galge, eftersom de fruktade att han skulle driva process mot dem om han överlevde och kunde klaga, såsom också skedde senare inför Sveriges kung. Peter fick hänga i galgen från middagstid till solens nedgång. En man fick då syn på Peters stövlar och de smycken han bar på kroppen och ville röva bort dessa. Men då ropade en gosse som stod intill: ”Röva inte bort någonting, ty jag ser där en kvinna i vita kläder med hår ända ned till bröstet, och hon bär upp mannen.” Mannen som ville stjäla sade: ”Måtte denna heliga kvinna hjälpa honom till frälsning. Kvinnans reliker har nyligen överförts till detta land och jag har tillhört henne helt och fullt under tre år. Av vördnad för henne ska jag åtminstone hugga av repet och låta honom få behålla kläder och smycken.” Därefter högg han av repet och lämnade Peter liggande medvetslös till nattens ankomst. Efter en lång stund vaknade han till liv och återhämtade sig så väl att han förstod vad som skett. Hans händer var fortfarande bunda vid bröstet med ett kraftigt rep av läder. Då han försökte bita av repet med tänderna gick det plötsligt av som en liten tråd. Inför kungen och Sveriges rikes rådsherrar begärde han att rättvisa skulle skipas för honom gentemot tyrannen och dennes hejdukar, vilka dömdes till landsflykt. Även nämnde Detlev vittnade inför kungen och rikets rådsherrar om denna händelse, såsom beskrivits ovan. Saken undersöktes av utfärdaren sedan ovannämnde Peter Nilsson fått avlägga ed. Och det hela bekräftades, likaledes under ed, av två av rikets främsta rådsherrar, det vill säga riddaren Vicke van Vitzen, hövitsman på Kalmar slott, och riddaren Karl Ulfsson av Tofta, svearnas lagman (det vill säga lagman i Uppland). Vidare uppgav Vicke van Vitzen under ed att han hört fyra rättrådiga frälsemän svära ed att de sett och granskat ovannämnde gosses ord och att denne svurit inför dem att han verkligen såg kvinnan i vita kläder som bar upp den upphängde mannen. Pojken var 14 år då han såg detta. Samma vittnen som ovan var närvarande.

Fru Katarina, hustru till framlidne riddaren Karl (Ulfsson [Ulv%C3%A5sa%C3%A4tten]) och 35 år gammal, vittnade att hennes lille son Karl, som fördes fram inför utfärdarens åsyn, var mycket sjuk under två års tid. Djupt bedrövad över detta skrev hon till fru Birgitta som då var i Rom och bad ödmjukt att Birgitta skulle be till Herren för hennes lille son. Birgitta svarade att hon inte längre skulle bedrövas över sjukdomen, eftersom den inte skulle göra mer skada. Fru Katarina bekräftade vidare att i den stund brevet skrevs i Rom blev gossen här i Sverige helt frisk och har så förblivit. Saken undersöktes av utfärdaren med välborna herrar Nils Arvidsson, Peter Bengtsson och Klemens Birgersson som vittnen.

År 1376 inträffade följande mirakel. En man vid namn Olof i ”Ørabøla” i Vätö socken i Uppsala stift fick ett vansinnesutbrott vid Heliga Jungfruns fest (oklart vilken Mariafest som avses), vilket höll i sig fram till jul. Vid denna tidpunkt blev han på fogdens befallning gripen av sina släktingar, fjättrad med dubbla fotbojor och bunden om händerna. Släktingarna vakade över honom fram till Kyndelsmässodagen (2/2), då de kastade lott om de tre helgonen Olof, Theobald och fru Birgitta. Lotten föll på fru Birgitta och genast gav de löftet att besöka henne med sin offergåva. Då löftet avgivits blev Olof omedelbart botad. Han framträdde inför utfärdaren tillsammans med sina vittnen Henrik i Anderssvedja i (Roslags-)Bro socken, Uppsala stift, och Olof Tomasson, ärkebiskopens tjänare.

Herr Nils, kyrkoherde i Svanshals i Linköpings stift, var förlamad och kom under fastan till Vadstena för att återvinna hälsan. Efter blott några dagar där tillfrisknade han och kunde fira mässan på påskdagen, och han leder nu sin kyrka fullt frisk. Hans vittnen vid utfärdarens undersökning var herr Tuke, kyrkoherde i Väderstad, och Anders, kyrkoherde i Herrestad. Den tvåårige gossen Bo, son till landbon Peter i Klåstads by och socken nära Vadstena i Linköpings stift, svalde en bit av en stål- eller järnspets som satt fast i halsen så till den grad att biten inte kunde rubbas. Pojkens mor Margareta kunde vidröra järnbiten med sitt långfinger men hon kunde inte dra ut den. Då modern såg att barnet inom kort skulle dö, eftersom hans ögon roterade och han inte kunde andas, bar hon honom till kapellet och åkallade där ödmjukt fru Birgitta. Medan hon bad försvann järnbiten och gossen började dia moderns bröst med glatt anlete. Vittnen som utfrågades under ed var Olof och Johan, landbor i nämnda by, samt Johan Petersson och Lars.

Lambert Hermansson, klerk i Roskilde stift och offentlig notarie med kejserlig myndighet, har på utfärdarens befallning nedskrivit brevtexten och signerat med sitt sedvanliga märke. Ovannämnda vittnen var närvarande.

Utfärdaren beseglar i närvaro av samma vittnen som nämns i brevets inledning.