Lucie Dorette MARIANNE Weber

Marianne Weber (geb. Schnitger) (* 2. August 1870 in Oerlinghausen; † 12. März 1954 in Heidelberg) war eine deutsche Frauenrechtlerin und Rechtshistorikerin. Marianne Schnitger wurde am 2. August 1870 als Tochter des Landarztes Eduard Schnitger und dessen Frau Anna, geb. Weber, Tochter eines Leinenfabrikanten, in Oerlinghausen geboren. Nach dem Tod der Mutter 1873 zog sie mit dem Vater nach Lemgo und wohnte dort später bei Großmutter und Tante. Sie besuchte die Städtische Töchterschule in Lemgo (das heutige Marianne-Weber-Gymnasium) und die Höhere Töchterschule in Hannover. Nach dem Tod der Großmutter 1889 und einigen Jahren als Haustochter bei Verwandten in Oerlinghausen zog sie 1892 nach Berlin zu Verwandten ihrer verstorbenen Mutter, Max und Helene Weber, den Eltern ihres späteren Mannes. 1893 heiratete sie Max Weber jun. in Oerlinghausen und zog mit ihm in eine eigene Wohnung nach Berlin. Nach ihrem Umzug nach Freiburg im Breisgau 1894 begann sie, sich in der Frauenbewegung zu engagieren, und führte dies auch nach dem Umzug nach Heidelberg 1897 weiter. Nach ihrer ersten Buchveröffentlichung 1900, Fichtes Sozialismus und sein Verhältnis zur Marxschen Doktrin, erschien 1907 ihr Hauptwerk Ehefrau und Mutter in der Rechtsentwicklung. Im Jahre 1919 wurde Marianne Weber Mitglied der Deutschen Demokratischen Partei und Abgeordnete im Landtag der Republik Baden, das Mandat gab sie nach der Übersiedlung des Ehepaars Weber nach München anlässlich Max Webers Berufung an die dortige Universität auf. Von 1919 bis 1923 war sie Vorsitzende des Bundes deutscher Frauenvereine, anstelle der dafür ursprünglich vorgesehenen Alice Salomon, die aus Angst vor antisemitischer Propaganda übergangen wurde. So war Weber auch befreundet mit Gertrud Bäumer und teilte mit ihr das Ideal der asketischen Liebe.

Grabstätte mit Sandstein Stele von Max Weber und Marianne Weber auf dem Heidelberger Bergfriedhof in der (Abt. E) Kurz nach dem Umzug des Ehepaars nach München 1919 verstarb ihr Mann dort 1920. In den folgenden Jahren kümmerte sie sich um die Veröffentlichung seiner Werke. So gab sie 1921/1922 dessen Hauptwerk Wirtschaft und Gesellschaft heraus, das bis zu ihrem Tod zwei z. T. editorisch überarbeitete Neuauflagen erfahren sollte und sorgte bis 1924 für die Sammlung eines Großteils seiner weitverstreuten Veröffentlichungen in den siebenbändigen Gesammelten Aufsätzen. 1936 folgte die Herausgabe einer Sammlung seiner Jugendbriefe. Eine anschließend geplante Veröffentlichung seiner Reisebriefe aus den 1890er Jahren wurde nicht verwirklicht. Nach ihrer Rückkehr nach Heidelberg 1921 erhielt sie 1922 für ihre Herausgebertätigkeit die juristische Ehrendoktorwürde der dortigen Universität und wurde damit die erste deutsche Ehrendoktorin der Rechtswissenschaften. Ihre sehr einflussreiche Biographie Max Weber: Ein Lebensbild veröffentlichte sie 1926. Bis zu ihrem Tod 1954 war sie in Heidelberg als Wissenschaftlerin und Autorin aktiv. Sie führte den privaten Gesprächskreis mit Heidelberger Gelehrten weiter, den ihr Mann bereits zu seinen Lebzeiten begründet hatte und an dem ihr Schwager Alfred Weber beteiligt war. Zudem kümmerte sie sich um die vier Kinder von Max Webers jüngster Schwester Lili, die sie nach deren Freitod 1920 zu sich genommen hatte und schließlich 1928 adoptierte.

In Swedish:

Marianne Weber (född Schnitger) (född 2 aug 1870 i Oerlinghausen, † 12 mar 1954 i Heidelberg) var en tysk feminist och juridisk historiker. Marianne Schnitger föddes den 2 Augusti 1870 som dotter till landets läkare Eduard Schnitger och hans hustru Anna, född Weber, dotter till ett linne tillverkare, född i Oerlinghausen. Efter sin mors död 1873 flyttade hon med sin far till Lemgo och senare bodde där med sin mormor och moster. Hon deltog i de statliga flickskola i Lemgo (nu Marianne Weber Gymnasium) och de högre flickskola i Hannover. Efter hennes mormors död 1889, och flera år som en dotter hus med släktingar i Oerlinghausen 1892 flyttade hon till Berlin för att leva med släktingar sin avlidne mor, Helene och Max Weber, föräldrarna av hennes sena maka. År 1893 gifte hon sig med Max Weber juni Oerlinghausen och flyttade med honom i en lägenhet i Berlin. Efter att ha flyttat till Freiburg 1894, började hon engagera sig i den feministiska rörelsen, och detta ledde även efter att ha flyttat till Heidelberg nästa 1897. Efter hennes första bok publicerades i 1900, Fichte socialismen och dess relation till den marxistiska läran, verkade 1907 deras huvudsakliga verk hustru och mor i utvecklingen av lagen. År 1919 Marianne Weber, ledamot av den tyska demokratiska partiet och ledamot av parlamentet i Republiken Baden, mandat de gav efter flytten av paret till München på Weber Weber vädjan till det lokala universitetet. Från 1919 till 1923 var hon ordförande i förbundet för tyska kvinnoorganisationer, i stället för den avsedda ursprungligen för Alice Salomon, som fördes över av rädsla för antisemitisk propaganda. Det var också en vän av Weber Gertrud Baumer och berättade för henne ideal asketiska kärlek.

Begravning med sandsten Stele av Max Weber och Marianne Weber på bergbanan på kyrkogården (Division E) Kort efter flytten av paret efter München 1919 hennes man dog 1920. Under de följande åren var hon ansvarig för publiceringen av sina verk. Så hon gav 1921/1922 vars främsta träna ekonomin och samhället, som skulle lära sig att hennes död två delvis redaktionellt reviderade upplagor och tog fram 1924 för att samla in en stor del av sina fjärran publikationer i den uppsamlade sju volymer essäer. 1936 följde publiceringen av en samling av hans tidiga brev. Sedan en planerad frigivning av hans resor brev från 1890-talet, inte genomfördes. På hennes retur till Heidelberg i 1921, i 1922 för sin förlagsverksamhet av den rättsliga hedersdoktor vid universitetet, blir den första tyska hedersdoktor juristexamen. Deras mycket inflytelserik biografi av Max Weber: En biografi, publicerade hon 1926. Till sin död 1954, var hon aktiv i Heidelberg som en lärd och författare. Hon fortsatte den privata diskussionsgrupp med Heidelberg lärd, hade hennes man redan har fastställts i sin livstid, och där hennes bror Alfred Weber var inblandad. De tog också hand om fyra barn Max Webers yngsta syster Lili hade hon tagit efter självmord 1920 till 1928 och så småningom antas.

В 1893 году Вебер женился на далёкой родственнице Марианне Шнитгер. Супруга социолога, сама занимавшаяся наукой, впоследствии занялась защитой прав женщин. После смерти Вебера она собирала и публиковала труды мужа, а её биографическая книга пролила свет на многие стороны жизни учёного[24][25]. Брак Веберов был бездетным, более того, считается, что не имела место даже консуммация[13]. Женитьба на Шнитгер позволила Веберу обрести долгожданную финансовую независимость, и он наконец смог покинуть дом семьи. В 1894 году Вебер с женой переехали во Фрайбург, где социолог стал университетским преподавателем экономики[16][17]. Спустя два года он занял аналогичную позицию в Гейдельбергском университете[16][17]. Там учёный стал центральной фигурой сообщества интеллектуалов, «круга Вебера», объединившем также Марианну, Георга Еллинека, Эрнста Трёльча, Вернера Зомбарта, Марка Блока, Роберта Михельса и Дьёрдя Лукача Продолжая деятельность в Союзе социальной политики и Евангелическом конгрессе, Вебер сконцентрировался на изучении экономики и истории права.