Olof Henrichsson (Hindrichsson) Hagelin

Blev år 1744 antagen som soldat vid "Öfwerste Lieutnants Compagniet" av "Östgiöths Regementet til Foth" med nummer 70; samma nummer hade också det torp på Glänås ägor i Svanshals socken, som han erhöll som boställe och som ännu finns kvar på norra sidan av E4, ehuru det numera är fullständigt ombyggt och moderniserat. I samband med att han antogs till knekt erhöll han tydligen släktnamnet Hagelin, som i generalmönsterrullorna fram till 1757 stavades Hagelijn. Han kallades Olof Hindricksson (el. Hindrichsson) Hagelijn, men efter 1759 endast Olof Hagelin (el. någon gång Haglin, vilket troligen var en felskrivning).

I mantalslängderna kallas han under 1740-talet Olof Hagelind. År 1751 förändrades namnet till Hagelin.

Vad namnets ursprung beträffar, har det varit omöjligt att komma till klarhet. Redan i början av 1700-talet förekommer namnet Hagelin på flera håll i södra Sverige. Vid Lunds universitet vistades år 1705 en student av Smålands nation vid namn Bengt (Benedictus Olai) Hagelin, född i Emmaboda 1681; han gick sedermera i fält och befordrades till löjtnant. Död ogift 1728. En överstelöjtnant Samuel Hagelin vid amiralitetet omkom den 16 nov. 1717, då skeppet "Riga" sprang i luften på Karlskrona redd. I Halmstad fanns på 1720-talet en hattmakare Jonas Hagelin och en skomakare Erik Olufsson Hagelin. Namnet Hagelin förefaller dock att ha varit mycket sällsynt under hela 1700-talet och fram emot 1850-talet, då det plötsligt blev mera vanligt genom att många familjer (det gäller närmast Östergötland) antog namnet utan att vara släkt med dem som redan bar det.

Enligt en gammal släkttradition skulle namnet Hagelin ursprungligen vara franskt och ha burits av till Sverige flyende hugenotter. Något bevis för denna tradition har dock inte lyckats finnas.

Ett faktum är däremot, att soldaten Olof Hagelins tre närmaste företrädare i soldattorpet nr 70 i Svanshals alla har burit samma släktnamn. Möjligen var de verkligen släktingar till varandra. Det var emellertid vanligt under 1700-talet, att soldatens efternamn ärvdes av hans efterträdare i tjänsten men däremot icke av hans barn. Den förste kände indelte soldaten i Glänås hette enligt mantalslängden 1699 Anders Hagelin (enligt regementsrullan 1702 Hagelind), död i lägret vid Thorn 1703. Han efterträddes av Jöns Persson Hagelind, som längre fram omväxlande kallas Hagelin och Haglin. Efter honom kom Jöns Larsson Hagelind (efter 1714 i regel kallad Hagelin, någon gång Hagelijn).

Det är inte osannolikt, att soldatnamnet från början varit Hagelind - kanske efter någon vid torpet stående lind (många soldatnamn i kringliggande socknar anspelade på naturförhållanden: Hagfeldt, Björkegren, Häggren, Löfgren, Liljegren, Pihlqvist, etc.) - men att svårigheten att uttala nd ledde till den förkortade namnformen Hagelin (på sammasätt som -ryd i trakterna omkring Tåkern alltid förkortades till -ry). För att betona namnet rätt stavades det då ibland med ij.

Olof Hagelin var - enligt en uppgift i generalmönsterrullan 1773 - en efter sin tid reslig man: 5 fot och 9 tum, alltså c:a 1,75 m, lång. I full uniform och mundering måste han ha företett en ganska ståtlig anblick. Han bar en rock av blått svenskt kläde med gul krage, gula uppslag och tio tennknappar från halsen ned till midjan, väst och byxor av gult kläde, vita ullstrumpor, som drogs upp till knäna, skor med spännen av mässing och svart halsduk med mässingsspänne. Den trehörniga hatten var kantad med galon eller snöre av vit tråd. Över axlarna bar han en stor blå kappa utan ärmar. Till uniformen hörde vidare bantlärrem och värjgehäng av gult oxläder, muskötrem av smorläder, bantlärtaska, kruthorn och smörjhorn. Beväpningen utgjordes av musköt av 1747 års modell med järnladdstock och bajonett, samt värja med mässingsfäste.

Våren 1751 kommenderades Östgöta regemente till fästningsarbeten i "Storhertigdömet Finland". Olof Hagelin var med bland dem som utskeppades dit från Norrköping den 12 maj 1751. Arbetet gällde byggandet av fästningen Sveaborg. Hur länge han deltog i detta arbete har inte kunnats utrönas.

När det s.k. "pommerska kriget" utbröt 1757 fördes 6 kompanier av Östgöta regemente (c:a 1000 man) till Pommern. Olof Hagelin anlände dit först med en senare transport den 14 sept. 1758. Östgötarna var under en lång tid förlagda till Stralsund, men olika kontingenter deltog också i många träffningar med preussarna. På grund av dålig utrustning fick soldaterna utstå svåra strapatser; vid en mönstring i Pommern i nov. 1759 antecknades, att "rockar, ränslar, tält och dricksflaskorna äro i stor utsträckning odugliga" och att "de gamla värjorna med järnfästen äro mer hinderliga än nyttiga för manskapet". Efter krigets slut överfördes trupperna åter till hemlandet sommaren 1762. Om Olof Hagelins upplevelser under kriget är ingenting närmare bekant, men tydligen utmärkte han sig för tapperhet, eftersom han vid sitt avsked från tjänsten 1785 tillerkändes underhåll med motiveringen, att han "bevistat Pommerska kriget och affärerna vid Stolpe" (en flodövergång, där många heta strider utkämpades). Endast ett fåtal knektar beviljades vid avskedet sådant underhåll.