Peter Detlofsson Rosenberg

Peter Detlofsson

1738 - 1815

Födelse: Källa: Huddunge AI:4 1810-1817 p 126 1738

 Norge ? Stockholm?

Sysselsättning: Artillerihantlangare, glas- och porslinshandlare Giftermål: Gift med: <Privat> 30 aug 1761

 Stockholm (Svea artilleri) 

Död: 25 sep 1815

 Sigtuna sn, Stockholms län 

https://www.myheritage.se/research/collection-1/myheritage-slakttra...

GEDCOM Note

vigsel i Garpenberg 1773 6/12 mellan Peter Detlofsson Rosenberg och Cajsa Ersdotter.

Johannes Petterssons mor var Maria Sofie Lind f.1753 och hon var gift med Johannes Rosenberg Palm. Jag undrar om inte Peter Detlofsson f.1738 kanske hade varit på besök hos Maria Sofie... Her er nok forklaringen på halvbror, da kan Johannes ha vokst opp hos sin far siden han ikke er nevnt med sin mor og stefar når de fikk pass.

I Heymowskis efterlämnade material på Kungliga biblioteket i Stockholm finns några utdrag ur rättegångshandlingar från Östhammar som rör Peter Detlofsson, Fredrik Lundström med flera resande. Detta är avskrifter av Heymowskis maskinskrivna utdrag, dvs de är inte kontrollerade mot originalen i domböckerna och kan innehålla avskriftsfel.

ULA Östhammar AI:4 1783-1789 År 1786, den 27de januari, närwarande å Östhammars rådhus: borgmästaren J. M. Lange, samt rådmännen Hans Mann Ersson, Eric Åberg, Eric Ohm och Matts Öhrn.

S: D: Å embetets wägnar, till talade stads fiscalen Jonathan Lindström borgaren Peter Dettlofsson, dess måg borgaren Fredric Lundström och son Diedric Dettlofsson samt drengen Gabriel Malm, för det de kl. 3 eftermiddagen den 25 i denna månad under här varande utlyst frimarknad, skola å Kyrkogatan, här i staden, utan för Dettlofssons hus och gärd, bonden Olof Olofsson ifrån Wärnö af öfwerdåd, öfwerfallit, kull stött, i håret dragit, samt 2ne blånader tillfogat, med påstående, det måtte the för gatu och marknads freds brott samt slags målet med laga böter belagde warda. Swaranderne som å rådhus rätten lät för sig komma, nekade till ofwanberörde af stads fiscalen emot them angifne brott; hwarföre fiscalen anhöll at bönderne Erik Ersson i från Borstells byn, Per Jansson och Per Andersson ifrån Sandika samt Erik Olofsson ifrån Björsnäs, hwilka skola warit å gatan tillstädes, då swaranderne Olof Olofsson öfwerfallit må warda såsom witnen uti detta mål afhörde; och som emot dem eij något jäf af swarande parterne anfördes, så lät rådhus rätten ofwan nämnde witnen den wanliga witnes eden aflägga, och efter warning från mened, berättade the hwar för sig särskildt.

1mo Erik Olofsson intygade, at då han, tillika med de öfriga witnen, Per Jansson, Per Andersson och Erik Olofsson, uti et sällskap kommit gående från torget, up åt Kyrkogatan, hade Olof Olofsson ifrån Wärnö gådt ensam för ut, då wid ankomsten mitt för borgaren Dettlofssons gård, den sidstnämnde som stådt i porten sprungit ut på gatan och kullstött Olof Olofsson, och fattat honom i håret, och då Olof Olofsson stigit upp och sökt skillia sig ifrån Dettlofsson hade Dettlofssons son Diedric, drengen Gabriel Malm och borgaren Lundström kommit ifrån Dettlofssons gård, och åter kullstött Olof Olofsson, hwarwid de tre sidstnämnde kastat sig öfwer honom, samt dels i håret dragit, dels ock sparkat med föttren, hwar uinder Lundström i wredes mode sagt, om jag hade en half timas tid på mig skulle jag taga lifwet af dig din hundsvott. I anseende hwar till, som Olof Olofsson blef å gatan öfwerfallen witnet jemte de uti dess sällskap warande ofwannämde personer skigt Olof Olofsson i från, Dettlofsson dess son, måg och dräng, då Olof Olofsson fants hafwa i ansigtet twenne mindre blodsår; men hwilken som honom dem egenteligen tillfogat, kunde witnet icke säga, efter som allra 4ra öfwerföllo Olof Olofsson; mera hade witnet eij at berätta. Upläst och widkändt. Med föregående witne, giorde till alla delar Per Jansson, Per Andersson och Erik Olofsson enahanda berättelser. Upläst och wid kändt. Derefter tillsporde rådhus rätten borgaren Dettlofsson, hwar ord saken och anledning han haft, at å sätt de afhörde witnen intygat Olof Olofsson öfwerfallia? Swarade: at han eij haft något emot Olof Olofsson synnerligast som han honom icke kände: utan hade det blott fallit honom in, at styrka up Olof Olofsson som såg nog enfalldig ut; då dess son Diedric jemte Lundström och drengen Malm, som sådant warse blifwit, kommit honom till hielp; förmodandes Dettlofsson, at den skada af 2ne små blod sår, them han och de öfrige af hans folk gemensamt Olof Olofsson till fogat wore at madra [sic] betydande brott i synnerhet som saken i sig sielf skall ware mer för ro skull, än af alfware at skada gjöra, tilldrägen; instemmandes borgaren Lundström, Diedric Dettlofsson och drängen Malm uti enahanda utlåtande. Sedan utlät sig stadsfiscalen Lindström at han eij kunde underlåta påstå å swaranderna den pligt, som deras widgångne brott efter lag förtjenar; och som eij något widare war uti detta mål at anföras; så lemnades parterna afträde, och wid deras åter inkallande

Afsades:

Genom så wäl de af hörde ojäfaktige witnens gjorde berättelsen, som egit widgående, är utrönt och lagligen styrkt, at borgaren Peter Detlofsson, tillika med dess måg, borgaren Fredric Lundström och sonen Didric Dettlofsson samt drängen Gabriel Malm, under påstående frimarknad här i staden, den 25 i denne månad, klokan 3 efter middagen, utan gifwen anledning, af öfwerdåd och kitslighet, å allmän gata, öfwerfallit bonden Olof Olofsson ifrån Wärnö och på sätt ransakningen widare utwisar, honom kullstött, i håret dragit, samt med samfäldt åt gjärd twenne mindre blod sår i ansigtet tillfogat, hwar wid ock, under akteliga utlåtelse: Om jag hade en halftimas tid på mig, skulle jag taga lifwet af dig hundswott; alttherföre och wid så fatta omständigheter pröfwar rådhus rätten i förmågo af 21 cap. 7 § Missg.b. skjäligt, at för gatu freds brott, fälla borgaren Peter Dettlofsson, dess son Vidric Dettlofsson, borgaren Lundström och drengen Malm till fyra tijo dahl., hwarjemte the, enl. 7 cap. 6 § Handelsb. komma för marknads freds brott, at böta 10 d., så ock för det the kullstött Olof Olofsson, jemlikt 35 cap. M:B 6 m., jämwäl för hårdrag 6 m. som ock för de 2ne Olof Olofsson gemensamt tillfogade åkommor i ansigtet 4 d. hwarthera, som för them hwar för sig utgöra femtijo sju dahl. smt. eller nitton riks dahl. specie. Hwarförutan Lundström särskilt i stöd af 60 capit: ofwanberörde balk, sakfälles till twå dahl. smt., eller 32 sk. specie, för den ohöfwiske och föraktelige utlåtelsen, han i wredes mode å allmän gata under slags målet om Olof Olofsson fäldt.

/ Då Diedric Dettlofsson, Fredric Lundström och Gabriel Malm förklarade sig wara oförmögna att betala dem den 27/1 1786 ådömda böter, ändrade rådhusrätten den 2/1 samma år deras straff till ”sexton dagars fängelse wid watn och bröd”. /

Östhammars rådhusrätt 19/11 1787 Borgaren Johan Nilsson Giers hade utverkat stämning å ”glas handlanden” Peter Dettlofsson för att den sistnämnde den 18 samma månad i borgaren Arfwid Axel Dubbes krogstuga honom under eder och svordom överfallit samt en blånad och blodviten tillfogat. Dettlofsson anför, att han är oskyldig. Vittnen framkallas. Ur deras berättelse: vittnen samt Giers satt på Dubbes krog, då Dettlofsson kom in och begärde brännvin. Under det att han ”tagit med wänstra handen bränvins glaset och supit hade han med högra knytnäfwen slagit så häftigt till Giers wid näsan och ofwan högra ögat, at bloden ut kommit:”. Då Giers ”med sagt modighet och någon häpnad” frågat vad skulle han ha det för, hade Dettlofsson ”under gröfwelige swordomar swarat ingen skall få wara i fred för mig”. Krogvärden ordnade, att han fick genast gå därifrån. Efter vittnesberättelsen medgav Dettlofsson dess riktighet ”men som skaden Giers lidit bestod i en ör fil, och således eij wore af någon särdeles betydelighet, förmodade han saken kunna biläggas”. Dömd till böter. Mot detta utslag tillkännagav Dettlofsson sitt missnöje, vilket han efter ”nogare eftersinnande” återkallade.

Samma dag (19/11 1787) hade f.d. ”peruque makaren” Peter Blæckman låtit instämma Peter Dettlofsson och Jan Lång för misshandel. Ur rannsakningen: den 15 i samma månad hade käranden, svaranderna m.m. suttit på rådman Ohnes krogstuga, varvid käranden frågat svaranderna, om de hade varseblivit hans snusdosa (av koppar). Detta hade svaranderna tagit upp såsom en beskyllning för tjyvnad, varefter Lång två gånger kullstötte käranden och sedan kom Dettlofsson och tillfogade honom blodviten. Till sist lyckades Blæckman fly därifrån. Svaranderna påstår, att käranden beskyllt dem för tjuvnad. Käranden nekar till detta och anför, att han endast frågat, om de hade sett hans snusdosa. För att skaffa vittnen, uppskjutes målet till nästföljande dag.

Östhammars rådhusrätt 20/11 1787 Vittnen i ovanstående mål styrker kärandes uppgift, att denne icke beskyllt svaranderna för tjuvnad, utan endast frågat om dessa hade varseblivit hans dosa. Häremot yttrade sig Detlofsson och Lång, att Blæckmans uppförande verkligen varit anstötligt, i anseende till dosans efterfrågande, varav ingen annan mening kunde dragas än en beskyllning av de närvarande gästerna i krogen. Dömda till böter.

I Hjalmar Strömbergs ”Ur Östhammars krönika” berättas om hur Peter Detlofsson och sonen Karl Gustaf tvangs lämna staden:

År 1801 den 12 okt uppkallades på rådstugan borgaren och ”glasföraren” Peter Detlofsson och hans söner Karl Gustaf och Alexander Pettersson, vilka blivit dömda för någon begången förseelse. ”Och”, heter det i protokollet, ”som de nu mera erlaggt de dem av kungl. Hovrätten ådömda ersättningssummor samt förliden söndag undergått den jämväl dem ålagda kyrkoplikt; så blev dem nu förständigat, det såsom vanfrejdade äro utur stadens bok utstrukna samt deras burskap antyddes avträda och sig annorstädes omse.”

Fotnoten till ordet ”glasförare” förklarar en del av omständigheterna: ”glasförare kallades sådana, som vandrade omkring under försäljande av porslin- och glasvaror. De voro i allmänhet mindre väl ansedda och motsvarade för övrigt dem, som på nutida folkspråk kallas ’skojare’.” (I en förteckning över Östhammars borgerskap 1799 upptas sju icke namngivna glasförare.) Någon som har detaljerna runt Peter Detlofsson och familjs ”fördrivning” från Östhammar? Som en bakgrund till ovanstående kan läsas Johan Erik Forsströms dagbok över en resa i Roslagen 1801 (tryckt 1917 i ”I norrlandsstäder och lapplandsbyggd år 1800. Johan Erik Forsströms dagbok öfver resan i Norrland och Finnmarken 1800 och i Roslagen 1801 ”.)

Dagboksanteckning för den 18 juni 1801 vid ett besök i Öregrund (s. 134-35):

Innevånarnes antal är 700 och består mest af sjöfarande och fiskare. Så snart en skeppare fört ett fartyg af hvad storlek som helst till en utländsk hamn, kallas han straxt kapten, och af dessa utgöres, utom präster, borgmästare och rådmän, stadens ståndspersoner. Några hushåll hafva här äfven borgarrätt, som aldrig vistas härstädes, utan stryka landet omkring och handla med hästar, glas och porslin samt vanligvis äro kände under namn af skojare. Desse måste dock hvart fjärdedels år förskrifva pass ifrån borgmästaren, hvilket utgör en af dess betydligare sportler. Det är icke utan anledning, som man tror desse härstamma från zigenare och af sine förfäder ärft begäret att aldrig vistas på ett ställe. Uti Öregrund är dock antalet af sådana kringstrykande hushåll långt mindre än uti Östhammar, hvarest deras stamhåll egentligen är. Nyligen har där af detta folk blifvit upptäckt ett tjufband af icke mindre än nitton personer. Den mörkgula hyn och egna utseende, som man finner hos större delen af sämre folket, torde mera härledas från deras descendence af någon egen folkstam än från hafsluften, som då borde hafva samma verkran vid de öfriga kusterne kring hafvet.

Någon som känner till rättegången mot det ovan nämnda ”tjuvbandet”? Skojare förekommer även i kapitlet ”Djäfvulen i Roslagen”. Forsslund för en händelse i Häfverö socken ”för några år sedan” då djävulen spökade i en gård. Händelsen tycks ha väckt stor uppståndelse även i Uppsala. En tjänsteflicka som utgav sig för att vara klärvojant visade sig vara den skyldiga:

Flickan nödgades nu att erkänna, att hon åstadkommit alla dessa upptåger, som så oskyldigt blifvit skrifna på Satans räkning. En skojarkärring, som infunnit sig i nämnda stuga, hade ej blifvit så bemött, som hon önskade, ej fått allt hvad hon begärt. Vid bortgåendet öfvertalar hon därföre tjänstflickan att göra sitt värdfolk all möjelig skada och förtret. Hon sade henne, att hon då borde skära sönder kläderna, att oförmärkt kullstjälpa och förstöra allt hvad hon komme öfver, och fick därpå 1 Rdr och löfte om gott gifte m m.

Han efterlystes i maj 1761 av Gävleborgs landskansli för att ha ingått i "et sälskap tartare" som överfallit och rånat en Peter Noring från Torshälla i närheten av Älvkarleby.

Signalement på Peter Detlofsson: "Klädd i blå kläder, och Elghuds byxor samt liten till wäxten, med långt svart hår och ögonbryn och en knyl på näsan". (Gävle landskansli AIa:4)

Sysselsättning: Artillerihantlangare, glas- och porslinshandlare. Omnämns även som hästhandlare.

Peter Detlofsson med sällskap anklagades för olovligt kringstrykande, misshandel, mindre stölder samt i kvinnornas fall även spådomsbedrägerier bland allmogen. (Källa: Sebastian Casinge-Släktforskanas årsbok 2008)

I Heymowskis efterlämnade material på Kungliga biblioteket i Stockholm finns några utdrag ur rättegångshandlingar från Östhammar som rör Peter Detlofsson, Fredrik Lundström med flera resande. Detta är avskrifter av Heymowskis maskinskrivna utdrag, dvs de är inte kontrollerade mot originalen i domböckerna och kan innehålla avskriftsfel.

ULA Östhammar AI:4 1783-1789 År 1786, den 27de januari, närwarande å Östhammars rådhus: borgmästaren J. M. Lange, samt rådmännen Hans Mann Ersson, Eric Åberg, Eric Ohm och Matts Öhrn.

S: D: Å embetets wägnar, till talade stads fiscalen Jonathan Lindström borgaren Peter Dettlofsson, dess måg borgaren Fredric Lundström och son Diedric Dettlofsson samt drengen Gabriel Malm, för det de kl. 3 eftermiddagen den 25 i denna månad under här varande utlyst frimarknad, skola å Kyrkogatan, här i staden, utan för Dettlofssons hus och gärd, bonden Olof Olofsson ifrån Wärnö af öfwerdåd, öfwerfallit, kull stött, i håret dragit, samt 2ne blånader tillfogat, med påstående, det måtte the för gatu och marknads freds brott samt slags målet med laga böter belagde warda. Swaranderne som å rådhus rätten lät för sig komma, nekade till ofwanberörde af stads fiscalen emot them angifne brott; hwarföre fiscalen anhöll at bönderne Erik Ersson i från Borstells byn, Per Jansson och Per Andersson ifrån Sandika samt Erik Olofsson ifrån Björsnäs, hwilka skola warit å gatan tillstädes, då swaranderne Olof Olofsson öfwerfallit må warda såsom witnen uti detta mål afhörde; och som emot dem eij något jäf af swarande parterne anfördes, så lät rådhus rätten ofwan nämnde witnen den wanliga witnes eden aflägga, och efter warning från mened, berättade the hwar för sig särskildt.

1mo Erik Olofsson intygade, at då han, tillika med de öfriga witnen, Per Jansson, Per Andersson och Erik Olofsson, uti et sällskap kommit gående från torget, up åt Kyrkogatan, hade Olof Olofsson ifrån Wärnö gådt ensam för ut, då wid ankomsten mitt för borgaren Dettlofssons gård, den sidstnämnde som stådt i porten sprungit ut på gatan och kullstött Olof Olofsson, och fattat honom i håret, och då Olof Olofsson stigit upp och sökt skillia sig ifrån Dettlofsson hade Dettlofssons son Diedric, drengen Gabriel Malm och borgaren Lundström kommit ifrån Dettlofssons gård, och åter kullstött Olof Olofsson, hwarwid de tre sidstnämnde kastat sig öfwer honom, samt dels i håret dragit, dels ock sparkat med föttren, hwar uinder Lundström i wredes mode sagt, om jag hade en half timas tid på mig skulle jag taga lifwet af dig din hundsvott. I anseende hwar till, som Olof Olofsson blef å gatan öfwerfallen witnet jemte de uti dess sällskap warande ofwannämde personer skigt Olof Olofsson i från, Dettlofsson dess son, måg och dräng, då Olof Olofsson fants hafwa i ansigtet twenne mindre blodsår; men hwilken som honom dem egenteligen tillfogat, kunde witnet icke säga, efter som allra 4ra öfwerföllo Olof Olofsson; mera hade witnet eij at berätta. Upläst och widkändt. Med föregående witne, giorde till alla delar Per Jansson, Per Andersson och Erik Olofsson enahanda berättelser. Upläst och wid kändt. Derefter tillsporde rådhus rätten borgaren Dettlofsson, hwar ord saken och anledning han haft, at å sätt de afhörde witnen intygat Olof Olofsson öfwerfallia? Swarade: at han eij haft något emot Olof Olofsson synnerligast som han honom icke kände: utan hade det blott fallit honom in, at styrka up Olof Olofsson som såg nog enfalldig ut; då dess son Diedric jemte Lundström och drengen Malm, som sådant warse blifwit, kommit honom till hielp; förmodandes Dettlofsson, at den skada af 2ne små blod sår, them han och de öfrige af hans folk gemensamt Olof Olofsson till fogat wore at madra [sic] betydande brott i synnerhet som saken i sig sielf skall ware mer för ro skull, än af alfware at skada gjöra, tilldrägen; instemmandes borgaren Lundström, Diedric Dettlofsson och drängen Malm uti enahanda utlåtande. Sedan utlät sig stadsfiscalen Lindström at han eij kunde underlåta påstå å swaranderna den pligt, som deras widgångne brott efter lag förtjenar; och som eij något widare war uti detta mål at anföras; så lemnades parterna afträde, och wid deras åter inkallande

Afsades:

Genom så wäl de af hörde ojäfaktige witnens gjorde berättelsen, som egit widgående, är utrönt och lagligen styrkt, at borgaren Peter Detlofsson, tillika med dess måg, borgaren Fredric Lundström och sonen Didric Dettlofsson samt drängen Gabriel Malm, under påstående frimarknad här i staden, den 25 i denne månad, klokan 3 efter middagen, utan gifwen anledning, af öfwerdåd och kitslighet, å allmän gata, öfwerfallit bonden Olof Olofsson ifrån Wärnö och på sätt ransakningen widare utwisar, honom kullstött, i håret dragit, samt med samfäldt åt gjärd twenne mindre blod sår i ansigtet tillfogat, hwar wid ock, under akteliga utlåtelse: Om jag hade en halftimas tid på mig, skulle jag taga lifwet af dig hundswott; alttherföre och wid så fatta omständigheter pröfwar rådhus rätten i förmågo af 21 cap. 7 § Missg.b. skjäligt, at för gatu freds brott, fälla borgaren Peter Dettlofsson, dess son Vidric Dettlofsson, borgaren Lundström och drengen Malm till fyra tijo dahl., hwarjemte the, enl. 7 cap. 6 § Handelsb. komma för marknads freds brott, at böta 10 d., så ock för det the kullstött Olof Olofsson, jemlikt 35 cap. M:B 6 m., jämwäl för hårdrag 6 m. som ock för de 2ne Olof Olofsson gemensamt tillfogade åkommor i ansigtet 4 d. hwarthera, som för them hwar för sig utgöra femtijo sju dahl. smt. eller nitton riks dahl. specie. Hwarförutan Lundström särskilt i stöd af 60 capit: ofwanberörde balk, sakfälles till twå dahl. smt., eller 32 sk. specie, för den ohöfwiske och föraktelige utlåtelsen, han i wredes mode å allmän gata under slags målet om Olof Olofsson fäldt.

/ Då Diedric Dettlofsson, Fredric Lundström och Gabriel Malm förklarade sig wara oförmögna att betala dem den 27/1 1786 ådömda böter, ändrade rådhusrätten den 2/1 samma år deras straff till ”sexton dagars fängelse wid watn och bröd”. /

Östhammars rådhusrätt 19/11 1787 Borgaren Johan Nilsson Giers hade utverkat stämning å ”glas handlanden” Peter Dettlofsson för att den sistnämnde den 18 samma månad i borgaren Arfwid Axel Dubbes krogstuga honom under eder och svordom överfallit samt en blånad och blodviten tillfogat. Dettlofsson anför, att han är oskyldig. Vittnen framkallas. Ur deras berättelse: vittnen samt Giers satt på Dubbes krog, då Dettlofsson kom in och begärde brännvin. Under det att han ”tagit med wänstra handen bränvins glaset och supit hade han med högra knytnäfwen slagit så häftigt till Giers wid näsan och ofwan högra ögat, at bloden ut kommit:”. Då Giers ”med sagt modighet och någon häpnad” frågat vad skulle han ha det för, hade Dettlofsson ”under gröfwelige swordomar swarat ingen skall få wara i fred för mig”. Krogvärden ordnade, att han fick genast gå därifrån. Efter vittnesberättelsen medgav Dettlofsson dess riktighet ”men som skaden Giers lidit bestod i en ör fil, och således eij wore af någon särdeles betydelighet, förmodade han saken kunna biläggas”. Dömd till böter. Mot detta utslag tillkännagav Dettlofsson sitt missnöje, vilket han efter ”nogare eftersinnande” återkallade.

Samma dag (19/11 1787) hade f.d. ”peruque makaren” Peter Blæckman låtit instämma Peter Dettlofsson och Jan Lång för misshandel. Ur rannsakningen: den 15 i samma månad hade käranden, svaranderna m.m. suttit på rådman Ohnes krogstuga, varvid käranden frågat svaranderna, om de hade varseblivit hans snusdosa (av koppar). Detta hade svaranderna tagit upp såsom en beskyllning för tjyvnad, varefter Lång två gånger kullstötte käranden och sedan kom Dettlofsson och tillfogade honom blodviten. Till sist lyckades Blæckman fly därifrån. Svaranderna påstår, att käranden beskyllt dem för tjuvnad. Käranden nekar till detta och anför, att han endast frågat, om de hade sett hans snusdosa. För att skaffa vittnen, uppskjutes målet till nästföljande dag.

Östhammars rådhusrätt 20/11 1787 Vittnen i ovanstående mål styrker kärandes uppgift, att denne icke beskyllt svaranderna för tjuvnad, utan endast frågat om dessa hade varseblivit hans dosa. Häremot yttrade sig Detlofsson och Lång, att Blæckmans uppförande verkligen varit anstötligt, i anseende till dosans efterfrågande, varav ingen annan mening kunde dragas än en beskyllning av de närvarande gästerna i krogen. Dömda till böter.

I Hjalmar Strömbergs ”Ur Östhammars krönika” berättas om hur Peter Detlofsson och sonen Karl Gustaf tvangs lämna staden:

År 1801 den 12 okt uppkallades på rådstugan borgaren och ”glasföraren” Peter Detlofsson och hans söner Karl Gustaf och Alexander Pettersson, vilka blivit dömda för någon begången förseelse. ”Och”, heter det i protokollet, ”som de nu mera erlaggt de dem av kungl. Hovrätten ådömda ersättningssummor samt förliden söndag undergått den jämväl dem ålagda kyrkoplikt; så blev dem nu förständigat, det såsom vanfrejdade äro utur stadens bok utstrukna samt deras burskap antyddes avträda och sig annorstädes omse.”

Fotnoten till ordet ”glasförare” förklarar en del av omständigheterna: ”glasförare kallades sådana, som vandrade omkring under försäljande av porslin- och glasvaror. De voro i allmänhet mindre väl ansedda och motsvarade för övrigt dem, som på nutida folkspråk kallas ’skojare’.” (I en förteckning över Östhammars borgerskap 1799 upptas sju icke namngivna glasförare.) Någon som har detaljerna runt Peter Detlofsson och familjs ”fördrivning” från Östhammar? Som en bakgrund till ovanstående kan läsas Johan Erik Forsströms dagbok över en resa i Roslagen 1801 (tryckt 1917 i ”I norrlandsstäder och lapplandsbyggd år 1800. Johan Erik Forsströms dagbok öfver resan i Norrland och Finnmarken 1800 och i Roslagen 1801 ”.)

Dagboksanteckning för den 18 juni 1801 vid ett besök i Öregrund (s. 134-35):

Innevånarnes antal är 700 och består mest af sjöfarande och fiskare. Så snart en skeppare fört ett fartyg af hvad storlek som helst till en utländsk hamn, kallas han straxt kapten, och af dessa utgöres, utom präster, borgmästare och rådmän, stadens ståndspersoner. Några hushåll hafva här äfven borgarrätt, som aldrig vistas härstädes, utan stryka landet omkring och handla med hästar, glas och porslin samt vanligvis äro kände under namn af skojare. Desse måste dock hvart fjärdedels år förskrifva pass ifrån borgmästaren, hvilket utgör en af dess betydligare sportler. Det är icke utan anledning, som man tror desse härstamma från zigenare och af sine förfäder ärft begäret att aldrig vistas på ett ställe. Uti Öregrund är dock antalet af sådana kringstrykande hushåll långt mindre än uti Östhammar, hvarest deras stamhåll egentligen är. Nyligen har där af detta folk blifvit upptäckt ett tjufband af icke mindre än nitton personer. Den mörkgula hyn och egna utseende, som man finner hos större delen af sämre folket, torde mera härledas från deras descendence af någon egen folkstam än från hafsluften, som då borde hafva samma verkran vid de öfriga kusterne kring hafvet.

Någon som känner till rättegången mot det ovan nämnda ”tjuvbandet”? Skojare förekommer även i kapitlet ”Djäfvulen i Roslagen”. Forsslund för en händelse i Häfverö socken ”för några år sedan” då djävulen spökade i en gård. Händelsen tycks ha väckt stor uppståndelse även i Uppsala. En tjänsteflicka som utgav sig för att vara klärvojant visade sig vara den skyldiga:

Flickan nödgades nu att erkänna, att hon åstadkommit alla dessa upptåger, som så oskyldigt blifvit skrifna på Satans räkning. En skojarkärring, som infunnit sig i nämnda stuga, hade ej blifvit så bemött, som hon önskade, ej fått allt hvad hon begärt. Vid bortgåendet öfvertalar hon därföre tjänstflickan att göra sitt värdfolk all möjelig skada och förtret. Hon sade henne, att hon då borde skära sönder kläderna, att oförmärkt kullstjälpa och förstöra allt hvad hon komme öfver, och fick därpå 1 Rdr och löfte om gott gifte m m.