Viktor Emanuel Almqvist

Viktor Emanuel Almquist, född 21 september 1860 i Stockholm, död 25 augusti 1951 i Stockholm[1], var en svensk ämbetsman, överdirektör och chef för Fångvårdsstyrelsen 1910-1927. Son till Gustaf Fridolf Almquist och Marira Wilhelmina Grandin.[2][3]

Almquist blev student i Uppsala 1878, juris kandidat 1884, var från 1897 byråchef i Fångvårdsstyrelsen. Han blev 1910 överdirektör och chef för nämnda styrelse. Han medverkade i hög grad till viktiga reformer inom den svenska fångvården. Han ansåg att straffet skulle gagna såväl samhället som den dömde. Detta kunde enligt honom uppnås genom att olika kategorier av fångar fick olika behandling. De unga skulle placeras på uppfostringsanstalt, psykiskt störda och efterblivna skulle överlämnas till psykiatrer och de vanliga fångarna skulle få möjlighet till utomhusarbete. Detta blev möjligt genom den 1917 tillkomna verkställighetslagen. Almquist verkade också för utökad hjälpverksamhet för dem, som frigivits efter avtjänat straff och för avskaffandet av påföljden ”förlust av medborgerligt förtroende”.

Han blev 1913 ordförande på livstid i Samfundet de nio. Han var från maj 1922 ordförande i styrelsen för åkerbrukskolonien Hall. Han publicerade under signaturen Hans Vik tre diktsamlingar: Målerier (1889), Rimlek och färgspel (1894) och Vågsvall (1898). Han medverkade som artikelförfattare i Nordisk familjebok under signaturen V. A-t.