Halvord (Halfward) Bryngelsson

Han var Karl XII:s kunskapskarl (budbärare) och spejare (spion) och erhöll Klevmarken, Dals-Ed i gåva av Karl XII enl kungl brev den 9 apr 1716.

Karl XII och Halvord Bryngelsson

av Emanuel Bergman

Bonden Halvord Bryngelssons förhållande till konung Karl XII har gifvit stoff till åtskilliga berättelser, som ännu idag lefva kvar på folkets läppar i stora delar af Dalsland. Skalder ha strängat sina lyror och sjungit Halvords och konungens lof, och förra sommaren (1916) samlades den dalsländska allmogen - 200 år efter Karl XII:s besök hos Halvord i Klefmarken - för att fira minnet af män som genom sin oegennyttiga fosterländska gärning framstå för oss, senare tiders barn, såsom föredömen, värda att efterföljas.

Enligt släktberättelserna skall Halvord under Karl XII:s krig med Norge 1716 ha spelat en framstående roll. Personligen bekant med "general" Dahlfeldt (1), skall Halvord genom honom ha sammanförts med konung Karl. På grund af sina stora tjänster som budbärare blev Halvord mycket god vän med konungen och erhöll af honom gåfvobref på Klefmarken i Eds socken, där konungen upprepade gånger gästade Halvord. Särskilt omnämnes Karls besök i Klefmarken den 26 juni 1716, hvarvid Halvords son Engelbrekt skall ha vaggats af konungen. Denna senare omständighet torde det vara, som gifvit upphof till den bland allmogen och särskildt inom Halvords släkt - förr mera än nu - gängse tron, att Engelbrekt vore naturlig son till Karl XII. Orimligheten af denna i sig själf föga sannolika uppfattning visas däraf, att Engelbrekt Halvordsson föddes den 25 mars 1715 och Karl XII återkom till Sverige efter många års bortavaro först i december 1715.

Släkttraditionens berättelser om Halvord och Karl XII återfinnas i åskilliga smärre, tryckta arbeten. En del äro återgifna i Langers: "Anteckningar om Karl XII:s besök i Dalsland åren 1716-1718". Senare (1916) har Sahlberg i sin bok "Från en gränsbygd" varit inne på ifrågavarande ämne.

I dessa arbeten ha emellertid släktberättelserna återgifvits utan något försök till kritik, hilket dock är lätt begripligt, då de officiella dokument, på hvilka en dylik skulle baseras, äro mycket sparsamma. Jag skall i det följande söka skildra Halvords förhållande till Karl XII i ljuset af de tillgängliga historiska urkunderna. Dessa utgöras förutom af kyrkoböcker äfven av handlingar i riksarkiven i Köpenhamn och Stockholm, af hvilka senare afskrifter ställts till mitt förfogande af lektor J A Lagermark. Först meddelas en del data från kriget med Norge 1716-18, som äro af betydelse för undersökningen.

Sedan Karl XII efter femton års vistelse i utlandet den 13 dec 1715 landstigit i Sverige, begaf han sig på morgonen den 16 febr 1716 från Ystad på väg till Karlstad, dit han anlände den 18 febr kl 12 på natten. Han stannade där till den 22 febr, då han på aftonen begaf sig till Holmedal, dit han ankom följande dag på förmiddagen. Efter att hafva utdelat förhållningsorder till sina underbefälhafvare bröt han upp den 25 febr från Holmedal mot norska gränsen i spetsen för 3,000 man. Östervallskog passerades den 26, och följande dag inryckte konungen i Norge. Samtidigt ryckte general C G Mörner med en kår in i Norge från Dal och Bohuslän. Den 27 febr ägde en liten träffning rum vid Hölands prästgård i Romerige i södra Norge, hvarvid arfprinsen af Hessen blef sårad och måste föras till Åmål, där han låg sjuk i nära tre månader. Den 11 mars förlade Karl sitt högkvarter till Kristiania. Hela armén hade då samlats där efter ett besvärligt tåg på obanade vägar och i ovanligt djup snö. Konungen väntade förstärkningar från Ascheberg, som förde befälet öfver trupperna på Dal och i Bohuslän, men denne hade af rykten låtit skrämma sig, så att han i stället för att rycka mot Kristiania drog sig tillbaka in på svenskt område. Då således inga förstärkningar kommo från Sverige, blef Karls ställning i Kristiania slutligen ohållbar, hvarför han med oförrättadt ärende måste draga sig tillbaka. Detta inträffade natten mellan den 18 och 19 april (1716).

På återtåget tilltvingade konungen sig den 21-24 april öfvergången öfver Glommen. Den 4 maj förlade han sitt högkvarter till Torpum. Ännu den 28 juni låg han kvar där, men den 1 juli finna vi honom i Svinesund. Den 29 juli var hela armén åter i Sverige. Karl lämnade då gränstrakterna och vistades i Lund från slutet af augusti 1716 till juni 1718. Under denna tid gjorde han tvänne gånger resor till norska gränsen, nämligen aug-sept 1717 och mars-april 1718. Vid det förra tillfället gjorde han en mönstringsresa utefter riksgränsen. Han visiterade fästningsanläggningarna vid Strömstad samt gränsposteringarne. Vid samma tid besöktes V Ed. (Enligt Lignell var detta första gången konungen besökte denna plats). Han kom dit den 5 aug och dröjde där till den 18 aug, då han öfver Bohuslän begaf sig till Göteborg och vidare till Lund.

Den 21 april 1718 återfinna vi Karl XII i Värmland. Han begaf sig samma dag med 27 små roddbåtar från Holmedal på Stora Le till V Ed, dit han anlände följande morgon. Den 24 april var Karl i Strömstad. Därifrån begaf han sig till Skåne.

Den 11 juni var konungen åter i Strömstad och gjorde i aug-sept ofta färder till häst utefter gränsen mellan Strömstad och Eda (i Värmland). Den 28 okt bröt han med mellersta kolonnen af sin armé upp från V Eds prästgård. Själf tog han vägen öfver Töftedalen, men hufvudstyrkan tågade öfver Klefmarken mot gränsen, hvarefter på norskt område Jakobsrud, Præstebakke och Snekkekleven i nämnd ordning passerades. H O von Albedyl inbröt från Värmland, C G Mörner och arfprinsen Fredrik af Hessen från Bohuslän öfver Svinesund. Konungen hann emellertid ej långt denna gången. Den 30 nov 1718 ändade en kula hans lif utanför Fredrikstens fästning.

Af det sagda framgår sålunda, att Karl XII befann sig vid norska gränsen i närheten af V Ed (2) vid fyra särskilda tillfällen, nämligen april-juni 1716, aug-sept 1717, mars-maj och aug-okt 1718. Den 4 maj - omkring 28 juni 1716 hade Karl sitt högkvarter i Torpum. Under denna tid skulle det i släktberättelserna omnämnda besöket i Klefmarken ha ägt rum, nämligen den 26 juni. Någon tid dessförinnan skulle Halvord ha gjort konungen sina tjänster. Det stämmer bra öfverens med de historiska data. Karl låg nämligen i Kristiania under tiden 11 mars - 19 april. Halvord skickades af honom till Sverige med bud om förstärkning. Efter väl förrättadt ärende återvände Halvord till Kristiania, medförande bref från Sverige till konungen.

Bref befintliga i riksarkivet i Köpenhamn ge en i viktiga punkter från släkttraditionen afvikande framställning. Enligt dessa, som utgöras af rapporter från de danska befälhafvarne, hade befälhafvaren för den enrollerade allmogen på Dal, öfverstelöjtnant Brinck, den 2 april 1716 afsändt en bonde, Halvord Bryngelsson, för att öfverföra ett bref från Brinck till Mörner (3), hvari omtalades, att posteringen vid Enningedals bro (som skulle upprätthålla förbindelsen med Sverige) var upphäfd, och att Ascheberg hade kommit tillbaka till Sverige, hvarför all förbindelse med hären i Norge var afbruten. Alla regementen, som skulle tåga till Norge vore i full marsch och skulle inom kort vara vid gränsen. Brinck hade flera viktiga bref till konungen, men dem vågade han ej nu sända. Men Halvord lät på vägen öfvertala sig af en norsk kunskapare, Nils Larsson Hallerö i Enningedalen, att föra Brincks bref till Fredrikstens fästning. Sedan kommendanten Brun därstädes den 5 april tagit afskrift af nämnda bref, förseglades det åter, och bonden lofvade att föra det till Kristiania och sedan återvända till Fredriksten med det svar, han erhöll af konungen. I Kristiania anade man ingen list. Halvord fick den 9 april som belöning för sig och sina arfvingar besittningsrätt till 1/2 kronohemman Klefmarken i Eds socken på Dal. Gåfvobrefvet som finns i afskrift i riksarkivet (4) är af följande lydelse:

Besitningsbref för åboen Halfword Bryngelsson och des arfwingar på Hemmanet Clevemark.

Carl etc. Giöre witterligit, at wi af Kongl Nåde wele hafwa skänkt, som wi ock härmed och i kraft af detta wårt öpne bref i nåder skänkje och förunne bonden Halfword Bryngelsson des Hustru och barn arfwinge efter arfwinge besitnings Rättigheten uppå Clewemark hallfft Cronehemman belägit uti Elfsborgs lähn, Wedbo Härad och Ed sockn, så at ingen skal hafwa mackt at drifwa honom eller dem ifrån bem:te hemman, så länge de utgiöra den därå lagde Skat och utskylder. Til yttermera wisso etc.

Christiania d 9 april.

Carolus.

Flera bref (18 st) anförtroddes nu åt Halvord, men han förde dem alla den 11 april till Fredriksten. Brun, fästningskommendanten, gjorde den 12 april extrakt af de 18 från Kristiania medförda brefven. Samtliga extrakten bifogades sedan den danske befälhafvaren generallöjtnant Lützows utlåtande af den 23 juni angående bondens förhållande. Dessa finnas i Refererede Sager i riksarkivet i Köpenhamn.p> På grund af Brincks bref, som af Halvord förts till Kristiania, skickade konungen den 10 april generalmajor Delvig till Sverige för att arrestera Ascheberg och ge order om sändandet af artilleri och andra förnödenheter till hären i Norge.

I sitt bref till Mörner af den 2 april säger Brinck: "Flera bref än dette ene har jag intet dristat mig denna gången att anförtro honom (=Halvord) men kommer han väl fram, skall han en annan gång få bref med sig till H Kongl M:t, som jag har här liggandes och intet vet, hur jag skall dem fortskaffa". Men i ett bref till öfverste Lars Granfeldt, dagtecknadt V Ed den 24 april, säger han, att han genom sin utskickade fick prakticera bref från arfprinsen till konungen jämte det han själf skref till Mörner.

I sitt redan omnämnda utlåtande om Halvord af den 23 juni (4 juli ny stil) säger Lützow, att både han och generalmajor Sponneck (en annan dansk befälhafvare) trodde, att det (=Brincks bref) varit ett "stratagema" af svenskarne, emedan intet positivt svar på Brincks bref innehölls i något af de från Kristiania medförda brefven. Lagermark framkastar i sin gradualafhandling, sid 48, den tanken, att Halvord i samråd med Brinck till kommendanten på Fredriksten (Brun) blott framfört Brincks bref till Mörner men ej arfprinsens till konungen. Men med tanke på att kommendanten Brun i en särskild skrifvelse anhåller, att danske konungen måtte anvisa en gård i Norge till bostad åt Halvord, enär han vore misstänkt af svenskarne och ej vågade sig tillbaka till Sverige (Refererede Sager, maj 1716), tillägger Lagermark tviflande: "Men hvarför har han (Halvord) ej vågat återvända till Sverige, om så skett?".

Af Eds församlings kyrkoböcker framgår emellertid med all tydlighet, att Halvord verkligen återvändt till Sverige och i Klefmarken framlefvat sitt lif som en aktad man. I nämnda församlings dödbok står följande att läsa "1753 den 6 maj begrofs gifte mannen Halfvard Bryngelsson från Klefmarken, dödde den 24 april af Kräftan, 81 år; varit Kundskaperkarl i Högste salig Hans majts Konung Carl den XII fälttåg emot Fredrichshall, för sin oförtrutenhet, slughet och redobogenhet härvid blef honom af Konung Carl gifvet i Christiania Klefmarken till arf och eget i evärdliga tider". Vore de danska uppgifterna med verkligheten öfverensstämmande, hade nog icke heller Halvords son Engelbrekt blifvit den betrodde man han blef. (Han var ortens representant vid riksdagarne 1761 och 1765). Kyrkoböckernas vittnesbörd måste anses tillförlitligare än uttalandet i Bruns omnämnda bref. Det af Lagermark framkastade antagandet måste i själfva verket vara det riktiga, fastän han själf (i brist på bevismaterial) afvisar det i samma andedrag, som han framkastat det. Det är i hvarje fall det enda antagande, som kan ge en tillfredsställande förklaring af föreliggande fakta.

Återstår att nämna något om Karl XII:s besök på Klefmarken. Medan han låg i Torpum (4 maj - omkr 28 juni 1716), hade konungen helt säkert annat att tänka på. Han befann sig ju faktiskt på återtåg. Torpum ligger också något långt ifrån Klefmarken. Det oaktadt kan ju kungen ha aflagt ett besök i Klefmarken i samband med någon annan resa. I sådant fall är det emellertid osannolikt, att besöket skett just den 26 juni. Den 22 och 23 juni hade Karl företagit ett anfall mot Fredrikshall och måst dra sig tillbaka till Torpum. Därunder blef han själf, ehuru lindrigt, skadad af en fientlig bomb. Dessutom utfärdade konungen, enligt riksregistraturen, den 26 juni åtminstone sju bref, dagtecknade i Torpum. Någon af de följande dagarne förflyttade Karl sitt högkvarter från Torpum till Svinesund.

Under tiden 5-18 aug 1717 vistades Karl i V Ed. Då förefanns det gifvetvis intet yttre hinder för ett besök i Klefmarken. Emellertid var då Engelbrekt Halvordsson 2 1/2 år gammal och torde därför ej ha legat i vaggan, som släktberättelsen förtäljer. Konungens första besök i Klefmarken har väl följaktligen icke ägt rum då.

Den 22 april 1718 gjorde Karl ånyo ett besök i V Ed. Detta var dock kort, ty redan den 24 april återfinna vi honom i Strömstad.

Under aug-okt 1718 vistades Karl utmed norska gränsen och företog upprepade ridturer mellan Eda (i Värmland) och Strömstad. Härunder torde Klefmarken vid flera tillfällen ha passerats. Då Karl den 28 okt 1718 bröt upp med sin här från V Ed och gick öfver norska gränsen, hade han väl ganska säkert tillbringat sin sista natt på svenskt område i Eds prästgård, där han haft sitt högkvarter. och icke i Klefmarken, som ju ligger omkring en mil därifrån. För öfrigt tågade, som nämnt, hären öfver Klefmarken, medan konungen själf tog en sydligare väg öfver Töftedal.

Som resultat af föreliggande lilla undersökning framgår, att de till vår tid bevarade berättelserna om Halvord och hans förhållande till Karl XII äro till väsentliga delar med verkligheten öfverensstämmande. Den bild de ge af Halvord såsom en god medborgare hvilken i ofredstid gjort sin konung och sitt land värdefulla tjänster, kvarstår ogrundad. Påståenden, om motsatsen finna däremot icke stöd vid granskning af förefintliga historiska dokument.

Noter:

1. I verkligheten var denna ej general utan kapten.

2. Klefmarken ligger omkr 1 mil i nordlig riktning från Ed.

3. M. befann sig hos konungen i Kristiania.

4. I riksregistr. för 1716.

Halvordslitteratur

1. Halvordsson, Engelbrekt. Konung Carl tolftes samtal med den trogna bonden Halfvord Bryngelsson på gården Klefvemarken i Eds socken på Dahlsland, räddadt från glömskan af dess son Engelbrecht Halfvordsson. Vesterås, Björkbom 1833 8:o 1/2 ark. En annan upplaga trycktes samma år i Vänersborg enl. Lignell ("Beskrifning öfver grefskapet Dal")

2. - -, Konung Carl den tolftes samtal med den trogne bonden Halfvord Bryngelsson på gården Klefvemarken i Eds socken på Dahlsland. Allmänheten meddelad af samma bondes son Engelbrecht Halfvordsson. (Visor och berättelser etc 31). Upsala S P Leffler 1836; 8:o 1/2 ark.

3. - -, Berättelse om Halfvord Bryngelssons ärende och samtal med konung Carl tolfte. Samt ett rim om konungens besök hos Halfvord på Klefvemarken den 26 juni 1716. Af Halfvords son Engelbrecht. (Samlade och till trycket befordrade af P A Peterson) 2 uppl Åmål. P A Peterson 1856; 8:o 16 sid; 1:sta upplagan utgafs i Karlstad 1839.

4. Strandberg, C A V "Engelbrekt Halvordsson" i hans Samlade vitterhetsarbeten. Sthlm 1877-78 1:257.

5. Lagermark, J A Karl XII:s krig i Norge 1716. Akad. afh. Upsala 1883.

6. Tammelin, Filip. "I bondestugan"; ingår i "Ett blad ur Carlasagan" i folkkalendern Svea 1894 (50:de årg).

7. Langer, Thure L Anteckningar om Carl XII:s besök i Dalsland åren 1716-1718, Klefmarkssläkten och Dalsländska karoliner mm. Vänersborg 1914; 64 sid.

8. Sahlberg, Esaias. Från en gränsbygd. Strödda skildringar från trakten kring Ed. Göteborg 1916; 128 sid.

Artikeln var införd i Karolinska förbundets årsbok 1916 s xx-xx.

Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.

NB. Det må nevnes at på denne tid brukte Norge/Danmark den Gregorianske kalender - fra 1700 - og Sverige brukte den Julianske kalender frem til 1753. Det vil si at Norge/Danmark lå 12 dager før Sverige og på en reise fra Norge til Sverige ville man da kunne utføre mange ærend som man ikke nødvendigvis ville ha "tid" til hvis man hadde hatt en felles tidsregning, og det kan se ut som man man brukte 12 dager mer på en grensepassering enn det man nødvendigvis gjorde hvis man dro fra Sverige til Norge på den tiden.

Inlagt 1999-03-20,

av Gustaf Bergman, publicerad i Svenska Dagbladet 1916-07-27.

I notiser om den stundande 200-årsfesten i Klefvemarken har meddelats, att släktmöte samtidigt kommer att hållas, och då Klefvemarkssläkten är en af Dalslands största och mest kända släkter, torde några erinringar om dess öden ej sakna allmänt intresse.

Släkten har sitt namn af hemmanet Klefvemarken i Eds socken på Dal, hvilket af konung Carl XII skänktes till Halvard Bryngelsson för de tjänster denne gjort riket under svensk-norska kriget 1716-18. B. var nämligen då konungens vägvisare öfver ödmarkerna till Fredrikshald och hans sändebud mellan Kristiania och Stockholm. Han hade därvid gjort iakttagelser och meddelade konungen åtskilligt, som icke stämde öfverens med de bref han medförde, så att konungen frågade sin följeslagare kapten Dahlfelt, som var ifrån Hökedalen i Ed, om man kunde tro gubben i allt.

Ja, sade D. Visserligen tror jag att B. kan ljuga för ers maj:ts fiender, men mot eders maj:t själf är han helt visst trovärdig.

Detta hade till följd värdefulla förändringar i monarkens plan. Af fyra utskickade, var Halfvard den ende, som ej blef uppsnappad af fienden, och somliga togo honom därför som förrädare. (Lagermark i sin afhandling om Carl XII:s krig med Norge.) Men om Halvard meddelat fienden något för att stå väl med denne, har detta helt visst varit af ringa värde mot hvad han därigenom lyckades vinna för konungens och rikets sak. Det uppskattades ock på sin tid.

Halvard Bryngelsson var född i Södra Rörviken af Nössemarks församling, ett annex till Ed, år 1671. Fadern, Bryngel Andersson var bonde. Strax efter Halvards födelse flyttade B. till Klefvemarken, som han arrenderat af staten. Det var förut länsmansboställe, hvartill det dock var olämpligt nu, då det mesta folket bodde framme vid kyrkan och i trakten däromkring.

Halvard dog 1752 och efterlämande sönerna Engelbrekt, Anders, Jon, Per och Bryngel samt en dotter Karin.

Hvart och ett af barnen bildar en gren af släkten, som har talrika afkomlingar.

Engelbrekt blef riksdagsman i bondeståndet. Han hade som barn blifvit vaggad af Carl XII under dennes besök i Klefvemarken och satte så stort värde därpå, att han vid 85 års ålder då han trodde sig vara besatt af en ond ande och sände efter den ett år yngre prästen "Mäster Anders" (Berzelius), under väntan på denne företog sig att reparera den vagga, i hvilken konungen vaggat honom. "Mäster Anders" förehöll honom det barnsliga i att syssla med sådan fåfänglighet, när han skulle bereda sig till döden eller blifva kvitt sin sjukdom. Då blef Engelbrekt vred, och det kom till en ordväxling, som snart öfvergick i slagsmål. Bägge gubbarne voro starka bjässar, så att det vardt en hård dust. Emellertid försonades de åter, och Engelbrekt fann, att han under tvekampen blifvit kvitt den onde anden.

Engelbrekt hade ingen son men flera döttrar, af hvilka två blefvo gifta till Tössbo härad. En blef gift med Sven Asmundsson, en advokat från Gesäter, som sedan bosatte sig i Klefvemarken. Häradshöfdingen gaf denne följande betyg: "Han är den värste krångelmakare, som finnes i hela domsagan. Gud bevare mig för den Asmundsson!"

De två döttrar, som blefvo gifta till Tössbo härad, uppgingo i den namnkunniga domaresläkten, så kallad, emedan dess äldsta stamfäder varit häradsdomare. Det var nämligen häradsdomaren Sven Hanssons i Tomasbol två söner Sven och Olof, som gifte sig med hvar sin af Engelbrekt Halvardssons två döttrar, Katrina och Ingegärd (den fagra kallad). Från den sistnämda är det, som lektor Johan Bergman, konstnären Otto Hesselbom m fl härstamma.

Om Olof Svensson, som äfven var riksdagsman bl a vid Norrköpings riksdag 1800, berättas och styrkes af kyrkoböcker, att han, som var förmyndare för tre flickor, döttrar till prästen Abraham Bergman, i anledning af Gustaf IV Adolfs utskrifning af landtvärnet 1808, för att hans söner skulle slippa ifrån denna utskrifning utan vidare gick till kyrkoherden Håkan Folcker och tog ut äktenskapslysning för dem och två af sina myndlingar, som på detta enkla sätt fingo äktenskapsfrågan afgjord.

Ingegärds efterkommande bo i Tösse och Tydje, under det att Katrinas bo i Ånimskogs socken. Hon hade med Sven, som blef handlande, ej mindre än tio barn, ett storväxt och kraftigt släkte.

Äldste sonen Carl Svensson (1769-1829) var komminister i Tösse och bodde på Näs i Ånimskog, som på den tiden hörde till Tösse pastorat. Han hade enligt Hammarin ett godt hufvud, men passade icke för den tid, i hvilken han lefde. Han var ganska originell. När han reste till Tösse kyrka, en mils väg, och det var varmt om sommaren, kunde han stöta ut kullen på sin höga plyschhatt och låta denna hänga. Samstämmigt beskrifves han dock som god, känslofull och samvetsgrann. Han hade stora insikter, särskildt i musik och botanik, och skulle som lärare i något af dessa ämnen hafva fylt sin uppgift bättre än som präst.

Halvards andre son Anders kallades "Kasen", emedan han bebodde Kasene i Klefvemarken. Han har många afkomlingar i orten. Samma är förhållandet med Halvards son Per, som blef 95 år gammal. Hög lefnadsålder är utmärkande för släkten. En af Pers söner bor på Halleröd i Norge. Han äger den snusdosa, ur hvilken farfadern bjöd Carl XII på snus, hvarmed han lär ha varit rätt flitig, så att konungen, när han märkte, att förrådet tagit slut för Halvard, skämtsamt begärde en pris, hvarpå Halvard svarade: "Hilletre, ers maj:t lytter lokte i hålet. Ja' har inte mer".

Den mest omtalade af Pers söner var dock Bryngel (Bastedalsgubben). Han är stamfader för den gren af Klefvemarkssläkten, som kallades Bastedalingarne. Han var läs- och skrifkunnig, något för den tiden ovanligt i dessa trakter. Därtill var han läkare och - trollkarl. Han gick alltid beväpnad med två pistoler och en bössa. Denna originalitet ärfdes af en bland hans tre söner, Orre Bryngel. Som hufvudbonad bar denne alltid en mössa, tillverkad af lomskinn med näbb och vingar fastsittande. Han gick för det mesta såväl till kyrkan som annorstädes beväpnad med bössa, pistoler samt 4 à 5 knifvar i ett bälte kring lifvet.

Bryngel, Halvards femte son, flyttade till Håbol och dog där.

Karin, Halvards enda dotter, blef på ett romantiskt sätt bortgift. En Tore Mattesson, som var med i slaget vid Tönningen 1712, kom där i dansk fångenskap. Först efter 12 år återkom han. Hans fästmö hade emellertid ej kunnat vänta ut honom utan gift sig. Tore gick då till hennes man och sade.

- Du måste skaffa mig en annan i stället.

- Vi skola gå till Halvard i Klefvemarken. Han har en enda dotter, den skall du ha.

De gingo och - fingo. Tore blef gift med "Kari". De vapen han begagnat i striden, en musköt och en värja, fick han behålla, och de finnas ännu hos Sven Andersson, Sannerud, Ed.

Klefvemarkssläkten utmärker sig för godmodigt och skämtsamt lynne, begåfvning och originalitet. Ett visst vemod genomgår dock Tössegrenen, af hvilken många, i synnerhet män, ej förmått bära lifvets börda.

Det är fyra led af äkta svenska odalmän, vi här i största korthet skisserat. Härdade i försakelser, voro de redan från barndomen skickade att möta lifvet här uppe i vildmarkernas faror och äfventyr liksom stamfadern, Halvard Bryngelsson, hvars minne skall firas vid 200-årsfesten den 13 augusti 1916.

Se også: http://www.donparrish.com/Halfward.html

            G. Bgn.

SvD 1916-07-27.