Khosrov II, king of West Armenia

Son of Khosrov II of Armenia by an unnamed mother.

https://en.wikipedia.org/wiki/Khosrov_II_of_Armenia

http://genealogics.org/getperson.php?personID=I00297839&tree=LEO

The family of Chrosov ou Chosroes II (tg) d'ARMÉNIE and ..

[128925] ARMÉNIE (d'), Chrosov ou Chosroes II (tg) (Trdat ou Tiridates (tg) II & .. [128924]), roi d'Arménie, born about 230, died 297

• married about 260

.., .. (..)

     1) Trdat ou Tiridates (tg) III le Saint, roi d'Arménie, born about 261, died 330, married about 280 Ashken d'ALANIE

Bibliographie : Traité de généalogie (René Jetté)

http://www.francogene.com/quebec--genealogy/128/128925.php

Det historiska Armenien

Det ursprungliga Armenien upptog, ett flertal sekel f Kr, ett stort område öster om Mindre

Asien och söder om Kaukasus. Svarta havet och Kaspiska havet ligger i nordväst, respektive

nordost. Söderut låg parternas och persernas mäktiga riken. Den kanske mest kända symbolen

för Armenien är berget Ararat, där Noaks ark ska ha strandat efter sin långa resa. (Idag ligger

visserligen berget strax innanför den turkiska gränsen, men det är fullt synligt från många

delar av landet.)

Namnet Ararat är nära besläktat med Urartu, assyriernas namn på det kungarike som en

gång låg på samma plats som det historiska Armenien. Detta rike nådde sin höjdpunkt

omkring 800-talet till 500-talet f Kr och var då en stark konkurrent till det mäktiga Assyrien,

om makten i området. En annan historiskt och symboliskt viktig plats är Araxesdalen, som är

mycket bördig och som av vissa påstås vara det ursprungliga Edens lustgård.

När Urartu-riket gick under ca 590 f Kr kom olika stammar invandrande till området.

Tillsammans kallade de sig för Hayastan, vilket fortfarande är det armeniska språkets

benämning på Armenien.

Tre hjältar

Den armeniska historien skulle kunna skrivas mycket lång och händelserik, men de första

femhundra åren e Kr skulle kunna sammanfattas runt tre historiska hjältar, vilka alla har sin

plats i den armeniska identiteten.

189 f Kr utgjorde delar av Armenien en provins inom det seleukidiska riket, men detta år

inleddes även något som skulle bli den armeniska storhetstiden. Arthases (Artaxias) utropade

nämligen en del av området till ett självständigt kungadöme, vilket under den närmaste

följande tiden fick flera efterföljare. Med tiden kom de att närma sig varandra, för att sedan,

under kung Tigran den store (95 – 56 f Kr) bli enade till en nation. Det var också under

honom som det historiska Armenien nådde sin geografiskt sett största utbredning, omfattande

bland annat delar av Mesopotamien, Syrien, Cilicien och ända ner mot Palestina. Visserligen

hann riket även minska en del under kung Tigrans styre, då romarna erövrade delar av landet,

men detta talas det inte mycket om, utan det är enandet av landet som är det viktiga.

Under åren 287 – 294 och 297 – 330 e Kr styrdes Armenien av kung Tirdat III. Det var

under dennes tid som St Grigor (Gregorius), upplysaren, enligt traditionen kom till landet och

ska ha omvänt kungen (och därmed hela folket) till kristendomen. Detta ska ha skett år 301

och med stöd av detta hävdar armenierna att de utgör den äldsta kristna staten i världen och

armenierna det äldsta kristna folket.

Från år 430 och under ett par århundraden framöver var Armenien delat mellan Bysans i

väst och perserna i öst. De senare inledde förföljelser mot folket för att få dem att övergå till

den persiska zoroastrismen. En nationell, armenisk armé samlades dock under general Vardan

Mamikonians ledning för att kämpa mot perserna. År 451 stod ett avgörande slag vid Avrayr,

där visserligen armenierna förlorade mot den överlägsna persiska krigsmaskinen och där

general Vardan dog, men armenierna garanterades rätten att förbli kristna under persisk

överhöghet. Vardan är en förebild för folkets kamp mot olika förtryckare och kampen för

rätten att vara kristna.

Ett lidande folk

Förutom de dryga sex seklerna kring Kristi födelse har armenierna nästan alltid varit styrda av

(och ofta uppdelade mellan) andra riken. Den längsta perioden av främmande styre och även

den som kanske har satt mest spår i dagens armeniska identitet var den turkiska/ottomanska

tiden. Redan under 1000-talets andra hälft trängde turkarna in i området och tog makten för

ett par hundra år. Efter ett antal andra härskare från olika håll kom sedan Armenien åter under

turkiskt styre på 1500-talet, något som skulle sätta ett outplånligt spår i den armeniska

historien.

Genom historien har återkommande upprorsförsök mot olika ockupationsmakter så gott

som alltid brutalt slagits ned. Detta har givit den armeniska identiteten en ständig närvaro av

det historiska lidande som folket gått igenom under århundradenas lopp. Det finns dock ett

särskilt tillfälle som varit upphov till värre lidande än någonsin tidigare. Under 1880-talet

hade en nationell armenisk rörelse uppstått, något som inte sågs med blida ögon av de

styrande turkarna. Svåra förföljelser kom till följd av detta, vilka kulminerade i deportation

och systematisk utrotning av omkring 1,5 miljoner människor under och strax efter första

världskriget. Denna ofattbara tragedi lever kvar i näst intill varje armenier idag, och går ofta

under namnet ”massakern”.

Att detta ”historiens första folkmord” idag kan vara så okänt är skrämmande. Relativt sett

var massmorden på armenier större än nazisternas utrotningsförsök av judar. De 1,5 miljoner

som avrättades utgjorde en större del av folket än de ca 6 miljoner judar som fick sätta livet

till under andra världskriget.

Kyrkan ger identitet

Då armenierna saknat kungar och andra oberoende styren under större delen av historien har

ledarskapet för nationen, och därmed också centralpunkten för identifikationen, tagits över av

den armeniska apostoliska kyrkan. De mest begåvade intellektuella har ofta blivit präster och

under lång tid var den armeniska utbildningen underställd kyrkan. Tillsammans med den

gemensamma historien av lidande och det egna språket utgör den kristna tron grundpelarna i

den armeniska identiteten.

Den armeniska kyrkan präglas av två starka särdrag. Det första är kyrkans strukturella

demokratiska uppbyggnad. Liksom flera andra kyrkor är den armeniska kyrkan idag uppdelad

i (fyra) patriarkat, i vilka patriarkerna (katolikoserna) har en stark ställning som talesmän för

den armeniska befolkningen i respektive område. Det råder dock inga motsättningar

patriarkerna emellan, utan snarare tvärtom. I ett tal uttryckte en av dem sig på följande sätt:

”Vi är en kyrka. Vi har varit en kyrka genom århundraden. Vi ska fortsätta att vara en kyrka i

kommande århundrade.” Den, med historiska mått mätt, demokratiska och allomfattande

kyrkan har säkerligen många gånger motverkat splittring hos folket. Det andra karaktärsdraget

är den på vissa punkter näst intill unika kristna läran. Framför allt är det den monofysitiska

ståndpunkten som utmärker sig, vilken utvecklas senare.

Det är också i ljuset av den armeniska kyrkans starka position som man bör se traditionen

att söka rötterna tillbaka till Noas son Jafet och därmed (med hjälp av religionen) rättfärdiga

sin närvaro i det historiska Armenien. Kanske har kyrkans roll ändå varit än starkare utanför

det armeniska territoriet. De många armenier som genom historiens lopp levt utanför

hemlandet har ändå bibehållit en utpräglad känsla av etnisk egenart, generation efter

generation. Man har exempelvis betecknat kyrkan som ”det frånvarande fosterlandets synbara

själ”.

Kyrkans lära och tradition

Trots att vissa traditioner har levt kvar sedan tiden innan kristendomens ankomst och mer

eller mindre har blivit accepterade av kyrkan är den armeniska läran grundad på Bibeln och de

tre första allmänna (ekumeniska) kyrkomötena.

Två särarter i den armenisk-kristna traditionen är dels det s k djuroffret, matal, och dels det

symboliska livsträdet. Djuroffret härstammar från förkristen tid, men tillämpas fortfarande på

vissa platser. Dock ses det idag snarare som en sedvänja än en religiös handling och det finns

en tendens från kyrkans håll att förtiga matal-ceremonin, men man kan inte bortse ifrån att

kyrkan på ett tidigt stadium godkände offrandet och även reglerade det i sina religiösa lagar.

Livsträdet å sin sida, är ett bra exempel på den religiösa och kulturella kontinuitet som präglar

det armeniska området. Från den tidiga Urartu-kulturens många bilder av livsträdet, via

armenisk ”trädkult”, till dyrkan av Kristi kors som livsträdet har den förkristna symbolen

”slussats in” i den kristna läran.

Vid det första kyrkomötet i Nicaea år 325 representerades armenierna av Grigor,

upplysaren, och de centrala punkterna var beslutet att Fadern, Sonen och den Helige Anden är

tre personer som tillsammans bildar en gudom. Detta är en av grundpelarna i den armeniska

läran, liksom den trosbekännelse som formulerades vid mötet och som sjungs i varje armenisk

mässa.

Kyrkomötet i Efesus år 431, det tredje i ordningen, konstaterade att Kristus inte bara var en

människa som utgjorde Guds tempel, utan att Kristus är Guds son och att därmed Maria inte

bara är Kristi moder utan också Guds moder. Detta är en ståndpunkt som även den armeniska

kyrkan fasthåller, liksom majoriteten av mötets deltagare.

Det fjärde kyrkomötet, som hölls år 451 i Kalcedon, saknade armenisk närvaro, då de låg i

strid med perserna vid Avarayr. När de senare fick del av mötets beslut förkastade de detta.

Man kunde dels inte godta den romerske påven Leos ståndpunkt att påven av Rom skulle vara

kyrkans överhuvud. Mötet proklamerade också tron på Kristi dubbla natur, den mänskliga och

den gudomliga. Den armeniska kyrkan hävdar istället ”tron på en enda förenad natur hos

Guds enfödde son”. Detta kom att kallas den monofysitiska läran, och lever idag kvar även i

exempelvis den koptiska och den etiopiska kyrkan.

Armeniska kyrkans sakrament

I den armeniska kyrkan räknar man till sju sakrament av vilka tre (dopet, konfirmationen och

ordinationen) endast kan tas emot en gång. De sju sakramenten är:

Dopet – det grundläggande sakramentet. Genom dopet förenas man med Kristi kropp och

inlemmas i Kristi kyrka. Man får syndernas förlåtelse och blir värdig att ta emot de övriga

sakramenten.

Myron-smörjelsen/konfirmationen – följer omedelbart efter dopet. Sätter den döpta

människan i stånd att möta världens prövningar och frestelser. Nu mottager hon den helig

Anden, vilket gör henne redo att bekänna den kristna tron.

Nattvarden – en mötesplats för de kristna, ett enhetens sakrament. Den plats där Kristus föder

lemmarna i sin kropp och förenar dem med sig själv. De yttre, synliga tecknen är (det

osyrade) brödet och vinet, som mottas av de kristna efter att ha helgats av prästen. Brödet och

vinet förvandlas visserligen inte fysiskt till kött och blod, och Kristus är inte fysiskt

närvarande, men han är det andligt.

Nattvarden är en andlig reningsprocess och endast den som tror och som ångrar sina synder

kan ta del av nattvarden, annars kan man inte få del av välsignelsen. Följden blir andlig skada

och fördömelse, men för den som bekänner sina synder blir nattvarden en överlåtelsehandling.

Den som vill deltaga i den heliga måltiden måste alltså först bikta sig, ta emot absolution

(förlåtelse) och visa att man vill göra bättring. Man måste också fasta från midnatt innan man

går till nattvarden, den ska nämligen vara det första man tar i munnen den dagen.

Bikten och botgöringen – till för dem som behöver förlåtelse för de synder de begått efter

dopet. Sakramentet består av tre delar; botfärdigheten, bikten inför prästen, som uttalar

absolutionen, samt avlösningen. Absolutionen kan endast uttalas av en präst eller någon annan

högre kyrklig ämbetsman, vilka fått myndigheten att göra detta genom den apostoliska

successionen. Prästen handlar här som Guds tjänare, inte som egen person. Det är endast de

som verkligen ångrar sig som kan få absolution.

Ordinationen – avskiljer en medlem av Kristi kropp till en särskild tjänst inom kyrkan. Den

armeniska kyrkan har åtta olika ordinationer, fyra lägre och fyra högre. De lägre är

dörrvaktare, föreläsare, edsvärare och lampbärare. De högre är diakon, präst, biskop, samt

katolikos.

Äktenskapet – en varaktig förening mellan man och kvinna, liksom föreningen mellan Kristus

och kyrkan är varaktig. Äktenskapet är en förbindelse instiftad av Gud och räknas därför till

sakramenten. Idealet är egentligen kyskhet, men ”om de inte kan behärska sig bör de gifta sig;

det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå” (1 Kor 7:9). Målet för äktenskapet är att skaffa

barn, som ska bli nya medlemmar i kyrkan. Till skillnad från de andra sakramenten finns inga

yttre ceremonier för äktenskapet, då det innehåller sådant som inte helt ryms inom en religiös

ram. Äktenskapets yttre sida består snarare i att man börjar leva på ett nytt sätt, än att man

genomgår en högtidlig ceremoni. I teorin kan äktenskapet endast upplösas genom döden och

ett nytt äktenskap med en skild person medan den förre maken ännu är i livet är ett brott mot

Guds lag.

Sjuksmörjelsen – det sjunde sakramentet, vilket handlar om en förberedelse inför döden.

Den gudomliga liturgin

Armenisk liturgi är fylld av vördnad för det heliga. Alla böner och ceremonier bär något av en

”klassisk skönhet” i sina utformningar. Liturgin fyller församlingen med glädje och triumf

och allt är i botten ett uttryck för det hemlighetsfulla skeende då Gud blev till människa.

Den armeniska liturgin kan delas in i tre delar; den första delen är en

förberedelsegudstjänst, där prästen klär sig i mässkruden och förbereder nattvarden. Del två

är katekumenernas gudstjänst (katekumener var människor som ännu inte döpts in i den

fornkristna församlingen och därför inte fick ta nattvarden). Den tredje delen är de troendes

gudstjänst, där nattvarden utdelas.

Liksom så mycket annat när det gäller armenierna har liturgin rötter långt tillbaka i tiden, i

den urkristna gudstjänsten. Redan på 100-talet började man fira gudstjänst efter bestämda

former och på 300-talet hade liturgier utformats i grekiska, koptiska syrianska och armeniska

kyrkor.

Material

Bonniers Lexikon, del 1, Bonniers, Ljubljana, 1994

Bonniers Lexikon, del 13, Bonniers, Ljubljana, 1996

Gunner, Göran, m fl – Längtan till Ararat, Förlagshuset Gothia, Bollebyggd, 1985

Karlsson, Karl-Göran, - Armenien: Från berget Ararat…, MH Publishing, Göteborg, 1990

Lang, David Marshall – Armenier: Ett folk i exil, Tryckeriförlaget, Täby, 1989