Ernst Trygger

Ernst Trygger, född 27 oktober 1857, avliden 23 september 1943, var en svensk politiker (högern), juris professor, finansman, riksdagsman 1898-1937 (första kammaren), ledare för förstakammarhögern 1913–1933, Sveriges statsminister 1923-1924, utrikesminister 1928-1930, universitetskansler 1926-1937.

Ernst Trygger föddes på Skeppsholmen i Stockholm, som son till kaptenlöjtnant Alfred Trygger och Charlotte von Schmiterlöw. Efter en lysande vetenskapskarriär, vilken omfattade en juris utriusque doktorstitel 1885, en docentur i svensk allmän lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria, 1888 en professorsfullmakt och 1889 en professur vid Uppsala universitet i processrätt, och prorektor 1901-05 blev han först invald i riksdagens första kammare 1897 och spelade en aktiv roll i 1895-98 års unionsrevisionskommitté. Under åren 1905-1907 var han också justitieråd. Under den lagtima riksdagen 1905 samt under åren 1908 till 1910 var han ordförande i Lagutskottet. Under året 1911 var han även ordförande i det anrika och ansedda Konstitutionsutskottet.

När Branting föll på frågan om arbetslöshetsunderstöd 1923, gick kungens bud om att bilda regering snabbt till Ernst Trygger. I tre år hade Branting strävat efter att hålla högern utanför regeringen och återupprätta samarbete med liberalerna. Nu hade den strategin nått sitt slut. Förstakammarhögerns ledare nådde nu slutligen statsministerposten, som andrakammarhögerns ledare Arvid Lindman förhindrade honom att nå 1920, då Lindman hellre ville ha en opolitisk regering inför stundande val. Från 1922 till sitt frånträde från riksdagen 1937 var han även Första kammarens ålderspresident. Efter valet 1924, då visserligen högern gick fram, fick Trygger lämna plats för Branting, vars parti gjort än större valframgång och dessutom hade utsikt att nå uppgörelse med de frisinnade om försvaret.

Efter det hätska och oförsonliga andrakammarvalet 1928, det så kallade "kosackvalet", bildade Arvid Lindman regering tillsammans med Trygger som blev utrikesminister. Efter att högerregeringen hade fått avgå 1930 började långsamt men säkert Trygger trappa ner på sina politiska förtroendeuppdrag och lämnade över ledarskapet för förstakammarhögern till förre jordbruksministern Bernhard Johansson i Fredrikslund i december 1933.

Åren 1926–1937 var Trygger universitetskansler. Han invaldes som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien 1925.

Efter att ha brutit benet hösten 1943 insjuknade Trygger allvarligt och avled den 23 september 1943, 85 år gammal.

källa Wikipedia