Aina Bergh

Aina var den yngsta i syskonskaran och hade i stort sett vuxit upp med pojkar, sina mest jämnåriga bröder Ragnar och Rune. Tuve var betydligt äldre och Maj och Gunnar bildade liksom en grupp för sig. Det blev därför så att Aina kom att dela brödernas intressen och deltog vid t ex deras idrottsövningar, åtminstone som åskådare. Men hon blev en djärv skidåkerska som deltog i branta backåkningar och som tolkade på skidor efter bilen som någon av bröderna körde. Så fick hon god förståelse för pojkkynnet samtidigt som hon naturligtvis hade stort intresse för trädgård och blommor och älskade hunden Roy.

När hon var i tonåren och fick pojksällskap och Roy hade avlidit och blivit begravd uppåt skogen ville hon gå till graven tillsammans med pojkvännen och blev borta från hemmet en bra stund. När man frågade henne var hon hade varit blev alltså svaret att hon hade varit vid Roys grav tillsammans med pojken, helt oskyldigt alltså, men bröderna tolkade nog svaret på sina egna sätt.

Mamma Ester var sjukvårdsintresserad och kunde hjälpa människor vid t ex såromläggning och liknande. Om hon behövde hjälp med belysning vid vården ville Aina gärna hjälpa till och sjåpade sig inte, när andra människor tyckte att det var otäckt. Senare skrevs det i en visa om henne att det hon älskade var "otäckt gulgrönt var". Hennes blivande livsuppgift var redan klarlagd.

Men först väntade skolgången och hon började tillsammans med Rune i småskolan, men måste vänta ett år. I skolan blev hon något av en käck pojkjänta, det ser man på fotografier. Hon kom in i realskolan i Östhammar, men eftersom ekonomien i hemmet var något ansträngd ville fader Edvard att hon skulle hoppa över första klassen i realskolan och förkorta skolgången med att direkt börja i andra klassen. Eftersom tyska språket ingick i undervisningen blev det här en svår prövning för Aina, och de första proven blev katastrofala, även om det gick något så när i de andra ämnena, hon hade ju erfarenhet hemifrån. Men det är betecknande för hennes intelligens och energi att vid slutet av läsåret hade hon inte bara tagit in det hon inte kände till från förr utan att hon t o m fick hjälpa sina skolkamrater med tyska språket.

Aina blev inte konfirmerad. I stället gick hon i bibelskola inom Missionsförbundet. Det skedde i en grupp kamrater, varav en hette Holger, som vi får höra mera om. Så tog hon realen. Betygen var hyfsade men inte mera. Det finns ett foto av Aina i samband med realexamen, där hon ser blek och tagen ut, trött. Skolarbetet, hon var ju egentligen ett år för ung, hade nog krävt sin tribut. Vad skulle hon nu ägna sig åt? Hon drömde om att bli diakonissa, men var ännu för ung för att bli antagen. Hon tjänstgjorde i hemmet, och kunde också hjälpa sin äldste bror Tuve som hushållerska i den filial som pappa Edvard hade åstadkommit till Vattensta butiken en bra bit bort, namnet är f n inte känt. P g a faderns sjukdom och i allmänhet vikande konjunkturer och ekonomisk omställning i Gimotrakten blev det så småningom aktuellt att sälja Vattensta och flytta till Uppsala, som tidigare har berättats.

I Uppsala följde hon bröderna åt till konstskolan, och det finns verkligen kvar en platta i högrelief, ett barnporträtt, av hennes hand. (I fortsättningen blev det inte så mycket konstnärligt arbete av henne, men när hon arbetade med söndagsskolebarn så gjorde hon underbara och talande streckgubbar.) Då hade Aina fått den ålder som krävdes för antagning enligt hennes tidigare planer, men nu hade hon i stället bestämt sig för sjuksköterskeutbildning, kanske var det impulser från moderns verksamhet som bidrog till beslutet. Hon gick en provtjänstgöring på Akademiska sjukhuset, var "plätt" som det kallades efter huvudbonaden, 1938, och -- blev antagen! Glädjen var stor.

Och det visade sig att Aina nu hade kommit in på sitt rätta område, där hennes kapacitet, intelligens och omdöme bar vittne om att hon hade hamnat på rätt väg i livet. Hon skrev dagbok under största delen av tiden efter 1938 om både stort och smått, om både tjänstgöringen och patienterna samt tankar och reflektioner omkring arbetet, kamraterna, naturen m m. Jag gjorde senare ett utdrag ur dagböckerna och sände in till Vårdfacket, vilket tog in artikeln, som sedan har blivit rätt uppmärksammad. Man hade avsett att utbilda Aina till operations sköterska, hon visade en klar begåvning för detta och hon hade också blivit betrodd med att instrumentera vid en operation, vilket var ett stort förtroende och ett konstaterande av hennes kunnighet, men hon måste avstå från utbildningen p g a att händerna inte visade sig tåla de myckna tvättningarna. Hon fick nöja sig med standardutbildningen, vilken senare visade sig tillräcklig för distriktsskötersketjänstgöring. Mamma Ester blev sjuk hemma på Skolgatan. Aina avbröt sin utbildning ett tag för att hjälpa modern och fick därför "rest" som hon måste ta igen senare.

Aina och bröderna hade dock tillfälle att på fritiden besöka Blå Bandets ungdomslokaler, man sjöng och dansade folklekar m m. Det var där hon träffade en teolog från Norrland som hette Allan Sandewall, som förälskade sig i henne. Tidigare hade hon under tiden i Vattensta och vid bibelskoletiden träffat en jämnårig ung man från trakten, vilken som sagt hette Holger och som hoppades att de två skulle bli ett par. Men även om det blev några pussar som utväxlades ville inte Aina binda sig. Holger blev förtvivlad och grät hemma hos sin mamma över Ainas omedgörlighet. Bl. a tyckte hon att han var för liten, ungefär lika stor som hon själv, och hon var van vid sina storvuxna bröder! Med Allan var det annorlunda och hon hade väl sina tankar åt det hållet, något som jag var h o h ovetande om, när jag så småningom kom in i bilden . Jag blev nämligen patient p g a ischias och lades in på en sjuksal för två patienter, som reserverades för akademiker enligt avtal med sjukhuset och studentkåren. Aina hade då gått så långt i sin utbildning att hon avancerat till s k provsyster och skulle få sin examen inom rätt kort tid. Hon hade ansvaret för den sjuksal där jag låg. Resten är historia, vi blev bekanta, träffades emellanåt och fann att vi nog passade ihop.

För Ainas del kom hon att genom sin mamma ställas inför ett val, hon skulle betänka sig om hon skulle gynna Allan eller Folke, något jag var helt ovetande om. Hon valde mig till min stora lycka, och "gjorde slut" med Allan, med följden att han blev förtvivlad. Alltnog, hon fick sin examen med högtidlig invigning i maj 1941 och jag i min tur fick min teol.kand.examen den 14 september. Samma dag förlovade vi oss.

Ainas examensbetyg var förstklassiga, bland de högsta som utdelats i sammanhanget, trots - eller kanske just därför - att hon rätt snart i sin utbildning hade tagit beslut i behandlingsavseende som var 100 % riktiga, men som hon då inte var berättigad till att fatta, men man uppmärksammade att hon var skicklig med gott omdöme, parat med en sund självständighet. Tyvärr var det så att Aina hade haft vissa sjukdomssymptom, påminnande om ledgångsreumatism och måste hålla sig i sängen. Den första gåva jag gav henne blev därför en bäddjacka för att värma armlederna, den finns fortfarande kvar. Senare fick hon några underliga utslag i munhålan, som plågade henne mycket, till dess att man kom på, att den rätta medicinen mot detta var små piller av arsenik.

Efter Ainas examen ville man gärna ha henne som s k hemsyster på Sköterskehemmet under den kända - och delvis fruktade - föreståndarinnan Elisabeth Dillner. De båda kom dock att samarbeta mycket bra, vilket kan sägas vittna också om Ainas diplomatiska begåvning! Ainas arbete bestod då i att ha ansvaret för och vården av de elever som blev sjuka och inlagda på Hemmets sjukavdelning, men hade också mycket att göra med administration och arrangemang i samband med högtider på Hemmet. Vid något tillfälle kom hon också att få ansvaret för redovisningar ang. Hemmets ekonomi, något som hon egentligen ville bli fri från. Stämningen under Dillners ledning kan åskådliggöras genom att återge konversationen mellan Aina och syster Torborg på kontoret ang. Dillners närvaro eller ej. Aina sticker in huvudet genom dörren och viskar: "Tjifs, tjafs, in?" varpå Torborg kunde svara antingen "Tjifs, tjafs, ut!" eller förhoppningsvis "Tjifs, tjafs, in”.

Aina trivdes inte med arbetet på Hemmet, det var för smått och oengagerat för henne, hon längtade tillbaka till arbetet på en sjukavdelning, varför hon begärde sig tillbaka och kom åter till avd. 21, där hon och jag en gång möttes. Där blev hon sedan kvar tills vi gifte oss i juni 1944. Åtskilliga kom då att sakna henne. Efter vårt giftermål följde Aina mig till Oslo, där jag tjänstgjorde. Hon hade varit där en gång tidigare. Hon var krigstjänstplacerad och under den stora världskonflikten hade hon 1943 kommenderats till sjukvårdstjäntgöring i Skövde, just som vi skulle ha semester tillsammans, vilken alltså gick i stöpet. Aina lyckades dock ordna ett tillfälligt hyresrum åt mig, så vi kunde träffas och göra en del utflykter.

Hennes verksamhet blev lyckad och populär och vid avslutningen blev hon ihågkommen med vackra gåvor Efter förfrågan hos min förman kyrkoherde Axel Weebe i Oslo var hon välkommen på ett kortare besök samma höst. Det råkade sammanfalla med nazisternas jakt på bl. a studenter och Aina fick ett påtagligt bevis på vad det rörde sig om. Vi ordnade sängplatser åt några studenter i kyrkorådsrummet genom att ställa ihop stolar eller bädda på golvet åt dem, Aina var uppfinningsrik. Studenterna kunde senare komma över till Sverige och när vi gifte oss fick vi som tack för hjälpen en stor bukett vackra röda rosor.

Hon fick sedan en annan kommendering, till Dorotea, när tyskarna tvingades utrymma norra Finland, och stora flyktingströmmar, med olika sjukdomar, kom över till Sverige. I det sammanhanget blev hon smittad, i stort sett ensam som hon var i tjänsten, och var illa ute, magsjuka och matthet, men höll ut och kryade på sig efter hand. Då hade hon fått hjälp av en annan utkommenderad sköterska. Hennes berättelse om strapatserna är mycket dramatisk. För sin tjänst blev hon senare beviljad den finska medaljen "Pro Benignitate Humana", av marskalk Mannerheim, "För Mänsklig Barmhärtighet".

Nu var vi gifta och fick under kyrkoherdens semester bo i prästgården. Senare lyckades jag ordna egen bostad åt oss i lägenheter, varifrån personer tillfälligt hade flyttat över till Sverige under rådande orostider. Där blev vi boende tills "freden" kom.

Vi blev då placerade i Svabensverk i Hälsingland på gränsen till Dalarna och var där i fem år och där föddes också de två första av våra barn. Aina var oerhört glad åt vårt gemensamma hem, som hon möblerade på ett mycket trevligt sätt. Hon fick också en hel del att göra med krämporna hos befolkningen eftersom det var långt till läkare både åt norr och söder. Aina gjorde vad hon kunde för att hjälpa mänskor i nöd, hon var glad att få göra det, och folk var glada åt henne.

Vi hamnade sedan i Estuna utanför Norrtälje och att börja med kunde Aina tjänstgöra på Norrtälje lasarett och som distriktssköterska på Vätö. Men det var nu som tragiken kom in i våra liv. Aina fick ett svårt diskbråck (möjligen en följd av tunga lyft som sköterska), måste opereras på Sophiahemmet, Rune lånade oss 1.000.- kr. Aina ringde hem:" Jag kan inte kissa". Diskbråcket hade skurit av nervbanor både för urinering och avföring och det blev aldrig bra igen, Aina var 39 år.

Hon försökte hålla modet uppe men det var inte alltid så lätt. Dock kunde vi företa vissa resor, till Israel två gånger, till Italien två gånger och till Grekland. Jag fick också två missiveringar tillbaka till Margaretakyrkan i Oslo, där vi då bodde ca en månad vardera gången under kyrkoherdens semester. Det som gladde oss särskilt var att vi kunde besöka vår yngste och hans familj i USA under två månader 1983, men det var en smula äventyrligt med tanke på Ainas urinvägsinfektioner, vi kom nätt och jämnt hem igen för att hon skulle få den nödvändiga medicineringen.

Det var underbart att så kunde ske, men det måste alltid vara särskilda arrangemang för att Aina skulle klara det. Och urinvägsinfektionerna inträffade tätare och tätare med byte av den ena antibakteriemedicinen efter den andra p g a förnyade resistenser hos bakterierna .Som om inte detta var nog fick Aina svåra smärtor i en höft, men det dröjde ända till 1988 innan den kunde opereras. Äntligen skedde det och Aina var lycklig. Hon kom hem, var hemma i tio dagar, men dog helt hastigt p g a embolier i lungan. Hennes uppgifter var slut.

Men hon skall minnas som en mycket god representant för en begåvad familj. Hon hade en utpräglad känsla för hur en människa hade det, fysiskt och psykiskt, man förstod inte alltid hur hon kunde VETA hur det var, men hon gjorde det, om det nu var intuition eller något annat. Det är väl en del människor som har denna märkvärdiga och underbara förmåga. Därför var också Aina mycket älskad, inte minst av barnbarnen, som ofta kom hem, de kände hur hon omfattade dem med en omsorg och en kärlek, som var inspirerad inte minst från den varma andligheten i hemmet i Vattensta.