Albrecht III von Mecklenburg, Kung av Sverige

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Albrecht_III_av_Mecklenburg
• http://www.blf.fi/artikel.php?id=24

Albrekt av Mecklenburg

Från Wikipedia (Omdirigerad från Albrecht III av Mecklenburg)

Kung Albrekt på den samtida gravvården i Mecklenburg.

Regeringstid 1363-1389 (avsatt), (formellt vald 1364, abdikerade formellt 1405) Föräldrar Hertig Albrekt den store av Mecklenburg och svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter

Gemål(er) 1. Rikardis av Schwerin från 1359 (död 1377)

2. Agnes av Braunschweig-Lüneburg från 1396

Barn Med Rikardis:

1. Erik av Mecklenburg (omkring 1365-1397)

2. Richardis Katarina (ca 1370/1372-1400)

Med Agnes:

1. Albrekt V av Mecklenburg (död 1423)

Företrädare Magnus Eriksson och Håkan Magnusson

Efterträdare Margareta

Född 1338/1340

Mecklenburg

Död 31 mars/1 april 1412

Dobrenau i Mecklenburg

Begravningsplats klostret Doberan i Mecklenburg

Albrekt av Mecklenburg var (som Albrekt[1]) kung av Sverige och hertig av Mecklenburg, född 1338/1340, död i Bad Doberan i Mecklenburg 31 mars eller 1 april 1412, begravd i klostret i Bad Doberan, son till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter.

Albrekt var kung av Sverige 1363/1364-1389 (avsatt, abdikerade formellt först 1405). Han var även hertig av Mecklenburg såsom medregent från 1379 då fadern dog, och såsom regent från 1384 efter brodern Henriks död. Först 1395, då Albrekt frigivits ur drottning Margaretas fångenskap, kunde han personligen återvända till Mecklenburg och ta upp styret där. Som herre av Mecklenburg är hans korrekta benämning furst Albrekt III av Mecklenburg och hertig Albrekt II av Mecklenburg och Schwerin.

Med Albrekt infördes obotrithövdingen Niklots furstehus (även kallat Mecklenburgska ätten) i Sverige som engångsföreteelse.

Innehåll

[g%C3%B6m]

   * 1 Albrekt blir svensk kung

   * 2 Albrekt avsätts som svensk kung

   * 3 Äktenskap och barn

   * 4 Se även

   * 5 Källor

Albrekt blir svensk kung [redigera]

Ett av Albrekt av Mecklenburgs kungliga sigill

Albrekt av Mecklenburg (vänster), med sin far (höger), från målning i Mecklenburgsk krönika. Albert är den förste svenske regent som avbildats med de tre kronorna.

Albrekt var andre sonen till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och den svenske kungen Magnus Erikssons syster Eufemia. Albrekt stod så att säga i tur som arvtagare av Sveriges krona om kung Magnus och hans son Håkan Magnusson skulle dö. Dessutom kan hertigarna av Mecklenburg enligt vissa källor, med vaga grunder, ha härstammat från Sverkerska ätten via Kristina av Mecklenburg, som i så fall skulle varit dotter till Sverker den yngre Karlsson.

Bakgrunden till upproret mot Magnus Eriksson är en snårig historia. I korthet kan nämnas att Magnus son Håkan Magnusson, kung av Norge, helt sonika lät fängsla sin far beroende på att Magnus inte ville acceptera fredsfördraget vid Greifswald 1361, då Magnus menade att de svenska sändebuden överskridit sina befogenheter. I februari 1362 blev Håkan formellt vald till svensk kung vid Mora sten, men kort därefter förlikades far och son och de samregerade Sverige, där Håkan fick sin del av Sverige (området för Skara stift). Under tiden fördes ett kort krig mot Danmark och Valdemar Atterdag men fredsförhandlingar påbörjades hösten 1362. Under dessa förhandlingar valde Håkan att äkta Valdemars dotter Margareta. En anledning till detta kan ha varit för att återfå Skåne. Dock hade de svenska stormännen å Håkans vägnar redan ingått en förlovning med Elisabet av Holstein, en förlovning som nu bröts. Protester utbröt bland stormännen, och situationen eskalerade till ett mer eller mindre öppet uppror. Även den Heliga Birgitta gav luft åt sitt missnöje med Magnus. Till följd härav drevs flera av de ledande stormännen i landsflykt 1363 av kung Magnus.

De förvisade stormännen, med drotsen Bo Jonsson (Grip) i spetsen, drog till norra Tyskland, vände sig där till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt dennes son Albrekt d. y. Albrekt d. ä. gick till slut med på att låta rådsaristokratin sitta med vid styret om de stödde hans maktövertagande i Sverige. Tyskarna landsteg i Sverige med 1 600 man, riddare, väpnare och svenner. De vandrade norrut utan att möta större motstånd och de tyskvänliga städerna Stockholm och Kalmar gav sig utan större blodsspillan. I november 1363 hyllades Albrekt d. y. i Stockholm. Magnus avsattes och flydde till Norge, och den 18 februari 1364 valdes Albrekt formellt till svensk kung vid Mora stenar. De av Magnus landsförvisade stormännen belönades och gavs olika högre poster av Albrekt.

1365 återvände Magnus jämte sonen Håkan Magnusson till Sverige med en norsk här samt en styrka med Magnus-trogna svenskar. Vid Gata skog i närheten av Enköping blev Magnus och Håkan besegrade av tyskarna, varvid Magnus tillfångatogs av Albrekt.

Kung Albrekt stöddes förutom av sin far även av flera nordtyska furstar samt av hansestäderna. På kung Håkans sida slöt nu danske kung Valdemar Atterdag upp. Mecklenburgarna fick även en svår fiende i den svenska allmogen som ogillade det tyska inflytandet. Delar av allmogen reste sig och understödde Håkan, och för Albrekt blev läget kritiskt sedan Håkan med en här lägrat sig på Norrmalm vid Stockholm 1371. Men med de svenska stormännens hjälp lyckades Albrekt försvara sin ställning, sedan stormännen först avtvingat honom en kungaförsäkran som ökade deras inflytande och kraftigt reducerade Albrekts egen makt. På detta sätt kom en fred till stånd, genom vilken Magnus frigavs mot att en dryg lösesumma utbetalades till Albrekt.

Nu var det svenska riket delat. Riksråden hade år 1371 slutit fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skara stift, resten stod sedan år 1374 under drotsen Bo Jonsson (Grip)s ägande. Albrekt var fortfarande formellt sett kung av Sverige, men i praktiken styrde han endast över Stockholm och några kungsgårdar.

Albrekt avsätts som svensk kung [redigera]

Historisk karta över Bo Jonsson Grips län 1386

Albrekt var numera totalt beroende av rådet och dess mäktigaste man, drotsen Bo Jonsson (Grip), och Albrekts olika försök att sätta en gräns för stormännens expansion och växande inflytande över makten i Sverige omintetgjordes.

Efter drotsen Bo Jonssons död 1386 gjorde kungen likväl ett försök att återställa kungamakten. Han ville göra sig till förmyndare för Bo Jonssons barn och änka Margareta Dume samt sägs ha övervägt en reducering, indragning, av adelns gods. Många stormän började känna sig hotade av Albrekts ambitioner att begränsa adelns makt. I Vadstenaklostrets diarium för år 1365 finns antecknat: "Då kom rovfåglarna och slog sig ner på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet i många år".

För att hindra Albrekts reduktion av gods vände sig de stormän som Bo Jonsson hade utnämnt till verkställare av hans testamente, till drottning Margareta i Danmark med bön om hjälp. Albrekt for över till Tyskland och hämtade en tysk här medan Margareta lät danskar landstiga i Sverige. I slaget vid Åsle i februari 1389 i närheten av Falköping besegrades och tillfångatogs Albrekt jämte sin son Erik av Margaretas trupper. Far och son frisläpptes först 1395 mot villkor att efter tre år antingen betala en dryg penningsumma eller överlämna Stockholm till Margareta. Till följd av detta fördrag tog Margareta Stockholm i besittning 1398.

Kung Albrekt tillbringade drygt sex år i Margaretas fångenskap, från 24 februari 1389 till 26 september 1395. Väl fri begav sig Albrekt till Mecklenburg, där han 1384 efterträtt sin äldre bror Henrik såsom hertig, men hans anhängare, de så kallade vitalianerna, intog Gotland och höll sig kvar där till 1398, då ön intogs av Tyska orden. Mot penningersättning förmåddes Albrekt och Tyska orden att avstå ön, och ön överlämnades 1408 till nordiske unionskung Erik av Pommern. Albrekt dog 1412 och begravdes i klostret Doberan i Mecklenburg.

Äktenskap och barn [redigera]

Albrekt gifte sig 1359 med Rikardis av Schwerin (död 1377), ett äktenskap vars kontrakt upprättats i Wismar redan 12 oktober 1352. Paret fick följande barn:

  1. Erik av Mecklenburg (omkring 1365-1397), svensk kronprins och herre av Gotland

  2. Richardis Katarina (omkring 1370/1372-1400), gift i Prag 1388 med kejsarens yngre son Johan av Böhmen (1370-1396), markgreve av Mähren och hertig av Görlitz (Lausitz)

Albrekt gifte om sig i Schwerin 12-13 februari 1396 med Agnes av Braunschweig-Lüneburg (död 1430/1434). Paret fick följande barn:

  1. Albrekt V av Mecklenburg (död 1423), hertig av Mecklenburg och Schwerin

Se även [redigera]

   * Folkungaätten

   * uppror mot Magnus Eriksson

Källor [redigera]

  1. ^ Michael Nordberg I kung Magnus tid Norstedts Stockholm 1995 (ISBN 91-1-952122-7) s. 355 & genomgående

   * Albrekt af Mecklenburg i Nordisk familjebok (2:a upplagan, 1904)

   * Den svenska historien: Medeltid 1319-1520. Bonniers (1966), s. 74-83

Företrädare:

Magnus Eriksson och

Håkan Magnusson Sveriges regent

1364-1389 (avsatt, abdikerade 1405) Efterträdare:

Margareta

Sidan ändrades senast den 16 maj 2010 kl. 18.18

Kung Albrekt av Mecklenburg, tysken som fick lämna landet skändad av danskan, drottning Margareta, kallad kung Byxlös, hade också ärenden i våra bygder.

Flera av hans brev och dokument är daterade i Sigtuna. Den 24 mars 1372 undertecknade han skyddsbrevet för de gods som riddaren Karl Ulfsson och kaniken Ragnvald skänkte till det nya prebendet i Uppsala domkyrka. Samma privilegier och status ska gälla för marken i Tarv ”när kyrkan tar över som under riddarens tid”, skrev Albrekt.

Samma dag skrev Albrekt ett skyddsbrev åt fru Ingeborg i Tånga i Ekeby (Oland), änka efter en storman Filip Karlsson. Brevet befriade henne från alla skatter och extra pålagor.

Han signerade också ett stadfästelsebrev i Sigtuna, troligen 1373, om mark i Mysinge by i Fittja väster om Skokloster som sålts till en Johan Tanne för 58 mark.

SDHK-nr: 9916

Utfärdat: 13710415, Edsviken Innehåll: (Anhängare till kung Albrekt) sluter vid Edsviken i Sollentuna socken för sig och Stockholms slott och stad stillestånd med (anhängare till konungarna Magnus och Håkan) att gälla från denna dag och fram till nästkommande pingstdag (1371 25/5) samt därefter ytterligare fyra veckor, under vilka dock uppsägning kan ske med öppet brev, av den senare parten i Stockholm, av den förra i motsidans läger (vid Edsviken). Av kung Albrekts män namngives marsken Karl Ulfson, Magnus Gislesson och 8 andra riddare, Albrekt Grote och 5 andra personer representerande Stockholms borgmästare, råd och menighet, vidare kungens ”ämbetsman” Bo Jonsson jämte 16 andra svenner; fördraget innefattar också vänner och tjänare, såsom biskop Thyrgils av Strängnäs, vilka nu befinna sig i staden Stockholm eller kunna komma dit in, och även sådana som vistas på annat håll. Å motståndarsidan namngivas biskop Nils (Markusson) av Linköping, Erik Kättilsson och 9 andra riddare samt Ulf Jonsson och 17 andra svenner; till dessa komma de riddare och svenner, klerker, köpmän, bönder och bokarlar, som äro i deras följe eller annorstädes. Under den angivna tiden skall fördraget orubbligen gälla och ohindrad samfärdsel råda. (Härtill komma följande särbestämmelser:) Även om konung Albrekt, hans fader eller deras folk kommer till Stockholm, få inga utfall företagas från Stockholms slott och stad, ej heller få anfall riktas mot dessa till lands eller vatten. Konung Magnus skall behandlas väl och får ej föras bort från staden. Bo Jonsson förbinder sig att ej befatta sig med de under (Stockholms) slott lydande land och de städer, som han å konungens vägnar innehade vid dennes avresa från Sverige, med undantag för uppbärandet av de laga skatter och resterande utskylder, som bönderna äro vana att erlägga på länsmans bud inom varje folkland eller hundare.

Albert of Sweden

From Wikipedia, the free encyclopedia

Albert

King of Sweden; Duke of Mecklenburg-Schwerin

Reign 1364-1389

Coronation 18 February 1364

Predecessor Magnus Eriksson and Haakon VI Magnusson

Successor Margaret

Spouse Richardis of Schwerin

Agnes of Braunschweig-Lüneburg

House House of Mecklenburg-Schwerin

Father Albert II, Duke of Mecklenburg

Mother Euphemia of Sweden

Born c. 1338

Mecklenburg

Died 1 April 1412

Mecklenburg

Burial Mecklenburg

Albert of Sweden, Albrekt av Mecklenburg in Swedish; Albrecht von Mecklenburg in German (c. 1338 – 1 April 1412) was King of Sweden from 1364 to 1389. In 1384 he inherited the ducal title of Mecklenburg and united the two countries in a personal union. He was the second son of Duke Albert II of Mecklenburg and Euphemia Eriksdotter, the daughter of duke Erik Magnusson of Södermanland and the sister of king Magnus Eriksson. He married Richardis of Schwerin, daughter of count Otto of Schwerin; she died in 1377 and is today buried in Stockholm.

Albert based his claims on two family ties with the Swedish House of Sverker, both through Albert's mother, through whom he was granted the first place in the Swedish succession order, and through Kristina Sverkersdotter, a daughter of Sverker II of Sweden, also known as Sverker the Young. Sverker II had been the king of Sweden between 1196 and 1208.

Reign

In 1363, members of the Swedish Council of Aristocracy, led by Bo Jonsson Grip, arrived in the court of Mecklenburg. They had been banished from the country after a revolt against king Magnus Eriksson, who was unpopular among the nobility. At the nobles' request, Albert launched an invasion of Sweden supported by several German dukes and counts. Several Hanseatic cities and dukes in Northern Germany expressed support of the new king. Stockholm and Kalmar, with large Hanseatic populations, and also welcomed the intervention.

Albert was proclaimed King of Sweden and officially crowned on 18 February 1364. The coronation took place at the Stones of Mora. A fragment still remains of the stone commemorating the occasion, the Three Crowns stone. This is the earliest known example of the use of the three crowns as a national symbol for Sweden.

The arrival of Albert led to eight years of civil war in Sweden between Albert's and Magnus' supporters. In a battle near Enköping in 1365 between Albert's German forces and king Magnus Eriksson's forces, supported by king Haakon VI of Norway (Magnus' son), Magnus was defeated and taken prisoner by Albert. After the initial defeat, Valdemar IV of Denmark intervened on Magnus' and Haakon's behalf, and Valdemar's forces were joined by Swedish peasants who supported Magnus. Apart from German strongholds like Stockholm, Albert was unpopular in large parts of Sweden, especially among Swedish commoners in the provinces, who were discontent with Albert's policy of appointing Germans as officials in all Swedish provinces and who suffered under his rule. With the help of Danish and Swedish allies, Haakon managed to temporarily beat back Albert and lay siege to Stockholm in 1371. However, the siege was short-lived; with military help from the Swedish nobility in Stockholm, Albert was able beat back the Norwegians and the Danes. A peace agreement was signed, with the condition that Magnus be released and allowed to freely travel back to Norway (where he spent the rest of his life). Albert had secured the Swedish crown, but was also forced to make a belated coronation oath in which he agreed to extensive concessions to the Swedish nobility in the regency council. Bo Jonsson (Grip) used this power to personally usurp 1,500 farms and he soon became Sweden's largest landowner, controlling a third of the entirety of the Swedish territory and possessing the largest non-royal wealth in the country.

[edit]Deposition

Albert kept the crown of Sweden for another 19 years, but most of western Sweden did not support his reign. However, it was only when he attempted to introduce reduction of the large estates of the Swedish nobility that he lost his support in Stockholm. In 1389, facing a loss of landholdings and wealth, the Swedish regency council turned to Margaret I of Denmark to plead for help in getting rid of Albert. Margaret sent troops and in February 1389, the Danes defeated Albert at the Battle of Åsle. Albert was captured, deposed and sent to Lindholmen Castle in Scania, where he spent the next six years imprisoned. He was released after 16 days of peace negotiations in 1395, during which he agreed to either give up Stockholm within three years, or pay large sums in retribution to Margaret. When the three years were up, Albert chose to give up Stockholm rather than pay the fine, and in 1398 the agreement came into force, granting Margaret possession of Stockholm.

After his release, Albert went back to Mecklenburg, where he had been a duke since 1384 when his brother Henrik died. However, as Albert and the Vitalians retreated from Scandinavia, the Teutonic Order captured Gotland on Albert's behalf. Gotland was thus not turned over to Denmark until 1408, when Eric of Pomerania bought it from Albert and the Teutonic Order.

Albert died in 1412 and is buried in the monastery of Doberan, Mecklenburg.