Amanda Lavinia Qvick

Tillsammans med sin 2:e man dräpte hon 1904 28/5 vid Lo-elva Andreas Ros och dömdes till 9 år och sex mån fängelse.(Flekstad).

Ur personakten på Amanda Lavinia; "Det framgår att hon var född i Sverige. Kyrkoherden i Stavnäs pastorat meddelar att den 4/11 1880 blev här döpt ett flickebarn som i dopet blev kallad Amanda Lavinia,född i Ås i Glafva förs.Föräldrarna var "omkringströvande" Frithjof Amandus Larsson Kvick och Brita Kristina Karlsson, som uppgav att hon var kommen över till Sverige från Eidskog.

Amanda Lavinia uppgav att hon mist sin mor när hon var barn.Hon kom så till sina farföräldrar,Lars Magnus Holm och Stina Kajsa Karlsson.Hon var hos dem tills de avled. Sedan hade hon varit på otaliga ställen. De sista 10 åren hade hon varit i Norge.

Det är också noterat att hon vid ankomsten till fängelset 1904 inte var konfirmerad, kunde inte läsa eller skriva och hade inga folkskolekunskaper.Hon är utan fast bostad,"resande"samt begiven på rusdrycker.

Hon hade tre barn, på 6 år,4 och 1 år gamla.Barnen var placerade på barnhem.

Som kännetecken på henne är anfört; ett ärr under vänstra öga, ett ärr på högra kinden, ett ärr på högra sidan av halsen, ett litet ärr i pannan och ett ärr på vänstra pekfingret. Denna krigiska kvinna är av Holmsläkten.Hon är en släkting till Anne Marie Larsdtr.Lundberg som Vakker-Andreas dräpte. Om namnet Kvick kan upplysa att hennes farfar kallade sig Holm, men hennes farfars far kallade sig för Kvick eller Qvick.

Ur Gunborg A Lindholms bok "Vägarnas Folk" /De Resande och deras livsvärld.(författarinnans sagesman Rudolf,nedanstående händelse är från 1904). Vessel-Manda. Sist jag skrev om mitt leverne hade jag visst kommit fram till "Vessel-Manda"- varför de kallade henne så vet jag inte, "Vessel-Manda" kanske var härlett ur ordet vessla i betydelsen kvick och bitsk-båda delarna var hon, rapp att svara och kvick med kniven. Förr i tiden var detta nödvändiga egenskaper - de resandes seder och bruk liknade mest de gamla vikingarnas. "Vessel-Manda" var en högrest kvinna, hennes drag var rena, håret blåsvart - ögonen var mörka och uttrycksfulla. Det var en stilig kvinna absolut ärbar, men blodfull och väl i stånd att göra en man lycklig.Hon var nog född i Värmland men hela sin ungdomstid tillbringade hon i Norge - det var här hon upplevde sina ärbara romanser, jag har svårt att tänka mig enda romanser i hennes fall, det var här hennes obändiga humör ledde henne in i fängelse. På den tiden var livet fattigt på sociala förmåner, och TV - bevakning var inte påtänkt - mycket var kanhända sämre än nu, ett är säkert: friare var det och för resande var detta en god sak.Fritt var det för resande i Sverige, friare ändå i Norge. Resandesederna i Norge har nog alltid varit mera utpräglade och gamla seder och bruk som svenskarna mildrat lever fortfarande kvar där - ännu i denna dag. När jag (Rudolf) hörde talas om Mandas bravader i Norge så hade hon varit där länge - en karl hade hon givit på båten, en 2-3 barn hade hon med denna mannen och jag (Rudolf) vet inte så noga hur den skilsmässan gick till. Alltnog; hon träffade en svensk fantegutt och nog måtte det ha varit ödet, de fick många barn tillsammans och var väl idag en 20 år då den svenske fanten gick över gränslandet. Denne Oskar..., var så vitt jag kan förstå en tämligen obetydlig man, föga omtalad och utan "farligt rykte". Vad såg den vackra högresta tatterskan hos denne man - själv var hon en sentida valkyria, hetblodad och tempramentsfull. Det sägs att kärleken är blind, kanske ytligt sett men också oerhört skarpsynt, Mandas väsen valde och hennes inre syn svek inte. Oskar var undfallen, händig, hemkär. Oskar var ingen toffel i vanlig mening, han både talade och tänkte självständigt - men i viktiga principfrågor fick han inte driva den egna meningen för långt, gjorde han det vaknade en naturkraft-"Vessel-Manda" var alltid praktfull i sin vrede, det sprackade och lyste om henne då vreden arbetade sig fram, det var ingen gapig och vulgär skrikvrede utan en tyst växande vrede som syntes ha ett väldigt djup.Om det nu var så att Manda kommit i vrede och Oskar var den som stått för bränslet kunde man få se en syn; Oskar ville ju inte ge sig alltid och var andra resande gäster där så kunde han ibland slå till Manda- allt för den manliga självkänslan. Var inte vreden för stor kunde det gå bra, hon älskade ju sin Oskar och visste att skicka sig, men ibland: Spring Oskar för faen slite mej hugger jej dej inte gutten. Hon varnade - och Oskar sprang! Efter en korts tid kärlekslycka med sin Oskar, detta var alltså i Norge, mötte Manda och Oskar sitt öde. Oskar var lite av en grälsticka och bland resande var detta en stor olycka. De resande kan ju inte slingra sig från skitord och på ett smidigt sätt släta över - de saknar visst inte förmåga, visst inte, de kan bara inte. Det gäller ännu, men då var det naturligtvis ännu strängare - kastad handske fick inte ligga. Att inte kunna svara för sig och sätta emot vittnade dåligt om den man eller kvinna som underlät detta. Det var ju inte bara egen vanheder, hela familjen och släkten drabbades ju av skammen. Nu skulle man inte tro att vilket löst skitord som helst kunde utlösa strid, det togs stor hänsyn till vem som sa't och hur det sa's, en man med dåligt rykte behandlades föraktligt och hans ord tillmätes inte stor betydelse. Den här gången var Manda och Oskar i lag med de ryktbara Rosarna (Norge) och själva dramat utspelades till sjöss, ombord i en båt. Karlarna Ros var tre, gubben själv, en yngre son och en nära släkting. Gubben Ros var en mångomtalad man och fruktad både i Sverige och Norge. Jag (Rudolf) kallar honom "gubbe" här eftersom han var huvudman för sin familj med sina söner och döttrar, han var annars en man i sina bästa år och blodet rann hett i hans ådror. Det söps ju en hel del på den tiden också och det hade varit en hel del sprit. Manda var ju bekant sen förut med Ros och de visste väl att hon lämnat sin norske gutt för den svenske fanten. Man kan nog förutsätta att den svenske inte sågs med så blida ögon av de norska resandena. Spriten bidrog naturligtvis till att skärpa motsättningarna mellan de båda sällskapen. Oskar var ju inte känd och då han hade fått nog med sprit i sig glömde han sin begränsning och började svara karskt. Så småningom drog sig det uppladdade sällskapet ner mot båten.- Oskar och Manda inbjöds gästa Ros. Manda var nog betänksam hon var en klok kvinna också, men spriten och den växande vreden dämpade hennes försiktighet. Hon visste att "gästfriheten" var en utmaning och hon var kränkt över de norske försmådde hennes svenske man. Oskar var innanför det omdömeslösas gräns och instinktivt litade han väl också på sin praktfulla Manda. Väl ombord i båten och ut på sjön började bråket. Oskar fick svara gubben Ros och bägge drog blankt. Visst kämpade Oskar tappert men det märktes snart att han fick mer än han gav. När Manda såg utgången grep hon in, hon stötte undan sin blodiga och vacklande man och grep den kniv som Oskar inte längre hade användning för. Hon måtte ha varit praktfull då hon med blixtrande ögon sprang mot sin fruktade motståndare. I sitt fulla raseri kände hon inte de hugg hon fick, Hon drev Ros framför och högg så vilt att hon följde den döende Ros i havet. Så sluttade ett skede i Mandas liv, hon kunde inte be om nåd och hennes kärlek gjorde mannens sak till hennes.

Den tid som nu följde blev svår och efter häktning, rannsakning och dom föll ödesbiten för de två; Manda fick 10 års tukthus, Oskar 6 år. Detta var naturligtvis ett fruktansvärtslag och de bägge älskade såg nog avgrunden öppna sig - Manda fick lämna sina små barn på socknen och hur det skulle kännas vet nog bara den som själv varit i de skorna. De mycket dygdiga brukar be den drabbade att besinna sitt beteende och dymedelst finna tröst. Ack ! Ångern och ruelsen är farliga kamrater i ett fängelse och ett (?) hjärta finner ingen lisa i självplågande själförakt. Manda bar sin smärta stolt och hon plågade sig egenom de tre åren i ensamcell - efter den tiden gick det bättre för då fick hon sällskap. I fängelset väcktes hennes lust för böcker och läsa, fängelserna är de urspårades universitet; hennes grundade fängelsevana satt sedan i hela livet. Hon läste inte så goda böcker - hennes liv var ju fyllt av så många andra plikter - men det skrivna ordet trollband henne och det är ju en god litterär början.

Oskar gick det sämre för enligt vad Manda berättade mig (Rudolf) flera år efteråt; han spelade i början tokig och detta gjorde han så troärdigt att han sattes i bur och det var påtänkt att skicka honom till dårhus. I det skedet fick Manda besöka sin sjuke man och hon lyckades påverka sin man i rätt riktning; " fan slite mej Oskar, slut och spele gaern - ta ditt straff och vänt på meg, kommer du på garnhus får du stanna där". Hon talade välmycket annat också med sin Oskar innan vakterna skilde dem åt."Du vet Rudolf, att se den där rädde och garne karn i burn var svårt, långa tider hade vi och jag sörjde barnen", så berättade Manda för mig med sin korta bestämda norskröst. Oskar sadlade om och tog sitt straff, båda två benådades - Oskar satt 5 1/2 och Manda gick överraskande på 6 år. Oskar kom således ut 6 månader innan Manda och eftersom han var lite av en spelevink så skaffade han sig omgående ett nytt fruntimmer - nåja, de 5 1/2 år han suttit får väl anses vara en förmildrande omständighet. Han tog en omtalad kvinna som kallades "Norsk-Hulda", också det en valkyria känd för sin förmåga att sköta piska och kniv. Hon hade naturligtvis också de vanliga kvinnliga attributen och det var väl främst dessa "vapen" som lockade den kärlekshungrige Oskar - men onekligen hade han fin näsa för friska fruntimmer. "Norsk-Hulda" var bekant med Manda och en viss rivalitet hade tidigare rått mellan dessa bägge kvinor- Oskar hade tydligen kvinnotycke med speciell lockelse på varginnor, Manda hade tidigare brädat "Norsk-Hulda" och nu kontrade denna på sant kvinnligt manér. Det var upplagt för ett triangeldrama när Manda frigavs - ödesmakterna var gunstiga och det blev varken särskilt blodigt eller dramatiskt då de träffades på en Karlsta marknad. Innan "Norsk-Hulda" hann göra bruk av sina vapen slog Manda henne medvetlös med en stoppad spånkorg. Manda kunde naturligtvis ha tagit en annan och bättre karl än Oskar - men kunde hon det ? Ropade inte alla de ofödda barnen inom henne; Mamma ta han, för det är ju vårans pappa". Oskar följde också segrarinnan. (EU 52007 20/3 1962).