Anders Düben, d.ä.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_D%C3%BCben_den_%C3%A4ldre

Se Wikipedia 1. Anders Düben, f. omkr. 1590, d. 7 juli 1662. Föräldrar: organisten vid S:t Thomae kyrka i Leipzig Andreas Düben och Elisabeth Bessler. Studerade någon tid vid univ. i Leipzig; elev av den berömde organisten Jan Pieter Sweelinck i Amsterdam 1614—20; medlem av hovkapellet i Stockholm och organist i hovförsamlingen 1621; organist i Tyska kyrkan (i st. f. hovförsamlingen) 1625; närmaste man under kapellmästaren i hovkapellet 1627, hovkapellmästare 1640 (löneförbättring 15 mars 1642).

G. 1623 m. tidigare kammarjungfrun hos kurfurstinnan av Brandenburg, sedan hos drottning Maria Eleonora, Anna Maria Gabriel, d. 3 april 1690, över 80 år gammal, dotter av hovkapellisten Peter Gabriel från Berlin.

D. var en framstående organist och en utmärkt tonsättare. Han var därjämte en allmänbildad och konstintresserad man. Den fint bildade och konstnärligt begåvade franske legationssekreteraren Charles Ogier (vars dagbok utgivits i sv. övers, av S. Hallberg 1914) hörde honom 1635 upprepade gånger både som organist och som ledare av stora orkester- och körensembler vid gudstjänster i Tyska kyrkan. Han prisar därjämte D:s vackra tavelsamling. Det är möjligt, att D. också bidrog i arbetet på skolkomedien, som utvecklades av hans kollega vid Tyska församlingens skola, Petrus Pachius; åtminstone har denne hyllat D. i en dedikationsvers på latin (i Invitatio Nuptialis... Missus XLVII, Stockholm 1636). Tyvärr äro blott få av D: s tonsättningar bevarade. Viktigast bland dem är sorgemusiken vid Gustav II Adolfs begravning i Riddarholmskyrkan 22 juni 1634, då D: s Pugna triumphalis för två blandade körer uppfördes som ersättning (»Threnodiæ loco» heter det på titelbladet) för den till konungens död två år tidigare utförda Threnodia, även den en tvåkörig komposition av högt värde, skriven av Thomas Boltzius, en medlem av hovkapellet. Texten till Pugna triumphalis är hämtad ur Pauli andra brev till Timoteus, kap. 4, verserna 7—8: Bonum certamen certavi (Jag har kämpat den goda kampen etc). D., som var påverkad av den vid sekelskiftet 1600 förhärskande s. k. venetianska flerkörigheten, låter en inledande text- och musikfras vandra från den ena kören till den andra, återtar den i utvidgad form i den första och flyttar den ånyo över i den andra kören. Härpå följer en ny del på samma sätt (motettisk satsteknik). I fråga om slagkraftig kördialogi och betoning av enkla tonala ytor i olika avskuggningar mot varandra är D: s sorgemusik en utmärkt komposition, det första omfångsrikare (bevarade) musikkonstverket från svenskt 1600-tal. Till Karl X Gustavs begravning skrev D. en femstämmig körkorn position, Miserere mei Deus, med beledsagning av orgel (och möjligen flera instrument), som även den uppenbarar en övervägande konservativ prägel. — Brev från D. finnas i Riksarkivet.