Anders Emil* Engblom

”Nedan återges en artikel om Emil skriven av Bengt Carlsson på Bohusläningen året han fyllde 80 år 1977. Återgiven här av Göran E”

Emil, en sjöman av den gamla stammen:

- Att en sjöman älskar havet är bara snyft och falsk romantik.

Det där att en sjöman älskar havet är bara snyft och falsk romantik. Har man gått med nedisade skutor på en stormig Nordatlanten. Lossat och lastat sten så att händerna blev som blodiga köttslamsor och slitit ont i maskin, då har man en annan syn på sjömanslivet.

- Att jag och mina bröder tog hyra berodde helt och hållet på att på den tiden fanns det inget annat för Tjörnpojkarna att livnära sig på. Visst fanns det jordbruk, men då var det mest äldste sonen som stannade hemma och sen tog över, det räckte helt enkelt inte till för fler.

Som 16 åring mönstrade Emil Engblom på för första gången, det blev många år till sjöss sedan.

- Jo, nog har jag seglat på alla de sju haven, säger han, och för all del jag trivdes gott på sjön.

80 år

Nu fyller Emil snart 80 år, men ser inte en dag äldre ut än femtio. Han tittar ut genom fönstret och undrar hur länge vintern ska hålla på.

- Tacka vet jag vår och sommar, då är det rena idyllen här på Heden, tycker han.

- Jodå, jag var ute på sjön det mesta under första världskriget. Visst var det riskfyllt många gånger, men vi hade bra mat ombord, till skillnad på vad som det fanns tillgång till på landbacken.

- Det fanns inte en potatis att uppbringa på hela Tjörn, allt skulle säljas till tyskarna. Gulasherna köpte upp allt dom kom över och tjänade.

Sista stunden

- En gång var vi nära att stryka med, vi låg utanför Portugals kust. Hade som det hette kontraband i lasten, varor alltså som var begärliga för krigsindustrin.

- Det dök upp ett krigsfartyg som utan förvarning skickade iväg en torped mot oss, vi såg hur den fräste fram i vattnet och tänkte, nu är sista stunden kommen!

- Men turen stod oss bi. Torpeden missade oss på en meter. Av någon anledning blev det inget mer skott, krigsfartyget gav sig iväg utan att ta notis om oss vidare.

Sett det mesta

- Jo, jag har nog sett det mesta av jordens länder, det är väl egentligen bara Australien som jag inte hälsat på. Men det var meningen att vi skulle dit, berättar Emil vidare.

- Vi var tre kompisar som skulle ta hyra på en skuta destinerad till Australien, och hade tankar på att rymma när vi kom dit. Jag kom i god tid till båten, väntade länge och väl, men kompisarna kom aldrig så då fick det vara för min del också.

Nio liv

- Jag har nog som katterna nio liv, för många gånger har det varit nära att jag strukit med. En gång ramla jag ner från masten och slog mig halvt fördärvad på däck. En annan gång trillade jag och en annan besättningsman överbord.

- Vi fick tag i en tross och klängde oss fast i den tills vi blev uppfiskade, dessförinnan hade vi varit nära att bli krossade av propellern.

- Det närmaste jag varit slutet var nog förståss när vi låg i hamn i Stockholm och fick en explosion i maskin, det mesta av skutan blev kaffeved, men märkligt nog klarade vi oss med livet i behåll allihop.

- Nu för tiden har dom säkert bra ombord på båtarna, bra betalt, ordnad ledighet och fina hytter. Men å andra sidan får dom ju sällan se något av hamnarna, städerna och folk. Fraktbåtarna kommer sällan i hamn, får ligga ute vid en pir, lastning och lossning sker för det mesta maskinellt och av särskilt folk.

- På min tid fick vi som besättningsmän göra allting. Värst var det på stenskutorna, bevare mig väl vilket slit med gatstenen och vad fördärvad man blev i händerna.

Vit slavhandel

Emil har som man brukar säga ”hästminne” och en mängd upplevelser från livet ombord och i hamnarna, inte alltid nöjsamma. Vit slavhandel har han sett bevis på i Rio de Janeiro. Skandinaviska flickor som blivit ditlurade och livnärde sig som prostituerade under stenhård kontroll av sina ”arbetsgivare”. Emil har skrivit en bok om de båtar han seglat med, men den finns inte att köpa.

- Nä skrattar han, den blir nog bara i ett exemplar och detta har min son som bor i Uddevalla.

Slaktad

- Ett av mina mest tragiska minnen har jag från min barndom, säger Emil till sist.

- Vi hade en gris hemma, en stor bamsing på 120 kilo. Den va så snäll och familjär, så den gick in i köket och la sig för att bli klappad och kliad av oss barn. Men den gick ju samma öde till mötes som alla grisar, blev slaktad. Detta hände medan vi små var borta. Sorgen varade i flera dar.