Anders Persson, i Rankhyttan

https://sv.wikipedia.org/wiki/Anders_Persson_p%C3%A5_Rankhyttan

Nordisk familjebok 1876 s 707-708 http://runeberg.org/nfaa/0707.html

Anders Persson på Rankhyttan är ett namn,
som är nära förbundet med Gustaf Vasas. År 1509
sändes han af sin fader, Peder Rankesson, till
Upsala att studera. Han qvardröjde der till 1515,
under hvilken tid han blef i tillfälle att göra
bekantskap med Gustaf Eriksson (Vase). Derefter
återvände han till sin fädernegård, Rankhyttan
(uppkallad efter hans farfader, bergsfrälsemannen
Ranke, och belägen inom Vika socken i Dalarne). Han
blef der, liksom hans fäder hade varit, en rik och
aktad bergsman och gifte sig med Agneta Olofsdotter,
efter sin moder kallad Lillja. En dag på senhösten
1520 antog han i sin tjenst en kringvandrande dräng,
som infunnit sig hos honom för att söka arbete och
som genast fick börja med att tröska i bergsmannens
lada. Drängens ovanliga skick väckte emellertid
det öfriga arbetsfolkets uppmärksamhet. Anders,
derom underrättad, tog honom i förhör och igenkände
snart i honom sin forne universitetskamrat Gustaf
Eriksson, hvilken nu irrade omkring, biltog i sitt
eget fosterland. Anders Persson egde icke nog mod
att skänka honom en fristad, utan rådde honom att, i
afvaktan på bättre tider, ofta byta om vistelseort för
att sålunda rädda sitt lif. Några månader derefter, då Gustaf ställt sig i spetsen för dal-allmogen,
slöt sig Anders Persson till frihetskämparna
och fick en plats i Gustafs lifvakt. År 1526
utfärdade han tillika med andra fullmäktiga för
menigheten i norra Sverige en uppmaning till landets
öfrige innebyggare att motverka Severin Norbys
stämplingar. Samma år gaf konungen honom och några
andra bergsmän frihetsbref å Kalfsbergs grufva i
Dalarna, såsom belöning för att de länsat vattnet
ur densamma. - Bland de många inhemska uppror, som
efter Gustafs tronbestigning oroade hans regering,
var "daljunkarens" ett af de våldsammaste. Anders
Persson bidrog till att i konungens namn stilla
detta uppror, och att han fortfarande egde sin
konungs synnerliga förtroende, visar ett bref (April
1529), hvari konungen begär, att han måtte använda
sitt inflytande i sin hemort, på det att det i
Småland och Vestergötland upplågande missnöjet icke
måtte nå ditupp. Af samma bref synes dock äfven,
att Anders Persson blifvit förtalad hos konungen,
ehuru denne icke ville lyssna dertill. Men två år
senare, då Gustaf, för att betala rikets skuld till
Lübeck, nödgades utkräfva den bekanta klockeskatten,
ställde sig Anders Persson på de upproriskes sida
och tvekade icke att underblåsa det missnöje, som
snart gaf sig luft i en tämligen allmän uppresning,
hvilken dock åter qväfdes af konungen. Anstiftarna,
och ibland dem Anders Persson, blefvo förda till
Stockholm för att undergå ransakning. Den af rikets
råd d. 17 Febr. 1534 afkunnade domen innehöll, att
de anklagade skulle mista lif och gods. Den stundom
uttalade förmodan, att Anders Persson blifvit benådad
- hvilken härleder sig från en uppgift, att år 1555
en bergsman med samma namn omtalas såsom boende på
Rankhyttan - grundar sig på en förvexling, ty någon
tid efter domens fällande fick Anders Perssons hustru,
af särskild gunst, tillåtelse att behålla en del af
denna gård, och af en mantalslängd öfver bergsmän
för år 1539 synes, att samma gård då innehades af
trenne andra personer. De äldre författarna veta
ej häller att förtälja något om en sådan benådning,
utan öfverensstämma deri, att domen gått i
fullbordan.

Anders Perssons sonsons son, kapten vid Dalregementet
och slutligen landshöfding i Malmöhus län, blef 1652
adlad och antog då slägtnamnet Ranck. Dennes son
general-löjtnanten Konrad Ranck uppsteg 1715 till
friherrlig värdighet. De förde i vapnet en med en
pil beväpnad stridsman, omgifven af berg.
C. S-e.