Beata Helena Eriksdotter Roos

Kallar sig även Helena Persdotter, Helena Roos, Helena Lindgren och Lindskog

Dömd till döden genom halshuggning 1811 för knivmord på en bonde i Borgsjö.

http://64.233.183.104/search?q=cache:E7nztT3duRQJ:www.kulturarvvast...

Upptecknare: Levi Johansson

Meddelare: Ingrid Margareta Persdotter År: 1908

Socken/stad: Borgsjö By/kvarter: Granboda

Före mitt minne men inte så värst långt tillbaka heller inträffade en stygg händelse i Östby. På den tiden hade man marknad i Västanå, och dit brukade det komma en hop otäckt tattarfolk. Värst illa beryktat var det följe, som Beata Ros tillhörde, och hon själv var ett riktigt troll till människa. Den där gången kom de till Östby under marknaden och började hotas och pocka, så att folket måste skicka bud till Västanå efter hjälp. Så var där en framstående norsk gubbe från Ensillre, som hette Jon Nilsson. Han sprang före de andra till gården, där tattarna var. Då Beata såg honom komma, ställde hon sig innanför dörren med en yxa, som hon högg i skallen på honom, så att han dog på fläcken. Hela sällskapet blev då häktat och dömdes till döden. Då hon avrättades, stod morbror min, Per Persson, i spetsgården, och han sade, att det var förfärligt hemskt. Skarprättaren tyckte, att det låg tre huvuden på stupstocken. - Hon kunde så pass, att hon vände synen på honom. Karlen blev rådvill, men så sade han: "Herrans namn tar jag det mellersta", och så högg han till och träffade rätt. Det där tilldrog sig på gränsen mellan Borgsjö och Torp, på Östmon, de kallade.

Ur Hammarsedtska arkivet: Sociala förh. I. Brottslingar.

Ur Nordiska museets arkiv. Uppteckningsnr: HA1277

Ur Beata Roos nådeansökan:
Stadd i den förtvivlade belägenhet, at snart under Lagens hämmande bila undergå den fasligaste död, hvartill jag, enligt Torps Härads Urtima Tings Rätts samt Eder Kongl Majts Svea Hofrätts enstämmige Utslag, det förre af den 26te Januari och det senaste under den 26te Martii innevarande år blivit dömd, om icke Nåd och förskoning få ega rum; Wågar undertecknad olyckliga qvinna förtärd av sårg, fly till Eder Kongl Majts mildhet, för att i djupaste underdånighet bönfalla om Nåd, efter et jag enl hvad den vid Tings Rätten Skedde rannsakning innehåller, allenast uppgå egen bekännelse jemförd med omständigheter blivit ansedd vållande till Bonden Jan Nilssons i Ensillre död medelst oförsiktigt bruk av knif, dockutan minsta afsigt att begå mord, hvilken jag i min stora svaghet tillgrep, för att frälsa min 70 Åriga till grafven lutande gråhåriga Man, med flera mine anhörige, som blefvo af en hop rusige Bönder, hvilka kommo, dels ifrån den nyss öfverståndne Borgsjö marknad, dels från en där intill belägen så kallad dansstuga, så öfverfallna och illa slagna att flera af de mina lågo helt afdånade; Förden skulle dristar jag i djupaste underdånighet hos eder Kongl Majt anhålla, at få åtnjuta Eder Kongl Majts Milda Nåd uti denna min olyckliga belägenhet, och emot förbytande af annat Werdsligt Straff undslippa den rysningsvärda död, som nu på mitt 56te Ålders År mig förestår, eller och, at Eder Kongl Majt Allernådigst täcks förvisa detta mål till ny rannsakning då jag kunde komma i tillfälle at närmare uplysa förhållandet med Jan Nilssons död än vid den redan hållne är skedt.
Källa: (RK) Statsrådsprotokoll över Justitiaärenden 1811.